KVÄLL UTAN REGN

Dunkel och dränkt började dagen, men solig och fin slutade den. Torra skor i timmar – vad är det inte värt?
Hästtjejen har tagit över en schäfer på väg att avlivas för att hon var hundaggressiv – efter några år i hundgård med pitbulls som lekkamrater och ingen som vet vad som hände. Det finns något mörkt i den hundens blick ibland, men Hästtjejen kämpar på. Hon började med att skaffa munkorg.
Idag tog vi en timslång promenad ihop, Hästtjejen och schäfern och Colliebusen och jag. Colliebusen var imponerande.
Han är inte världens mest socialt självsäkra hund när det gäller folk. Tyvärr. Men han var suverän idag med en stor schäfertjej som inte riktigt visste vad hon hade att vänta sig. Vi började på varsin sida av grusvägen; schäfertiken sneglade och sneglade, men höll masken. Vi kom hem med hundarna före oss i slaka koppel.
Colliebusen hade spelat värdig och måttligt intresserad äldre gentleman every inch of the way. Så han gick först in på gårdsplan och tiken fick bestämma om hon ville komma med in. Det ville hon.
- Munkorgen? frågade Hästtjejen.
- Icke, sa Colliebusen och jag. - Då kan man inte läsa hennes ansikte.

Schäfertiken lekte lite medan hon höll koll på sin dyrkade Matte, tryggheten i detta nya liv. Colliebusen uppvaktade litegrann - väldigt försiktigt och värdigt.
Nä, det är inte hans vanliga stil med damer. Den kan man kalla för entusiastisk.

Sedan gick han lydigt in som en ordentlig pojke som kan uppföra sig. Schäfertiken somnade där hon låg.
När de åkte hem igen var det fortfarande sol kvar, så alla hundarna och en häst gick samma promenad igen och alla fyra skötte sig bra när de nyfikna biffkorna på grannens mark kom springande mot elstängslet för att stirra på oss. En av dem har lärt sig hur man hoppar över, men det gjorde hon inte den här gången, och ormvråkarna flög över oss med sina tunna skrik. Dogs make a life good. Ormvråkar och instängda biffkor också.
Och sedan kom vi hem och skorna var fortfarande torra och det var tillräckligt med sol kvar för att klippa gräset.


* * *

Jemima Harrisons schäferinlägg har ikväll 125 kommentarer och exteriöruppfödaren som la ut sina valpar på YouTube har gått med i den stängda facebookgrupen mot nästa PDE. Facebookgruppen har 4 000 medlemmar. Harrisons blogg har nu fler än 300 000 besökare.
Man kan stängsla in kor, men inte information.


Bodil Carlsson

COLLIEBLADET

Colliebladet kom efterlängtat i måndags. Bra läsning! SM-reportage med fina foton – glada, vackra hundar och folk som har roligt. Katja Grandinson skriver jättebra om Avelsindex som ett hjälpmedel i hundaveln med möjlighet för alla som är nyfikna eller undrar att höra av sig direkt till projektet@svenskacollieklubben.se

Om vår rasklubb hade varit engelsk, så hade den toppat deras Karlton Index. Där poängsätts olika rasklubbars hemsidor efter vilken information valpköpare hittar – och med det menas inte bara vackra ord, för dem hittar man ju överallt. Hurdan rasen är och hur öppen klubben är med att redovisa hälsoproblem och statistik hör dit. Att ge valpköpare och uppfödare chansen att ställa frågor direkt till dem som jobbar fram ett avelsindex är en förnämlig service, som jag inte har sett någon annanstans.

Samma dag som tidningen ramlade ned inträffade ett tillägg på hemsidorna Collieringen och Colliekennlar i söder. Plötsligt ansågs det vara viktigt att säga att man absolut inte är en förening, absolut inte vill förbjuda andra att stödja rasklubbens projekt eller vara med i dess kennelregister och absolut ”INTE innebär likhetstecken med att vi struntar i colliens mentalitet!”
Nähej, så vad innebär det då? Vafför väsnas de på detta viset med stora bokstäver?

Ja, det kan ju hänga ihop med att SCK:s ordförande säger i CB att nätverk med information är en bra sak – men inte om de kopplas till krav på vad man får stödja och inte stödja och vilka kennelregister man får och inte får vara med i. Så det får man hoppas att ingen gör.
Eller så kan det hänga ihop med att SCK:s statistikansvariga säger att hon har gått igenom de 31 första långhårskullarna som bommade klubbens krav för valphänvisning. Vad missades?
68% bommade mentalitetskrav på föräldrarna. Här hittar man ett likhetstecken: fallerar på mentalitet = förälder med 4 eller 5 på skotten och/eller kvarstående rädsla.

Av uppenbara skäl finner ni inte de där 31 kullarna på rasklubbens valphänvisningssida. Så vilka sidor hittar man dem då på, tro?
En kan jag tipsa om. Ytterligare en sida uppdateras samma dag som rasklubbens medlemstidning kommer i brevlådan – vilka märkliga sammanträffanden.
Någons kompis har just köpt den allra sötaste, vildaste, busigaste valpen i världen. Och vet ni vad? Den värnlösa lilla varelsen hade inte ens fått existera, om stora stygga rasklubben hade fått sin vilja fram! Hu!
Detta måste vara historiens mest hjärtknipande sätt att säga ”Minst en förälder är skotträdd” och få det att framstå som något riktigt bra.

Kan den livsglada busbollen växa upp till en livsglad vuxen hund som inte skakar bakom soffan under älgjakt och nyår?
Jodå, det kan den. Men den skulle ha haft bättre chans till det, om båda föräldrarna hade varit skottfasta.
Att dilla om att rasklubben förmenar späda pälsknyten livet med ett ”Du duger, du duger ej!” är ju rena nyset. Det handlar inte om några valpar som inte har rätt till liv, det handlar om hundars rätt till ett bra liv! Det handlar om vem som väljs ut att bli valparnas föräldrar. Rasklubben gör inget annat än det som djuruppfödare har gjort i alla tider: utgått från att vissa djur duger bättre än andra att avla på. Något konstigt med det?
Någon?


Bodil Carlsson

SCHÄFER- OCH COLLIEFOLK!

Titta in på Jemima Harrisons senaste blogginlägg – direktlänk till höger! Schäfern är uppe till debatt igen. Ett videoklipp från YouTube visar halvårsgamla exteriöravlade valpar, stolt presenterade av uppfödarrösten. De flesta av oss – definitivt de allra flesta kommentarerna – ser unga djur med ett allvarligt konstruktionsfel; några få ser riktigt lovande valpar, som kanske bara inte har mognat i sitt rörelsemönster ännu?
Klipp nummer två visar för jämförelse två andra halvårsgamla schäfrar, som leker i snö. Working lines – bruksschäfer. Filmerna talar för sig själva.
Om det krossar schäferfolkshjärtan att se det första videoklippet, så hoppas jag att det är en tröst att läsa kommentarerna. Vi är många, många som tycker samma sak! Även vi som har andra raser bryr oss om vad som händer med schäfern. Det gör vanligt, hundintresserat folk också. Exteriörfantasterna tittar på sina bakdelssläpande schäfrar och ser en förbättring. Resten av oss tittar på exteriörfantasterna och ser en vanföreställning.

Eftersom en av de första kommentarerna tog upp colliens CEA och MDR1 som en jämförelse, har jag skrivit ett svar. Det kan ni också göra. Diskussionen är fri för alla. Join in!
Senare i kommentarslistan – i skrivande stund 70 kommentarer! - säger någon att folk ju inte vill ha högenergihundar, arbetskrävande hundar, längre. Folk vill ha hundar som nöjer sig med kissepromenad runt kvarteret och sedan TV-soffan. Så då är det ju det vi ska föda upp och sälja?

Det där är en viktig fråga. OM de flesta hundar i vår del av världen nu ”bara” är till sällskap, ska man då inte sy om hunden efter marknaden? Tillverka hundar som är nöjda med sin radhusträdgård och sin kissepromenad och inte är i vägen för TV-kvällen?
Radera ut rasernas innehåll och satsa på utsidan! Är det receptet för att sälja lite till på den allt mera mätta marknaden?

För min del tror jag inte det. Helt enkelt därför att jag inte tror att det någonsin kommer att finnas en värld, där ingen behöver hundens spårförmåga och luktsinne och samarbete. En värld där ingen behöver en terrier är en värld utan råttor.
Jag tror inte heller att det kommer att finnas en värld, där tiotals miljoner soffhundar trängs i städerna i konkurrens med hundratals miljoner människor om allt dyrare ingredienser till mat.
Jag tror att vi ska bevara våra rasers användbarhet, för det är den som kommer att efterfrågas. Det är den som är deras framtid. Dessutom kan det nog visa sig, att den inte är så lätt att avla bort...

Fotot visar tre hundar av en ras som avlats som "pets only" i hundra år. De ser ut som de gör därför att de just har avslutat ett jobb - kospårning - och de vet om det och är jättestolta.
Det blåa är cikoria. Det är ett helt fält av dem - ett ödetorp som revs och brändes, mark som plöjdes efteråt. Cikorian måste ha hankat sig fram där i sjuttio år och plötsligt får den rätt betingelser och dyker upp igen i all sin glans, som när den odlades för att ersätta kaffet under kriget.
Om jag inte är förvånad över ett plötsligt blått fält av blommande cikoria, varför skulle jag bli förvånad över att den undangömda instinkten att leta efter försvunnen boskap dyker upp i en vallhundsras?
Så länge våra hundar är användbara, kommer folk att tycka att de har existensberättigande.

Bodil Carlsson

ROLIGA NYHETER FRÅN ENGLAND

"In my breed there are no required tests, eye testing is 'recommended'. Personally, I heart, eye and patella test. Almost every other Cesky Terrier breeder (except one in the US) thinks that I am not merely completely barmy, but doing the breed a grave mis-service as any mention of health-testing will apparently convince the general public that we have problems in our breed. None seem to be able to understand the argument that health testing actually proves something about the health status of my dogs. I was even 'ordered' at the last AGM not to mention health problems in my DW breed notes as this was 'harming the breed' "

I England kan kända uppfödare inom olika raser bli ombedda att skriva breed notes, en raskrönika, om sin ras för välkända Dog World. Sheila Atter – som de flesta nog skulle beskriva som en traditionellt inriktad uppfödare - skriver om sin ras cesky terrier. Som ni ser, berättar hon att det inte finns några krav på hälsoundersökningar av avelsdjur, det är bara ögonlysning som ”rekommenderas”. Sheila Atter undersöker ändå ögon, hjärta och patella på sina hundar. För den skull anses hon ”vrickad” av sina uppfödarkollegor och inte nog med det – hon ”gör rasen en otjänst”. Om hon pratar om hälsoundersökningar kan ju allmänheten (läs valpköparna) få intrycket att det kan finnas något att undersöka!
Rasklubbens årsmöte försökte – enligt vad hon säger – beordra henne att inte skriva om några hälsoproblem i sina raskrönikor i Dog World.
Smaka lite på det uttalandet. Ett gäng uppfödare tror att de kan bestämma vad en annan får lov att skriva. Otroligt?

Inte då! En rasande pudeluppfödare ville bestämma att BBC inte fick lov att sända någon uppföljare till Pedigree Dogs Exposed, som skakade om traditionell renrasavel ordentligt för ett par år sedan. Pudeluppfödaren startade en facebookgrupp som fick ett par tusen medlemmar och där tonen snart var sådan att gruppen stängdes för allmänheten. Man måste vara betrodd medlem för att släppas in och få läsa alla anonyma konspirationsfilosofer i pudelvärlden och andra små befästa världar... där märkliga figurer sticker upp ögon på teleskop ovanför förskansningarna, väser iväg en verbal spya mot fienden och duckar ner igen.

Vad som är roligt med detta? Ja, inte är det traditionen att försöka
strypa och styra information till valpköparna – den metoden åldras inte med något större behag! Den blir bara töntigare i takt med att kunskap blir alltmera åtkomlig. Det roliga i soppan är att BBC just har skrivit kontrakt med Jemima Harrison om PDE II, som väntas 2012. Och att när Sheila Atter skriver om hur hennes årsmöte vill förbjuda henne att prata hälsotester i sin raskrönika i kennelklubbsnära Dog World.... så gör hon det just i sin raskrönika i Dog World. Det är en mycket läst tidning. Jag tror inte att den rasklubben kommer att göra om försöket.


Sheila Atter ögonlyser sina hundar av en anledning. Cesky terrier togs fram ur andra terrierraser, hade otroligt få ursprungsindivider och har inavlats i generationer. En av föräldraraserna hade anlaget för något så smärtsamt som linsluxation och Sheila Atter gör vad hon kan för att bli säker på att det inte dyker upp hos hennes avelsdjur. Hon gör vad alla seriösa uppfödare idag måste göra: betalar för de gamla metodernas galenskap.

Bodil Carlsson

SM FÖR ARRANGÖRERNA

Så var detta collie-SM över! Hur jag nu hamnade i arrangörsledet ytterligare en gång vete sjutton. Jag lovade mig själv en gång i tiden, aldrig mer, men det löftet har jag brutit många gånger vid det här laget :-) Jag och två av kamraterna i SM-kommittén konstaterade att vi varit med och arrangerat så många SM att vi tappat räkningen, men vi var alla tre med då SM startade för snart 20 år sedan uppe på Åkerby kursgård. Hu vad tiden går!

De saker jag tog på mig ansvaret för då vi i SM-kommittén började planera för nästan 2 år sedan var att jaga sponsringspriser och köket under helgen. Inga småsaker men lite utspridd arbetsbörda. Många var timmarna jag spenderade i telefonen och ff. a. framför datorn under hösten 2010 och vintern 2011. Det var nog en del tilltänkta sponsorer som tyckte jag var en tjatiger käring ... :-) Men det resulterade i en hel del fina priser till alla deltagare och några lotterier räckte priserna till också.

Tro inte att ett SM ror sig själv i hamn, det är ett jättejobb för alldeles för få personer! Tänk er allt från tillstånd från markägare för alla spåren till inköp av rosetter, domarpriser, mat och snitslande av spår, raggande av figuranter, fixande med katalog och alla anmälningar - ja listan kan göras oändlig. Många mil i både bilen och benen blev det innan alla spår var klara och när vi trodde vi var nästan färdiga - vad händer? Jo en hel hoper skogsarbetare går loss på några av de färdigsnitslade spåren, mamma mia!! Men sånt händer, så det var bara att bita i det sura äpplet och fixa fler. En annan incident var med rosetterna. Paniken var nära då vi räknade CK-rosetter och upptäckte att vi definitivt hade för få, men det löste sig tack vare en av mina underbara valpköpare som tog vägen om rosettfabriken innan hon landade i Örebro. Man tror man tänker på allt men icke! Hjärnan räcker inte till och inte alla hopslagna kloka huvuden heller, det är alltid missar man kommer på efter vägen, men det hör till.

Sen att vara matmamma till ett helt SM och även ta på sig att ”laga” maten till kvällsaktiviteterna var väl i största laget för mig och Johanna, som var min trogna vapendragare i köket, men vi grejade det också :-) Det blev så då vi tittade runt bland cateringfirmor och såg priserna, de var inte roliga kan jag säga.

Fredagen var ”enkel” i köket, mest mackor och hembakt kaffebröd som skulle fram och sen var det grillat till kvällen.

Upp före fem på lördagen för att fixa korgar med fika mackor och annat gott till alla funktionärer, i säng seeeeent efter kvällsaktiviteterna, det tog på krafterna men de flesta reaktioner från deltagare och funktionärer har varit positiva och många har velat ha receptet på min familjs sommarspecialare marinerad rostbiff.

Upp nästan lika tidigt på söndagen men då behövde vi bara tänka på fiket i klubbstugan och maten till alla funktionärer så den var inte så ansträngande. Men när jag nu har chansen - stort tack till alla medhjälpare i köket som jag fick köra med, gammal som ung!

I ljuset efter SM kan man konstatera att saker och ting gick fel, ex. en liten valp fick ett sår på hornhinnan och den uppgift som valpens matte tagit på sig fick snabbt läggas på någon annan. Priser från huvudsponsorn kom men var alldeles för lite. Ny leverans kom men även den var fel, men det ordnade sig det också! Personer som lovat hjälpa till med ett eller annat dök inte upp, vad gör man då?? Ut och samlar några av våra vänner och bekanta från Sveriges avlånga collieland som självklart ställer upp och det mesta löste sig på bästa sätt även om folk som satt och väntade på att något skulle hända på lydnadsplanen fick vänta en stund.

Många skratt och en och annan tår fälldes också kan jag lova, många kramar utdelades oss arrangörer emellan och i stort sett är jag jätteglad och nöjd att vi rodde detta stora arrangemang i hamn, men det känns skönt att det är över och jag lovar det känns jätteskönt attkänna att nästa år ska jag bara glida omkring och njuta på SM i Ystad. Lycka till Södra LO!! Vi ses nästa år!

Elisabeth Pettersson

I FLYGANDE FLÄNG INNAN HÖLASSET KOMMER

Kossor på rymmen är livsfarliga på vägarna och ett oönskat bekymmer i största allmänhet, så man hjälps åt. För några veckor sedan drog vår första omgång inlånta kvigor ut och gav sig av på marsch mot hemmet. Vi tog hundarna och följde efter i den utpekade riktningen.
Grusvägen var hårdstekt av hetta och det tog en stund innan vi hittade första klövavtrycket, viftade till oss hundarna, pekade på avtrycket och sa den vanliga frågan:

- VAAAR är den som luktar så? Sök spår!
- Hmmm... sa hundarna med näsorna tätt ihop. - Nu ska vi se...

Och så spårade de. En hund viker av här, där en kviga har hoppat upp i vägkanten, en hund markerar samma sak plus en komocka lite längre fram, men tillsammans följer de ett och samma spår. Vi vet att ingen kviga har vikt av. Vi vet att alla är på marsch åt samma håll i lugnt tempo. Vi vet det så säkert att vi kan slå en mobilsignal till ägaren, som väntar i andra änden av skogsvägen, och tala om att hans djur är på ingång.
Han var rätt nöjd. Det är ingen höjdare att söka efter en ensam panikslagen kalvstackare ute i tassemarkerna.

Kanhända att de här är ovanligt äventyrslystna unga kodamer, eller kanske något skrämde dem, för nu var det dags igen. De drog ur skogshagen där de har gått efter första trippen. Igår gick de rakt igenom stängsel en gång till och den här gången stack de i motsatt riktning, flera kilometer utan att upptäckas, tills karln och hundarna sprang ihop med dem uppe i en annan skog – på väg rakt ut i ett moget havrefält.
Närmsta mobiltelefonförsedda skördetröska sprangs ikapp. Markägare kom till, koägarna larmades och med gemensamma krafter drevs de turistande kvigorna inom stängsel igen i väntan på hemtransport. Utom en!
Så vi gick med hundarna för att hitta henne. Det hade vi inte behövt – hon var funnen och hade fått hjälp att ansluta sig till sin flock igen, men det visste vi inte. Att se hundarna sätta ihop sina näsor över första siktade klövavtrycket och organisera sig till gemensam spårning, att se hur en hund markerar att en kviga hoppat upp i slänten vid sidan av stigen och gått där ett tiotal meter innan hon gick tillbaka igen, att se dem vädra och sedan peka med nosarna och titta på oss för att säga ”DÄR är dom! Kom igen nu!”...
… det är riktigt häftigt. Idag har vi lovat koägaren att ta oss upp till skogshagen och se om hundarna har något att säga om vad som kan ha rört sig där förutom korna. Vildsvin?

Sedan kommer årets hölass och det lär inte bli tid över till annat. Ett inlägg från en av SM:s arrangörer under morrondagen kommer.
TACK ALLA NI som på olika sätt – t ex genom att organisera eller delta på ett SM – visar att collie är en användbar hund! Som koägaren sa: Ja, dom har ju vallhund i sig!


Bodil Carlsson

Gamla raser - men nya ägare

Jag mötte en collie här om dagen, en jag aldrig sett förut. Hussen, en ung kille, var också en ny bekantskap. Han hade kommit till klubben, där jag just då var hjälpreda under ett MH, för att köra lite agility med hunden. Eftersom dagens sista deltagande hund närmade sig skotten på MH-banan förklarade jag att det strax skulle skjutas, om nu hunden var känslig för sådant.
-Det har jag då aldrig märkt, sa hussen.
Jag kände hur jag log inombords.
Som jag förstod det tränade han mest agility och spår med hunden och det var precis det han ville ha en hund till. Vi diskuterade lite kring rasen och han berättade om vilka skräckhistorier man kan få höra om collien och dess rädslor - och hur lätt det är att bli avskräckt från att skaffa en. Igen alltså, samma visa om collien och dess rädslor. Samma som för tio, tjugo, trettio, och kanske ännu fler, år sedan. Den lever kvar. Men den här hussen hade struntat i alla varningar och skaffat en collie ändå.
Han hade ringt olika uppfödare och till slut hittat den rätta. Och han var nöjd, han ville ha en brukshund och det hade han fått.


Får-, jakt-, krigs- och sällskapshund. En rent fantastisk hund med andra ord...


Vi var rörande överens om att en av många goda egenskaper hos collien är att den tycks uppskatta en dag med träning lika mycket som den njuter av en vilodag när vädret ute är otrevligt. Utan att av ren frustration bita sönder inredningen eller göra ägaren tokig med gnäll. Anpassningsbar, med andra ord. En annan sak vi var rörande överens om var att det är en väldigt vacker och trevlig ras. Eller, som han sa:
-För mig finns bara collien, den är bäst.
Då log jag igen och inte bara inombords denna gång. Det finns hopp när unga killar säger sådana vackra ord!

Johan Nilsson