JULKLAPPEN SOM INGEN ÖNSKADE SIG

Dagens Juridik är en daglig, nätbaserad tidning som skriver om juridik - förstås. Lagar, konsekvenser av lagstiftning, aktuella rättsärenden. Den som blir publicerad där har chansen att nå mellan 50 000 och 70 000 läsare, för det är så många läsare som Dagens Juridik har.
Det är inget litet antal.

Debattinlägget av professorn i rättsvetenskap, Eva Schömer, som Collievänner lade ut igår, är det första jag har som sett tar upp hundvärldens förehavanden. Inlägget handlar om ett alldeles nyligen taget beslut i SKK:s Disciplinnämnd. Jag undrar om Disciplinnämnden och SKK är glada för uppmärksamheten?

Bakgrunden förefaller vara, att tre medlemmar av SKK anmälts av två kennelägare för att medlemmarna uttryckt åsikten att kennelns uppfödning inte tar hänsyn till önskvärda mentala egenskaper så som de uttrycks i mentalindex. Disciplinnämndens utslag finns ännu inte i något utlagt protokoll, men som det skildras i Eva Schömers debattinlägg framkommer ju inte att de anmälda skulle ha hotat eller förtalat kennelägarna eller farit med osanning om kennelns uppfödning. Det ser väl snarare ut som om de sagt vad de tyckte om den - och det fick de inte?

Ingen ifrågasätter att SKK, som andra organisationer, behöver en instans som kan ingripa när det sker saker som inte borde ske, som är oförenliga med organisationens stadgar eller mål, eller när medlemmar går på varandra på ett otrevligt vis. Det måste faktiskt finnas gränser för hur man får uttrycka sig.
Men det måste också finnas gränser för hur man hanterar kritik. Är det verkligen för sådant här som Disciplinnämnden finns till?

Det finns lägen när det är klokare att rycka på axlarna och låssas som det regnar, om någon skulle säga det man inte vill höra... eller inte vill att andra skall höra. Detta kan ha varit ett sådant läge. Vad uppnådde anmälarna och Disciplinnämnden?
Oönskad uppmärksamhet.
 Julklappen som ingen vill ha.

Bodil Carlsson

Debatt i DAGENS JURIDIK

"Ideella föreningars rätt att tillgripa medel för att förhindra kritik är i stort sett oinskränkt”

Publicerad: 2019-12-17 10:55

DEBATT – av Eva Schömer, professor i rättsvetenskap, Högskolan Kristianstad

Till skillnad från ekonomiska föreningar, vars verksamhet regleras genom lag, är ideella föreningars verksamheter i princip ”oreglerade”. Således får grunden för de ideella föreningarnas verksamheter och inriktningar sökas i föreningarnas stadgar.

Svenska Kennelklubben (SKK) är det centrala organet för bland annat special-och raskubbar. Klubben bildades redan 1889, då jägare och adelsmän slöt sig samman i syfte att utveckla aveln för dugliga jakthundar. I dag är SKK en av landets största ideella organisationer med nära 300 000 medlemmar. SKK ska enligt sina stadgar både ”väcka intresse och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rashundar” (1§) och ”inspirera, stödja och följa medlemsorganisationer i deras verksamhet samt medverka till god sammanhållning mellan dessa” (2§). I likhet med alla andra ideella organisationer finns förhållningsregler för var gränsen går mellan yttrandefriheten och rätten att framföra kritik mot organisationen. Överträdelser kan leda till allt från en erinran, varning i kombination av andra disciplinära påföljder såsom tävlingsförbud och/ avelsförbud till uteslutning från föreningen. För en aktiv hundförare, som inte bara önskar ha en sällskapshund, är ofta möjligheten att få tävla i olika grenar ett eftersträvansvärt mål. För att få tävla förutsätts det att den enskilde är medlem i en av SKK:s organisationer (special-, ras-, brukshundklubb…). För den enskilde kan således en allvarligare disciplinär åtgärd få katastrofala följder på det personliga planet.

SKK:s Disciplinnämnd har nyligen prövat tre ärenden om huruvida medlemmar har agerat i strid med grundregeln (1:2) genom att ha publicerat inlägg på FaceBook:sidor (både på deras egna och olika gruppsidor för hundintresserade personer). Endast i ett av fallen fann nämnden att det inte fanns anledning att framför kritik. Den medlemmen hade lagt ut uppgifter över några valpkullars mentalindex (planerat resultat för mental hälsa), som ej nådde upp till siffran ”100” (ett slags medelriktmärke baserat på den aktuella rasens egenskaper). I de två andra ärendena tilldelades medlemmarna var sin ”varning”. Den ena medlemmen förklaras ha handlat i strid med SKK:s grundregel (1:2) genom att skriva illa om SKK och SKK:s Centraltralstyrelse (CS). Av anmälan beskrivs medlemmen ha talat om SKK i termer som ett skämt. Medlemmen påstods vidare ha hotat att hänga ut uppfödare som inte avlade på hundar med planerat avelsindex på ”100” och att rapportera de kullar som inte nådde upp till 100 till Jordbruksverket.

Medlemmen uppmanade även till en genomlysning av SKK:s och aktuella rasklubbars arbete med avel och hälsa. Den andra medlemmen kritiseras för att ha lagt upp information om en kull vars mentala index låg långt under 100. Även om varken kenneln eller ägarna till kenneln namnges, framgår det att kenneln ägs av en person som sitter i CS, vilket Disciplinnämnden således fann anledning att kritisera.

I ett långsiktigt perspektiv blir varningarna inte bara något som får effekt för de enskilda medlemmarna. Varningarna kan även få till följd att övriga medlemmar räds att föra en debatt om vad ett gott avelsarbete är. Att det saknas möjlighet att klaga på ett utlåtande från Disciplinnämnden gör att en enskild medlem i det närmsta skräms till tystnad. Det finns anledning att ställa sig frågan hur enskilda medlemmar uppfattar situationen att hotas om varning om de för en diskussion om att vända sig till Länsstyrelsen med anmälan om hundhållning, som de uppfattar som osund. Hur ska tillsynsmyndigheten ens få information om att det finns skäl att göra en inspektion om de som anser sig se felaktigheter inte vågar göra en anmälan. Det är inte lite magstarkt att kritisera ett sådant agerande, när SKK:s egen avelsstrategi för god hundavel bl.a. stadgar att de ska:

– Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar
– Prioritera avel för mentala egenskaper anpassade till rasernas funktion och samhällets krav
– Prioritera avel som gynnar god funktion och förebygger förekomsten av icke önskvärda egenskaper hos avkomman.

Regleringen kan tyckas både klar och okomplicerad. Emellertid går åsikterna tydligen isär när det gäller frågor om vad ett gott avelsarbete är och vad goda mentala egenskaper är. SKK framhåller på sin hemsida att en medlems yttrandefrihet inte ska begränsas av grundreglerna, där 1:2 föreskriver att en medlem ska handla och uppträda på sådant sätt att det inte skadar eller motverkar SKK eller dess medlemsorganisationer och inte uttala sig nedsättande i tal eller skrift om en funktionär med uppdrag inom SKK.

Den kritik som Disciplinnämnden riktar mot de två medlemmarna blir som en logisk kullerbytta, där organisationen ser ut att värna sig själv och sina funktionärer framför att verka för en god, genomtänkt och välplanerad avel. Att som tävlingsförare leva under hot om varning och/uteslutning leder knappast till god stämning. Givetvis ska det inte heller vara så att medlemmar agerar så att föreningen skadas. Disciplinnämnden verkar dock välja att bortse från SKK:s grundregel 1:1, vilken föreskriver att samtliga medlemmar ska ”behandla och vårda hundar och andra djur väl i enlighet med beprövad erfarenhet liksom gällande djurskyddslagsstiftning. Detta innebär att någon befogad anmärkning mot djurhållningen inte ska kunna göras av myndighet eller av kennelkonsulent auktoriserad av SKK eller av myndighet. Medlem ska medverka till att SKK:s auktoriserade kennelkonsulent kan genomföra besök.” På samma sätt som gäller vid alla etiska dilemman blir det här en fråga om vems intresse som ska gagnas på bekostnad av någon annans. De nu meddelade besluten illustrerar tydligt hur SKK väljer att placera frågor om god och sund avel efter frågor om att inte kritisera den egna organisationen och dess egna funktionärer. Vi kan dock glädja oss åt att Disciplinnämnden valde att inte rikta kritik mot den medlem som endast återgav information om hundars mentala index.

(Inlägget är publicerat efter godkännande av artikelförfattaren. Länk till DAGENS JURIDIK )

En god jul och gott nytt år önskar vi er alla.

GOTT VETT

Sent igår eftermiddag bars en gammal hund in hos mig och lades till rätta på ett lager tjocka handdukar i soffan i vardagsrummet, insvept i mjuk filt. Hon väger drygt fyra kg och fyller snart tolv år. Sista tiden har varit tuff – svårt att äta, inte pigg på lek. Nu hade hon fått åtta riktigt dåliga tänder utdragna och var vimsig efter sövning.

Min valp tycker om henne. När den lilla hunden dyker upp, brukar det bli uppfordrande skall och hopp. Valpen kan vara en flåbuse, när hon är på det humöret. Vad hände den här gången?

Valpen hoppar upp i soffan och går fram – men hon går försiktigt. Hon böjer huvudet mot den lilla. Hon känner lukten av blod som sitter kvar i kindernas päls. Valpen stelnar. Sedan backar hon försiktigt bort och lägger sig tyst ner. Tillräckligt nära för att ge den sjuka flockkompisen trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Den vuxna tiken ser med ett ögonkast att det är något på tok. Hon närmar sig lika försiktigt. När hennes nos nuddar vid den blodiga kinden, svartnar ögonen av oro ett ögonblick. Sedan vänder hon sig tyst bort och lägger sig ner på golvet. Tillräckligt nära för att ge trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Där låg de, sjumånadersvalpen och den vuxna, ett par tysta timmar. När vi gick ut på kvällskissning var det inte det vanliga spankulerandet och luktandet. Båda gjorde vad de behövde. Sedan vände de om, gick direkt hem och la sig nära  hunden i soffan igen.

Idag mår den lilla hunden mycket bättre. Men nära henne är valpen och vuxna tiken fortfarande stillsammare än de brukar. Valpen, annars ett missunnsamt matvrak av guds nåde, ligger på köksgolvet och ser på, när den lilla hunden smaskar i sig rå nötfärs utrörd i vatten.

På  gården där jag var sommarbarn för längesen var det finaste man kunde säga

 om ett kraftfullt djur – en stor hund, en  häst, en ranghög ko – att den hade gott vett. Idag skulle vi väl säga ”social kompetens” om förmågan att se och ta hänsyn till den som är svag.

Mina gamla släktingar hade rätt. Det finns ingen mera värdefull egenskap.

Bodil Carlsson

ETT JOBB FÖR EN HUND

Världens bästa, mest välskötta lilla brukshundsklubb hade medlemsmöte häromsistens och jag tog mig faktiskt dit. En snäll granne ställde upp som hundvakt och en annan skjutsade mig – för egen maskin hade jag inte orkat, för livet gör alltid det oväntade. Något som ser ut att vara en autoimmun sjukdom slog plötsligt långa, vassa klor i muskler och senor och vardagliga saker blev svårhanterliga och uttröttande. Men vem blir gladare av att sitta hemma med värken? Och vem vill inte lära sig lite om Missing People?

Medlemsmötet var snabbt överstökat. Genomgång av ekonomin, bekymmer för hur man skulle få in pengarna till belysning för kvällsträning, tårta till alla och applåder för folk som hade gjort bra ifrån sig på grannklubbens lydnadstävling - opretentiöst och småmysigt och ideellt rakt igenom, så där som man ofta har önskat att alla hundvärldsevenemang skulle vara - men kvällens höjdpunkt var föreläsningen om Missing People.

Den som berättade var Jan-Olof Säll, tidigare aktiv i utbildningen av räddningshundar för tjänst utomlands, nu ordförande i en av grannklubbarna och också operativ chef för Missing People Skaraborg. Om det  han sa har jag bara en sak att säga – får ni chansen att gå på en presentation, så ta den!

Missing People startade för bara sju år sedan i Göteborg av sex personer. Idag finns den överallt, utom i fjälltrakterna, där statliga Fjällräddningen svarar för att leta rätt på försvunna. Det finns drygt 50 000 registrerade i organisationens register som villiga att delta i sökinsatser och man har drygt 600 000 följare på facebook. Tyvärr är bara runt 2 500 betalande medlemmar, vilket gör organisationen beroende av bidrag och sponsorer. Det finns ett litet kansli, som tar emot påringningar om försvunna och kontaktar folk i det berörda området, om man anser att sökinsatser skall göras, men ett kansli kostar pengar och bidrag måste sökas om – så Missing People önskar sig flera betalande medlemmar.

För två år sedan hade man runt 700 ärenden. 80% hittades levande. Av de 20% som hittades döda tror man att kanske hälften hade kunnat finnas vid liv. De där sista tio procenten hade bestämt sig – de ville hinna lämna livet innan de hittades och gjorde det också. Så, sa föreläsaren sakligt, man måste vara införstådd med att den man söker efter kan vara bortom all räddning: man måste förstå, att man riskerar att träffa på en död. Röda Korset ställer upp med samtalsstöd i så fall. Av de försvunna är idag ungefär hälften människor under trettio år, men man räknar med att det kommer att bli flera gamla framöver - ”eftersom det inte finns tillräckligt med demensboenden”, som Jan-Olof Säll sa. (Smaka på den meningen och fundera på vad den säger om samhällets prioriteringar: skattepengar till demensboenden vägda mot RUT-bidrag för städning och nya kök i Danderyd och annat som inte platsar i en hundblogg.)

Missing People har en ständigt öppen jour. Alla timmar, alla dagar året om tar man emot förfrågningar om sök efter försvunna människor. När en förfrågan kommer in, kontaktar jouren polisen. Finns det ett försvinnande? Är det i så fall polisanmält? Annars letar man inte. Finns det hinder för sökinsatser? Misstänker polisen att det rör sig om ett brott, kan det finns skäl att inte låta stora grupper leta igenom ett område. Har polisen inga invändningar, kontaktar jouren minst två anhöriga till den försvunna och frågar. Är personen försvunnen och vill de anhöriga att man letar?

Efter klartecken från polis och anhöriga till sökinsats gör man en prioritering. Vem måste hittas fort? Man satsar på att komma igång så snart som möjligt för alla, men för barn och gamla skall letandet alltid starta inom sex timmar. Jouren gör själv försök att få kontakt med den som är försvunnen och sedan lämnar man över ärendet till den lokala organisationen. Alla som anmäler sig och dyker upp måste visa leg och kontrolleras på en lista över deltagare – det kan verka byråkratiskt, men vid två tillfällen har det faktiskt hänt att sökandet efter den som visade sig vara ett mordoffer hade påhälsning av mördaren. Som självklart hade ett intresse av att avleda uppmärksamheten från vissa platser och kanske koncentrera den till andra i stället. Allt som Missing People gör i en sökinsats är underställt polisen. Det är polisen som delar ut områden att leta genom, Missing Peoples folk skickar ut grupperna i områden som är runt två kvadratkilometer stora. Ibland är det stora grupper att organisera. För att hitta den försvunne tonårspojken Dante ställde flera tusen upp och i sökandet efter Lisa Holm deltog ännu flera. Allt som hittas, allt som kan vara den försvunne personens tillhörigheter, visas för polisen – ingen gör något på egen hand utom att just leta.

Man har flera sökmetoder. Det kan vara s k ledstängssök, då man följer stigar som t ex ett barn kan ha gått bort sig längs; eller breddsök, då människor går på led i jämnhöjd med några metera avstånd mellan varje person. Man kan ta till något som kallas ljudsök, då man försöker locka fram någon som gömt sig med ett ljud som personen känner igen. På så sätt hittades en liten kille, som hållit sig gömd under låga grangrenar – man spelade upp ljudet från glassbilen, som killen älskade att höra och då vågade han sig fram. Man kan ta till drönare. Och så kan man förstås använda hundar.

De flesta hundägare som deltar kommer med hundar som inte är specialtränade och som hålls kopplade under letandet. Men Missing People har också certifierade människosökhundar i sitt register – det handlar om sammanlagt trettio utbildningstillfällen under ett år och till slut ett prov, då hunden får leta figgar i en sökruta på 50x50x300 meter, söka igenom en industribyggnad och göra ett upplet ungefär som i brukstävling efter fyra föremål. Gör hunden bra ifrån sig, blir den certifierad, men det finns inte många sådana utbildade hundar idag. I hela Sverige finns bara runt 20 färdigutbildade och lika många under utbildning.

Fotot har inte mycket med texten att göra, utom på så sätt att det visar en valp som sedan fem månaders ålder har förstått vad "Var är människa?" betyder och som ihärdigt och intresserat har letat upp blåbärs- och svampplockare. Här på septemberbus i skogen.

De kan bli flera. Så många av oss har hundar vars historia handlar om arbete och samarbete. Inte för tävlande, inte för utseende, utan på riktigt. Så många av dem är missing work.  Låt oss använda dem!

Att bli medlem i Missing People kostar 250:- som sätts in på pg 900-5687. Jag har skickat in den slanten. Om hälsan framöver inte räcker till för hundutbildning och sök, så kan jag åtminstone bidra till en ekonomisk bas för den som orkar.

Bodil Carlsson

Med näsan i fokus - del två

Näsorna jobbar vidare. Nu har vi avverkat två kurstillfällen till på vår Nosework-kurs. I måndags kväll var det bland annat dags för sök i lite bökig miljö.

Vi har på vår kurs en ”hemlige Arne” (dvs en annan kursdeltagare) som lägger ut lite villospår genom att peta här och där, placera en möbeltass med eukalyptusdoft på ett specifikt ställe och som försöker fånga hundens intresse. Det är just det som pågår på bilden nedan. Intresset är fångat och vår tik undrar nog om ”Arne” lägger korv på alla ställen där hen är och petar. Åtminstone är det vad jag tror att hon tror.

Sedan är det upp till bevis. Börjar tiken förstå att det är eukalyptusdoften som är grejen eller är det ännu ett korvrally som väntar? Sökning börjar och faktum är att man kan höra på nosandet när hunden är nära doften, ett lite mer intensivt och högljutt nosljud.
Och visst hittade hon möbeltassen med eukalyptus. Och korven!

Igår var tredje kurstillfället och det avslutades med ett blindtest: Att hitta doften utan korv som ledtråd/direkt belöning och utan att föraren visste var doften fanns. Hanen och jag var först ut och han gick lite lojt förbi några av de tolv kartonger i en höger- och en vänsterrad som lagts ut. Jag valde att gå den högra raden först. Kursledaren påpekade sedan att han gjorde ett drag åt vänsterraden vid rätt tillfälle, men att jag påverkade honom att gå högerraden först. Såklart ett handhavandefel… Vid hur många spårvinklar har jag inte stått och tänkt att hunden går fel, jag svängde inte alls där. Sedan förstått att hunden hade rätt. Det var precis där jag svängde…

Nåja, han hittade och visade med kvarstående intresse var doften fanns. Och han hade helt rätt, förstås. Och han har fattat att det där med eukalyptusdoft – det kan löna sig att känna igen. Jo, han gillar korv, det gör han.

Tiken, ni vet korvrallytjejen, hon hade bråttom hon. Tolv kartonger och det fanns ju en ganska hygglig chans att alla tolv kartonger kunde ha en korvbit att erbjuda. Det hade hon minsann lärt sig tidigare på den här kursen. Så hon stövlade på i hög fart (några kartonger blev lite omformade under själva stövlandet där…) och kollade alla kartonger. Inte en enda korvbit. Shit. Det måste vara något lurt med detta… En vandring till runt kartongerna och visst hittade hon rätt kartong hon med. Hon har också fattat kopplingen mellan eukalyptus och korv. Fast jag tror hon föredrar korv!

Med eller utan korv har i alla fall vi alla förstått att en hundnäsa kan. Mycket!

Johan Nilsson

Med näsan i fokus

Jo, så tänkte vi här hemma när vi anmälde oss själva och våra två collies till en kurs i Nosework. För näsan kan hundarna använda, det vet vi ju. Och vi vet att deras näsor kan uppfatta så många fler dofter än de som grannhundarna, rådjuren, omgivningens katter och alla övriga små (och stora) djur lämnar efter sig. 

Det har hävdats att människors luktsinne kan beskrivas som stort som ett frimärke, medan hundarnas kan beskrivas som lika stort som en fotbollsplan. Jag vill minnas att detta diskuterats lite grann, så jag låter det vara osagt att det är precis så. Men vi kan nog vara övertygade om att hundarna kan det där med lukter, dofter, odörer, och de kan det betydligt bättre än oss människor.

Så här  presenterar Svenska Kennelklubben Nosework:

”Nosework

I den spännande hundsporten nosework får hunden använda ett av sina främsta sinnen, luktsinnet. Det är en allmän hundsport där alla hundar kan delta och alla klubbar inom Svenska Kennelklubbens organisation kan arrangera kurser och tävlingar.

I nosework ska hund med sin förare söka efter specifika dofter i olika miljöer. Hundsporten är inspirerad av de utmaningar som professionella sökhundar utför dagligen inom till exempel polisen och tullen. Men det är också ett enkelt och roligt sätt att aktivera din hund!

Nosarbete, spänning och stimulans

Att få använda nosen tycker de allra flesta hundar är spännande. Nosework ger dessutom hunden både fysisk och mental stimulans när den tillsammans med dig söker efter dofterna, som kan vara placerade både inne och ute, på olika höjder, underlag, fordon och i lådor.

Historia

Som hundsport har nosework sina rötter i amerikanska hundstall, där det användes för att aktivera hundar på i väntan på att de skulle få nya hem. Därifrån har nosework utvecklats till en tränings- och tävlingsform många sällskapshundar har stor glädje av. Intresset ökar stadigt och sedan 1 januari 2017 är nosework en officiell hundsport i Sverige”

Så, kurstillfälle ett var igår. Först teori och sedan praktik. Själv var jag mest orolig för att hanen skulle kissa i lokalen, för ordningsföreskrifterna kring sådant beteende var obönhörligt hårda. (Kisskydd…)
Men han fixade det, såklart. Kanske för att de övriga fem hundarna var tikar… men vi låter också det vara osagt.

Vi började med godissök. Lätt match för alla deltagare att gå runt och plocka godis från kartonger. Utom för vår hane som först var så begeistrad över de fina tikarna i lokalen, framför allt en åttamånaders bordercollie… Men han förstod snart att det fanns annat här i livet än den lilla tiken – nämligen falukorv! Och flera kartonger med små falukorvsbitar på.

Raskt gick vi framåt i utbildningen för att så småningom introducera eukalyptusdoften, som är den man börjar med. Från glas med doft, via några övningar med olika behållare med eller utan korv och doft, för att avsluta med tre behållare där endast en hade eukalyptusdoft och som placerades på olika ställen.

Sista övningen för kvällen var en station med olika föremål som kabelvinda, koner, plastflaskor mm. Vid kabelvindan placerades en tesil med eukalyptusdoft och nu gällde det för hundarna att nosa upp den och på något vis markera den.

Vi kan sammanfatta så här: Hanen - som enligt mig är lite mer begåvad än tiken, (matte håller nog inte med här, men det är jag som skriver) förstod ganska tidigt på kvällen att eukalyptusdoften gav godis, vilket var meningen med alla övningar. Han fann tesilen efter att ha undersökt tre av fem föremål och tyckte inte att det fanns någon anledning att undersöka något mer efter han funnit vad han sökte. Och belönats för det.

Tiken, enligt matte, tyckte bara det var otroligt mycket lättförtjänt korv. Och så många roliga människor! Och så många roliga hundar!
De är olika, våra två, men lika underbara!

Vi fortsätter redan på måndag med kurstillfälle två. I bästa fall kommer en ny rapport nästa vecka. 

Johan Nilsson