THE AKC STORY: UNDERBART ÄR KORT

Mot femtiotalets slut satt AKC förmodligen och gnuggade sina händer. Amerikanska kennelklubben var ”ensam på marknaden”, som det rakt på sak uttrycks i rapporten om storproducenter av hund. I stort sett varenda människa som födde upp renrasiga hundar reggade dem hos AKC och fler än någonsin gjorde just det – födde upp renraser. Hundtidningar hade annonser från ”AKC.s rasentusiaster” och kommersiella uppfödare om vartannat. Den stora varuhuskedjan Sears&Roebuck, länge USA:s största varuhuskedja, sålde AKC-reggade valpar via sina kataloger – jo, ni läser rätt. Samma sak gjorde jätteföretaget Spiegel, ett postorderföretag som tillhandahöll konsumentkredit och i övrigt inte sålde annat än sina egna kataloger. Katalogerna fylldes med andra företags produkter – kläder, kosmetika, handväskor, heminredningsprylar och AKC-reggade valpar. 1960 hade Spiegel nästan 2 miljoner kreditkonton.

Utvecklingen på renrasfronten gjorde att intresset för utställningar också sköt i höjden och sammantaget skapades en ”makalös tillväxt i registret”. 1949 reggades 241 811 hundar hos AKC. Fem år senare, 1954, var det 346 525 och ytterligare tio år senare, 1964, nästan dubbelt så många, drygt 640 000. Därifrån fortsätter siffrorna att skjuta uppåt. 1970 låg man för första gången på över en miljon reggade hundar. (Källa: http://images.akc.org/pdf/archives/AKCregstats_1946-1955.pdf9. ) Vi kan tycka, att det är små siffror med tanke på antalet människor och antalet hundar i USA, men kom ihåg – utgångspunkten i den lilla exklusiva hobbyn var så mycket lägre. Det här var ett trendbrott. AKC hade med andra ord aldrig förr dragit in så mycket pengar eller fått så mycket uppmärksamhet.

Tyvärr är alla välsignelser blandade och det finns inget gott, som inte för något ont med sig. Här har ni en av kärnpunkterna i rapportens berättelse om vad som hände med registreringssiffrorna – fundera på ordvalet och vinklingen! /I/t also transformed AKC’s registry from one that was dominated by members of the sport to one overwhelmingly utilized by people outside the sport. *

Popularitetsexplosionen förvandlade alltså AKC:s stamboksregister från ett som dominerades av hundhobbyns egna fans till att bli något som till övervägande del användes av folk utanför den - folk med andra prioriteringar. De var inte AKC-are, de använde AKC som säljargument. Vilka som stod för den ”övervägande delen” av de nya reggavgifterna kan man spekulera om, men det var nog inte den där enstaka hemmafrun med villaträdgård, utan helt andra intressenter. Missväxt i Mellanvästern under efterkrigsåren ledde t ex till ekonomiska problem för bönderna där; USDA svarade med att föreslå dem att fundera på storskalig hunduppfödning som ett alternativ. Hade enbart hemmafruarna svarat för inkomstökningen, hade AKC kanhända sluppit upptäcka att det brukar finnas nackdelar med att bli beroende av oväntad tillväxt. Nu började problemen rada upp sig. AKC hade försökt hävda en mycket begränsad, traditionell roll för egen del, som stamboksregister och regelskapare och ingenting därutöver. Men något som började hända under sextiotalet gjorde till slut den rollen lite svår att stanna kvar i.

By the 1960’s, irresponsible dog ownership and breeding were becoming social problems. Even though AKC had tried to chart a very limited traditional role for itself as the governing body and registry for the sport of dogs, the public looked to AKC for help in dealing with a host of dog-related problems beyond this narrow scope. *

Koncist uttryckt, men vilken verklighet beskriver meningarna? Så här skildras den av tidskriften Scientific American 2011:

www.scientificamerican.com/article/pet-overpopulation-progress/.

Runt 1970 avlivades årligen uppskattningsvis mellan 12 och 20 miljoner hundar och katter av de beräknade 67 miljoner som fanns i landet. Termen ”pet overpopulation” började dyka upp i nyheterna. Självklart var det inte AKC, som skapade det problemet, men AKC uppfattades nog spä på det - och AKC förväntades bidra till att göra något åt det.

I rapporten Dog Population and Dog Sheltering Trends (Rowan och Kartal, 2018) hittar man ungefär samma uppgifter. Väldigt många hundar och väldigt många avlivningar. Och så en uppgift till, som gjorde mig mållös. Under sextiotalet uppskattas ungefär en fjärdedel av alla hundar ha varit ”frigående”. Även de som hade ägare sprang lösa och om de förr hade gjort det på landet, så gjorde de det nu i tättbefolkad stadsmiljö. De drev omkring på gatorna och skötte både sin sysselsättning och sitt kärleksliv själva! Klagomålen över farliga hundar och störande hundar ökade. Hemska bilder från valpfabriker skapade ursinne. Förfalskade AKC-reggpapper från valpfabrikanter dök upp. Media ringde i klockan, väljarna morrade och politikerna började vakna.

These problems escalated throughout the 1970’s and 1980’s, focusing attention on dangerous and nuisance dogs, pet overpopulation, “puppy mills” and fraudulent AKCregistration papers. Horrific news footage of “puppy mills” evoked public outrage and anti-breeder bills, many targeting responsible breeders along with the bad.*


Den okomplicerade lyckans tid var alltså över. Underbart är kort. Vad gjorde AKC?

Bodil Carlsson 

*Samtliga citat från s 6 i The High Volume Breeders Committee Report från 2002, se länk ovan.

THE AKC STORY forts: VILLA, VOLVO, VOVVE OCH LÄNGTAN

I november 2002 damp en rapport  images.akc.org/pdf/about/special_reports/HVBC_finalA.pdf  ner på bordet hos AKC:s styrelse. Rapporten kom från en kommitté som tillsatts samma år med ett allvarsamt uppdrag: att reda ut hur AKC skulle förhålla sig till det som lite diskret kallas ”high volume breeders” - storvolymuppfödare, storproducenter eller rätt och slätt valpfabriker. På sidorna 6 - 8 finns det mest lättlästa och samtidigt mest intressanta i hela rapporten: BACKGROUND.

Läs den! Språket är mera levande och lättläst än den träiga byråkratidialekten  på de andra 25 sidorna, där termer som ”högvolym”, "prioritering" och ”ansvarsfull” stolpar fram på tröttsamt breda fötter. Vem som än skrev bakgrundsskildringen hade inte bara hand med ord, utan en bra överblick att använda orden till. Emellanåt siktas en skugga av vemod bakom meningarna: den gamla goda tiden var okomplicerad på ett sätt, som nuet inte är. Då, för länge sedan, var AKC bara till för the sport of purebred dogs, med två verksamhetsfält – nöjesjaktmarker och utställningsring. Få människor, ett intresse. När rapporten skrivs är organisationen på en och samma gång urbaniseringens vinstlottsmottagare och offer. Massor med jaktmarker för en mängd intressenter i stället för den smala gamla enigheten. AKC ställs nu inför vägval, som den aldrig hade kunnat förutse i starten. Hur gick det till, undrar ni? Det är vad de tre sidorna förklarar.

Med början under fyrtiotalet och ännu mera under den ekonomiska boomen på femtiotalet ökade inflyttningen till städerna i USA likaväl som här. Många fick det snabbt så mycket bättre. Fler och fler ägde egna hus, fler hade tillgång till det som rapporten kallar ”masskommunikation” - bilar förstås, men ännu mera populära veckotidningar, film och TV som visade hur man kunde leva. Och så förändrades en sak till. I takt med att folk flyttade från landet till städerna, förlorade de för första gången den vardagliga kontakten med djur .

Det rapporten helt kort beskriver är förstås den amerikanska versionen av ”villa, Volvo, vovve” - bättre liv, större förhoppningar och pengar att handla för. Men den säger också en sak som är så uppenbar att åtminstone jag aldrig förr riktigt har sett den. Man brukar sent få upp ögonen för det som finns mitt framför näsan. Hur kom vovven med i ramsan om efterkrigstidens levnadsstandard? Jo -generationen som flyttade till stan var den första i historien, som saknade den dagliga kontakten med djur.

Det var en pusselbit, som ramlade på plats för min del. Jamenvisst! De nya stadsborna, villaägarna, de färska bilägarna - det var samma folk som såg filmerna om Lassie.De köpte inte hund bara för att de hade fått råd att göra som fint folk gjorde.

De skaffade hund för att de kände att något fattades.

Det var som att i en halv mening läsa en bit av sin egen generations historia. Visst! Därför är den dominerande hårfärgen på SBK-möten grå. Därför är de flesta hundägare med storvuxna renraser som jag möter på promenaderna människor i samma ålder som jag själv. Vi är ju barnen till dem som flyttade! Vi är de som satt med runt köksborden och fick höra historierna. Om den ohanterliga hästen som blev någons arbetskamrat och bästa vän och om hunden som kom och varnade när något illa hade hänt. Det var våra släktingar, de som gömde sig och grät, när grannen till sist fick komma med bössan och ge deras jakttax ett skott i nacken bakom lagårn. Det var vi, som såg barska gubbar bli blanka i ögonen, när en annan gamling berömde en häst som hade varit död i många år. Folk pratade om sina hästar och om sina hundar och deras bedrifter så som folk idag kan sitta och minnas en särskilt duktig fotbollsspelares bästa nick – med gemensam respekt och beundran.

Visst fanns de som var själaglada, när hästkraken äntligen kunde skickas till slakt och en okomplicerad traktor som aldrig krävde passning kom i stället. Men för var och en som mest såg befrielsen i att slippa slitet och bundenheten och lukten av koskit från overallerna i farstun fanns många andra.Tillräckligt många för att bli ett kollektivt minne av värdet i att leva med djur. Tillräckligt många för att vara en klangbotten.

Gissa om kennelklubbarna stötte på en tacksam marknad när transitgenerationen växte i köpkraft? Gammal vana vid djur möter förgylld tradition i ett nytt kommunikationsnät.

Vad händer?

”Soon, the demand for purebred dogs outstripped supply from all sources. The demand was so great that popular magazines urged housewives to get into breeding dogs for the pet market to earn extra money. Many followed the advice.* Although there were fears within the fancy that the emerging pet industry would monopolize dog breeding,3 some viewed the rising popularity of purebred dogs as a good thing, and a few produced puppies for the commercial pet trade themselves.”**

Bodil Carlsson

*En hemmafru som verkligen hoppade på tåget var Jean Lyle med kennel Wycliffe – se inlägget Att göra en pudel http://collievaenner.blogspot.com/2015/09/att-gora-en-pudel-2-pudelns-karna.html om inavelsproblem hos storpudel från september 2015!  Lyles första kull föddes på sextiotalet. Femtio år senare håller genetikerna på med att reda ut om det finns några nu levande pudlar, som inte bär på generna från kennel Wycliffes hårt inavlade succéhundar.

**Min översättning: "Snart sprang efterfrågan på renrasiga hundar ifrån utbudet från samtliga källor. Efterfrågan var så stor att populära veckotidningar uppmanade hemmafruar att slå sig på att föda upp hundar för marknaden för sällskapsdjur för att tjäna extrapengar. Många följde rådet. Även om det fanns en oro inom den traditionella hundvärlden för att den framväxande industrin för sällskapsdjur skulle ta monopol på hunduppfödning, såg  andra den stigande populariteten hos renrasiga hundar som en bra sak och några producerade själva valpar för den kommersiella handeln med sällskapsdjur."

THE AKC STORY

Det som hände i USA var samma sak som hände här. Det hände bara i ett annorlunda samhälle.

Berättelsen om AKC börjar som berättelsen om den engelska kennelklubben – eller den svenska. AKC bildades 1884 i ett land, vars befolkning till största delen levde på landet. Hårt slit för brödfödan, lite tid över för annat, djur som man hade till mat eller arbete. Lappade kläder och små marginaler – ni känner till den storyn. Då som nu fanns i städerna folk med en annan sorts liv och där som här bestämde sig några av dem för att i likhet med samma sorts folk i Europa bli hundentusiaster. AKC grundades precis som den engelska och den svenska kennelklubben av finare herrar i städerna – inte illa ment, det var bara så det var - som antingen var hobbyjägare eller utställningsintresserade* eller både och. De ville ha ett trovärdigt register för sina stamböcker och enhetliga regler för sina utställningar. Därför startades kennelklubbarna.

Det kennelklubbarnas grundare inte var intresserade av var sällskapshundar och de som deras hundar inte var till för var vanligt folk. Herrarnas jakthundar togs med först. Damernas kelhundar slank med i nästa svep. De var inte heller tänkta för vem som helst.

Det här är ingen elakhet från min sida, det är bara så det var. Social prestige är smittsammare än något virus och smittar uppifrån och ner. Den sprids med de snabbaste resvägar som ett samhälle erbjuder – tidningar och transatlantiska båtar då, internet och flyg nu. Det som började i England reste snabbt vidare. Det är ingen slump att vi har en svensk jakthundras som döptes efter den greve Hamilton, som var SKK:s första ordförande. Ingen slump att Mr. Shirley, den engelska kennelklubbens grundare, efter sin far ärvde både en irländsk landegendom och den retrieversort, som vi idag känner som flat coated retriever: Mr. Shirley var en passionerad fågelskytt. Ingen slump att den amerikanska kennelklubbens nio första reggade raser var spaniel-, setter- och retrievervarianter. Några år senare tog sig andra celebriteter från den europeiska elitens nya hobby in i AKC:s raslista– collie, St. Bernhard och mops. J P Morgan, finansfurste i detta tidiga USA, var inte född kunglig. Han köpte sig en bit egen kunglighet genom att importera de finaste engelska collies som gick att få för pengar. Ett hundratal av dem levde i hans kennel med elektricitet och marmorbad. En ann är så god som en ann och kunde drottning Viktoria, så kunde väl han.

Varför är detta bra att veta? Om man känner till renrasernas och de slutna stamböckernas tidiga historia är det lättare för ögat att se de kvardröjande resterna av den gamla prestigekulturen. Den som förvaltar något adligt, blir liksom lite adlig själv. Det är ingen slump, tror jag, att ord som ”ädel” och ”stolt” dyker upp i så många rasstandards, det är ingen slump att så många raser har fått ett långt och nobelt förflutet – och det är ingen slump att zombietankar om ”rent blod” och ”rena linjer” gömmer sig under stenarna i den världen och kravlar fram, så fort någon vågar nämna ordet utkorsning. Det finns inte så många andra skrymslen kvar för de idéerna att gömma sig i längre, men i hundvärlden har de överlevt nittonhundratalet med den äran.

På det viset började den lilla och exklusiva värld, som idag är en stor industri. Utanför den har prestigemarkörerna förändrats. Förmögna personer visar inte upp sina rashundar längre, de flashar yachts och egna golfbanor och privata flygplan. Det finns ingen yrkesgrupp av mellanhänder med blick för hund, som letar fram lovande utställningsvinnare och exporterar dem med god förtjänst till köpare med jätteplånbok och sociala ambitioner. Det som finns idag är en internationell marknad för sällskapshundar. Renrasiga hundar är inte adliga längre, men de har blivit det respektabla. De markerar att ägaren inte nöjer sig med vad som helst. Ordentligt folk köper renras!

När blev det så?

AKC beskriver det riktigt bra själva i en arton år gammal rapport. Rapporten handlar om vad som hände, när en traditionell kennelklubb blev omkullsprungen av demografin, försökte rätta till läget och som tack fick en smäll på näsan, när hundproducenter som hade varit medlemmar i stället blev konkurrenter. 

Fortsättning följer! Förhoppningsvis kommer ett svar på en fråga ställd till amerikanska jordbruksdepartementet om historien bakom pet shops. 

Bodil Carlsson

* I hundsammanhang var nöjesjakt den ena betydelsen av av det engelska ordet sport . Tävlingar i exteriör var den andra. SKK:s Hundsport heter Hundsport av en anledning.

HUNDENS FÖRKÄMPAR

Det är, som sagt, mycket med AKC som jag inte förstår. Nyanser uttryckta på ett annat språk än ens eget och från en annan tradition är inte enkla att läsa av och jag försöker hålla det i minnet varenda gång jag studsar till, men det hjälps inte. AKC låter som gamla tiders engelska kennelklubb i ny kostym av dollar.

2012 presenterade den floridabaserade utställningstidningen The Canine Chronicle namnet på de personer, som 2014 skulle tillträda som medlemmar i AKC:s Board of Directors. Så här lät de väsentliga delarna av presentationen av den blivande ordföranden.

The new Chairman of the American Kennel Board of Directors, Alan Kalter of Ann Arbor, Michigan brings a unique combination of experience in the world of purebred dogs, business, and marketing to the AKC Board. As an active breeder/exhibitor of Bullmastiffs for over 20 years, he has produced more than 150 champions including BIS, BISS, and five generations of group winners under the HappyLegs registered prefix.
HappyLegs began as the combination of two successful kennels of the 1980s, Bandog and Jubilee. Alan and the other half of HappyLegs, Chris Lezotte, are now in their eighth generation of line-bred HappyLegs dogs. HappyLegs had its first litter in 1986 and they finished their first home-bred champion in 1989.  They have since bred or owned approximately 100 champions which include BISS and All Breed Best in Show winners. They have had numerous Top 10 Bullmastiffs and numerous top producers. /.../
. Professionally, Alan was the CEO and owner of a multi-national, multi-billion dollar advertising agency employing 1000 people throughout 11 offices in three countries. As the head of Doner, Mr. Kalter has contributed pro bono marketing to the AKC, originating the “We’re more than champion dogs. We’re the dog’s champion.” tagline.”*

Den nye ordförandens kvalifikationer var alltså 1) att han på drygt tjugo år har producerat fler än 150 linjeavlade champions från sin kennel. Bra jobbat! Då vet man vad som går hem hos domarna. Alternativt så vet domarna vem man är.  2) Att han ägde och drev ett multinationellt mångmiljardföretag i reklambranschen och alldeles gratis hade varit hjälpsam med att marknadsföra AKC . Bland annat levererade företaget en så fyndig slogan som ”VI ÄR MERA ÄN CHAMPIONHUNDAR, VI ÄR HUNDENS FÖRKÄMPAR”.* Mannen som ägde företaget som tänkte ut ramsan blev alltså AKC:s ordförande. 2016 var han inte ordförande längre, men då blev han utsedd till Årets Uppfödare av AKC.
Gåvor och gengåvor gör vänskap lång, som det vackra gamla svenska ordspråket sa.



På kennel HappyLegs hemsida hittar ni dess  avelsfilosofi. Kenneln kör på ”starkt linjeavlade” kombinationer. Linjeavlad är vad vi skulle kalla ”rätt så inavlad” - farfar/sondotter-parning, till exempel, eller kusinparning. Håller man fast vid den strategin i några generationer, så skiljer sig resultatet inte från klassisk inavel.”Starkt linjeavlad” är nog vad vi skulle kalla...tja, inavlad. Det är den gamla engelska traditionen och de gamla engelska argumenten. Man vill behålla sin vinnande typ. Man vill vara säker på att man fortsätter att få det man har och framför allt vill man ”prägla” det man föder upp, så då linjeavlar man. Följden är höga inavelsnivåer och dito genetiska problem i många renraser, inklusive bullmastiff, men varför oroa sig över sådant? När avel handlar om prägeln, så blir det mindre intresse över för det levande material som prägeln skall forma.
På hemsidan finns också  för omplacering två  SecondHand Dogs, båda tikar. En av dem är tre år gammal. Hon har gjort sitt genom att bli champion och lämna ”två vackra kullar”. Nu efter sterilisering förtjänar hon att få lämna kennelns hundstall och hitta en familj. Det är också den gamla engelska traditionen. Slut med utställningsvinster och kullar? Nytt hem!
Både en engelsk studie och den svenska rasklubben anger medellivslängden hos rasen till sju år, en svensk hälsoenkät bland ägare sa under sex år – mycket beroende på att olika cancerformer är vanliga - men lite tid hinner man förhoppningsvis ändå få med treåringen, om man slår till genast. 






2014 presenterar AKC själv samma tillträdande ordförande i en press release. Det är lustigt nog till stor del precis samma meningar som i artikeln från 2012, som om texten hade legat i en byrålåda på AKC:s kontor i två år och bara väntat på att få komma till användning igen. Eller, för att vara noga, man har faktiskt gjort två ändringar. Ordet ”linjeavlade” är bortplockat. Och antalet producerade champions har gått upp till 165. 
 
Alan Kalter, of Ann Arbor, MI, brings a unique combination of experience in the world of purebred dogs, business, and marketing to the AKC Board. As an active breeder/exhibitor of Bullmastiffs for nearly 30 years, he has produced 165 champions including BIS, BISS, and five generations of Group winners under the HappyLegs registered prefix. /.../ Professionally, Alan was the CEO and owner of a multinational, multibillion dollar advertising agency employing 1000 people throughout 11 offices in three countries. 
 

Så kan man göra, om man vill spara in på arbetstimmar för en organisations kansli och för en tidningsredaktör i samma svep. Win/win! AKC får ut sitt budskap två gånger och den jäktade journalisten publicerar en text, som han ser ut att ha skrivit själv. Frågan är om man kan göra så, ifall man vill få vanligt folk att tro att även hundtidningar kan ha journalister med integritet och att en hundorganisation har annat än pengar och utställningsvinster i huvudet, när den väljer sin boss.

Men hur blev det egentligen så här? Varför välja chefen för ett stort reklamföretag till ordförande? Varför hyr AKC in en firma som årligen trålar efter  alla mediainslag om organisationen och redovisar dem för styrelsen? Varför har man en politisk aktionskommitté, där samme bullmastiffuppfödare för övrigt var första ordförande?

Vad var det som hände i USA?

Bodil Carlsson



.Engelska champion är inte bara ordet för en hund som vunnit en titel i ringen. Ursprunglig betydelse är ”förkämpe”, den som tar en strid för någon annan.

EN PLATS DÄR SOLEN INTE SKINER 2)

Mera från petshoppen...

"FREE AKC or AKC Partners Registration – If your puppy is already registered with AKC our service will register your puppy with your name and AKC. If your puppy is registered with another registry ie. ACA, ICA, APRI, or any other registry your puppy will automatically be registered with AKC Partners a separate division of AKC. For more information about AKC Partners click here: AKC Partners. Please note that you may still manually register your puppy’s original registration when you receive your paperwork. Separate registration fees may apply. Registering your puppy with the original registration will make your new puppy dual registered with AKC Partners and the other registry.

• FREE Online Puppy Training – As an extra value added service Petkey also offers a comprehensive puppy training video library. Simply login to view the video library.

• FREE Over The Phone Puppy Training – Also included is a hotline to call a certified AKC dog trainer with any questions you may have on training your new puppy."
  

Det står lika mycket om hjärtklaffsjukdom hos Cavalier i annonsen för Toby som det står om den lika dödliga och vanliga hjärtmuskelsjukdomen hos doberman i annonsen för Dagwood: ingenting. Det som står i ”garantierna” är att lindriga blåsljud på hjärtat inte brukar vara mycket att bry sig om hos småvalpar. Det stämmer ofta – hos mycket små kroppar hörs alla blåsljud, även de helt normala som bildas varje gång ett normalt hjärta slår. Men det stämmer inte för Cavalier King Charles, där blåsljud av de lägsta graderna redan hos unga valpar brukar vara följden av klaffsjukdomen, som förkortar livet hos så många av hundarna i den rasen. De riktigt högljudda illavarslande blåsljuden och själva hjärtfelet som skapar dem brukar göra sig påminda längre fram... när ettårsgarantin har gått ut. Likadant är det med hjärtmuskelsjukdomen hos doberman. I Dagwoods ålder finns den hos någon procent; i åldern 4 till 6 år har den ökat rejält och hos hundar över sex år ligger den på över 40%. Men då har – självklart – petshoppens garanti för ärftliga sjukdomar gått ut. Den upphör att gälla, när hunden blir fyra år. Petshoppen vet precis vad den håller på med. Det är bara valpköparna, som inte vet.
Men var trygga ändå, ni som tänker adoptera, för ni kan uppfostra och träna era valpar via telefon hos AKC-licensierade tränare och registrera dem hos AKC Partners, som - oavsett vad petshoppen påstår - inte alls är en ”separat avdelning av AKC”, utan ett annexregister. Det släpper in blandraser och oreggade renrasiga hundar så att de kan startas i AKC-arrangerade tävlingar som agility. ”Separata registreringsavgifter kan bli aktuella.” Jo, säkert. Känns det bra så?

Petshoppens sida är designad för att väcka känslor. Med mig lyckas den väldigt väl. Jag skulle vilja be säljarna stoppa upp sina garantier, sina stamtavlor och resten av sin bullshit någonstans där solen inte skiner.
Jag växlar mellan ovana ögonblick av viss förståelse för djurrättsaktivister och känslor av djup tacksamhet mot Jordbruksverket och SKK och SBK. För RAS och Hunddata och Avelsdata. För valpkurserna på alla lokala klubbar och den obligatoriska ID-märkningen och allt annat som gör, att vi inte har så många hundstall inom två mils avstånd här.
Tack för förbudet mot att hålla hundar uppbundna! Tack för förbudet mot att hålla hundar inlåsta i burar. Tack för att ni inte tillåter några ”licensierade hundtränare” att snacka licensierat strunt om småvalpars blåsmuskulatur på er hemsida för att lättare sälja burarna som de skall stängas in i för att bli rumsrena. Tack för att ni inte tar emot annonser från ett företag som säljer elhalsband som ”träningsprodukter” på hemsidan. Tack för de tappra försöken att få trubbnosuppfödare att förstå hundars behov av andningsvägar. Tack för Åke Hedhammar. Tack för Curt Blixt. Tack för Per-Erik Sundgren! Tack för...
Tack!






Jag skulle gärna ta hem varenda valpstackare på petshoppsidan för att se, om det går att få bassetvalpen att räta på sig och le mot livet och de irländska settertjejerna att gå upp i vikt och om det går att hitta ett bra dobermanhem åt Dagwood. Jag inser bara, att det finns så många andra som väntar på ställena som de här kommer ifrån att ingen kan köpa loss alla. Det här en stor business. Det krävs en stor organisation för att ändra den. Det jag inte alls förstår är varför den amerikanska kennelklubben låter sina uppfödare delta i den. Hur AKC kan låta sitt namn och sina anknutna tränare legitimera de här skojarnas affärer förstår jag inte heller. Det finns mycket med AKC, som jag inte förstår.

Men jag förstår att något som hände för mer än tjugo år sedan har konsekvenser för cavaliervalpar som Toby idag. Den ursprungliga, fristående amerikanska rasklubben för Cavalier King Charles hade ett strikt förbud mot försäljning av valpar via pet shops. Inga rasklubbsanslutna uppfödare fick sälja sina valpar så. Om man bröt mot det förbudet, åkte man ut. Den amerikanska kennelklubben ville ansluta rasklubben till sig. Det ville inte rasklubben. Den röstade om saken och 91% ville stå utanför AKC, så AKC slog sina lovar runt den lilla minoriteten och uppmuntrade dem att bilda egen rasklubb. Nioprocentsklubben utsågs omgående av AKC till den officiella klubben för rasen. Klubben fick AKC:s namn att luta sig mot, AKC fick sitt territorium utvidgat med en ras till och mera regginkomster. Så nu kan även AKC-anslutna cavuppfödare sälja via pet shops. Det är sånt som händer, när en organisation inte klarar av att se skillnaden mellan en hund och en plånbok. 

Bodil Carlsson 

EN PLATS DÄR SOLEN INTE SKINER

Jag besökte en amerikansk pet shop på nätet /puppiesforsaletoday.com/puppies-available/ sent häromkvällen. Där fanns ett femtiotal valpar att titta på. En liten bassettik står med svansen mellan benen och stirrar med rädda ögon in i kameran framför sin söta fotoshoppade bakgrund.. Hon finns kvar att adoptera idag. Det gör hennes två syskon också. Ingen av dem ser glad ut.Tre irländska settervalpar med samma födelsedatum finns också kvar. Som med bassetkullen presenteras de var och en för sig, skiljda åt av ett antal andra valpfoton, för att göra det svårare att se dem som en hel kull lämnad för leverans. I mina ögon ser de ut att vara äldre än den uppgivna åldern och för tunna för den ålder de påstås ha. En engelsk bulldogvalp född i mars, som gick för 6 295 dollar, är redan borta. Modehundar går förstås åt, men var inte lessna för det, för tre franska bulldogsvalpar har kommit till i stället; en av dem går för 6 459 dollar. Det blir 208 dollar per månad, om ni inte har råd med allt på en gång. För mycket pengar för er ändå? Håll till godo med en lågprisvalp, en collie. Den får ni för 1 995 dollar – bara 64 dollar per månad. Han finns kvar idag. Cavalier King Charles-valpen Toby från igår är försvunnen, liksom ett antal andra småvalpar, men presentationsrutorna för för de nya produkterna är redan fyllda. Sidan har skaplig omsättning på valpar. Varifrån kommer de? Ingen info till köparna. Var hamnar de? Ingen info till säljarna. Säljarna frågar om enda en sak: köparens kreditvärdighet.

Det går fort och lätt att adoptera valp i den petshoppen. Jo, det kallas så – att adoptera. Klicka på en knapp där det står Adopt me och din varuvagn fylls med en valp. Titta bara hur lätt ni adopterar produkten (eller dobermanvalpen) Dagwood! puppiesforsaletoday.com/product/dagwood/ Visst är han gullig? Levereras till er närmaste flygplats! Klickar ni på länken och inte får upp honom, så beror det på att han redan är på väg till den flygplatsen. Sent igår kväll fanns han kvar. Gör han inte det nu, så finns många andra att bläddra bland under Available puppies, uppradade som varor i hyllorna på Amazon.
2895 dollar kostar det att adoptera Dagwood. Eller 93 dollar per månad i avbetalning. Klicka på knappen Payment intill knappen Adopt me, så får ni veta mera. Finansiering tillgänglig - ingen kontantinsats! Ansök om lån! Blir ni inte godkända, så kontakta oss – vi kan nog lösa det.
Petshoppen avråder oss från att i dessa tider av nätbedrägerier använda sig av andra betalningsmöjligheter än deras rekommenderade låneföretag, USA Lending. Det är inte lika enkelt att få veta något om USA Lending som att trycka på Payment, men jag snokar vidare och hamnar på låneföretagets hemsida.* USA Lendings årliga räntesats ligger mellan 14,99 och 29,9% , så Dagwood kommer att kosta er en del innan han efter sådär två år till sist är er hund. Låneföretaget håller en mycket diskret profil på petshoppens hemsida, men på sin egen berättar de om en ”automatiserad” låneansökningsprocess – det ska gå fort att låna, även om det går sakta att betala tillbaka. Där ser man också USA Lending varmt rekommenderas av en begravningsentreprenör. Det är tryggt för begravningsfirmor att veta, att deras kunder kan få fram pengar till en anständig begravning och en plats på kyrkogården för sin familjemedlem när det behövs. Eller hur? Två kundgrupper med varsin starka känslomässiga drivkraft men samma behov av snabba pengar möts i en och samma företagsidé. Snygg kombo. Utmärkt affärsplan. Men hur var det nu med hundarna?

Det vi får veta om Dagwood på petshopsidan är att hans ras är ojämförligt orädd. Stolt på sin plats bland de finaste skyddshundarna i världen! Slut på info, over and out. Om Dagwood själv får vi inte veta ett skvatt, för ingen kontakt med uppfödaren erbjuds före köp. Ingen information om skyddshundens föräldrar och deras mentalitet. Inga uppgifter om hjärtsjukdom eller höftleder eller nackstabilitet hos hans släktingar. Däremot påpekar man på annan plats, noga men finstilt, att petshoppen inte garanterar mentalitet, exteriör, storlek, vikt, färg eller teckning för någon valp. Vilken nytta köparen då har av rastillhörigheten får ni räkna ut själva.

Var finns Dagwood nu, när hans foto ligger ute i en av bildraderna från petshoppen? Uppgift saknas, så er gissning är lika bra som min, men min är att han finns hos sin uppfödare eller i sin valpfabrik. Tills låneansökan är godkänd, petshoppen har fått sin första avbetalning, låneföretaget sin ränta, uppfödaren sin andel och Dagwood är redo att forslas till flygplatsen, medan banken i bakgrunden gnuggar händerna och väntar på sin bit av kakan.

Dagwood är inte ACK-reggad. Hans uppfödare eller valpfabrik reggar hos American Canine Association, ett konkurrerande register. AKC säger att de är störst i världen och ACA säger att de näst efter AKC är störst i USA, så lite betryggande känns det väl ändå. Petshoppen framhåller, att de också säljer ACK-reggade hundar. AKC-relaterade förmåner ingår i köpet.

Petshoppen är mycket för det seriösa.Valparna levereras avmaskade, vaccinerade och med veterinärintyg. De har en femtondagars garanti mot virussjukdomar – fundera på vad det kan stå för. De har rentav ett mikrochip och rymmer valpen, så behöver du bara ringa petshoppen – de lovar att meddela varenda hundstall inom två mils håll från ditt hem! Valparna kommer från ansedda uppfödare och med sig har de en fyra generationers stamtavla, som ”garanterar ingen inavel”. Skulle valpen ändå dö av en ärftlig sjukdom inom ett år, så får ni pengarna tillb... nej, vänta lite! Det får ni ju inte. Det ni får är kredit för nästa valpköp i samma petshop. Dör er valp i stället mellan två och tolv års ålder, får ni halva den summa ni har hunnit betala in som kredit för nästa valpköp från petshoppen. När ni har betalat för den obligatoriska veterinärmedicinska obduktionen av er hädangångna adoption, alltså, och om ni kan visa upp intyg från regelbundna veterinärbesök medan den levde.
Om man måste låna för att köpa valp, hur många veterinärbesök har man råd med?
Och har AKC något med det här att göra?
Fortsättning följer.

Bodil Carlsson

*Låneföretag lånar pengar av banker och flyttar dem vidare mot räntepåslag. De säljer alltså pengar till dem som inte har. Runt 75% av amerikanska arbetare och 10% av de relativt välavlönade hade inga andra resurser att ta till än att leva från en lön till en annan, pay check to pay check – och det var för tre år sedan, före coronaepidemin och permitteringarna.

.

WE THE PEOPLE...?

While the restrictions RvB placed on registering its breeds seem shocking, the sad truth is it shouldn’t be. A study of legislation over the years illustrates a trajectory of policy changes that forced limitations on breeders and breeder organizations. Registry restrictions were yet another step in a long series of incremental efforts to end the breeding of purebred dogs. 
The same kind of policy proposals in U.S. legislatures today are often supported and sponsored by legislators who don’t even realize the agenda they are supporting. They’re simply responding to the constituents who contact them. These laws can be stopped, but they need the efforts and support of all of us. Legislators need to hear from their constituents and know that responsible dog owners oppose radical infringements on breeder expertise and dog owners’ rights. They need to know we the people* care about these issues – even when they don’t seem to impact us personally … yet.

*Kursiverat i originalet

Så här, mina vänner, slutar AKC:s uttalande om Hollands sätt att se på hundar avlade för andningshinder. Ni hittar det på AKC:s hemsida, så det måste uttrycka AKC:s syn på saken. Det handlar alltså om hur långt det har gått med dessa fientliga ingipanden mot uppfödare och  hundar. Efter många års strävan att göra slut på uppfödning av renrasiga hundar, säger AKC:s ledning, så har aktivisterna nått dithän att Hollands regering går och fattar ett beslut om lagstiftning i sitt eget land!

Elegant glider texten sedan över till förhållandena i USA och hur nödvändigt det är att bevaka delstatslagar, så att inte samma sak händer där. Samma mörka krafter härjar ju bakom kulisserna i USA. De lagstiftande politikerna har icke en susning om den dolda agenda som de genomför. Nickedockorna reagerar bara, när väljare kontaktar dem. Här behövs påtryckningar från ansvarsfulla hundägare som inte gillar radikala inskränkningar i uppfödarexpertis och hundägarrätt.

We the people måste agera, säger AKC. Annars är det vår tur nästa gång!

Det här skriver samma organisation, som 2010 deklarerade att en operation som kapar stämbanden på hundar kan vara en bra metod att få dem att sluta skälla. Som 2018 motsatte sig förbud mot att hålla hundar tjudrade – det var ett intrång i ansvarsfulla hundägares rättigheter - och som 2019 tycker att instängdhet i bur är bra träning i rumsrenhet.

Så formulerar sig den organisation, som kraftfullt motsatt sig lagförslag mot att zoobutiker säljer valpar från AKC-uppfödare. Kan det hänga ihop med att det finns storproducenter av AKC-registrerade valpar, som använder zoobutikerna som mellanhänder? En del butiker säljer valp på avbetalning och samarbetar inte bara med AKC-uppfödare utan också med låneföretag, så den som impulsköper den gulliga renrasvalpen i skyltfönstret utan att egentligen ha råd med den kan få betala både länge och mycket för köpet. Win/win för låneföretagen, butikerna och så förstås för AKC. För oavsett hur sådana valpköp finansieras, och hurpass genomtänkta de är, så är AKC-registrerade valpar AKC-registrerade. Vem tar emot registreringsavgifterna? AKC.

Nu har AKC sedan ett par år en egen website för sina uppfödare, där man kan lägga ut kullar. Uppfödarna är glada. Det har blivit mycket lättare att sälja valp. Förhoppningsvis betyder det, att seriösa uppfödare får lättare att hitta seriösa valpköpare. Men vad kostar det att annonsera? Motsvarande 1 000 kronor per år i svenska pengar. När jag såg efter, låg mer än 900 annonser om valpkullar från enbart fransk bulldoguppfödare ute. Vem tar emot betalningen? AKC.

Orden We the people är förstås inte valda av en slump. AKC vill mobilisera människor och känslor. Det är inledningsorden i USA:s konstitution, som skrevs 1789 för att slå fast grundläggande demokratiska rättigheter för befolkningen. Konstitutionen handlade inte om rätten föda upp BOAS som nöje eller försörjning då. Det känns lite märkligt att tänka sig, att den skulle göra det idag, men man måste förutsätta att AKC:s styrelse står bakom det här synsättet. Vem är de? Som smakprov, se länk från 2014, då 2018 års nya styrelsemedlemmar utsågs. Deras CV och kvalifikationer framgår .www.akc.org/press-releases/akc-board-of-directors-class-of-2018-elected/

.

We the people...? Att AKC:s ledning uttrycker sig som de gör är kanske inte förvånande. Man kan tänka sig, att de som skriver utifrån sin bakgrund faktiskt tror på vad de säger om förslagna, organiserade djurrättsaktivister som hotar deras värld med dess ambitioner och dess pengaflöden. Det förvånande är att de väntar sig, att alla andra skall tro på det. För även om det är en ovan tanke för AKC, så är det inte storuppfödarna, championproducenterna och företagsledarna i AKC:s styrelse, som är hundvärldens ”We, the people”. Det är vanliga människor, som tycker om hundar. Utan oss finns inga uppfödare, inga hundorganisationer och inga organisationsinkomster. Och nu är det så, att väldigt många av oss är motståndare till den sorts frihet som skapar problem för hundarna.

Bodil Carlsson