DÄFFÖ GÖR DI PÅ DETTE VISET! The Dog Wars

I många sammanhang ställer vi upp för att ge ett handtag åt våra bekanta. Särskilt i små grupper, som handlar om personliga, vardagsnära saker – tvättstugetiderna, ungarnas fotbollsklubb eller kattpiss i sandlådan på lekplatsen. Inte är det särskilt konstigt, om en kattägare i bostadsrättsföreningen i Västra Tunhem får klagomål på katten, fattar att detta kommer upp på den lilla föreningens årsstämma och tar med sig man och barn dit? Eller om kattägande grannar, som förstås är rädda om sitt, sluter upp och stöttar? Det är svårt att förhindra. Vi är en social art. Vi ställer upp för att hjälpa familjemedlemmar, kompisar och kollegor – vi är biologiskt kodade för att göra så. Men det sätter oss i svårigheter ibland, när grupplojaliteten stör vårt konsekvenstänkande och får oss att agera på sätt, som vi inte skulle göra en och en. Längst bak och högst upp i klungan i en föreningslokal i Västra Tunhem tror vi att vi hjälper våra familjemedlemmar, kompisar och kollegor längre fram genom att ropa att kattkiss i sand är normalt, man kan ha som målsättning att sandlådorna skall vara kattpissfria  men Rom byggdes inte på en dag och varför är det ingen som klagar någon annanstans än just här? Själv har man aldrig ens sett en sån katt, så det kan ju inte vara jätteproblem. Eller va?

Samarbete är inte lika okomplicerat i en större organisation. En rasklubb har många bollar i luften. Den organiserar säljare på en marknad och den organiserar köparna, som om deras intressen alltid sammanfaller. Den har ett förtroende att försvara hos både säljare och köpare och dessutom hos allmänheten, plus ett överordnat myndighetsförankrat regelverk om djurskyddsaspekter att hålla i minnet. Den behöver öppenhet i redovisningen av både pengar och avelsresultat. Den behöver hjälp av genetiker för att bedöma riskerna med lång avel på sluten stambok och av veterinärer för att förstå de vanliga rasbundna sjukdomarna. Den behöver faktiskt vanlig hundkunskap också. Det den inte behöver är osynliga nät av personliga lojaliteter och ekonomiska egenintressen.

Det fälldes en del intressanta kommentarer på collieklubbens årsmöte. Jag besparar er de flesta. Men det ropades iallafall en vettig fråga från längst bak längst upp. Visst ingick den i taktiken att anklaga styrelsen för allt mellan himmel och jord utom vädret. Men det var en bra fråga ändå:

Vad har styrelsen gjort för att vända colliens fallande reggsiffror?

Den som frågade vet nog lika bra som någon annan, att bruksraserna och många andra av de större raserna har haft fallande siffror länge. Gamla raser går ur modet och nya dyker upp. Småhundar önskas i stadsmiljöer. Plattnosar är all the rage. Men att collien är ett extremfall av utförsbacke är lätt att hålla med om. Motfråga: vem efterfrågar en hund som folk tror inte kräver aktivitet, aldrig drar i kopplet, behöver tröstas när någon tappar en kastrull i golvet och har väldigt mycket päls att pyssla med?

Svar: en liten köpargrupp. Den är bara inte tillräckligt stor för att alla uppfödare skall vara nöjda. Därför letar de ansvariga för det vikande intresset.

Var det hårt sagt? Se er omkring! Hur många collies träffar ni ute på stan? Folk skaffar hellre flattar. De är ånglok som unga och inte lätta att hålla i, men okomplicerat livsglada är de. 700 flattar per år hittar hem. Schäfer, hejdlös som ung. Runt 1 700 hushåll betalar vart år för att få se dem mogna till orädda, pålitliga familjekompisar, som visserligen behöver hållas igång, men inte får spader när avgasröret på en bil knallar. Border collien, med sådana krav på aktivitet för knopp och kropp att inte många slår den, reggade 740 förra året och det var inte bara fårägare, som köade till valplådorna. Så varför köar de inte till collievalplådorna?

Svar: det finns inte många, i eller utanför den mest invigda hundvärlden, som inte har hört om collienerver. Det pratet har många år på nacken och – inte alltid, men för ofta - en sorglig bakgrund i verkligheten. Säljarna kör på. Köparna backar. Så en gång till: vad har den avgående styrelsen i rasklubben och ett antal tidigare styrelser gjort för att vända reggsiffrorna?

Rätt svar:

De har satsat år av sin tid på att få uppfödarna att förstå vad MH är, vad det säger om hundar och hur mentalindex kan användas för att vända en utveckling som ingen kan vara glad åt.

Och det tåget vägrade exteriöruppfödarna kliva ombord på.

Därför har många av dem stått utanför rasklubben i åratal. Men nu kom de. De hade ett viktigt ärende och i bakfickan bar de med sig oväntade styrelsekandidater.

Bodil Carlsson

VAFFÖ GÖR DI PÅ DETTE VISET? The Dog Wars

Det finns ett namn för en triumf, som visar sig kosta mer än den smakar. Pyrrhusseger hette det på gammelsvenska. Jag undrar, om jag just har sett en.

Vi kom lite sent till årsmötet, hundkompisen och jag, med våra hundar i bilen. Vi hade väntat oss ett par timmar med lite meningsskiljaktigheter och skrik. Det vi fick var nio timmars förberedd dokusåpa.

Inledningen var som det brukar, bara ovanligt många parkerade bilar med hundar i utanför en helgtom skola. Folk som gick omkring och nickade åt varandra och hundar som snabbkissades efter resan. Visat medlemskort gav röstnummerlapp. Vi checkades av och fick lapp nummer 148 och 149 och medan vi inspekterade godisskålarna längst fram i salen anlände några till, så att totala röstlängden var 153 vid mötets början. Längst bak och högst upp i aulan satt en sammanhållen klunga, som snart skulle börja klaga över att de inte hörde vad som sas på podiet. Längst fram stod flera bänkrader tomma. Det var också som det brukar.

Det som inte var som det brukar var inledningen. SKK:s föreningscoach var på plats och började med att påminna oss alla om att man måste kunna diskutera sansat, även om man tycker olika. Det har han ju så rätt i. (Till exempel kan man avstå från att påstå, att meningsmotståndare har samma diagnoser som de man omhändertar i egenskap av offentlig befattningsinnehavare, fast just den detaljen nämnde inte coachen.) Sedan kom coachen över på ansvarsfrihet. Om styrelsen i vilken förening som helst, en bostadsrättsförening eller en rasklubb, har misskött sig – stuckit med föreningskassan eller fifflat med räkenskaperna - så skall den styrelsen ju inte beviljas ansvarsfrihet. Om den inte får det, händer två saker: först måste hela styrelsen avgå och en helt ny väljas in. Sedan måste den gamla styrelsen polisanmälas. I mer än 99% av fallen blir utfallet, att styrelsen frias och anmälarna får stå med lång näsa. Sa coachen.

Jag rev mig i huvudet. Vad var meningen med det där? Det kändes som en halv varning till någon. Men varför togSKK:s föreningscoach upp detta så eftertryckligt?

Och när är det så viktigt att bli av med en hel styrelse att man sedan gärna står där med den långa näsan?

Fundera litet på den saken.

SBK:s utsände tog över klubban och årsmötet öppnades. Först var det gamla styrelsen verksamhetsberättelse: vad den hade gjort och inte gjort under året. Person efter person reste sig och förklarade dramatiskt vad styrelsen hade gjort för fel och krävde förklaring. Det var ingen ända på styrelsens tillkortakommanden och ingen ända på klagomålen. Det ena efter det andra var fel, ofullkomligt eller misskött! En uppfödare hade till exempel trots sitt medlemskap inte fått en enda fråga om vad som var just hennes personliga intressen av hundägandet och vad klubben kunde göra för just henne – bara en trist påminnelse om vikten av att HD-röntga och mentalbeskriva. En annan medlem, ny sedan ett par månader, begrep för sitt liv inte hur svårt det kunde vara att hitta ny redaktör åt rasklubbens tidning – själv var hon ju både journalist och redaktör för en helt annan rasklubbs tidning, så varför hade styrelsen inte letat upp just henne? Hon var riktigt upprörd.

Styrelsen var för artig – eller för pressad av den dramatiska bravuren hos några av frågeställarna, för stämningen var rätt obehaglig - för att säga som det är: man behöver vara medlem under året för att bli tillfrågad under året. Ingen lag förbjuder heller mycket nya medlemmar att själva kontakta och erbjuda sina insatser. För olika intressen ordnas faktiskt rätt många olika arrangemang, som man hittar på klubbens hemsida, om det är händelser i verkligheten som man är intresserad av.

Men här gällde intresset något annat. Kören av attacker på styrelsen var bara introt till huvudnumret, som var en soloaria.

När andra delar av verksamhetsberättelsen efter stor tidsutdräkt var avklarad, kom nämligen ekonomin. Podiet intogs av en respektingivande äldre man. Han var djupt oroad över styrelsens räkenskapsredovisning. Siffrorna stämde inte!

Hade styrelsens kassör en förklaring? Jo, styrelsens kassör hade en förklaring. De ifrågasatta siffrorna handlade om en testamenterad fond, dess avkastning och hur den skulle redovisas, jämfört med hur den hade redovisats tidigare. Styrelsen hade upptäckt och rättat till ett bokföringstekniskt fel – därför var siffrorna annorlunda jämfört med förr. En utomstående auktoriserad revisor hade hjälpt till med jobbet. Vad var problemet?

Problemet var inte ekononomiredovisningen. Där har man nog inte mycket att hämta, om man letar missgrepp. Ingen har heller begärt någon vidare utredning, vilket man väl skulle ha gjort, om man själv hade trott på att fel hade begåtts? Problemet var, att man behövde en förevändning att göra sig av med hela styrelsen i ett svep. Det var därför man dök på anledningar att neka ansvarsfrihet. Det tog en stund, innan sammanhanget klarnade för mig. Jag är trots allt ingen hundvärldsmänniska.

Efter den äldre mannens scenframträdande kom punkten om styrelsens ansvarsfrihet på dagordningen och därmed följde den första slutna voteringen, där vi fick resa oss, rada upp oss i nummerordning för att lägga voteringslappar i en låda och invänta resultatet av rösträkningen. Det tog en stund, typ fyrtiofem minuter medan hundar fortsatte att vänta i raderna av bilar utanför. När resultatet äntligen kom var det en besvikelse för dem, som hade hoppats på att kunna rösta in en styrelse, som föll på läppen. 88 av oss röstade för ansvarsfrihet. 55 röstade emot. Några röstade blankt eller ogiltigt. Coachens synpunkter måste alltså ha gått hem hos några.

Oppositionen gick därmed över till plan B.

Bodil Carlsson

KASTAD KAMPBOLL

Antagligen är det så här man förväntas känna sig idag. Depressiv i soffan under skyddande lager av uppgivenhet och filt. Efter ett riktigt brakårsmöte i en hundrasklubb, där man kommer på sig själv med att sitta och titta och tänka:  vad skulle hända, om en vanlig journalist råkade vara vanlig medlem med intresse för rasen?

Vad skulle ha hänt, om någon hade föreslagit en av Aftonbladets hundägande reportrar att bli medlem och komma in och se sig om lite i hundvärlden? Det är en intressant planet, that´s for sure, även om den oftast snurrar på långt under den seriösa journalistikens radar. Det beror bland annat på, att journalister ännu inte riktigt har fattat, hur mycket pengar som omsätts av sällskapsdjursindustrin med vidhängande näringar och hur många människor, som berörs. Eller på vilka sätt de berörs. Igår hade hursomhelst så många nya medlemmar hittat till årsmötet att en obekant nuna mer eller mindre knappast hade uppmärksammats och det bjöds dessutom på så mycket underhållande skeenden, att även en dramarecensent hade haft intressanta vibbar att rapportera till läsekretsen.

Hade hen fått bäras ut på bår efter nio timmar av välregisserade anföranden och slutna voteringar? Hade hens penna rödglödgats av fascinerande citat, som att colliens skotträdsla beror på de specialkonstruerade öron, som den måste ha för att höra fåren? Eller att en statistisk metod, som används inom husdjursavel överallt för att sammanställa de mest olika typer av resultat och mätningar, kanske är helt främmande för just hundar, eftersom de inte är flyktdjur?

Hade hen hajat till över att höra en nyvald ordförande säga om ett känt problem inom rasen, ett som plågat många hundar och valpköpare, att det är som med dalmatiner – det finns inte så mycket slarvmån i rasen? Det gäller att sköta sig som hundägare, med andra ord.

Jag tror att journalisten hade tagit det med fattning: de får höra litet av varje. De är härdat folk. Men de har inget att komma med, jämfört med collieägare. Vi har hört det mesta under trettio år.

Vi bars inte ut på bår.

Idag har många av av oss i stället den här blicken.

                                   Kastad kampboll brukar komma tillbaka. 

I en demokratisk organisation kan även en ytterst knapp hopstampad majoritet - fyra rösters övervikt för den oväntat uppdykande kandidaten till ordförandeposten - användas mot den nästan lika stora minoriteten. Det hör till spelreglerna.

Frågan är om det är ett särskilt klokt sätt att använda spelreglerna.

 

 Bodil Carlsson

SE OM SITT HUS

Denna vinters uppskovlade snö börjar likna betongen som vittrar i grunden under ett övergivet hus: allt solitt och stadigt smulas bort en rännil i taget. Hundvandringarna har blivit tunga och asfalten farlig och blank.

Bilen har sovit i garaget sedan september. Nu skall den få kliva i vinterdäcken. Om inte sjukdom i familjen sätter stopp, startar den tidigt lördag morron mot Jönköping och årsmötet. Det känns lite tungt och motigt, det också. Man blir så fruktansvärt trött på tjafs.

Varför håller man på? Står ut ännu ett varv i bråket om hundars utseende och insida? Krigandet om renrasaveln har hållit på i hundra år på ungefär samma premisser och med ungefär samma tillmälen. Eller kanske har det det rentav ilsknat till nu, när femtio år av renrasig attraktionskraft har bytts mot fallande siffror? Bråk brukar bli värre, när marknaden sviktar.* Tonläget överallt, inte bara i hundvärlden, har skenat mot sanslöshet, när sociala medier klev in på banan, för nu säger man offentligt det som man bara sa i enrum förr.

Den engelska kvinnan som föder upp chin/cavkorsningar messar om ett dödshot på telefon från en renrasvän. Hon har inte vågat sova. ”Your days are numbered, bitch!” Här hemma skickar någon en facebookskärmdump, där en svensk uppfödare förklarar att hon nu förstår att folk med annan uppfattning om mentalitetskrav är sjuka, riktigt sjuka, ”med samma diagnoser som de vi omhändertar”. Hon fick gillaklickar för den visdomen. Förr hade man fått ett obehagligt samtal med sin arbetsgivare.

För de flesta av oss som håller på med hundar är hundarna en passion och en livsstil, så att starka känslor väcks är inte konstigt. Men gränslösheten i samtalet – eller grälet – är faktiskt just konstig. Oliktänkande människor samsas i andra sammanhang utan att hota eller prata strunt om varandra. Vad beror det på?

Min högerkristna kollega och jag, gamla vänstersosse, jobbade utmärkt ihop. Vi hade samma regler för hur man diagnosticerar och behandlar, så vi fungerade bra på samma arbetsplats. Utanför regelverket har vi så olika åsikter om samhället, att orden inte betyder samma sak. Han säger frihet och menar en sak; jag säger frihet och menar något helt annat. Vi har ingen samsyn. På jobbet under samma regelverk gick det bra ändå. 

 

Hundvärlden är lite likadan. Vi säger allesammans bra hund, men vi menar väldigt olika saker med orden. Fundera över vad som hände en svensk familj för ett antal år sedan!

De köpte en collie av en på den tiden känd engelsk uppfödare. När de fick hem tiken, gjorde de en oväntad upptäckt: hon var så golvrädd att det var svårt att ha henne inomhus. Familjen ringde den engelska uppfödaren: vad skulle de göra?

Uppfödaren sa: Vad är problemet? Ni får väl satsa på sommarutställningar!

Köpte den valpköparen en alltigenom bra hund? Absolut – i uppfödarens ögon. Hon hade gjort allting rätt, hade de bästa linjer i sin kennel, hade parat med bästa tänkbara hane, hade kollat meriterna och släktskapet bakåt och säkert tänkt på sitt rykte i Sverige, när hon sålde. Hur skulle hunden ha kunnat vara något annat än bra? Och vem skulle kunna avgöra det, om inte hon?

Sålde den uppfödaren en alltigenom bra hund? Absolut inte – i hundägarens ögon. Hundägaren köpte en familjemedlem, en kompis: en insida. Uppfödaren sålde en utsida. Så ser den engelska traditionen ut. Det är därför man ställer ut hundar. Det är faktiskt därför man har stamboksförd hund. I England, alltså. Det är sällan därför man har stamboksförd hund här.

De här två sätten att tänka går inte så bra ihop.

Hur skall vi få en samsyn?

Jag tror inte, att det går. Däremot går det att införa ett gemensamt regelverk, som alla i organisationen får tycka precis vad de vill om, men måste acceptera. Och det regelverket skall handla om vad som är bra för hundarna - inte om vad som är bekvämt för aveln. Med tiden kommer grälandet att sluta. Det kommer att ta tid, men det slutar.

Det skulle vara så otroligt skönt. Lagrade på datorn ligger en samling berättelser skrivna av människor, som har kämpat med sina rädda collies och lidit med dem. Människor som älskade sina skotträdda/åskrädda/allmänrädda hundar, precis som jag älskade mina. Någon fick ge upp och avliva sin unga hund. Någon kände sig skuldbelagd av sin uppfödare. Någon bytte ras. Det är det här det handlar om: vi har för många sådana berättelser, därför att vi har haft för många  sådana hundar. Hur mycket strunt man än pratar om diagnoser och att förinta rasen, så är detta vad det handlar om. Rasens enskilt största, och mest kända, hälsoproblem. Det som varenda hundmänniska känner till.

Vet ni, SKK?

Jag skulle vilja radera de där berättelserna för gott. Jag skulle vilja veta, att det inte kommer att bli så många fler. Ni ställde upp för bordercolliefolket. Ställer ni upp för oss? Då ställer ni på sikt upp för er själva.

Ni ser om ert hus. Jag tror att det är en bra sak att göra, innan rännilarna ökar. Vad har renrasaveln att sätta emot blandavel till husbehov, om vi inte kan visa bättre resultat?

Bodil Carlsson

* Sverige har länge haft en mycket hög andel renrasiga, registrerade hundar. Det har vi fortfarande, men andelen minskar. 2010 var 20% av alla hundar i Sverige blandraser, vilket ger 80% renrasiga (SKK:s presstalesman Hans Rosenberg i en intervju i DN 28 juni 2011). 2018 säger både SKK:s ordförande Pekka Olson och vd Ulf Uddman att antalet ligger på, eller strax under, 70%. (Hundsport 1/2018) Den höga andelen renrasiga hundar här beror enligt min uppfattning på att SKK haft ett gott rykte för att man stöttat ansvarstagande avel.

A TALE OF TWO CULTURES 2)

AKC:s registreringar föll med 40% på tolv år. Var tog den smällen värst? I utställningsringarna på Westminster eller i små kennlar i små städer, där medelinkomsterna sjunkit i tjugo år? Vem hade störst chans att se sugna valpköpare fortsätta ringa - de vinnande exteriöruppfödarna som syntes i de största hundtidningarna på de finaste fotona och i de dyraste annonserna? Eller vanliga små uppfödare?

Vad tror ni?

Folk frågar sig vad som har förändrats med de extrema kortnosraserna. Alla vet vad veterinärerna tycker, alla vet att det pratas om hälsoprogram, alla vet att domarna åker på konferens och får förhållningsregler. Men är det verkligen något som har förändrats utom orden?

Jag tittar på engelska KC:s registreringsstatistik över de senaste tio åren. Mellan 2008 och 2017 minskar ras efter ras, rasgrupp efter rasgrupp. Terriergruppen föll från 39 086 reggade för tio år sedan till 19 368 – tjugotusen färre på tio år. Working dogs föll från drygt 24 000 till strax under 14 000. Sheltiens reggsiffror nästintill halverades: från 1 634 till 876. Långhårig collie, som var en högstatusexport för hundra år sedan och sedan en gång till efter andra världskriget, föll i sitt eget hemland från 1171 till 724.

Ett enda undantag lyser illrött– kortnosarna. Bostonterriern fyrdubblades från runt 550 till knappt 2 300, och det är kanske inte så imponerande, samtidigt som bulldog dubblade antalet från 4 543 till 9 450 – inte heller så förvånande. Fransk bulldog, däremot, ökade från runt 1 000 till drygt 30 000. Trettiotusen!

Om ni håller i minnet, att kennelklubbar är beroende av sina registreringsavgifter, och ni ser att alla grupper faller i antal utom de extrema kortnosarna: hur hårt väntar ni er att en kennelklubb väljer att gå fram mot gruppen som vänder siffrorna?

Tänk om de uppfödarna skulle säga tack för kaffet?

Det kan nog ha sina sidor, det där med att vara kennelklubb. Särskilt i länder där medlemmarna är få och nästan enbart uppfödare. Engelska KC, denna beundrade organisation, lär ha runt 1 000 medlemmar. Så har vi det inte här. Kennelklubbens medlemmar är många och många av oss är vanliga hundägare, inte uppfödare. Så här svarar även medlemsavgifterna för en viktig del av inkomsterna. Hur håller man bäst kvar sin medlemmar?

Man visar att man bryr sig om hundar mer än särintressen.

                                                          * * *

I Sverige ligger avelsansvaret för bordercollie på Svenska Vallhundskluibben, SvaK. Sedan ungefär tjugofem år finns ett avtal mellan SvaK och SKK. Vallhundsklubben bestämmer kriterierna för registrering – godkänt vallhundsprov för båda föräldrarna krävs och det skall vara vallhundsprov, som SvaK antingen arrangerar eller, om de görs utomlands, godkänner. SvaK talar om vilka hundar som platsar i avel, SKK tar hand om pappersarbetet och registreringsavgifterna och båda parter är nöjda.

I många europeiska länder liksom i USA är det inte så. Rasens eget hemland reggar bordercollies, som aldrig har sett ett får – noga räknat 1992 styckna utställningskandidater förra året – medan alla de arbetande bordercolliesarna, som aldrig har sett en utställning, registreras i ISDS. Eller inte alls.

För några år sedan importerades en bordercolliehane till Sverige. Varför vet jag inte – var han en fantastisk agilityhund eller bara ovanligt snygg? De stolta ägarna ville att hans avkommor skulle kunna reggas i Sverige. Vallhundsklubben vägrade – hanen hade inget vallanlagstest. Han hade inte i svensk avel att göra.

Ägarna drog vallhundsklubben inför Konkurrensverket. Så här tyckte de enligt Konkurrensverkets sammafattning:

BESLUT

2016-03-15 Dnr 669/2015 2 (4)

Enligt klagomålet medför SKK:s regelverk att svenska uppfödare inte kan

konkurrera på lika villkor med uppfödare i övriga Europa samtidigt som

utländska uppfödare förhindras från att konkurrera på den svenska marknaden.

SKK:s regelverk förhindrar också svenska uppfödare av Border Collies från att

importera Border Colliehanar från övriga Europa för att användas i svensk

avelsverksamhet.

Vallhundsklubben folk var förtvivlade. Hur skulle detta sluta? Med att vem som ville skulle få skaffa hit utlandsreggade BC utan vallförmåga och avla på deras vackra päls? De vände sig till SKK för att få hjälp.

Och den svenska kennelklubben ställde upp.

Svaret från SKK till Konkurrensverket är flera sidor långt och undertecknat av Ulf Uddman, men SKK:s jurister har nog varit med i formuleringarna. Det är ett mycket bra svar, som borde vara känt och begrundat av folk långt utanför Vallhundsklubben. Här är kärnpunkten.

”4) Border collie

a) Syftet med SKKs krav på att föräldradjuren ska ha visat förmåga att valla djur är vikten att säkerställa att denna essentiella egenskap inte försvinner inom rasen. Border collie är förutom en mycket god vallhund även en populär tävlingshund för ett flertal olika hundsporter och det är rasens grundläggande vallningsegenskaper som ger rasen förutsättningar för detta.

b) Som framgår ovan finns det inga EU-direktiv som reglerar hundavel. Därför har varje kennelklubb inom EUs samtliga medlemsstater sina egna regler för vad som krävs för att en valpkull ska kunna registreras i just den kennelklubbens stambok. ” (min kurs)

Ni hör vad Uddman säger? Han säger att rasklubbens krav är SKK:s krav. Han säger:

                      I Sverige gäller svenska regler. Acceptera det!

Jag stötte på det här ärendet i en virrig kommentar på en colliesida, kollade upp det med Konkurrensverket och ringde Vallhundsklubbens ordförande för att få det bekräftat. Bordercollien förlorade inte. Konkurrensverket la ner ärendet. Vallhundsklubbens regler gäller. Deras ordförande var fortfarande, nästan två år efter Konkurrensverkets beslut, full av tacksamhet, när jag pratade med henne i december. Hon var säker på, att de skulle ha förlorat utan SKK. Jag betalade in min medlemsavgift. En organisation, som vidhåller de mentala egenskaper som gör att hundar fungerar, är värd ett medlemskap.

Bodil Carlsson

A TALE OF TWO CULTURES

Många colliemänniskor är uppgivna eller arga (eller bådadera) efter SKK:s beslut att avslå Collieklubbens begäran om avelsregler för att komma till rätt med ett stort, gammalt, välkänt hälsoproblem för vår ras – troligen den största enskilda anledningen till de evigt fallande svenska reggsiffrorna, även om de som ogillar förslaget förstås alltid hittar andra skäl.

SKK tänker själva ta tag i saken. Vi får väl se, hur det blir med det efter årsmötet. Och om årsmötet finns bara en sak att säga efter alla rykten om egendomligheter: hur det än går, kommer ingen att vara nöjd efteråt. Så det kommer en fortsättning.

Jag blev medlem i SKK och nu tänker jag berätta varför. Det hänger ihop med Donald McCaig.

Donald McCaig är tio år äldre än jag. På det sista fotot av honom på den officiella facebooksidan ser han gammal och trött ut. Han har ingenting skrivit där på några år. Spelar roll? Livet handlar om att göra någonting av det, medan man kan. Han gjorde det.

Han är författare. Ett par av hans romaner om amerikanska inbördeskriget är prisbelönta, men han är nog mera känd för sina hundböcker, för han är fårfarmare och bordercolliekille först och allt annat sen. Han tog en universitetsexamen i filosofi i början på sextiotalet. Sedan drog han till reklamindustrins högkvarter i världen, Madison Avenue mitt i New Yorks dyrkvarter, och ägnade sig åt att dra in pengar. Efter tio år fick han alldeles nog. Han köpte en förfallen gård i bergen i en fattig vrå av en fattig delstat, flydde dit med fru och ungar, hyfsade till huset och skaffade får. Som anständigt folk gör där gick han med i den lokala kyrkan och hörde gudstjänst med familjen var söndag. Hans inkomst föll med nittio procent i starten och han har aldrig ångrat en dag. Han hade väl aldrig trott, att det skulle komma en dag när han återvände till Madison Avenue, men vad gör man inte för sina hundar?

McCaigs respekt för hundar lyser igenom på varenda sida i böckerna. Han tar dem på större allvar än han tar sig själv. Det är en ovanlig egenskap i hundvärlden, men McCaig har den. Kräks ni över Cesar Millan? Läs lite McCaig. Tittat på vinnande ekipage på Crufts? Sett att engelska utställare låter operera bort sporrarna på hundframben för att få en renare linje för domarens öga att följa? Läs McCaig om en lunsig, strulande bordercollies liv och leverne, det hjälper. Har ni en gång för mycket hört om alla ädla huvuden och runda kattlika tassar och att vi ju aldrig får glömma exteriören? Läs några sidor McCaig, han tvättar ens själ.

Hursomhelst -McCaig födde upp får och åkte runt på valltävlingar och skrev sina böcker, när han fick en nyhet som han inte ville ha. Amerikanska kennelklubben ville ta över hans ras!

Som AKC såg det, var det ett flott erbjudande.

McCaig är en vänlig människa med sinne för humor. Hans fåordiga referat av mötena med AKC:s välklädda representanter och jurister i deras huvudkontor på Madison Avenue, prytt av gamla oljemålningar med hundar, är juveler av stillsam komik, men ljuset de bryter blir obarmhärtigt klart. Det handlar inte om hundar, det handlar om pengar och organisationsrevir. Hör här!

AKC tog över rasklubben för Cavalier. Rasklubben hade en stenhård regel – deras uppfödare åkte ut på öronen, om de sålde till zooaffärer eller försåg valpfabrikerna med avelsmaterial. AKC tar gärna emot registreringsavgifter från valpfabriker: pengar luktar inte etik, ni vet. Rasklubbens majoritet – 91 % av uppfödarna - vägrade gå med i AKC av det skälet. AKC hittade några ur nioprocentsminoriteten, uppmuntrade dem att starta egen rasklubb och hey presto! slöt den där nyuppfunna rasklubben sitt avtal med AKC och cavvarna var lika plötsligt en ras under AKC. Så kan det gå.

Samma sak hände aussien. Där hade det vildvuxna aussiefolket hållit på i åratal ute på vischan med att testa hur deras hundar föste boskap och får – de hade till och med egna utställningar! De höll sina egen stambok, de fixade sina egna registreringar och betalade sin egen förening för stamtavlorna och de var alldeles nöjda så. Tack för visat intresse! AKC var inte nöjda med det svaret. Så AKC snokade rätt på några aussieägare som fasligt gärna ville få ställa ut sina hundar på officiella utställningar, bestämde sig för att deras lilla klubb var den riktiga rasklubben, tog nådigt emot dess ansökan om att få tillhöra AKC och tog över registreringarna.

Nyheter om hundar sprids långsamt och sällan utanför hundvärlden, men snabbt som ögat inom den. Bordercolliefolket och andra hade helt klart för sig vad som hade hänt med Cavalier och aussie. Så den här gången sprang AKC på mothugg.

Storyn om hur motståndet organiserades är bitvis rafflande, bitvis rolig. Ibland är den hjärtskärande. Bordercolliens Försvarsfond fick ihop femtusen dollar för att kunna betala jurister. En kvinna postade checken hon vann vid sin allra första valltävling. En annan skickade tio dollar med orden: ”Låt dem inte göra med er ras som de gjorde med min.” Bara sådär i förbigående nämner McCaig den nationella kennelklubbens årsbudget på 29 miljoner dollar och de 2 000 dollar som den dagligen postade till de uppskattade medarbetarnas pensionsfond.

Bordercolliefolket skulle imponeras av AKC:s vallhundsgrupp genom en uppvisning av en skock får, en sheltie, en puli, en malle, ett par tervar och så en schäfer som flögs in från Kalifornien med sin matte just för detta – och ovanligt nog fanns en journalist från Washington Post på plats och skrev om katastrofen. Ingen av de utställningsavlade vallhundarna fattade ett smack om får. AKC var inte glada över den recensionen. McCaig skrev en debattartikel i New York Times som väckte stor uppmärksamhet. Redaktionen var chockad av hur många som ringde in och AKC:s dignitärer satt röda i ansiktet av ursinne runt sitt polerade valnötsbord vid nästa möte. Värst av allt var en artikel i en vallhundstidning, som rekommenderade att bordercolliefolket skulle försöka göra slut på AKC som skattebefriad ideell organisation. Han blev plötsligt riktigt otrevlig i telefon, AKC:s ordförande, när han ringde runt för att få reda på vem som hade vågat skriva detta.

Så hur gick det? Jo, bordercollie är numera en ras under AKC. Men jag tror inte att det betyder att AKC vann och jag tror absolut inte att det betyder, att border collien förlorade. Det går visserligen numera bra att ställa ut exteriöravlade hundar med bordercolliepapper. De ser ut som den vackra, något kortbenta varelse med lång päls i svart sammet och vitt siden, som nyligen vann sin grupp på Crufts. Men när McCaigs bok kom ut, tolv år efter AKC:s beslut, reggade AKC 2 000 border collies årligen. Bordercolliefolkets egen klubb för arbetande hundar reggade 20 000.

Och AKC:s sammanlagda registreringar hade fallit med 40%.

Inte bara på grund av all negativ publicitet kring sättet att ta över raser, även om det säkert bidrog, tillsammans med all information om genetiska rasbundna sjukdomar som började bli spridd vid den här tidpunkten. Som McCaig säger, är den viktigaste orsaken de renrasiga hundarnas minskande exklusivitet. Om något har blivit så vanligt att var och varannan människa har det hemma, är det svårt att fortsätta sälja varan med ord som handlar om ädelhet och förfining. Har man inget annat att komma med, så kommer folk att börja avla för husbehov och extraslantar, som de alltid har gjort. I det läget kan det vara förståndigt om en nationell kennelklubb prioriterar sina pensionsfonder.

Detta om AKC. I ett liknande läge, vilken väg valde SKK? Något helt annat. Fortsättning följer!

Bodil Carlsson

DET SOM SYNES VARA

Crufts har stängt ner för den här gången. Den brittiska rasklubben för engelsk bulldogg såg till att ta bort skylten med påståendet om att veterinärernas öppettider är den största orsaken till kejsarsnitt hos rasen. Det var nog en bra sak att göra. Risk fanns väl att brittiska veterinärförbundet annars hade stämt dem, när de hade skrattat färdigt.

Crufts fortsätter givetvis att hända ändå, även om skylten är borta och domarna har åkt hem till sina egna kennlar igen. Rasvinnaren, BoB, i engelsk bulldog är en hanhund. Han är hittills – fram till storvinsten  – pappa till etthundranio engelska bulldoggkullar. Tror ni att det blir färre förfrågningar under året som kommer?

En person som är väl insatt i den engelska hundvärlden gissade att täckhundsavgiften hittills har legat någonstans mellan femhundra och ett tusen pund. Är det någon mer än jag som får ägarens inkomster, räknat i svenska pengar, till någonstans mellan en halv och en hel miljon? Två andra med inblick gissade olika på valppriset efter honom – den ena höftade till med motsvarande 25 000 kronor, den andra trodde på uppåt 40 000 nu. I vilket fall får man tänka sig, att hanen ansenligt har bidragit till ägarens försörjning och kommer att  fortsätta göra det.*

Nu tänker jag berätta något, som en gammal inbiten schäfergubbe nere på kontinenten sa till mig en gång för längesen. En del av er kommer att ta illa vid sig, men det var så han sa. Det hade varit storbråk inom tyska schäferklubben, det var samma bråk i Sverige, om än mindre hörbart, och jag minns inte längre exakt vad det rörde sig om den gången, utom att folk höll på sina linjer och med fradgande mungipor tuggade fraserna om att funktion och exteriör inte utesluter varandra, tvärtom– ett originellt påstående för att komma från rena utställningsuppfödare av schäfer, men så var det, den gången också och i den rasen med. Andra pratade om tillrättalagda enkla skyddstester för schäfer nere i Tyskland, ställen och personer som en  hund kan skickas till för att få ett obligatoriskt godkännande för att bli utställningschampion och etablerad som avelshund– något åt det hållet. Det kan ha handlat om vem som exporterade sina uppfödningar vart och till vilka priser. Folk skrek om förtal. Det var en av varianterna av den hundra år gamla och evigt olösta kompromissen mellan hunden som skall synas vara och hunden som är och som vanligt flög blodstänken i luften.

På den tiden var jag ung och dum, inte ens sextio fyllda. Jag frågade: Varför blir de här bråken alltid så aggressiva?

Han sa: Har du inte förstått det? De här människorna vill vara framstående. Men de är inga nobelpristagare. De är inte jurister, inte kirurger, inte företagsledare, inte börsmäklare. I vilken annan bransch skulle de ha fått sådan status och sådana inkomster med så lite insatser och så lite risker?

                                                               * * *

Att vara uppfödare betyder att minst en tik som du äger har fött valpar i ditt hus. Tiken skötte troligen parningen, dräktigheten och valpningen rätt bra själv (om hon inte hade oturen att vara en bulldog, fralla eller chihuahua, förstås).

Vilken är din merit i sammanhanget?

Det finns några mycket olika svar på den frågan. Kanske är det dags att vi alla börjar titta lite på svaren. Till att börja med skulle jag vilja säga så här: man kan inte förstå hundvärldsbråken, om man tror att det bara handlar om pengar.

Men man kan inte heller förstå dem, om man inte förstår att det också handlar om pengar.

Bodil Carlsson

*När det gäller den här enskilda hanhunden, kommer årets upplaga av Crufts troligen att pågå mycket länge. 109 kullar hittills och efterfrågan kommer knappast att minska. Så hur stor andel av de engelska buldoggarna, reggade hos KC eller inte, kommer att ha hans gener om fyra-fem hundgenerationer?