GRATTIS!!!

Gratulationer till Carol Fowler, cavalierägaren som kämpat för att problemen med SM hos Cavalier King charles spaniel skulle uppmärksammas och åtgärdas. Grattis till cavalieruppfödaren Margaret Carter, som gjort samma sak och fått stå ut med en hel del från vissa andra uppfödare för sina åsikter. Grattis Claire Rusbridge, veterinärneurolog som tagit sig an cavvarna. Ännu mer grattar man förstås hundarna, de kommande hundarna, de som inte är födda än - och så BVA, brittiska veterinärförbundet, och engelska Kennelklubben, som gör det de ska och står upp för en ras i trubbel.
BRA GJORT!

Igår meddelade BVA och KC att man inte ger sig. Från januari nästa år drar MR-undersökningar av CKCS igång igen, efter ett långt krig inom och utanför rasklubben. Resultaten blir offentliga, så från våren 2012 kan valpköpare och andra ta reda på hur det ser ut för den tilltänkta valpens föräldrar. (Ja, det var förmodligen där skon klämde.)
Dessutom kommer resultaten att läggas in i ett avelsindex, i regi av KC:s Animal Health Trust, som hjälp för uppfödare. Läs själva på Jemima Harrisons blogg... och nej, trots ihärdiga försök av en cavuppfödare att få henne fälld för att hon tagit upp cavvarnas problem i sin film, så fälldes hon inte.
Det finns ingen framtid för renrasiga hundar i en massa tigande och hemlighållande och jakt på folk som säger vad de tycker. Det finns en framtid i öppenhet och i hundorganisationer som tar ansvar för våra hundar...
...innan någon annan gör det åt dem.


Bodil Carlsson

THE MATERIAL GIRL

"We are living in a material world, and I am a material girl" (Madonna)

Ett snapshot taget med mobilen. Tiken har slagit sig till ro på golvet med den nyaste pipleksaken bekvämt under hakan. Och hon är SÅ nöjd… Nu kan nämligen inte hanen komma åt ekorren (fast det är kanske en chipmunk). Han får nöja sig med en gammal trasig toffla som hängt med i snart tio år. En toffla som en gång var alldeles hel och liknade ett obestämbart, men mjukt och ulligt djur. Nu är det bara en trasig tygbit, i och för sig fortfarande något ullig, men snart färdig för soptunnan.

Han är ju inte så kräsen, hanen. Är det mjukt att bita i så är det ok även om också han är förtjust i pipandet, det som kanske ska påminna om ett bytesdjurs sista bön. Faktum är att pipandet i dessa leksaker har en motsvarighet i vår natur. Jag råkade förra sommaren, precis utanför vår tomt, trampa på en groda och min första tanke var: Här ligger väl inga pipleksaker! Tittade ner och såg icke-pipleksaken hoppa iväg! Kanske en aning kantstött men fortfarande vid liv och med rörelseförmågan till synes intakt. Fast ungefär lika glad som humlan som tjuren Fredinand sätter sig på varje julafton…
Det där var en liten parantes, dock.

På denna bild har hon bara en leksak under hakan. När hon är riktigt materialistisk så kan det vara både två och tre. För saker är viktiga - speciellt LEKsaker. Och speciellt viktigt är att ha dem under kontroll så att inget annat djur, framför allt inte katten!, ska kunna leka med dem.
Det där vi människor fick höra i vår barndom om att dela med sig, det gäller inte i hundarnas värld. Där gäller det att sko sig bäst man kan och försvara det man håller kärt. Och - saker är väldigt viktiga!
Materialismen kanske inte är ett mänskligt påfund, trots allt… :-)

Johan Nilsson

UPPDATERAT!

Collieinfo uppdaterat, se under Genetikskolan om blue merle!

Bodil Carlsson

COLLIEINFO PLANERAR UPPDATERING

Gammal färg i ljuset av ny kunskap! Collieinfo jobbar på en uppdatering apropå en fråga från en rasklubb till Jordbruksverket.

Bodil Carlsson

VEM SKREV DET HÄR?

Det här är berättelsen om en värdelös fårhund. Han var så hopplös att hustrun, Anne, fick ta över honom. Han fick ett nytt namn, Moose, en egen sång som hustrun brukade sjunga för honom, och en ny chans. Så här gick det.

”Ett år i mars stängde en snöstorm av riksvägen i tre dygn. Tre dagar innan snön började falla, hade vi klippt våra tackor och 180 nakna får vandrade omkring på den busköverväxta, kuperade marken nedanför vår lada. Jag vet inte varför jag inte började bli bekymrad före väderleksrapporten för kvällen, när det redan snöade kraftigt. Det började mörkna, när jag äntligen beslöt mig för att få fåren under tak. Jag väntade mig inga svårigheter – fåren borde ligga bakom vindskyddet som vanligt och det var Moose som var närmast ytterdörren, så det var honom jag tog med som hjälp.Antagligen hade den annalkande stormen gjort fåren oroliga, för de fanns inte där de borde ha funnits, de syntes inte till överhuvudtaget, och solitt mörker föll snabbt som en teaterridå.
Någonstans därute på femtio hektar oländig mark fanns vår flock och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. ”OK, Moose, vi går hem... Moose? MOOSE!” Jag visslade, jag vrålade, jag använde ord som pastorn varnar oss för. Precis när jag var färdig att ge upp kom de strömmande över backkrönet, alla 180. Jag vet inte hur Moose hade hittat dem i den snöiga natten. Men jag vet att han hämtade dem lugnt och fint, som en riktig vallhund.
Nästa morgon var det tio minus och snön blåste halvmeterhög. Hade inte fåren haft det gott i vår lada, hade vi förlorat hälftem av dem i lunginflammation och nedkylning – tusentals dollar i sjuka och döende djur.
Efter den natten sov Moose på en fårskinnsfäll bredvid vår säng – på Annes sida.”

Jag kom att tänka på den här berättelsen ikväll, när jag bar ut halm till fåren. Det lilla regnet, som kanske skulle komma enligt väderprognosen igår, kom som ett stort, iskallt regn idag, och här går fem nakna tackor med bara ett litet skjul som skydd – och mörkret kommer och temperaturen faller. Inspektion av fårskjulet visar att jordgolvet varken är jord eller golv längre, det är stillastående iskallt gyttjevatten.
Några säckar halm strös ut – i morron får vi se till att vatten rinner av, men nu måste det bli ett torrt tjockt lager som går att ligga ner i. Hö och så en ny hink havre att locka in dem med. Där ligger de nu, med mätta magar, skyddade mot väta och kyla både från himlen och jorden.
Det är lätt att förstå hur den mannen kände sig, som såg hundraåttio tackor forsa fram mot räddningen med en värdelös border collie efter.
En gång var det våra hundar, som gjorde sådant jobb.



Texten ur Donald McCaigs berättelse om hur den amerikanska kennelklubben, AKC, mot bordercolliefolkets vilja tog över registreringen av rasen. Boken, The Dog Wars, finns bara på engelska, men är mycket intressant läsning och McCaig kan skriva! Fler avsnitt kommer och de översätts och läggs ut här med författarens tillstånd.

Bodil Carlsson

TREVLIG HELG!

Inte en regndroppe på nästan två dygn! Skördetröskorna hastar ut för att rädda det som går att få in av skörden, de håller på till sent och sedan tar plogen vid. Vi försöker använda det vattenfria tidsintervallet till annat som är bråttom med. Nu är alla fem fåren äntligen klippta och i morron, om det vill låta bli med störtregn bara en halv dag till, åker nytt tak upp på verandan. På tiden!
Alla läsare önskas en lika fin (men mindre muskelkrävande) helg. Här återstår bara att ihop med trötta hundar somna framför TV:n.


Bodil Carlsson

HUMHUMcomehem.heaven

Sista delen: Kalabaliken på Claridge Steet. Inträffar i den nära framtiden och är alltså helt och hållet satiriskt påhitt.

Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!

Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!

Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!

– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?

Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.



Bodil Carlsson