Ytterligare en milstolpe avklarad
Undrar vad jag skulle/kunde ha skyllt på om det hade blivit ett sämre resultat.
Att han tillbringade 10 timmar i bilen med mellanväggen i som han inte tycker om, p g a att vi på vägen upp plockade upp XXXXX som ska se till att berika colliesläktet med sina korade vackra gener.
Att han fick tillbringa kvällen tillsammans med hundar han inte känner, vilket han kan tycka är olustigt.
Att hans gamla mor platta till honom lite när han blev för närgången i hennes tycke.
Plus att han dessutom såg till att väcka mig med jämna mellanrum från klockan tre på natten fram till jag steg upp vid sex-tiden, vilket innebär att han borde ha varit trött, i alla fall var jag det.
I colliekretsar är MH en het potatis där man gärna skyller sämre resultat på dagsformen och andra yttre omständigheter. Om inte om varit…………….. Ursäkterna är fler än det finns hundar. Den vanligaste och mest fantasilösa är, hunden hade en dålig dag. Ok, alla kan ha en sämre dag, men undrar varför det är så många av vår ras som har det och just den dagen.
Framförallt om teorierna en del har framfört stämmer borde min ”grabb” ha gjort ett uselt MH, inte bara p g a ovan nämnda, vi har dessutom tränat lydnad och allt annat möjligt och omöjligt som enligt en skribent på Forumet gör att initiativförmågan hos hunden är ”gone with the wind” eftersom hunden har blivit helt inkapabel att ta egna initiativ. ( undrar hur XX tränar hund, själv har jag utnyttjat hundens egen förmåga till att ta egna initiativ) Den måste helt enkel invänta order/instruktion att handla självständigt enligt samme skribent.
Vad ska man säga? På frågan om jag var nöjd svarade jag nåt i stil med, "jag tror det".
Tror inte jag fattade hur bra det gick egentligen, han var ju bara sig själv och det är väl det som är meningen. Eller är det bara lite blygsamhet från min sida ;-)
Det känns lite som om han bara gled igenom det hela på ett bananskal, visst alla kryss satt inte i de "rätta" rutorna men nästintill och de som inte gjorde det satt i de som är märkta med (o) dvs godtagbart.
Inga kvarstående rädslor, löste allt på egen hand, tittade inte ens åt mitt håll för att söka stöd eller skydd (vadå skydd, löjligt)
Det är definitivt samma hund jag åkte hem med som jag kom dit med, varken mer eller mindre. Stolt är jag över att ha denna ”grabb” i vår familj.
Tacksam till hans uppfödare som såg till han kom till världen (med lite hjälp från hans mor o far). Värdigheten får han sköta själv.
Elisabeth Bauer
söndag 29 mars 2009
lördag 28 mars 2009
Innehållet eller förpackningen - vad prioriterar du?
Vad är det som avgör om du blir romantiskt intresserad av en person? Vid första mötet är utseendet naturligtvis viktigt, det ska man inte hymla om. Kanske är det viktigt för dig med blå ögon, starka armar, en vältränad kropp eller något annat fysiskt attribut, och när du träffar nya människor är det dessa saker du först av allt tittar på. Ibland kanske du blir intresserad av någon som inte alls möter din ”fysiska kravlista”, men oftast uppfyller dina partners dessa krav i alla fall till viss del. Men antagligen har du också märkt att utseendet förlorar i betydelse ju mer du lär känna en person. En person som du älskar är vacker i dina ögon, alldeles oavsett fysiska tillkortakommanden. När det gäller en person du förhoppningsvis ska leva med resten av livet är det helt andra saker än mustascher eller ett sexpack på magen som är viktiga.
Först och främst måste ni ha liknande intressen och värderingar. Det kan bli svårt att leva med en person som är äventyrssportare och har svårt att sitta still mer än fem minuter, om du själv mer är soffpotatistypen som trivs med att odla din trädgård. Har ni helt motsatt musiksmak kan det också bli svårt att få vardagen att gå ihop; om den ena älskar dödsmetall och den andra njuter av lättsmält pop är det som bäddat för konflikter. Förhoppningsvis ska ni också trivas i varandras sällskap, och ni ska båda ha egenskaper som den andra uppskattar, som humor, generositet och empati. Era vanor och preferenser måste stämma något så när, för om du är pedant och din partner älskar kreativt kaos så kommer minst en av er att må dåligt i relationen. Är ni morgonmänniskor bägge två, eller älskar din partner att vara uppe hela nätterna igenom? Är du partydjuret medan din partner helst vill sitta i soffan, äta chips och titta på Let’s Dance? Du väljer kanske en tillfällig flört baserad på utseendet, men om det gäller en potentiell livspartner är du antagligen betydligt mer intresserad av insidan än av utsidan.
Exakt likadant borde människor resonera när det gäller val av hundras. Tyvärr är det sällan så. Istället köper man den söta valpen av den tjusiga rasen som är så vacker att titta på. När människor talar om collies är det oftast rasens stora skönhet som beskrivs i målande ordalag. Självklart är collien en vacker hund, men det som gör collien till en sådan fantastisk livskamrat är inte utsidan utan insidan. På insidan är collien en aktiv, intelligent, receptiv, stark och modig brukshund, en läraktig ras som älskar att göra sin flock till viljes, och som älskar att få något meningsfullt att göra, vare sig det är att dra dina barn i pulka, tävla bruks, spåra husse på promenaden, jobba som FM-hund, larma för epileptiska anfall, spåra skadeskjutna djur i skogen, valla in hästarna på kvällen, träna agility eller något av alla de fartfyllda aktiviteter som erbjuds i en familj. Om det inte är dessa egenskaper som tjusar dig med collien, om det snarare är det vackra uttrycket och de rara tippöronen som känns centrala för dig, ja, då ifrågasätter jag faktiskt ditt val av ras. Vad är egentligen viktigast? Är det förpackningen eller är det innehållet? Jag vet då vad jag väljer.
/Anja G
Först och främst måste ni ha liknande intressen och värderingar. Det kan bli svårt att leva med en person som är äventyrssportare och har svårt att sitta still mer än fem minuter, om du själv mer är soffpotatistypen som trivs med att odla din trädgård. Har ni helt motsatt musiksmak kan det också bli svårt att få vardagen att gå ihop; om den ena älskar dödsmetall och den andra njuter av lättsmält pop är det som bäddat för konflikter. Förhoppningsvis ska ni också trivas i varandras sällskap, och ni ska båda ha egenskaper som den andra uppskattar, som humor, generositet och empati. Era vanor och preferenser måste stämma något så när, för om du är pedant och din partner älskar kreativt kaos så kommer minst en av er att må dåligt i relationen. Är ni morgonmänniskor bägge två, eller älskar din partner att vara uppe hela nätterna igenom? Är du partydjuret medan din partner helst vill sitta i soffan, äta chips och titta på Let’s Dance? Du väljer kanske en tillfällig flört baserad på utseendet, men om det gäller en potentiell livspartner är du antagligen betydligt mer intresserad av insidan än av utsidan.
Exakt likadant borde människor resonera när det gäller val av hundras. Tyvärr är det sällan så. Istället köper man den söta valpen av den tjusiga rasen som är så vacker att titta på. När människor talar om collies är det oftast rasens stora skönhet som beskrivs i målande ordalag. Självklart är collien en vacker hund, men det som gör collien till en sådan fantastisk livskamrat är inte utsidan utan insidan. På insidan är collien en aktiv, intelligent, receptiv, stark och modig brukshund, en läraktig ras som älskar att göra sin flock till viljes, och som älskar att få något meningsfullt att göra, vare sig det är att dra dina barn i pulka, tävla bruks, spåra husse på promenaden, jobba som FM-hund, larma för epileptiska anfall, spåra skadeskjutna djur i skogen, valla in hästarna på kvällen, träna agility eller något av alla de fartfyllda aktiviteter som erbjuds i en familj. Om det inte är dessa egenskaper som tjusar dig med collien, om det snarare är det vackra uttrycket och de rara tippöronen som känns centrala för dig, ja, då ifrågasätter jag faktiskt ditt val av ras. Vad är egentligen viktigast? Är det förpackningen eller är det innehållet? Jag vet då vad jag väljer.
/Anja G
fredag 27 mars 2009
Vår bästa vän
För oss som har collies är det alltid lika roligt att se hundens arbetsglädje, om det så är för att leta upp ”bortkomna” människor i skogen, följa ett upptrampat spår eller bara plocka upp en tappad vante. Det lyser i ögonen av stolthet när uppgiften är avklarad och då ser jag det jag vill kalla ”det rätta collieuttrycket”, som det står om i rasstandarden.
Under 1:a världskriget arbetade collies på slagfälten i Europa. De sökte upp sårade soldater, de levererade meddelanden mellan separerade trupper, de var i ordets rätta bemärkelse ”människans bästa vän”. Medaljer utdelades och om jag inte tar miste så blev även en eller annan brittisk collie adlad för sina insatser under detta krig, men det var ju i England förstås…Till och med brevduvor adlades; ”Sir Pigeon, I presume?” :-)
Idag finns collies som jobbar som t ex EP-hundar, räddningshundar, tjänstehundar, vallhundar. Gång på gång visar collies vilken nytta de kan göra för oss människor, både i krig och i fred.
/Johan N.
Under 1:a världskriget arbetade collies på slagfälten i Europa. De sökte upp sårade soldater, de levererade meddelanden mellan separerade trupper, de var i ordets rätta bemärkelse ”människans bästa vän”. Medaljer utdelades och om jag inte tar miste så blev även en eller annan brittisk collie adlad för sina insatser under detta krig, men det var ju i England förstås…Till och med brevduvor adlades; ”Sir Pigeon, I presume?” :-)
Idag finns collies som jobbar som t ex EP-hundar, räddningshundar, tjänstehundar, vallhundar. Gång på gång visar collies vilken nytta de kan göra för oss människor, både i krig och i fred.
/Johan N.
fredag 20 mars 2009
Risken med att vara snygg
En god vän, och collieägare, sa till mig en gång: ”Colliens största problem är att den är för snygg för sitt eget bästa.” Jag kan inte annat än att hålla med.
Vari ligger då problemet med att vara snygg?
Ja, som människa har jag aldrig stött på det eftersom jag inte är speciellt snygg :-)
För en hundras kan det vara värre. De flesta hundintresserade har kanske hängt med i debatten kring extremavel och hur man runt om i världen börjar reagera på att vissa raser mår fysiskt dåligt pga avel som gått överstyr i jakten på de stora utställningsbucklorna. Egentligen är det inte förvånande eftersom vi lever i en värld som är fixerad vid yta. Det tragiska är att de oskyldiga hundarna ska dras med i människans fåfänga sökande efter bekräftelse.
Var är problemet för collien då?
Just nu finns det ingen överhängande risk för extremavel inom collierasen. De problem som finns gäller mer hur det är möblerat i hjärnan på rasen och det är dessvärre inte alltid så god ordning där.
I rasstandarden står följande:
”Uppförande/karaktär: Rasen skall vara vänlig till sinnelaget utan spår av nervositet eller aggressivitet.”
Det är ju bra, men är det sådan collien är idag?
Nja, det finns förstås fullt av collies som är sådana men det finns lika många, om inte fler, som inte är det. Problemet är framför allt nervositet: Hundar som är rädda för allt möjligt som finns i vardagen, hala golv, höga ljud, okända människor, exemplen är många.
En hund med sådana problem skulle förr inte gått i avel i ursprungslandet eftersom det med stor sannolikhet skulle resultera i oanvändbara avkommor. Den var ju, och är fortfarande, en arbetande hund. Här kan man tänka illa om Drottning Victoria som snabbt såg till att göra rasen till en fashionabel sällskapshund, så det gör jag nu. (Tänker illa)
Här i Sverige finns en del uppfödare som avlar på nervösa/rädda hundar.
Varför då, kan man undra? Jamen, de är ju snygga…
Där finns problemet med att vara för snygg för sitt eget bästa.
/Johan N.
Vari ligger då problemet med att vara snygg?
Ja, som människa har jag aldrig stött på det eftersom jag inte är speciellt snygg :-)
För en hundras kan det vara värre. De flesta hundintresserade har kanske hängt med i debatten kring extremavel och hur man runt om i världen börjar reagera på att vissa raser mår fysiskt dåligt pga avel som gått överstyr i jakten på de stora utställningsbucklorna. Egentligen är det inte förvånande eftersom vi lever i en värld som är fixerad vid yta. Det tragiska är att de oskyldiga hundarna ska dras med i människans fåfänga sökande efter bekräftelse.
Var är problemet för collien då?
Just nu finns det ingen överhängande risk för extremavel inom collierasen. De problem som finns gäller mer hur det är möblerat i hjärnan på rasen och det är dessvärre inte alltid så god ordning där.
I rasstandarden står följande:
”Uppförande/karaktär: Rasen skall vara vänlig till sinnelaget utan spår av nervositet eller aggressivitet.”
Det är ju bra, men är det sådan collien är idag?
Nja, det finns förstås fullt av collies som är sådana men det finns lika många, om inte fler, som inte är det. Problemet är framför allt nervositet: Hundar som är rädda för allt möjligt som finns i vardagen, hala golv, höga ljud, okända människor, exemplen är många.
En hund med sådana problem skulle förr inte gått i avel i ursprungslandet eftersom det med stor sannolikhet skulle resultera i oanvändbara avkommor. Den var ju, och är fortfarande, en arbetande hund. Här kan man tänka illa om Drottning Victoria som snabbt såg till att göra rasen till en fashionabel sällskapshund, så det gör jag nu. (Tänker illa)
Här i Sverige finns en del uppfödare som avlar på nervösa/rädda hundar.
Varför då, kan man undra? Jamen, de är ju snygga…
Där finns problemet med att vara för snygg för sitt eget bästa.
/Johan N.
torsdag 19 mars 2009
En collie, förstås!
Under ett av mina första sportlov på 70-talet var jag på bio och såg ”Lassie”. Min erfarenhet av hundar sträckte sig till kompisens surmulna mellanpudel samt en god och glad westie som jag träffade när vi var på landet om somrarna. Efter att ha sett filmen blev jag ett colliefan, om än bara ett tioårigt sådant.
Det tog många år innan jag och min familj skaffade drömhunden, det blev en sobel förstås. Vi hade läst på om rasen i olika böcker och summan av det vi läst blev att hunden skulle vara vår följsamma, lättlärda och flockkära kamrat.
Det där med flockkär fick sig en törn redan första gången vi släppte ut valpen på tomten. Hon sa sitt senare så välkända: ”Jag ska bara kolla en grej” och så var hon redan inne på grannens tomt. Flocken stod häpet kvar på sin egen tomt och undrade i vilken bok detta beteende fanns beskrivet. Vi hade i alla fall inte läst den.
Denna livliga lilla dam visade tidigt prov på vad jaktlust är. Hon jagade allt som rörde sig, cyklister, joggare, bilar och fåglar, eller snarare, hon försökte. Vi hade ju trots allt koppel.
Förutom jaktlust visade hon också klart vilken formidabel vakthund hon var. Allt inom några tiotal meter från hemmet skrämdes effektivt bort med ett skall i barytonläge. I alla fall trodde hon att hon skrämde bort, vi andra visste ju att människorna, bilarna, cyklisterna bara passerade…
Vi hade alltså fått en vakt- och jakthund i colliekostym, vacker men oj, så jobbig.
Nu vidtog plan B i hundhållning. Lydnadskurser, träning och umgänge med andra hundar stod på agendan varje vecka. Vi läste allt vi hittade om hundar i allmänhet och skapade nya kontakter i hundvärlden. Så småningom förstod vi att vi hade en hund med stor arbetslust, mycket stor faktiskt.
Vi lärde oss lägga spår, stega ut uppletanderutor och momenten inom lydnadsträning.
Matte tog sig an lydnadsträningen och tillsammans med övrig träning fick vi som resultat en ny hund, lydig, följsam och flockkär fast på sina villkor. Lös ute i skogen slog jaktlusten oftast till och hon satte iväg: ”Jag ska bara kolla en grej…”.
Som första hund till barnfamiljen blev hon något av en chockstart men å andra sidan fick vi i rekordfart lära oss massvis om hundar och deras beteende.
Idag är damen i pensionsåldern men alltid lika alert på att träna lydnad, spår, uppletande eller vad det nu må vara. Och hennes glädje efter att ha följt våra order går inte att ta miste på. Hon älskar att jobba, lika mycket som hon älskar att sova med huvudet i knät på någon av oss.
Summa summarum måste hon vara en rastypisk collie, en arbetande hund.
Självfallet skaffade vi så småningom en kompis till henne, en collie förstås!
/Johan N.
Det tog många år innan jag och min familj skaffade drömhunden, det blev en sobel förstås. Vi hade läst på om rasen i olika böcker och summan av det vi läst blev att hunden skulle vara vår följsamma, lättlärda och flockkära kamrat.
Det där med flockkär fick sig en törn redan första gången vi släppte ut valpen på tomten. Hon sa sitt senare så välkända: ”Jag ska bara kolla en grej” och så var hon redan inne på grannens tomt. Flocken stod häpet kvar på sin egen tomt och undrade i vilken bok detta beteende fanns beskrivet. Vi hade i alla fall inte läst den.
Denna livliga lilla dam visade tidigt prov på vad jaktlust är. Hon jagade allt som rörde sig, cyklister, joggare, bilar och fåglar, eller snarare, hon försökte. Vi hade ju trots allt koppel.
Förutom jaktlust visade hon också klart vilken formidabel vakthund hon var. Allt inom några tiotal meter från hemmet skrämdes effektivt bort med ett skall i barytonläge. I alla fall trodde hon att hon skrämde bort, vi andra visste ju att människorna, bilarna, cyklisterna bara passerade…
Vi hade alltså fått en vakt- och jakthund i colliekostym, vacker men oj, så jobbig.
Nu vidtog plan B i hundhållning. Lydnadskurser, träning och umgänge med andra hundar stod på agendan varje vecka. Vi läste allt vi hittade om hundar i allmänhet och skapade nya kontakter i hundvärlden. Så småningom förstod vi att vi hade en hund med stor arbetslust, mycket stor faktiskt.
Vi lärde oss lägga spår, stega ut uppletanderutor och momenten inom lydnadsträning.
Matte tog sig an lydnadsträningen och tillsammans med övrig träning fick vi som resultat en ny hund, lydig, följsam och flockkär fast på sina villkor. Lös ute i skogen slog jaktlusten oftast till och hon satte iväg: ”Jag ska bara kolla en grej…”.
Som första hund till barnfamiljen blev hon något av en chockstart men å andra sidan fick vi i rekordfart lära oss massvis om hundar och deras beteende.
Idag är damen i pensionsåldern men alltid lika alert på att träna lydnad, spår, uppletande eller vad det nu må vara. Och hennes glädje efter att ha följt våra order går inte att ta miste på. Hon älskar att jobba, lika mycket som hon älskar att sova med huvudet i knät på någon av oss.
Summa summarum måste hon vara en rastypisk collie, en arbetande hund.
Självfallet skaffade vi så småningom en kompis till henne, en collie förstås!
/Johan N.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)