Men det här vill jag komma ihåg från idag: hur han såg ut, hunden som för fem veckor sedan av ovana att gå och med oklippta klor vinglade fram på minsta ojämna underlag.
Kameran hann inte med, när han for iväg i galopp för att ta upp en kastad kampleksak. Han håller på att lära sig leka. Fast det är inte så han ser det själv - han ser det som att han äntligen har fått en arbetsuppgift att utföra för en människa. Då lär han sig ord och handtecken som om han var ung. Han lyssnar med hela sig själv för att förstå.
Varför ska man sätta värde på något som kallas för "ödmjukhet", när man kan få en sådan sak som ömsesidig respekt?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar