REGNSOMMAR

Nu när regnet äntligen kommer växer gräset så det syns. Allt annat också, förresten! Hagen är så illande gul att man bara hoppas att grannarna tror att vi odlar raps. Vita blomstermoln, fint på håll, men tyvärr - det är hundkäxen som vajar manshöga. Så för att inte shettisarna ska upptäcka hur lite ström det finns kvar i de drypvåta, insnärjda eltrådarna drar vi ut med lien.
Vi har fått en gammal gräslie av grannen, far hans gjorde den åt ungarna och den är kort och lätt nog för mig. Mannen i huset går med slylien. Bilarna saktar in och bligar på oss, medan vi håller på – alla andra använder trimmer, förstås. Någon gång är bilen utländsk. Då ser ansiktena bakom rutan hänförda ut.
Vi har blivit exotisk lokalbefolkning, kompletta med svettfläckar på tröjan och liesticka i bakfickan. Såna som man själv glodde hänfört på, när man liftade på kontinenten för hundra år sen.

Vi har en grästrimmer, vi med.
Vi är bara livrädda för den. Lien begriper man sig iallafall på. Fast tid tar den.
Tre collies surar på gårdsplan och häver upp ljudliga suckar av självmedlidande. Guuud så onödigt! tänker de.
Etta i stan! tänker husse.
Svetten rinner. Jeansen är dyblöta från över knähöjd och ner. Hundarna far upp och skäller huvet av sig efter en svärm tävlingscyklister, som svischar förbi. Jäkligt skällig ras, collien.


Häromdagen gick vi kors och tvärs i skördeklar vall – rådjurssäkring innan ensilageskördaren kördes fram. Getterna lägger sina kalvar inne i grönskan och kalvarna ligger blickstilla. De flyttar sig inte för de stora maskinerna, ligger bara och hoppas att bli oupptäckta. Då är det bra att gå med hundar. Grannarna ryckte ut med sina jaktterriers. Sork och sorkhålsjord yrde vida omkring. Det var ingen höjdare, för ensilage blir liksom inte bättre av sorkbitar och jord. Inte av kalvblod heller, om det skulle bli napp.
Colliesarna strimlade ingen sork och kastade inte grävjord omkring sig. De pekade inte med nosen heller, så då var rådjurssäkringen klar. Vi gick i åkerranden för en vecka sedan då en rådjursget for upp framför oss och flög iväg i en märklig U-sväng. Hundarna ryckte nästan omkull mig. Collies sätter efter det som springer, tro inget annat!
Lite längre fram hittade vi två legor. Två små legor. Hundarna stannade. De nosade. De la huvudet på sned. De fick den blicken som de brukar ha, när de ser en liten valp eller ett väldigt litet barn. Och så vände de sig mot skogsbrynet och pekade med nosen.
Då vet man. ”Därinne finns...” är vad den där nicken med nosen betyder . ”Precis åt det hållet och nära!” Sen visar kroppshållningen och svansen vad för slag som är nära. Förväntansfull ilska, det är räven. Rakt på! Kör bort! Ren vaksamhet – vildsvin. Passa er! Passa er! Men följ spåret!
Nu var det något smått.
”Jaha, det luktade bebis”, sa grannen.
Vi hittade ingen småkalv i vallen. Men hade där funnits någon, skulle den inte ha kommit till skada. Inte genom skördemaskinerna och rakt inte genom hundarna. Alla hundar springer efter vilt. Collie också! Skillnaden är vad som händer när de kommer ikapp.
Och det är en anledning till att jag gillar de skälliga pälshögarna. Jag vet att de inte skadar. Men det vet inte viltet, så även i egna hagar går collies i koppel den här tiden.

I morse vid sjudraget, i den immiga grönskan och en skvätt åsksol ur blågrå moln, släntrade en rådjursget med sin kalv förbi på byvägen. Colliebusen gick till stängslet och skällde, men rätt vänligt. Geten knyckte på nacken åt honom. Sedan kom något stort svepande och slog sig ner i eken. Ormvråken, som sträckte ut en vinge för att bromsa nedslaget i fläckarna av lövskugga och juniljus. Ett skarpt gyllene öga öga vänt åt mitt håll.
Hundarna som står och betraktar den.
Visst var det Ursula le Guin som sa det?
”The taste of sunlight on the leaves of the forests of life.”

Bodil Carlsson