TRADITIONALISTER II

EN PLATS FÖR DET SOM ÄR VACKERT

På sistone har en del gott folk i bloggar och på andra ställen talat om för mig vilken idiot jag är. Att jag inget begriper om vad som är snyggt!
De har rätt. Jag är en idiot.
Om man är över femti, inte kan köra bil, inte vet vilken ända man håller hammaren i och inte har så mycket cash att det stör.... då måste man ju vara rätt pantad om man köper en förfallen liten gård sex kilometer från jobbet i busslöst land, va?
Visst. Fråga mig. Jag vet allt om det där, det var jag som gjorde det!

Jag vet precis varför också. Det stod en stolpe på gårdsplan. Det satt ett skåp med gnisslande skjutlucka på stolpen. Inuti skåpet fanns proppar i porslinshållare från sådär andra världskriget. Från stolpen löpte rostiga trådar till ladans gavelhörn. På ladans gavelhörn satt en helt liten blåvit emaljskylt.


Livsfarlig ledning

Strömmen gick stup i ett. Elektrikern kom, drog den gnisslande luckan åt sidan och bleknade. Skylten hade alldeles rätt. Och stalltaket läckte så att regnvattnet rann längs de nya fina ledningarna på insidan. Sisådär åttifemtusen hopjobbad cash gick det loss på att få nytt tak och nya ledningar, som faktiskt var pålitliga och fina och inte bara såg så ut.
Emaljskylten sitter kvar, fast stolpen och gnissellådan är borta. Just en sån stolpe med sån låda stod på en sådan inbyggd gårdsplan på en gammal gård i Bohuslän en gång i tiden.
Det var där jag var om somrarna. Och inget barn kan ha väntat mer på somrarnas ankomst och förnekat tecknen på höst mer än det barnet som var jag. Varför?
Det fanns en ramsa för att ropa in korna om kvällen, när det var mjölkdags och man stod ute i hagen med spann och pall och mjölkflaska från Arla på cykelkärran. Då kom korna i rangordning gående på rad. Man fick lära sig att respektera rangodningen, annars blev det rammel och bråk. Det fanns en annan ramsa för att ropa in hästen, när det skulle arbetas. Då kom han farande, en kopparröd ardenner, så att marken skalv under hovarna. Man fick lära sig att stå kvar och se oberörd ut. Det fanns en egen ramsa för hönsen, när man kom med havren i hink och alla skulle lockas in i kvällningen, så att hönshuset kunde bommas till mot räven.
Det fanns en blodbok, den enda i hela trakten. Den lyste som en fackla i lövsprickningstiden. Folk kom för att titta på den. Sällsynta gånger såg man rådjur – då la man ifrån sig det man hade för händer och bara bligade. Något så vackert! sa dom gamla. Såna ögon dom har! Som guld!
Jag tror att jag var tolv år den gången jag rensade potatisåkern och såg ett vinddrag rufsa till potatisblasten, så att solen glimmade i borsthåren på bladens undersida. Då fattade jag plötsligt.
Allt som är vackert lyser med sitt eget ljus.

Nästan femtio år senare var alltså en sån liten gård obegripligt till salu i Västergötlands obygder. Stolpe på gårdsplan. Emaljskylt på ladan. Tidsfråga innan den också skulle bli uppköpt och avstyckad och upprustad och poolförsedd till sommarnöje för någon förmögen tysk familj.
Icke! sa idioten och köpte.


Gårdsplan stänglades in med fårnät för hundarna – det var första jobbet. Kohagen försågs med elstängsel för shettisarna – det var andra jobbet. Möbler, köksgrejor och kläder hivades in där det gick fort. Tredje jobbet pågår fortfarande, det blev aldrig tid över att få det bekvämt inne. Och förrresten – när är man inne? Tiolitershinkar med Äkta Falu Röd på de grånande väggarna, linoljevitt på resten – gånger flera, det hade inte blivit gjort på ett tag. Ny vattenledning från brygghuset till huset. Kostade pengar. Femton års sly röjt för hand, kostade en tendinit som aldrig kommer att gå över. Frös nästan ihjäl första vintern, kostade reparation av en vedspis från femtitalet och en vedkamin. Loggolvet skulle borstas rent, gick ej. Kostade två dagars hårt slit med trädgårdsspaden att hacka bort lagren av decennniers hårdpackat unket hödamm. Precis allt behövde åtgärdas. Kostade fyra års jobb på annan ort varannan vecka för att få in pengar till att hejda värsta förfallet och lite över till rosor. Såna rosor, som hade kunnat växa här på den gamles tid.
Han var född här för etthundratvå år sedan. Sju ungar drog han upp på den här plätten med nio hektar mager sandjord och hur han gick i land med det är mer än jag begriper. Själv var han son till bygdens gamle korgmakare. Vem av dem som planterade lönnarna vid grinden vet jag inte. Men han som hade stället före mig var den som planterade körsbären. Jag har aldrig vetat att körsbärsträd kan bli så stora.
Grannarna säger att han svor ve och förbannelse varje höst, när sjoken av lönnlöv måste krattas upp. Ovanpå slitet med skörden och jorden och djuren krattade han löv! Inte behövde den mannen mera jobb. Fällde han lönnarna, när var nitti och ensam kvar?
Icke.
Stora spretiga buskar stod på rad framför huset. Det visade sig vara doftschersmin. Ett litet träd med slingriga hängande grenar som nådde marken stod på jordkällarns norrsluttning. Det var gullregn. Det mossiga trädet vid grinden till hästhagen var hägg. Den risiga busken mitt i ingenting en syrén.
I maj börjar lönnarna – gulgröna blommor på bar kvist, ett dån av humlor och vildbin. Sedan kommer gullregnet ochkörsbären, därefter det stora augustipäronet, sedan häggen och aplarna. Sedan schersminerna. Det man ser på håll är de vita träden och snön av blomblad över gräset.
Sedan ser man hästarna beta under träden och hundarna ligga och betrakta dem med ett leende.
Så varje vår går vi ner dit där han ligger nu, han som hade gården före oss. Vi sätter blommande körsbärsgrenar i en vas. Varje höst lönnblad i skarpgult och rött med en enda mörklila tidlösa. Jag kan inte tro annat än att han sover bättre så, en gammal bonde som aldrig slutade arbeta och ändå måste ha begripit in i märgen precis vad det finns för plats för det som är vackert.
Det vinner inga tävlingar. Det har inget pris. Det låter sig inte jämföras.
Men det lyser med sitt eget ljus.