Kommer ni ihåg Moose, den värdelösa fårhunden från inlägget den 18 september? Ni hittar den här lilla berättelsen i Donald McCaigs A Useful Dog från 2007. McCaig flyttade som ung från stadslivet ut till en fårfarm i en folktom del av Virginia. Hans hundar är border collies. När han pratar om dem, säger han inte som jag att dogs make a life good. Han säger: without the dogs, it wouldn´t be possible.
Så började hundvärlden. Oavsett vad det har blivit av den nu, så här började den.
PASSERSEDLAR
Det är svårt att döda en hund. Vi skjuter på det och vi drar ut på det och när vi slutligen gör det frågar vi oss efteråt om det inte fanns något mera som vi hade kunnat göra. Och förstås fanns det det. Närhelst man måste döda ett djur finns det alltid något mer som man kanske skulle kunna ha gjort för att hålla det vid liv. Men efter år med djurflockar och hundar, så kommer en signal, svag men omisskännlig, som säger – det är dags. Att ignorera den signalen är feghet: man är mera ovillig att acceptera sin förlust än hunden är beredd att acceptera sin död.
Moose och jag blev aldrig riktigt nära. Han var en nervig fårhund och jag var inte en tillräckligt bra tränare för att lugna honom. Visst, han klarade rutinjobben skapligt och hade ett bra liv här på gården. Heta somrar simmade han timtals i floden.
Förra hösten började Moose halta och veterinären hittade en knöl under hans framben och kanske att vi kunde stoppa cancern, om vi amputerade. Tre dagar efter amputationen hoppade han ut till inhägnaden för att hjälpa till med sysslorna. Moose klarade sig rätt så bra och lärde sig till och med att lyfta på benet igen men nej, vi hade inte stoppat den och ett par månader senare blev han blind på höger öga och började lukta. Så nu är han på ett ställe där fåren inte gör honom skraj; han är mycket lugnare och hans nya tränare vet mycket bättre än jag hur man ska hantera en hund.
Kvällen innan jag dödade honom gick den trebenta, enögda fårhunden med ut för att hjälpa mig fodra. Han höll tackorna undan från foderhäckarna. Hela natten igenom kräktes han och på morronen kräktes han upp smärttabletten i en smörklick.
Moose dog här där han föddes för tolv år sedan och han ligger i graven på kullen där jag hoppas bli begravd en dag. Hans mor och far låg redan där.
Vi bar honom på hans fårskinnsfäll till graven och la hans brev under. Min hustru Anne skriver ett för varenda en av våra hundar och jag har aldrig frågat vad det står. Hon säger att det är en passersedel och jag tycker om att tänka på hur Moose kommer till den sista flod han någonsin ska korsa och lämnar sitt brev till färjkarlen. Visst, jag var en mycket bra hund.
Men om, bara om... Alla våra hundar väntar på andra sidan av den floden som Anne och jag måste över en dag – och tänk om de där breven kanske inte är passersedlar för hundar? Tänk om de är för oss.
D McCaig, Passports, ur A Useful Dog, översatt och publ med författarens tillstånd
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
INGA NYANSER I BLÅTT?
Det kan vara så att jag har fel, men jag tror att upptäckten av SINE på SILV för fem år sedan och tillkomsten av ett DNA-test har lett till mera uppmärksamhet kring genen. Wikipedia har en artikel om merle, komplett med hälsoeffekter och foton av vita hundar som nog inte ser särskilt bra. Efter vad jag hittar på nätet blir merle förbjuden eller utnämnd till diskvalificerande fel på chihuahua i allt fler länder och det verkar pågå bråk inom den amerikanska rasklubben för cocker om samma sak. Den färgvariant av grand danois som kallas för harlekin (som i själva verket är heterozygot för merle och lika heterozygot för en annan pigmentdefektgen) är illa ute, beroende på att antalet skadade valpar blir rätt stort. Och här hemma frågar alltså rasklubben för en ny terrierras Jordbruksverket till råds: är det acceptabelt med merle?
På nätreaktionerna ser man hundfolkets idé om diskussion. Som vanligt finns inga nyanser. Antingen är allt bra med merle, eller så är allt dåligt. Attack eller försvar! En förbittrad cockerdam i USA läser lusen av sin rasklubb, som tydligen är hur okunnig och illvillig som helst. Ja, ni gissar rätt! Hon föder upp merle cocker och rasklubbens styrelse ifrågasätter färgen. En amerikansk collieuppfödare annonserar stolt ut sin blinda dubbelmerle till avel och ser fram emot nya dekorativa utställningsvinnande avkommor. En amper tysk dam attackerar tanken på att förbjuda harlekinfärgen i ett brev lika imponerande omfångsrikt som den ras man måste förmoda att hon älskar. Och när vi tittar i andra ändan av hundarnas extremspektrum, så hittar vi en kvinna som ojar sig utförligt över vad som hände, när hon avlade fram en merle chihuahua. Hoppsan, den blev döv! Den blev ju för stor! Det måste bero på att någon har blandat in taaaax!!!
Verkligen? För min del ser jag en person som beställde en snygg blå hunddekor från biologin. När biologin bara kunde leverera genen för merle och blandar in lite konsekvenser i hennes val, så blir damen sur på leverantören. Hon behöver något att skylla resultatet på och då får det bli en fiktiv insmugglad stamtavletax.
Till Dijana, som säger att 3% dövhet inte är acceptabel ”bara för att få en färg”, skulle jag vilja säga så här. Ingenting är acceptabelt bara för att få fram en färg! Men du ser procentsatsen dövhet som en del i mängden av konstigheter, som dekoraveln har utsatt hundar för de senaste femtio till hundra åren? För att det var snyggt? Med spenar som droppar i backen och snoppar som dras över marken och hudveck som faller in i ögonen? Päls som gardiner? Skallar som köttklubbor? Ohanterliga kroppar? Titta in på Jemima H:s senaste rasspecialinlägg, så hittar ni bra åskådningsbevis på den kreativa genetiska business, som har byggt om hundar till barockkonstverk. Förlåt, men enkel merle hör inte hemma i det gänget.
Dalmatiner har upp emot 30% dövhet. Det är priset för den vita bottenfärgen, som är en så stilfull bakgrund till deras dekorativa fläckar. De är också renavlade för genen som medför urinsten; det är priset för att fläckarna skulle få standardiserad storlek. Jo, showfolket hade redan skapat en fläckig hund, men var inte nöjda med att de svarta fläckarna var olika stora – så då inavlade man på en amerikansk hanhund som råkade ha urinsyregendefekten och nu är hela rasen likadan... Det är dyrt med dekoravel. Det kostar hundar stort lidande och hundköparna stora pengar och det kostar renrasaveln ett förtroende som faktiskt börjar ta slut.
Mops vars ögon riskerar att trilla ut för att dess ansiktsskelett är så deformerat: dekoravel, kanske femtio år gammal. Basset med läppar och ögonveck som drar mot backen för att få ”det unika, ljuvligt sorgsna uttrycket” som uppfödarna älskar på denna förnämliga viltspårare som numera skulle behöva förses med en korg att bära magen i, om den försökte göra sitt jobb: dekoravel, femtio-sextio år gammal. Pekar som behöver operationer i luftvägarna för att kunna andas: dekoravel, fyrtio-femtio år gammal.
Och allt detta vet Dijana lika bra som jag. Varför är det svårt att se skillnaden mellan modern dekoravel – utseendet för utseendets skull, fläckar som tas fram för att det är snyggt, hundkroppen som tävlingsarena – och en färg, som funnits som en bisak hos dugliga arbetshundar i hundratals år?
”Det finns ingen dålig färg på en bra häst” - har ni hört det? Säkert väljer många uppfödare idag att avla på blå hundar för att färgen (än så länge) är poppis och lättsåld. Men genen för merle är väldigt mycket äldre än dekoraveln. Så jag påstår fortfarande, att det inte kan finnas en generellt icke-fungerande färg hos en högfungerande hund. Sheltien som är en av illustrationerna till Wikipedias artikel om merle är en hund som blev amerikansk agilitychampion två gånger...ska vi slå ut alla hans gener för att en av dem är merle?
Men jag påstår också, att det finns goda skäl att se upp med merle. Är det i kombination med homozygoti för Si (irish spotting) och/eller Sp (piebald) som den är farlig? Eller är det så, att högfungerande heterozygota merle faktiskt har andra gener, som begränsar merlegenens effekter?
Bodil Carlsson
På nätreaktionerna ser man hundfolkets idé om diskussion. Som vanligt finns inga nyanser. Antingen är allt bra med merle, eller så är allt dåligt. Attack eller försvar! En förbittrad cockerdam i USA läser lusen av sin rasklubb, som tydligen är hur okunnig och illvillig som helst. Ja, ni gissar rätt! Hon föder upp merle cocker och rasklubbens styrelse ifrågasätter färgen. En amerikansk collieuppfödare annonserar stolt ut sin blinda dubbelmerle till avel och ser fram emot nya dekorativa utställningsvinnande avkommor. En amper tysk dam attackerar tanken på att förbjuda harlekinfärgen i ett brev lika imponerande omfångsrikt som den ras man måste förmoda att hon älskar. Och när vi tittar i andra ändan av hundarnas extremspektrum, så hittar vi en kvinna som ojar sig utförligt över vad som hände, när hon avlade fram en merle chihuahua. Hoppsan, den blev döv! Den blev ju för stor! Det måste bero på att någon har blandat in taaaax!!!
Verkligen? För min del ser jag en person som beställde en snygg blå hunddekor från biologin. När biologin bara kunde leverera genen för merle och blandar in lite konsekvenser i hennes val, så blir damen sur på leverantören. Hon behöver något att skylla resultatet på och då får det bli en fiktiv insmugglad stamtavletax.
Till Dijana, som säger att 3% dövhet inte är acceptabel ”bara för att få en färg”, skulle jag vilja säga så här. Ingenting är acceptabelt bara för att få fram en färg! Men du ser procentsatsen dövhet som en del i mängden av konstigheter, som dekoraveln har utsatt hundar för de senaste femtio till hundra åren? För att det var snyggt? Med spenar som droppar i backen och snoppar som dras över marken och hudveck som faller in i ögonen? Päls som gardiner? Skallar som köttklubbor? Ohanterliga kroppar? Titta in på Jemima H:s senaste rasspecialinlägg, så hittar ni bra åskådningsbevis på den kreativa genetiska business, som har byggt om hundar till barockkonstverk. Förlåt, men enkel merle hör inte hemma i det gänget.
Dalmatiner har upp emot 30% dövhet. Det är priset för den vita bottenfärgen, som är en så stilfull bakgrund till deras dekorativa fläckar. De är också renavlade för genen som medför urinsten; det är priset för att fläckarna skulle få standardiserad storlek. Jo, showfolket hade redan skapat en fläckig hund, men var inte nöjda med att de svarta fläckarna var olika stora – så då inavlade man på en amerikansk hanhund som råkade ha urinsyregendefekten och nu är hela rasen likadan... Det är dyrt med dekoravel. Det kostar hundar stort lidande och hundköparna stora pengar och det kostar renrasaveln ett förtroende som faktiskt börjar ta slut.
Mops vars ögon riskerar att trilla ut för att dess ansiktsskelett är så deformerat: dekoravel, kanske femtio år gammal. Basset med läppar och ögonveck som drar mot backen för att få ”det unika, ljuvligt sorgsna uttrycket” som uppfödarna älskar på denna förnämliga viltspårare som numera skulle behöva förses med en korg att bära magen i, om den försökte göra sitt jobb: dekoravel, femtio-sextio år gammal. Pekar som behöver operationer i luftvägarna för att kunna andas: dekoravel, fyrtio-femtio år gammal.
Och allt detta vet Dijana lika bra som jag. Varför är det svårt att se skillnaden mellan modern dekoravel – utseendet för utseendets skull, fläckar som tas fram för att det är snyggt, hundkroppen som tävlingsarena – och en färg, som funnits som en bisak hos dugliga arbetshundar i hundratals år?
”Det finns ingen dålig färg på en bra häst” - har ni hört det? Säkert väljer många uppfödare idag att avla på blå hundar för att färgen (än så länge) är poppis och lättsåld. Men genen för merle är väldigt mycket äldre än dekoraveln. Så jag påstår fortfarande, att det inte kan finnas en generellt icke-fungerande färg hos en högfungerande hund. Sheltien som är en av illustrationerna till Wikipedias artikel om merle är en hund som blev amerikansk agilitychampion två gånger...ska vi slå ut alla hans gener för att en av dem är merle?
Men jag påstår också, att det finns goda skäl att se upp med merle. Är det i kombination med homozygoti för Si (irish spotting) och/eller Sp (piebald) som den är farlig? Eller är det så, att högfungerande heterozygota merle faktiskt har andra gener, som begränsar merlegenens effekter?
Bodil Carlsson
fredag 28 oktober 2011
BÄSTE PROF STRAIN... del 4) Överraskningen!
Översättning av mejl från prof Strain den 17 oktober:
Det är inte klarlagt att S påverkar cellvandringen – den kan också (eller i stället) påverka premelanocyternas utmognad till melanocyter. Pre-melanocyterna vandrar från neuralröret hos embryot ut till de slutliga målvävnaderna; utmognaden följer därefter.
Hundar kan inte ha en version av genen SILV i en grupp av celler och en annan i andra celler. Djuret börjar med en enda spermie och ett enda ägg och kan bara ha en enda genotyp, som inte skiljer sig åt i dess olika celler och vävnader.
Bordercolliestudien granskade överdrivet mycket vitt på huvudet som en fenotypsmarkör. De hade inte tillgång till möjligheten att genotypa för S- och M- alleler och försökte därför dra slutledningar utifrån fenotypen. De slöt sig till genotypen utifrån fenotypen men hade ingen möjlighet att avgöra relativ roll för S respektive M när det gällde påverkan på hörseln. Att dra slutsatser utifrån fenotyp har sina risker, vilket i den här studien (som jag granskade) begränsade slutledningarna. Båda generna kan påverka pigmenteringen i olika delar av kroppen – hud/hår, inneröra, iris.
Jag anser det oklokt att förbjuda alla merle/merle-parningar, eftersom det finns otillräckliga bevis för att dessa alltid är katastrofala. Min studie visade på betydande skillnader mellan olika raser. Det förekommer onekligen VISSA dåliga utfall, men det tycks som om de är mera vanliga i de collieliknande raserna. Det finns en hel del fördomar mot merle i allmänhet på grund av en studie som publicerades på tyska för många år sedan om merle (dapple) taxar. Det var en – i mina ögon – mycket illa utförd studie, som av många togs till grund för att helt bannlysa merle. Min egen merlestudie förklarade vad som var fel i taxstudien och varför dess slutsatser var ogiltiga. Jag har skrivit om detta i ett antal rastidskrifter på senare år och ofta fått ordentligt obehagligt gensvar – det finns många nitiska personer som ogillar merle och vill eliminera färgen från sina resektive raser. För tillfället är jag överbelastad och känner mig inte beredd att gå med på att skriva ytterligare artiklar.
________________________________________________
George M. Strain
Professor and Interim Head
Comparative Biomedical Sciences
Louisiana State University School of Veterinary Medicine
Baton Rouge, LA 70803
Voice 225-578-9758 Fax 225-578-9895
Department: http://www1.vetmed.lsu.edu//CBS/index.html
Research: http://www.lsu.edu/deafness/deaf.htm
Det är inte klarlagt att S påverkar cellvandringen – den kan också (eller i stället) påverka premelanocyternas utmognad till melanocyter. Pre-melanocyterna vandrar från neuralröret hos embryot ut till de slutliga målvävnaderna; utmognaden följer därefter.
Hundar kan inte ha en version av genen SILV i en grupp av celler och en annan i andra celler. Djuret börjar med en enda spermie och ett enda ägg och kan bara ha en enda genotyp, som inte skiljer sig åt i dess olika celler och vävnader.
Bordercolliestudien granskade överdrivet mycket vitt på huvudet som en fenotypsmarkör. De hade inte tillgång till möjligheten att genotypa för S- och M- alleler och försökte därför dra slutledningar utifrån fenotypen. De slöt sig till genotypen utifrån fenotypen men hade ingen möjlighet att avgöra relativ roll för S respektive M när det gällde påverkan på hörseln. Att dra slutsatser utifrån fenotyp har sina risker, vilket i den här studien (som jag granskade) begränsade slutledningarna. Båda generna kan påverka pigmenteringen i olika delar av kroppen – hud/hår, inneröra, iris.
Jag anser det oklokt att förbjuda alla merle/merle-parningar, eftersom det finns otillräckliga bevis för att dessa alltid är katastrofala. Min studie visade på betydande skillnader mellan olika raser. Det förekommer onekligen VISSA dåliga utfall, men det tycks som om de är mera vanliga i de collieliknande raserna. Det finns en hel del fördomar mot merle i allmänhet på grund av en studie som publicerades på tyska för många år sedan om merle (dapple) taxar. Det var en – i mina ögon – mycket illa utförd studie, som av många togs till grund för att helt bannlysa merle. Min egen merlestudie förklarade vad som var fel i taxstudien och varför dess slutsatser var ogiltiga. Jag har skrivit om detta i ett antal rastidskrifter på senare år och ofta fått ordentligt obehagligt gensvar – det finns många nitiska personer som ogillar merle och vill eliminera färgen från sina resektive raser. För tillfället är jag överbelastad och känner mig inte beredd att gå med på att skriva ytterligare artiklar.
________________________________________________
George M. Strain
Professor and Interim Head
Comparative Biomedical Sciences
Louisiana State University School of Veterinary Medicine
Baton Rouge, LA 70803
Voice 225-578-9758 Fax 225-578-9895
Department: http://www1.vetmed.lsu.edu//CBS/index.html
Research: http://www.lsu.edu/deafness/deaf.htm
DEAR PROFESSOR STRAIN... del 4) The surprise answer!
Prof Strain to Bodil Carlsson 17 oktober:
It is not clear that S acts on migration – it may also (or instead) act on maturation of pre-melanocytes into melanocytes. Migration of pre-melanocytes takes place from the neural crest in the embryo out to eventual target tissues; maturation follows.
Dogs would never have one version of SILV in one group of cells and a different in other cells. Starting from a single ovum and sperm, the animal has only one genotype that does not differ throughout different cells and tissues.
The Border collie paper examined excess white on the head as a phenotype marker – they did not have access to genotyping of S and M alleles, and so just tried to infer from phenotype. They inferred genotype from phenotype, but had no way to determine the relative roles of S and M in affecting hearing. Inferring from phenotype has its risks – which in this paper (which I reviewed) limited what it could conclude. Both genes can affect pigmentation at different body locations – skin/hair, cochlea, iris.
I think it ill-advised to ban all M X M breeding since there is little evidence that these will always be a disaster. My paper showed major between-breed differences. There certainly are SOME bad outcomes, but more so, it seems, in the collie-like breeds. Considerable prejudice exists against merle in general because of a paper published years ago in German studying merle (dappled) dachshunds. It was – in my opinion – a very poorly performed study that was taken by many as a justification to ban merle completely. My merle paper explained what was wrong with the dachshund study and why its conclusions were not valid. I’ve written about these issues for a number of breed magazines over the past few years, often generating considerable nastiness in response – there are many avid people who despise merle and want it eliminated from their breeds. At present I am quite overloaded and not comfortable agreeing to write any additional articles.
________________________________________________
George M. Strain
Professor and Interim Head
Comparative Biomedical Sciences
Louisiana State University School of Veterinary Medicine
Baton Rouge, LA 70803
Voice 225-578-9758 Fax 225-578-9895
Department: http://www1.vetmed.lsu.edu//CBS/index.html
Research: http://www.lsu.edu/deafness/deaf.htm
It is not clear that S acts on migration – it may also (or instead) act on maturation of pre-melanocytes into melanocytes. Migration of pre-melanocytes takes place from the neural crest in the embryo out to eventual target tissues; maturation follows.
Dogs would never have one version of SILV in one group of cells and a different in other cells. Starting from a single ovum and sperm, the animal has only one genotype that does not differ throughout different cells and tissues.
The Border collie paper examined excess white on the head as a phenotype marker – they did not have access to genotyping of S and M alleles, and so just tried to infer from phenotype. They inferred genotype from phenotype, but had no way to determine the relative roles of S and M in affecting hearing. Inferring from phenotype has its risks – which in this paper (which I reviewed) limited what it could conclude. Both genes can affect pigmentation at different body locations – skin/hair, cochlea, iris.
I think it ill-advised to ban all M X M breeding since there is little evidence that these will always be a disaster. My paper showed major between-breed differences. There certainly are SOME bad outcomes, but more so, it seems, in the collie-like breeds. Considerable prejudice exists against merle in general because of a paper published years ago in German studying merle (dappled) dachshunds. It was – in my opinion – a very poorly performed study that was taken by many as a justification to ban merle completely. My merle paper explained what was wrong with the dachshund study and why its conclusions were not valid. I’ve written about these issues for a number of breed magazines over the past few years, often generating considerable nastiness in response – there are many avid people who despise merle and want it eliminated from their breeds. At present I am quite overloaded and not comfortable agreeing to write any additional articles.
________________________________________________
George M. Strain
Professor and Interim Head
Comparative Biomedical Sciences
Louisiana State University School of Veterinary Medicine
Baton Rouge, LA 70803
Voice 225-578-9758 Fax 225-578-9895
Department: http://www1.vetmed.lsu.edu//CBS/index.html
Research: http://www.lsu.edu/deafness/deaf.htm
torsdag 27 oktober 2011
BÄSTE PROFESSOR STRAIN... del 3)Vikten av vitt?
Bodil Carlsson till George Strain 17 oktober:
Sorry, glömde två viktiga saker.
Som jag har förstått det, fungerar allelerna på S locus genom att pigmentcellernas vandring begränsas, varigenom det skapas opigmenterade områden av kroppen/pälsen, som vid det typiska coliemönstret Irish spotting.
Det finns från 2006 en studie av cirka 2 500 brittiska border collies som tittar på förekomsten av medfödd dövhet och som visar större förekomst hos hundar som är merle, har blå iris eller ”överdrivet mycket vitt på huvudet”. Skall man tro att det ”överdrivna vita” är bara ännu en slumpmässig följd av merlegenen – det råkade bara bli så att ett stort antal pigmentceller med sina SINE och intakta svansar hamnade i huvudregionen?
Eller kan man misstänka att närvaron av ännu en gen, som kodar för icke-pigmentering, spelar in?
Den andra frågan är enkel. Jag skriver en blog om hundfrågor, däribland genetik, och är ansvarig utguvare för den – d v s jag försöker hålla den på samma nivå som tryckta tidskrifter. På sistone har jag skrivit några inlägg om merle. Bakgrunden är dels att den svenska kennelklubben nyligen har förklarar merle/merle som oönskad för alla raser. Dessutom har Jordbruksverket ifrågasatt om merle överhuvudtaget är en pälsfärg som är acceptabel ur djurskyddssynpunkt. Den nationella rasklubben för collie förbjuder merle/merle sedan mer än tjugo år tillbaka med motiveringen att risken för defekter hos avkomman är för stor, vilket klubben – som jag ser det – har rätt i.
Vi har nu omkring 17% merle collies i landet och även om ingen uppfödare såvitt jag vet motsätter sig förbudet mot merle/merle, är det tänkbart att uppfödare kan oroas av yttrandet från Jordbruksverket. Det kan bero på personlig okunnighet, men jag uppfattar att några viktiga frågor är obesvarade när det gäller vad merle-genen gör respektive inte gör. Om det är möjligt, skulle jag gärna publicera ett svar på frågorna – och om det enligt din åsikt inte är möjligt att svara ännu, därför att ingen vet tillräckligt om effekterna av merle, skulle jag gärna publicera det också. I original, givetvis, med en översättning. Skulle det vara all right?
Sorry, glömde två viktiga saker.
Som jag har förstått det, fungerar allelerna på S locus genom att pigmentcellernas vandring begränsas, varigenom det skapas opigmenterade områden av kroppen/pälsen, som vid det typiska coliemönstret Irish spotting.
Det finns från 2006 en studie av cirka 2 500 brittiska border collies som tittar på förekomsten av medfödd dövhet och som visar större förekomst hos hundar som är merle, har blå iris eller ”överdrivet mycket vitt på huvudet”. Skall man tro att det ”överdrivna vita” är bara ännu en slumpmässig följd av merlegenen – det råkade bara bli så att ett stort antal pigmentceller med sina SINE och intakta svansar hamnade i huvudregionen?
Eller kan man misstänka att närvaron av ännu en gen, som kodar för icke-pigmentering, spelar in?
Den andra frågan är enkel. Jag skriver en blog om hundfrågor, däribland genetik, och är ansvarig utguvare för den – d v s jag försöker hålla den på samma nivå som tryckta tidskrifter. På sistone har jag skrivit några inlägg om merle. Bakgrunden är dels att den svenska kennelklubben nyligen har förklarar merle/merle som oönskad för alla raser. Dessutom har Jordbruksverket ifrågasatt om merle överhuvudtaget är en pälsfärg som är acceptabel ur djurskyddssynpunkt. Den nationella rasklubben för collie förbjuder merle/merle sedan mer än tjugo år tillbaka med motiveringen att risken för defekter hos avkomman är för stor, vilket klubben – som jag ser det – har rätt i.
Vi har nu omkring 17% merle collies i landet och även om ingen uppfödare såvitt jag vet motsätter sig förbudet mot merle/merle, är det tänkbart att uppfödare kan oroas av yttrandet från Jordbruksverket. Det kan bero på personlig okunnighet, men jag uppfattar att några viktiga frågor är obesvarade när det gäller vad merle-genen gör respektive inte gör. Om det är möjligt, skulle jag gärna publicera ett svar på frågorna – och om det enligt din åsikt inte är möjligt att svara ännu, därför att ingen vet tillräckligt om effekterna av merle, skulle jag gärna publicera det också. I original, givetvis, med en översättning. Skulle det vara all right?
DEAR PROFESSOR STRAIN... del 3) Where´s the white?
Bodil Carlsson 17 oktober
eiriasverchjanis@hotmail.com
Till George Strain:
Sorry, forgot two important questions. As I understand it, the S alleles work by restricting migration of pigment cells, thereby creating non-pigmented areas of the body/coat, such as the typical Collie "Irish spotting" pattern. There is a study of some 2 500 British Border Collies published in 2006 which looks at the prevalence of congenital sensorineural deafness, showing an increase in prevalence in merle dogs,dogs with blue irises and "excess white on the head". Is that excess white to be interpreted as one more coincidence effect of the merle gene - it just so happened that a particularly large number of melanocytes with SINES, tails intact, ended up on the head? Or might one suspect that the presence of yet another gene coding for non-pigmentation is important?
The second question is simply this. I run a blog or a net chronicle on dog affairs, genetics amongst them, of which I´m the legally responsible editor. I e, I try to keep it on a level comparable to printed magazines. Lately I have written a few pieces on the merle coat colour, the background being that the National Swedish Kennel Club just has issued a ban on merle/merle matings for all breeds. Also, the Board of Agriculture has recently questioned whether merle is at all a coat colour which is acceptable from an animal protection point of view. The national Collie breed club has banned merle/merle matings for more than twenty years, arguing - as I see it rightly - that the risk for defects in the offspring is too high. There are something like 17% merles among the Rough Collies in this country and whereas no breeder to my knowledge is against the merle/merle ban, several may have found the BoA statement a bit disturbing. It may be my personal ignorance, but I do feel that there are some important questions unanswered concerning the effects/non-effects of the merle gene. If possible, it would be nice to publish an answer to those questions, and if no answer in your opinion is possible yet, because nobody knows enough about the effects of merle, I´d like to publish that, too. In English, of course, and in translation. Would that be all right with you?
Best regards,
Bodil Carlsson
eiriasverchjanis@hotmail.com
Till George Strain:
Sorry, forgot two important questions. As I understand it, the S alleles work by restricting migration of pigment cells, thereby creating non-pigmented areas of the body/coat, such as the typical Collie "Irish spotting" pattern. There is a study of some 2 500 British Border Collies published in 2006 which looks at the prevalence of congenital sensorineural deafness, showing an increase in prevalence in merle dogs,dogs with blue irises and "excess white on the head". Is that excess white to be interpreted as one more coincidence effect of the merle gene - it just so happened that a particularly large number of melanocytes with SINES, tails intact, ended up on the head? Or might one suspect that the presence of yet another gene coding for non-pigmentation is important?
The second question is simply this. I run a blog or a net chronicle on dog affairs, genetics amongst them, of which I´m the legally responsible editor. I e, I try to keep it on a level comparable to printed magazines. Lately I have written a few pieces on the merle coat colour, the background being that the National Swedish Kennel Club just has issued a ban on merle/merle matings for all breeds. Also, the Board of Agriculture has recently questioned whether merle is at all a coat colour which is acceptable from an animal protection point of view. The national Collie breed club has banned merle/merle matings for more than twenty years, arguing - as I see it rightly - that the risk for defects in the offspring is too high. There are something like 17% merles among the Rough Collies in this country and whereas no breeder to my knowledge is against the merle/merle ban, several may have found the BoA statement a bit disturbing. It may be my personal ignorance, but I do feel that there are some important questions unanswered concerning the effects/non-effects of the merle gene. If possible, it would be nice to publish an answer to those questions, and if no answer in your opinion is possible yet, because nobody knows enough about the effects of merle, I´d like to publish that, too. In English, of course, and in translation. Would that be all right with you?
Best regards,
Bodil Carlsson
onsdag 26 oktober 2011
BÄSTE PROFESSOR STRAIN.... del 2) GRUNDERNA
Snabböversättning:
Genen i fråga förekommer i två former: dominant (M), som kallas merle, och recessiv (m).Varje hund har två kopior av genen, en från vardera föräldern (MM, Mm eller mm). För att få fenotypen merle, mönstret med ljusa och mörkpigmenterade fläckar, måste hunden ha minst en kopia av M; detta är vad som kallas för enkel merle. Det är ovanligt, men numerärt odokumenterat, att enkel merle har rubbningar i syn eller hörsel. Det händer, men det är ovanligt. Om hunden ärver två kopior av den dominanta allelen (dubbel merle, homozygot merle eller MM) är riskerna för syn- och hörselrubbningar mycket större, men fortfarande inte nödvändigtvis ett förutsägbart resultat. Mina studier låter ana att effekten kan variera från en ras till en annan. Hundar som är homozygota för den recessiva allelen (mm) uppvisar inga tecken på fenotypen och har inga rubbningar av syn eller hörsel. Syn- och hörselproblem är resultatet av att merlegenen påverkar hur pigmentceller fungerar i ögat respektive hörselsnäckan – vi vet inte varför vissa hundar drabbas och andra inte gör det.
MM catahoula kan vara kraftigt pigmenterade; jag har sett ett antal sådana och har bekräftat deras genotyp med DNA-tester (inte längre tillgängliga för mig). I de här fallen är effekten av merlegenen – både i hud och i öga och öra – på något sätt begränsad. Sannolikt finns det flera gener, som modifierar effekterna av merlegenen (och av piebald, den andra gen som förknippas med dövhet). Det återstår mycket för oss att lära. Om jag kunde förutsäga utfallen skulle jag troligen bli rätt förmögen.
Ordförklaring:
fenotyp, hur hunden faktisktser ut utifrån
genotyp, hur hunden är genetiskt konstruerad för att se ut
"numerärt odokumenterat"=saknas sifferuppgifter, d v s det är ovanligt, men vi vet inte exakt hur ovanligt
allel: en av två eller flera versioner av en gen
Genen i fråga förekommer i två former: dominant (M), som kallas merle, och recessiv (m).Varje hund har två kopior av genen, en från vardera föräldern (MM, Mm eller mm). För att få fenotypen merle, mönstret med ljusa och mörkpigmenterade fläckar, måste hunden ha minst en kopia av M; detta är vad som kallas för enkel merle. Det är ovanligt, men numerärt odokumenterat, att enkel merle har rubbningar i syn eller hörsel. Det händer, men det är ovanligt. Om hunden ärver två kopior av den dominanta allelen (dubbel merle, homozygot merle eller MM) är riskerna för syn- och hörselrubbningar mycket större, men fortfarande inte nödvändigtvis ett förutsägbart resultat. Mina studier låter ana att effekten kan variera från en ras till en annan. Hundar som är homozygota för den recessiva allelen (mm) uppvisar inga tecken på fenotypen och har inga rubbningar av syn eller hörsel. Syn- och hörselproblem är resultatet av att merlegenen påverkar hur pigmentceller fungerar i ögat respektive hörselsnäckan – vi vet inte varför vissa hundar drabbas och andra inte gör det.
MM catahoula kan vara kraftigt pigmenterade; jag har sett ett antal sådana och har bekräftat deras genotyp med DNA-tester (inte längre tillgängliga för mig). I de här fallen är effekten av merlegenen – både i hud och i öga och öra – på något sätt begränsad. Sannolikt finns det flera gener, som modifierar effekterna av merlegenen (och av piebald, den andra gen som förknippas med dövhet). Det återstår mycket för oss att lära. Om jag kunde förutsäga utfallen skulle jag troligen bli rätt förmögen.
Ordförklaring:
fenotyp, hur hunden faktisktser ut utifrån
genotyp, hur hunden är genetiskt konstruerad för att se ut
"numerärt odokumenterat"=saknas sifferuppgifter, d v s det är ovanligt, men vi vet inte exakt hur ovanligt
allel: en av två eller flera versioner av en gen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)