LJUS I ANDRA ÄNDAN AV TUNNELN

...visar sig oväntat för Humhumterriern! Den rafflande berättelsen om rasen fortsätter strax, men som mellanstick vill vi berätta om ett annat ljus som börjar lysa lite klarare. Igår hölls hundpartaj hemma hos grannen. Två fyramånaders schäfervalpar rumlade runt med varandra och med olika vuxna hundar, en storvuxen vit herdehundskille umgicks med två collietikar och en liten svart geting till hund - japp, det är den tyska jaktterriern! ... medan en viss colliehane omväxlande var valhänt valpdadda och behaglig kavaljer åt Hästtjejens schäfertik. Och schäfertiken umgicks omväxlande med hela högen!
Det gick riktigt, riktigt bra. Sällan har jag sett en människa le så stort så länge som Hästtjejen gjorde igår eftermiddag. Hem gick vi beroende på antal ben med magarna fulla av korv (grillad)och hemmagjord äpplekaka respektive korv (rå) och levergodis. Sju människor och åtta hundar hade en bra lördagsafton!


Bodil Carlsson

Humhumterrierns återkomst

Just när ni trodde det var över… Humhumterriern har fått en renässans i hundvärlden. Nu exploderar antalet Humhumterriers, och uppfödare, i England. Registreringarna uppgår till över 3500 per år. Uppfödare av denna ras kan skratta hela vägen till banken, för där har de förtjänst att hämta!
Så vad har hänt?
Jo, på en förfallen lantegendom i norra Yorkshire fann man ett hittills okänt fotoarkiv där bl a Lady St Johns dotter fanns på bild, med hund.



En Humhumterrier, förstås. Och inte vilken hund som helst, utan den store avelsmatadoren Ricky, stolt fader till sisådär 568 valpar – då. Ricky var en Humhumterrier av den typ den gamla ladyn ville ha. En sådan som, så att säga, sopade banan med granndamernas terriers på de små utställningar som damerna var så förtjusta i att anordna. 568 valpar är ändå ett fantastiskt resultat av en hund som bara blev fyra år. Han avlivades nämligen när blindheten och de ständigt närvarande rädslorna blev alltför besvärande för ladyn och kanske också för hennes lord.
Sanningen är den att Ricky redan som valp visade klara tendenser till rädsla i många sammanhang. Utan att vara blind. Men det var ingen som riktigt ville erkänna det, framför allt inte Lady St John.
Ricky fick bli en exemplarisk Humhumterrier och nåde den som andades ett ord om hans rädslor. Det finns helt enkelt saker man inte talar om, Rickys rädslor var en av dessa. - Se på de bedårande ögonen, sa Lady St John. Och det gjorde alla. Så var problemet med rädslor plötsligt försvunnet.
Den som inte vill se, den ser inte.

De återupptäckta fotona från Yorkshire säger ingenting om rädslor och blindhet. De vittnar om en storhetstid för hunduppfödare som ingen ifrågasatte. En tid då det var fashionabelt att ha en liten hund vid sin sida, blind eller rädd spelade ingen roll. Tyvärr har bilden på dottern, som sedemera blev en erkänd konstnär, resulterat i en enorm efterfrågan på just Humhumterriers. Presumtiva köpare ser en lagom stor hund, en återupptäckt ras som kanske kan vara nästa stora sensation på kommande års Cruft’s. Om man bara kunde minska ögonstorleken en aning…

Och rädslorna, undrar ni kanske? Jodå, de finns väl bevarade i den minimala genpool som Humhumterriern idag avlas inom. Kanske kommer det uppfödare som ser det och gör något åt det. Då kan rasen gå en ljus framtid till mötes. Vi Collievänner väntar med spänning på fortsättningen av Humhumterrierns öden och äventyr.

Johan Nilsson


(Innan någon kastar sig ut på nätet och letar upphovsrätt till bilden kan jag meddela att denna bild är avfotograferad ur ett antikvariatsfynd och därmed tillhör upphovsrätten för denna bild mig.)

HON SOM SKULLE AVLIVAS

... avvisade igår vänligt men bestämt Colliebusens förtjusta närgångenhet. Han blir lite djärvare, eftersom hon blir lite mer avspänd.
Sedan gick schäfertiken hem till annan granne, där den busige tyske jaktterrierkillen bugade en lekinvit mot henne. Schäfertiken gjorde detsamma. Sedan lekte de!
Hästtjejens hjärta flög.


Bodil Carlsson

ARRANGERAT

Det finns två tvillingsidor i colliebranschen på nätet. De sätter upp samma texter vid samma tillfällen. De vill ha samma sagt.

”Vad är en mentalbeskrivning hund, MH?
En mentalbeskrivning är precis vad det låter, en beskrivning av hundens mentalitet baserat på hur hunden reagerar på olika arrangerade situationer.
Det är inte ett test och man blir inte godkänd eller icke godkänd.
MH är öppet för alla SKK registrerade raser.”

Texten sägs vara från en ”brukshundsklubb i norr” och där finns den säkert att läsa. Som allmän info till nya osäkra hundägare, som undrar om deras drever kan få gå ett MH och vad det i så fall går ut på.
Som information riktad till valpköpare från erfarna uppfödare av en ras där MH är obligatoriskt är det inte lika heltäckande. Det är kanske något som man vill ha osagt?

Min senaste arrangerade situation svarade grannens skämtsinne för. På somrarna ställer han ut en docka, stor som ett tvåårigt barn ungefär, som står där vid hans uppfart i regnjacka med nedfälld huva och två svarta katter med klotrunda glasögon vid fötterna. Alla tre stirrar lika tröstlöst ut i regn eller stekande sol. De är högst övertygande – ovana bilar riskerar att köra i diket av chock. Stackars liten!
Alla hundar jag känner har hajat till första gången de har passerat skämtsamma grannens grind. Hästtjejens schäfertik blev också överrumplad av synen. Hon kom med ett häpet ”Vaff...?” och så gick hon avvaktande fram för att undersöka.
Colliebusen och jag stod några meter bakom. Någon av oss rörde sig – och schäfertiken snodde runt med halvrest ragg för att titta efter vad den andra hunden hade för sig bakom hennes rygg. Mig brydde hon sig inte om att kolla. Jag var inget hot. Men den andra hunden kunde vara det!
Tio sekunder senare var raggen slät igen. Schäfertiken hade övertygat sig om att ingen fara förelåg. Colliebusen hjälpte till genom att demonstrativt sätta sig på vägen och klia sig. Scäfertiken nosade av barnets ansikte, lyfte blicken mot sin matte och sa: ”Det där var ju inte på riktigt. Nu går vi, va?”

Ibland är det praktiskt att ha en granne som gillar skämt. Alltsammans tog mindre än en halv minut, men på den halva minuten såg Hästtjejen och jag samma saker.
Schäfern är inte allmänt skraj eller aggressiv – ser hon något knepigt, undersöker hon på ett sansat sätt.
Schäfern är inte rädd eller aggressiv mot människor – i en ovan situation är det den andra hunden hon absolut vill ha koll på. Man gissar att hon har haft någon riktigt dålig erfarenhet av andra hundar.
Schäfern löser ändå inte det problemet med hot. Hon kollar vad den andra hunden gör. Är den lugn, accepterar hon att fortsätta vara i närheten.

Viktiga saker att veta om en stor, kraftfull hund? You bet! Så tänk om erfarna uppfödare av den stora, kraftfulla rasen collie i stället hade sagt så här:

”Ett MH är en beskrivning på hundens sätt att reagera i arrangerade situationer, som är noggrant uttänkta för att efterlikna viktiga vardagssituationer, där man vill få en uppfattning om hur hunden agerar. MH är öppet för alla SKK-raser, men det är obligatoriskt för avelsdjur inom vissa raser – däribland vår. Vår rasklubb anser att man inte ska avla på hundar som visar dålig kontakt, inte kan komma över rädsla eller visar aggressivt beteende när de blir skrämda eller överraskade.”

Då hade de arrangerat en situation med hederlig konsumentupplysning.

Bodil Carlsson

BRUCELLOS I SVERIGE

Collieinfo uppdaterad - se artikel på Anslagstavlan och länk till SVA!

Bodil Carlsson

MELLAN FYRA VÄGGAR

Det sägs att man aldrig blir för gammal för att lära nytt och kanske det ligger något i det. Jag har alltid tyckt att skriver man offentligt, så gör man det för att bli läst och då får man tåla att bli kommenterad. Man får stå för sina ord. Det mår vi allesammans bara bra av.
Jag har alltid tänkt att det är bra med öppna platser, där vi kan höra varandra resonera. Det är på egen hand som vi blir insnöade.
Jag har alltid trott att det enda som växer bra i stängda rum är mögel och arrogans och lukten av avlagda kläder. Nu tänker jag att det kanske ändå är bäst att hålla dem där, instängda mellan fyra väggar. För en sak till växer bra i stängda rum – fantasier.


Nu har jag av nyfikenhet varit kortvarig medlem av den slutna facebookgruppen, som ska förbjuda BBC att sända en andra PDE. Det var inte sant att gänget har 4 000 medlemmar. När jag gick med igår kväll var de 956 och nu är det en mindre. Mest artikulerad av allihop är pudeluppfödaren. Han kan åtminstone uttrycka en tanke eller två, även om den ena verkar gå ut på att Jemima Harrison har en dold politisk uppfattning som får henne att hata ”elitistiska saker som hundutställningar” och den andra tanken är att hon är undercoveragent åt extrema djurrättsaktivister i USA. Passa er allihopa, varnar han. För det som finns där har vi snart här! Men hoppet är inte ute. För även om det nu är för sent att hindra att BBC4 skriver kontrakt om uppföljaren till PDE, så finns det en väg till att gå. ”Let´s start a petition to kill BBC4!”
Bakgrunden är att BBC som många andra skattefinansierade verksamheter i England hotas av stora budgetnedskärningar. Det är samma bakgrund som får offentliganställda att skriva att de inte vet hur de ska ha råd med hundfodret när de blir utan jobb och att de avstår från utställningar, eftersom bensinen har blivit för dyr för dem. Det är samma bakgrund till upploppen i fattiga områden också, skulle man tro, men det som pudeluppfödaren gissar sig till av sammanhanget är att han och hans gäng har en chans att lägga ner en BBC-kanal för att de ogillar vad den sänder.
Man får önska dem lycka till, för det kommer de att behöva. Men vad i helsike är det som får hundvärlden att tro, att om någon ifrågasätter dem, så är inte det smartaste draget att stå upp och komma med bra svar? Nä - smartaste draget är att först stänga ner de som frågar och sedan stänga in sig själv!

956 röster som skriker i kör är inte tillräckligt många för att få BBC att lyfta ett enda morrhår. Tyvärr är de tillräckligt många för att övertyga sig själva om att de är en jättemajoritet och alla som läser om att hundfolk är komplett vrickade.
Så tack som fan för att gruppen är sluten!
Alltid hindrar det någon hundintresserad vanlig från att titta in och få den instängda lukten av renraseri i näsan.

(”Om ni tycker att jag svär för mycket, så ber jag om ursäkt./ Men själv skulle jag aldrig lita på någon som alltid bara talar vackert.”
Åke Edwardsson)


Bodil Carlsson

FALSKT ALARM!

Kathrin Abrahamsson på Hundskyddet i Mariestad meddelar att Expressen-artikeln på tidningens nätsida igår om omhändertagna collies som levt i misär inte stämmer.
Eller jo - det gjorde den, för snart fyra år sedan. Inte nu!

Kathrin A var helt ovetande om nätsidans innehåll, när telefonen började gå varm. Hon kontaktade Expressen och säger idag, att det verkar som om någon - oklart hur - lyckats gå in och lägga upp en artikel från 2007 som en färsk nyhet.

Colliefolket kan andas ut - det där är ett avslutat kapitel och det finns inga vanvårdade collies att hitta hem åt på Hundskyddet Mariestad idag.

Bodil Carlsson