En sådan är just avslutad, tillsammans med stundtals osäkre killen som visade sig vara modig till tusen när korven kom fram. Borta var bekymmer om människor som tittade på, borta var (efter något som kändes som ett ögonblick) osäkerheten inför den främmande kursledaren: Herregud, hon delade ju ut korv! Och inte lite heller!
Vi lydnadsnoviser, dvs jag och hanen, tränade kast med liten korv samt ingång till husse under första träningsdagen. Och riktigt framgångsrikt, om jag får strunta i Jantelagen för en kort stund.
Följande dag vidtog ännu mer träning på främmande människor, ett specialmoment för min hund och nu blev det frikostiga givor med korv som han hämtade hos de andra kursdeltagarna. Det var en ren fröjd att se honom glad och förväntansfull springa fram till okända människor och plocka upp de korvbitar som främlingarna villigt pekade på.
Nyttigt också att få en van colliemänniskas syn på problemet och framför allt att få förslag på lösningar! Tack, Yvonne!
Efter en sådan här helg känns det gott att vara collieägare. Att få veta att man har en hund som duger mycket väl, trots vissa brister.
Collieägare är ibland experter på att hitta fel hos sina hundar, mindre bra på att se de positiva sidor som hunden har. Men de finns – det gäller bara att locka fram dem! Jag har förstått att KORV är nyckeln till framgång i hundträningens bransch. Så nu får det bli kladdiga fickor ett tag framöver. Den motivation jag såg framkallas av korv har frälst mig. No more leversnittar!
Nu ligger han här bredvid mig, den lille svarte, utslagen efter helgens prövningar. Jag tror han är nöjd… Och det är jag med.
Johan N.
måndag 7 september 2009
onsdag 2 september 2009
Gamla tiders hundar...eller?
På nätet kan man hitta det mesta. Boken Svenskt Rashundsgalleri från 1940, t ex. Den kan man läsa länge och begrunda gamla tiders hundar och gamla tiders Sverige.
Huvudredaktör är greve Mårten Kalling, inledningen skrivs av prins Carl Bernadotte, och övriga författares titlar anges noggrant – professor, fil dr., friherre, vet.-med. dr och major.
Det är ingen slump. De rasrena hundarna fanns inte under var mans tak den gången. De var bättre folks nöje. En enda kvinna finns med. Hon svarar mycket riktigt för avsnittet om pälsvård och bär den stolta titeln Fru!
Somt ger en svindel. ”Blandraser inom människosläktet ha dålig renommé. De äro opålitliga, degenererade varelser i många fall, och samma är förhållandet inom hundsläktet.” Så kunde man alltså skriva för sjuttio år sedan, när personer med sådana uppfattningar hade total makt att praktisera sina idéer i Tyskland - med känt resultat. Fläktar av den stormen fyllde ett och annat segel här också, som vi vet.
Men tiden och människorna går inte att dra över en kam. I kapitlet Arméhunden talar en yrkesmilitär, majoren och chefen för arméhundsväsendet Einar Edström – som visar sig älska och ha respekt för hundar, och som uppenbart hatar krig. Kanske att att förvänta hos en som har lärt känna båda, men rösten som talar till en över alla dessa år väcker stor sympati. En del känns välbekant, t ex korta reflexioner kring en ras, som hålls av personer ”vilka anse sig hava rättighet att gå omkring med mer eller mindre farliga djur” och som ”med förtjusning lärt sina hundar anfallsteknikens alla finesser men underlåtit att lära dem den ännu viktigare appellen” - alltså grundlydnaden. Gissa vilken ras som var den tidens beryktade kamphund?
Jo, schäfern!
En del är förvånansvärt rakt på sak. Detta är presentationen av airedale terrier: ”Den överdrivna förädling som rasen i England varit utsatt för till utställningsobjekt, har icke inverkat gott på dess förstånd och fattningsförmåga.” Så kunde man tycka då – utan att få fyra sidors utspel i Hundsport över sig!
Och vad sägs om detta?
”En del personer, som ägnat sig åt avel av brukshundar, hava icke tillräckligt beaktat, att djurens skönhetsvärde, som för övrigt snabbt växlat, icke får vara det huvudsakliga.” På hundfronten intet nytt! Samma batalj mellan förpackningens vänner och innehållets...
Och nu! Hur såg de gamla godingarna ut? Vissa av de (tänker man sig) med kärlek och stolthet insända fotografierna är inga höjdare – men här kommer det första.
Gamle Muck, född 1936, blir första collieporträttet. Varför? Jag blinkade till, när jag såg den bilden. Ett litet ögonblick trodde jag att jag såg Colliebusen, född 2005!
Om ni som ser kommande foton tycker att de påminner om collies som ni har haft – tala om det!
Bodil Carlsson
Huvudredaktör är greve Mårten Kalling, inledningen skrivs av prins Carl Bernadotte, och övriga författares titlar anges noggrant – professor, fil dr., friherre, vet.-med. dr och major.
Det är ingen slump. De rasrena hundarna fanns inte under var mans tak den gången. De var bättre folks nöje. En enda kvinna finns med. Hon svarar mycket riktigt för avsnittet om pälsvård och bär den stolta titeln Fru!
Somt ger en svindel. ”Blandraser inom människosläktet ha dålig renommé. De äro opålitliga, degenererade varelser i många fall, och samma är förhållandet inom hundsläktet.” Så kunde man alltså skriva för sjuttio år sedan, när personer med sådana uppfattningar hade total makt att praktisera sina idéer i Tyskland - med känt resultat. Fläktar av den stormen fyllde ett och annat segel här också, som vi vet.
Men tiden och människorna går inte att dra över en kam. I kapitlet Arméhunden talar en yrkesmilitär, majoren och chefen för arméhundsväsendet Einar Edström – som visar sig älska och ha respekt för hundar, och som uppenbart hatar krig. Kanske att att förvänta hos en som har lärt känna båda, men rösten som talar till en över alla dessa år väcker stor sympati. En del känns välbekant, t ex korta reflexioner kring en ras, som hålls av personer ”vilka anse sig hava rättighet att gå omkring med mer eller mindre farliga djur” och som ”med förtjusning lärt sina hundar anfallsteknikens alla finesser men underlåtit att lära dem den ännu viktigare appellen” - alltså grundlydnaden. Gissa vilken ras som var den tidens beryktade kamphund?
Jo, schäfern!
En del är förvånansvärt rakt på sak. Detta är presentationen av airedale terrier: ”Den överdrivna förädling som rasen i England varit utsatt för till utställningsobjekt, har icke inverkat gott på dess förstånd och fattningsförmåga.” Så kunde man tycka då – utan att få fyra sidors utspel i Hundsport över sig!
Och vad sägs om detta?
”En del personer, som ägnat sig åt avel av brukshundar, hava icke tillräckligt beaktat, att djurens skönhetsvärde, som för övrigt snabbt växlat, icke får vara det huvudsakliga.” På hundfronten intet nytt! Samma batalj mellan förpackningens vänner och innehållets...
Och nu! Hur såg de gamla godingarna ut? Vissa av de (tänker man sig) med kärlek och stolthet insända fotografierna är inga höjdare – men här kommer det första.
Gamle Muck, född 1936, blir första collieporträttet. Varför? Jag blinkade till, när jag såg den bilden. Ett litet ögonblick trodde jag att jag såg Colliebusen, född 2005!
Om ni som ser kommande foton tycker att de påminner om collies som ni har haft – tala om det!
Bodil Carlsson
tisdag 1 september 2009
COLLIEVÄNNER PROUDLY PRESENT...
Ytterligare en collie, vida omtalad - i vissa kretsar - för sitt ohanterliga humör och beteende, sitt störande uppträdande på utställning m m. Mad, bad and dangerous to know!
(Även denna gång är den farliga hunden till höger i bilden.)
(Även denna gång är den farliga hunden till höger i bilden.)
söndag 30 augusti 2009
Hösttröst
Kommer förhöstdagarna. Skördetröskorna mullrar i bakgrunden till långt inpå mörkerkanten, de håller undan för väderprognosen: ihållande regn. Svullna svarta molnbukar med bländande kanter hänger över trädtopparna och solljuset skiftar plötsligt till konstig färgton, ungefär som när man mixtrar med digitalbilderna på datorn. Augustis horder av märkliga varelser dyker upp – harkrankar i håret när man ska till att somna, en korsspindel i blekt ärtgrönt med vitt krucifix på den uppblåsta bakkroppen som oombedd materialiserar sig i karlns skägg på kvällskvisten. Tumändstora skalbaggar i metallicharnesk borrar sig upp ur dyngstacken. Paddungar kommer från ingenstans och hoppar förtröstansfullt iväg i trädgården framför ens tår. och en sammetsgrön gräshoppa med blodbrunt fläckmönster hittas i badrummet.
Det är lite District 9 över slutet av augusti.
Efterglimtar av sommaren finns i vart fall som tröst. Krusbärsbusken från resterna av ödetorpet är täckt av bär. Trädet som jag satte när vi flyttade hit bär sina första äpplen.
Till exempel börjar brukshundsklubbens agilitykurs! Några Jack Russel, en långhårig dvärgtax, två små pudlar varav en inte får reggas därför att den har brunt i den svarta krullpälsen. En ung briard, som far över hindren som ett enda knippe superelastiska gummiband med fastlimmad butterickspäls på. När överskottesenergin klipper till rusar hon några extravarv runt plan och gör bogstötar mot hundarna i närheten, gammal boskapsvallande sort som hon är. Unga matte skriker argt, briardtiken rusar tillbaka – förr eller senare – och ingen tar illa upp. Livsglädje och tonårsfnatt är en sak, aggressivitet en annan femma. Jag ställer mig emellan lilltiken och briardens ärevarv ändå, så får lilltiken se matte som strong flockledare och själv kan jag njuta av hur briarden trotsar tyngdlagen.
Nå, vi har inte varit där på två år. Det var lite trögt första gången.
Men Bodil! sa kursledaren. - Du får se till att få upp farten! Dina hundar tappar fokus!
Tioöringen föll ner. Och stötte ihop med en annan tioöring, som redan låg och skramlade i kärringhuvet. Kling!
Jag fick upp farten. Hanhunden gick riktigt bra. Lilltiken kom plötsligt ihåg var hon befann sig och började hoppa hinder, hon också.
Så nu ägnar vi kvällarna åt nya familjesporten – Rallylydnad Med Häst!
Momenten är – hittills, för de ökas på ett i taget – sicksack mellan snabbstolpar för elstängsel; hopp över hinder; springa fot mellan hästar; inkallning i lucka mellan två hästar; platsliggning mellan hästar - och så paradnumret - ”Runt!” då hunden springer i en snäv cirkel runt en häst.
Ordningsföljden mellan momenten skiftar, precis som inkallningsluckans bredd, allteftersom hästarna flyttar sig. Igårkväll fungerade plötsligt momentet Runt! med gående häst!
Och det konstiga är att varenda kväll, under varje moment, betar hästarna. Hunden tittar på mig, inte på dem.
Lilltiken tas ut ensam. Hon sicksackar och tar ett hinder och går fot. Hästarna betar intill. Lilltiken tittar på mig, inte på dem, för i jobb med matte är hon både safe and superior.
Efter tio minuter får hon gå in och vila.
Sen gör vi kväll till sist. Jag går sakta mot hästarna med Colliebusen och Eviga Mamman på var sida om mig. Hästarna lyfter nosen från gräset. De tittar på hundarna. Hundarna tittar på hästarna.
Sen går hästarna in i stallet.
Tack Cledwyn! Tack Berit på kursen! Man måste ha någon som stoppar in tioöringarna åt en! Alltsammans var en dröm för mindre än ett år sen...nu är det kvällsrutinen.
Bodil Carlsson
Det är lite District 9 över slutet av augusti.
Efterglimtar av sommaren finns i vart fall som tröst. Krusbärsbusken från resterna av ödetorpet är täckt av bär. Trädet som jag satte när vi flyttade hit bär sina första äpplen.
Till exempel börjar brukshundsklubbens agilitykurs! Några Jack Russel, en långhårig dvärgtax, två små pudlar varav en inte får reggas därför att den har brunt i den svarta krullpälsen. En ung briard, som far över hindren som ett enda knippe superelastiska gummiband med fastlimmad butterickspäls på. När överskottesenergin klipper till rusar hon några extravarv runt plan och gör bogstötar mot hundarna i närheten, gammal boskapsvallande sort som hon är. Unga matte skriker argt, briardtiken rusar tillbaka – förr eller senare – och ingen tar illa upp. Livsglädje och tonårsfnatt är en sak, aggressivitet en annan femma. Jag ställer mig emellan lilltiken och briardens ärevarv ändå, så får lilltiken se matte som strong flockledare och själv kan jag njuta av hur briarden trotsar tyngdlagen.
Nå, vi har inte varit där på två år. Det var lite trögt första gången.
Men Bodil! sa kursledaren. - Du får se till att få upp farten! Dina hundar tappar fokus!
Tioöringen föll ner. Och stötte ihop med en annan tioöring, som redan låg och skramlade i kärringhuvet. Kling!
Jag fick upp farten. Hanhunden gick riktigt bra. Lilltiken kom plötsligt ihåg var hon befann sig och började hoppa hinder, hon också.
Så nu ägnar vi kvällarna åt nya familjesporten – Rallylydnad Med Häst!
Momenten är – hittills, för de ökas på ett i taget – sicksack mellan snabbstolpar för elstängsel; hopp över hinder; springa fot mellan hästar; inkallning i lucka mellan två hästar; platsliggning mellan hästar - och så paradnumret - ”Runt!” då hunden springer i en snäv cirkel runt en häst.
Ordningsföljden mellan momenten skiftar, precis som inkallningsluckans bredd, allteftersom hästarna flyttar sig. Igårkväll fungerade plötsligt momentet Runt! med gående häst!
Och det konstiga är att varenda kväll, under varje moment, betar hästarna. Hunden tittar på mig, inte på dem.
Lilltiken tas ut ensam. Hon sicksackar och tar ett hinder och går fot. Hästarna betar intill. Lilltiken tittar på mig, inte på dem, för i jobb med matte är hon både safe and superior.
Efter tio minuter får hon gå in och vila.
Sen gör vi kväll till sist. Jag går sakta mot hästarna med Colliebusen och Eviga Mamman på var sida om mig. Hästarna lyfter nosen från gräset. De tittar på hundarna. Hundarna tittar på hästarna.
Sen går hästarna in i stallet.
Tack Cledwyn! Tack Berit på kursen! Man måste ha någon som stoppar in tioöringarna åt en! Alltsammans var en dröm för mindre än ett år sen...nu är det kvällsrutinen.
Bodil Carlsson
torsdag 27 augusti 2009
Inom en del andra raser...
* tas MH-resultat på allvar eftersom den generella uppfattningen är att det säger något om hundens mentalitet som ska beaktas vid avel.
* förväntas hunden klara av smällar, skott, okända underlag och obehagliga situationer utan att få men för livet.
* välkomnas alla, valpköpare som uppfödare, i en diskussion om sin ras.
* räknar man med att den lilla valpen behöver uppfostran för att ägaren sedan ska kunna styra den naturliga nyfikenheten och driftigheten, inte att den är lugn, stillsam och "född lydig".
* skyller man inte omedelbart på valpköparen om hunden utvecklar rädslor.
* hålls en sund mentalitet och en sund, funktionsduglig kropp som viktigare än uttryck, päls och öronansättning.
* kan man diskutera rasen som helhet utan att människor känner sig trampade på tårna och utpekade för just sin uppfödning.
Bara en reflektion.
/Anja G.
* förväntas hunden klara av smällar, skott, okända underlag och obehagliga situationer utan att få men för livet.
* välkomnas alla, valpköpare som uppfödare, i en diskussion om sin ras.
* räknar man med att den lilla valpen behöver uppfostran för att ägaren sedan ska kunna styra den naturliga nyfikenheten och driftigheten, inte att den är lugn, stillsam och "född lydig".
* skyller man inte omedelbart på valpköparen om hunden utvecklar rädslor.
* hålls en sund mentalitet och en sund, funktionsduglig kropp som viktigare än uttryck, päls och öronansättning.
* kan man diskutera rasen som helhet utan att människor känner sig trampade på tårna och utpekade för just sin uppfödning.
Bara en reflektion.
/Anja G.
tisdag 25 augusti 2009
Förnekelse - uppföljaren...
Jag trodde jag hade hört allt. Påståendet att en viss collieutställning måste ha kokats ihop av rasklubbens styrelse och den lokala brukshundsklubben för att ”mentalivrarnas fula hundar” äntligen skulle få en chans att vinna tyckte jag var de futtiga konspirationsteoriernas mästerstycke.
Mycket mera insnöat kan det väl inte bli?
Löjligare kan inte hundvärlden göra sig?
Jodå. Vänta bara! Dog World följer upp debatten om engelska kennelklubbens inställning till schäferryggar med en artikel om hur schäferfolket hanterar bassningen jämfört med pekineserfolket. Pekfolket fick också nyp i örat från kennelklubben – och en ny rasstandard påtvingad - och stort väsen utbröt. Vad hände?
Konservativa uppfödare satt på hasorna och skrek om sin standard. Där sitter de tydligen fortfarande. Resten lyssnade när KC:s ordförande Ronnie Irving föreslog pekineserfolket att ”börja tänka mera på sina hundar och mindre på sina personliga motsättningar.” Så en del av dem bildade den ståtligt benämnda Pekinese Review Open Group Responding with Evidence-based Science and Sensitivity....PROGRESS!
En fristående organisation, som nu välkomnar andra kortnosade raser - Cavalier King Charles, fransk bulldog, mops, boxer och andra - till ett forum med fokus på hälsoproblem. Andningsvägar, inte minst. PROGRESS vill arbeta ihop med genetiker och veterinärer för att hålla sin ras frisk under århundradet som kommer... och vända fallet i regsiffror, förstås.
Artikelförfattaren i Dog World berömmer pekfolkets initiativförmåga och ansvarstagande. Schäfergänget gör inte ett gott intryck i jämförelse, om ni förstår hur jag menar. Man kan ana sig till en liten kennelklubbspekpinne i författarens kommentarer, men schäferryggar och pekineser verkar vara brännhet potatis just nu, för kommentarerna flödar in till den här artikeln också. Och vad skriver folk?
De pratar om förtalskampanjer och motstånd från ”hierarkin” inom rasen, som såg diskussioner om pekhälsa som en attack på sina egna linjer.
De säger saker som att ”rättänkande uppfödare vill sätta igång och göra något åt problemen, så LET´S DO IT, leave the dinosaurs behind”.
De säger att om engelska schäferuppfödare vill bryta sig ur engelska KC och ansluta sig till den tyska rasklubben och få sina hundryggar bedömda efter rådande tyskt tycke, så låt dem i jisse namn göra det, good luck!
Och schäfermänniska svarar: ”We do not acknowledge we have a problem with the backline simply because the problem does not exist.”
Ni förstår, hela påhoppet är ett maktspel. Kennelpolitik, inget annat. Den dolda sanningen är att det finns en annan grupp uppfödare, med en annan typ av schäfer, med en annan sorts rygglinje, som är alldeles fel och inte alls stämmer med den tyska, och det där andra gänget har stark förankring i ”maktens korridorer”... och inte kan väl lilla England hålla sig med egna regler för hur schäfern ska se ut?
Hört det förut i andra sammanhang? Byt ut ”schäfer” mot collie och ”rygglinje” mot något annat och se om det inte lämnar en lång, välbekant eftersmak...
Jag tror vid det här laget att ett land kan hålla sig med precis de regler som majoriteten av det landets hundvänner vill se praktiserade, i ringen och utanför den, när det gäller hundars rätt till fungerande kroppar och stabila själar.
Jag tror också att vi som värnar våra respektive raser (och förhoppningsvis inte är mindre modiga och klarsynta än pekfolket och cavaliermänniskorna) ska börja pressa på för att se sådana regler genomförda. NU!
Inga rädda hundar i avel! Det är vad bråket i collievärlden handlar om. Det och inget annat, oavsett hur många gånger fraserna om ”rastypisk” och ”rasens standard” vevas i bönekvarnen och oavsett hur gärna man vill ha det till att en liten grupp bruksaktivister i skrynkliga militärkläder med hjälp av mystiska personer i maktens boningar har tagit över rasklubben. Det där är bara nys.
Inga rädda hundar i avel! säger svenska rasklubben för collie. Den åsikten stöds av en tydlig majoritet av medlemmarna, och - vill jag påstå - av valpköparna och den alldeles vanliga hundintresserade allmänheten.
Bodil Carlsson
Mycket mera insnöat kan det väl inte bli?
Löjligare kan inte hundvärlden göra sig?
Jodå. Vänta bara! Dog World följer upp debatten om engelska kennelklubbens inställning till schäferryggar med en artikel om hur schäferfolket hanterar bassningen jämfört med pekineserfolket. Pekfolket fick också nyp i örat från kennelklubben – och en ny rasstandard påtvingad - och stort väsen utbröt. Vad hände?
Konservativa uppfödare satt på hasorna och skrek om sin standard. Där sitter de tydligen fortfarande. Resten lyssnade när KC:s ordförande Ronnie Irving föreslog pekineserfolket att ”börja tänka mera på sina hundar och mindre på sina personliga motsättningar.” Så en del av dem bildade den ståtligt benämnda Pekinese Review Open Group Responding with Evidence-based Science and Sensitivity....PROGRESS!
En fristående organisation, som nu välkomnar andra kortnosade raser - Cavalier King Charles, fransk bulldog, mops, boxer och andra - till ett forum med fokus på hälsoproblem. Andningsvägar, inte minst. PROGRESS vill arbeta ihop med genetiker och veterinärer för att hålla sin ras frisk under århundradet som kommer... och vända fallet i regsiffror, förstås.
Artikelförfattaren i Dog World berömmer pekfolkets initiativförmåga och ansvarstagande. Schäfergänget gör inte ett gott intryck i jämförelse, om ni förstår hur jag menar. Man kan ana sig till en liten kennelklubbspekpinne i författarens kommentarer, men schäferryggar och pekineser verkar vara brännhet potatis just nu, för kommentarerna flödar in till den här artikeln också. Och vad skriver folk?
De pratar om förtalskampanjer och motstånd från ”hierarkin” inom rasen, som såg diskussioner om pekhälsa som en attack på sina egna linjer.
De säger saker som att ”rättänkande uppfödare vill sätta igång och göra något åt problemen, så LET´S DO IT, leave the dinosaurs behind”.
De säger att om engelska schäferuppfödare vill bryta sig ur engelska KC och ansluta sig till den tyska rasklubben och få sina hundryggar bedömda efter rådande tyskt tycke, så låt dem i jisse namn göra det, good luck!
Och schäfermänniska svarar: ”We do not acknowledge we have a problem with the backline simply because the problem does not exist.”
Ni förstår, hela påhoppet är ett maktspel. Kennelpolitik, inget annat. Den dolda sanningen är att det finns en annan grupp uppfödare, med en annan typ av schäfer, med en annan sorts rygglinje, som är alldeles fel och inte alls stämmer med den tyska, och det där andra gänget har stark förankring i ”maktens korridorer”... och inte kan väl lilla England hålla sig med egna regler för hur schäfern ska se ut?
Hört det förut i andra sammanhang? Byt ut ”schäfer” mot collie och ”rygglinje” mot något annat och se om det inte lämnar en lång, välbekant eftersmak...
Jag tror vid det här laget att ett land kan hålla sig med precis de regler som majoriteten av det landets hundvänner vill se praktiserade, i ringen och utanför den, när det gäller hundars rätt till fungerande kroppar och stabila själar.
Jag tror också att vi som värnar våra respektive raser (och förhoppningsvis inte är mindre modiga och klarsynta än pekfolket och cavaliermänniskorna) ska börja pressa på för att se sådana regler genomförda. NU!
Inga rädda hundar i avel! Det är vad bråket i collievärlden handlar om. Det och inget annat, oavsett hur många gånger fraserna om ”rastypisk” och ”rasens standard” vevas i bönekvarnen och oavsett hur gärna man vill ha det till att en liten grupp bruksaktivister i skrynkliga militärkläder med hjälp av mystiska personer i maktens boningar har tagit över rasklubben. Det där är bara nys.
Inga rädda hundar i avel! säger svenska rasklubben för collie. Den åsikten stöds av en tydlig majoritet av medlemmarna, och - vill jag påstå - av valpköparna och den alldeles vanliga hundintresserade allmänheten.
Bodil Carlsson
söndag 23 augusti 2009
Mycket skrik för lite ull
Så var då den omskrivna utställningen genomförd.
Om arrangemanget i sig finns inget att säga mer än att det följde alla regler som finns rörande utställningar. Det intressanta var alla reaktioner kring plats och övriga arrangemang på klubben samma dag. För nytillkomna tittare: Det genomfördes alltså ett MH samtidigt med utställningen.
Flera, kanske till och med flertalet, utställare menade att denna utställning inte kunde vara korrekt arrangerad. Inte kan man få arrangera utställning och MH samtidigt?
Jo, det kan man.
Det åberopades ”tekniskt fel” pga att arrangören inte kontrollerat om det var MH samma dag.
Det hade arrangören ingen skyldighet att göra. Däremot kunde ju utställarna själva kontrollerat det innan de anmälde. Det gjorde troligen inte någon.
Nog om detta.
Så hur såg det ut idag när första omgången om fyra skott smällde? Sprang alla collies iväg, flåsande och livrädda med svansen mellan benen?
Nej, de hade väl annat att tänka på.
Vi stannar här en stund: Om hunden har annat att tänka på så blir ljuden oviktiga, fokus finns på ett jobb som ska utföras eller en uppgift som ska lösas.
Detta är inget nytt, det är välkänt inom rasen Border Collie där skotträdsla också förekommer – men inte när de arbetar!
Det, om något, borde vara ett tungt vägande skäl att hålla collien sysselsatt med uppgifter och arbete. Under tiden måste en ansvarsfull avelsverksamhet ha som mål att få bort den hämmande skotträdslan. För skott, och liknande ljud, kommer aldrig att försvinna. Däremot finns det goda chanser att få colliens skotträdsla att försvinna, om man har förnuftet att i sin avel prioritera det förstås!
Jag är fortfarande smått förundrad över alla skrik och påhopp som vissa utställare ägnat sig åt inför denna utställning. Vad vann ni på det? Ägna en kort stund åt lite självrannsakan, om ni vet hur man gör…
Johan N.
Om arrangemanget i sig finns inget att säga mer än att det följde alla regler som finns rörande utställningar. Det intressanta var alla reaktioner kring plats och övriga arrangemang på klubben samma dag. För nytillkomna tittare: Det genomfördes alltså ett MH samtidigt med utställningen.
Flera, kanske till och med flertalet, utställare menade att denna utställning inte kunde vara korrekt arrangerad. Inte kan man få arrangera utställning och MH samtidigt?
Jo, det kan man.
Det åberopades ”tekniskt fel” pga att arrangören inte kontrollerat om det var MH samma dag.
Det hade arrangören ingen skyldighet att göra. Däremot kunde ju utställarna själva kontrollerat det innan de anmälde. Det gjorde troligen inte någon.
Nog om detta.
Så hur såg det ut idag när första omgången om fyra skott smällde? Sprang alla collies iväg, flåsande och livrädda med svansen mellan benen?
Nej, de hade väl annat att tänka på.
Vi stannar här en stund: Om hunden har annat att tänka på så blir ljuden oviktiga, fokus finns på ett jobb som ska utföras eller en uppgift som ska lösas.
Detta är inget nytt, det är välkänt inom rasen Border Collie där skotträdsla också förekommer – men inte när de arbetar!
Det, om något, borde vara ett tungt vägande skäl att hålla collien sysselsatt med uppgifter och arbete. Under tiden måste en ansvarsfull avelsverksamhet ha som mål att få bort den hämmande skotträdslan. För skott, och liknande ljud, kommer aldrig att försvinna. Däremot finns det goda chanser att få colliens skotträdsla att försvinna, om man har förnuftet att i sin avel prioritera det förstås!
Jag är fortfarande smått förundrad över alla skrik och påhopp som vissa utställare ägnat sig åt inför denna utställning. Vad vann ni på det? Ägna en kort stund åt lite självrannsakan, om ni vet hur man gör…
Johan N.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)