Så här kunde en bullterrier få se ut en gång i tiden. Inte idag! Hunden med det ansiktet är lika försvunnen in i glömskan som den lille killen bredvid honom. Så här måste hunden vara nu för att platsa.
Vad hände?
I begynnelsen var James Hinks, en hundhandlare i Birmingham; mannen som får äran av att ha skapat rasen. Idag skulle folk ha skrikit huvudet av sig på nätet åt en så föraktlig, oseriös BYB och greeder. Hinks rörde nämligen ner lite av det ena och lite av det andra i grytan, dalmatiner och vit terrier och tjurhetsare, för att få en gentleman´s companion som skulle gå hem: han såg en affärsmöjlighet. På den tiden gick det utmärkt att göra som han gjorde och det fanns alltså en skaplig genetisk variation i starten, även om begreppet inte var känt då. Sedan gick åren och så hände Raymond Oppenheimer, som ensam regerade över bullterriergenerna i 40 år. Oppenheimer kan ni läsa om på Wikipedia och det beror inte bara på hans hundintresse – han föddes in i en familj som drev diamantgruvor i Sydafrika, var RAF-pilot under kriget och hade tid och pengar över att ägna sig åt golf och hunduppfödning därefter. Han var kort sagt med råge den sortens gentleman som Hinks en gång skapade bullterriern åt.
Ur svenska RAS:
Rasens utveckling har i betydande utsträckning påverkats av såväl uppfödare som framgångsrika avelsdjur. Den vita färgen förmodas tidigt ha styrt avelsurvalet. Det äggformade huvudet som är rasens viktigaste företräde har styrt och styr även idag urvalet av avelsdjur. 1937 etablerade Raymond Oppenheimer sin kennel i England och startade tillsammans med Eva Weatherhill (Kennel Souperlative) sin världsberömda uppfödning under kennelnamnet Ormandy. Mr Oppenheimer kom att styra bullterrieraveln och rasens utveckling över hela världen fram till sin död 1984.
Den här bildsekvensen från youtube https://www.youtube.com/watch?v=4vH3kwXSGGQ visar hur vinnarna av utmärkelsen Regents Trophy ändrade utseende under årens gång. Trettiotalets vinnare ser i mina ögon ut som normalt byggda hundar. 1939 dyker den första Ormandy-hunden upp och därefter blir huvudena allt krokigare och ögonen allt mindre. En man som hette Tom Horner började sin karriär som kennelman hos Oppenheimer, var vän med Eva Weatherhill, blev själv uppfödare av rasen, blev ansedd domare och med tiden inflytelserik hundskribent. Oppenheimer och Horner dog på 1980-talet. Några decennier senare är deras hundar lika passé i utställningsvärlden som förra årets kjollängd hos modehusen. Nya stjärnor har tagit över.
RAS fortsätter:
På 1980-talet fanns i England en starkt inavlad linje inom bullterrier, som använts väldigt hårt globalt sett och dess inflytande är fortfarande betydande inom rasen. Linjeavel på dessa hundar är vanlig och förekomsten av linjerna i dagens stamtavlor är stor.
Kennelns namn nämns inte, men det är troligen Kilacabar eller möjligen Teirwgwyn. Eller Emred? 2009 applåderar sydafrikanska The Classic Bull Terrier Journal utvecklingen med en fnysning åt gamlingarna.
Right now in our time ‘Kilacabar’ is the kennel which has influenced the most dogs in the world and if we look around we will notice some fantastic specimen originating out of Kilacabar. Chances are in 30 years time the likes of Kilacabar will be seen as the most influential kennel name in Bull Terrier history and the likes of Robert Horner and Raymond Oppenheimer will only be a vague memory of the past. It however does not mean that Raymond Oppenheimer and Tom Horner bred bad dogs. Off course they bred good dogs but times have moved on and their dogs can not be compared with the fantastic dogs of today. By looking at old photos it is also clear their dogs do not even look like the dogs we see in the Rings today. We are seeing less and less of the ‘Ormandy’ influence in our top class Bull Terriers and more and more of ‘Kilacabar’ instead. The fact that we now live in the age where frozen semen can be airfreighted all over the world means that the influence of ‘Ormandy’ if any left will be replaced by the likes of your modern Kennels such as ‘Kilacabar’. (Mina fettningar)
Redaktören bifogar ett foto på det mest ”perfekta uttryck” som världen har skådat i ett bullterrieransikte. Hunden kommer från Teirwgwyn, även om redaktören stavar det på lite annat sätt. Jag har inga bra ord för vad som hände det ansiktsskelettet, så ni får titta in själva: https://cbtjournal.yolasite.com/resources/Classic%20BT%20Journal%20Vol%204.pdf
Ungefär samtidigt visas denna tik i England.
Vinner gör hon för att hennes små slitsformade ögon ger henne ett ”stoiskt uttryck”. En hanhund belönas i samma veva för att han har a punishing expression, ett bestraffande uttryck. Vad menas med det? Såg han bitsk ut? Resten av omdömena vill jag inte trötta er med. Domaren låter som engelska domare brukar låta när de officierar: inhyrd poet med standardfraser på löpande band. Shakespeare på sniskan.
En liten bit nittonhundtalshistoria i hundvärldsperspektiv i ett nötskal. Den förmögne mannen som roar sig med hundar, den som bygger upp en karriär på dem och så domarna och hundskribenterna, de eviga körsångarna som följer efter när huvudrollsinnehavarna byts ut.
Storyns grunddrag känns igen från ett antal raser, det är därför jag skriver den. Det som är nytt är också gemensamt för alla raser: den tidsålder då frusen sperma kan flygfraktas världen över. Det betyder inte per automatik, att den genetiska variationen lätt kan ökas. Det kan i det här sammanhanget betyda motsatsen: att de vinnande kennelgenerna snabbt sprids överallt.
Innan någon nu börjar rya om att jag hatar bullterriers - jag är lite förtjust i dem. Några har jag träffat på promenader. Genomtrevliga hundar! En har jag sett i aktion på ett MH och skulle önska fler hundar sådan oförskräckt livsglädje. Den hunden led inte av förhöjt intrakraniellt tryck eller andra urskiljbara följder av sin skallform, det kan jag lova efter att ha sett snabbheten och koordinationen i sinnesintryck och rörelser, men det är inte renrastraditionens förtjänst. Det som hände Cavalier King Charles hade lika gärna kunnat hända bullterrier. Renrastraditionen har fortfarande inte nått fram till insikten, att det i värsta fall kan kosta något när man leker Gud med ett däggdjursskelett; dess domare gör fortfarande poesi av konstigheter och de stackars rasklubbarna kämpar fortfarande med det arv, som de gamla gudarna lämnade över till dem.
Det är svårt att förstå en värld, där hundars förtjänster inte är deras leklust och livlighet, inte deras användbarhet och sociala förmåga, utan deras ”uttryck”. Men det är desto lättare att förstå, att den världen, hur liten och speciell den än är, bestämmer vilka hundar vi ska kunna köpa och vilka vi ska kunna avla på. I en studie från 2016 över genetiska inavelsgrader hos hundraser ligger bullterrier på andra plats, motsvarande dubbelt så mycket som en helsyskonparning. Kan den som vill köpa en bullterriervalp idag och kanske börja föda upp i morron komma undan arvet efter Oppenheimer och Kilacabar?
Eller måste det till en ny James Hinks?
Bodil Carlsson
Jag gillar renrasiga hundar men önskar att stamböckerna var delvis öppna tex 1%. Sen tycker jag frysen sperma är bra har övervägt att låta frysa från min hund då de hade varit kul att avla på hundar som lever så länge och friskt som möjligt och de är lättare om man kan utvärdera när man vet hur länge hunden lever. En annan önskan är att de skulle att ansöka om att göra en ny ras.
SvaraRadera