THE LONG READ 12):Pyramiderna

 Som ni ser: de första delarna i The Long Read handlar om den ökande efterfrågan. Nu handlar det om vem som bestämmer svaret på efterfrågan, alltså det som brukar kallas utbudet. Såvitt jag kan se, är det pyramidliknande organisationer. I den breda botten finns växande mängder av hundägare, först under decennier i renrasavelns gamla kärnländer och nu i andra, dit köpkraft och en eftertraktad ”västerländsk livsstil” sprider sig; i den smala toppen i varje land små grupper, som bygger sin position på att producera valpar efter efterfrågan medan de uttalar sig om del efter del av en hundkropps utseende. Om Rasen... som om rasen är en oföränderlig tanke varav alla verkliga, levande hundar är mer eller mindre lyckade kopior.

Har ni tänkt på hur ofta vi säger ”collien är...”, ”schäfern ska vara...”? Som om det bara fanns en enda riktig collie och en enda schäfer. Som om det bara finns en giltig version av den där tänkta hunden; som om den lyckade uppfödningen är den som levererar kopia efter kopia av idealet. Det är inte särskilt längesen som man kunde få ett pris på utställning för att ha producerat en kull valpar så lika varandra att de inte gick att skilja åt. Det där är 1800-talsbiologi, alive and kicking, i toppen på en modern industri; det krävdes en rejäl injektion av social status och pengar för att hålla det tänkandet vid liv så länge. Pengar är vad nittonhundratalets efterfrågeexplosion skänkte de organiserade uppfödarna och deras organisationer. Status tog man över från en gammal överklasshobby som börjat spridas bland vanligt folk och de nya i braschen tog på köpet ett trappsteg uppåt från att vara vanligt folk själv; sättet att tänka tog man över obesiktigat.

Enda sättet att förstå hur det tänkandet har kunnat behålla sitt grepp om oss så länge är att se den sociala nischen som det överlevde i. ”Renrasig” betydde ”högstatus”; renrasuppfödare konkurrerade intensivt med varandra på utställningar redan för hundra år sedan, men en sak var de eniga i – de var bättre än andra. De bildade egna rasklubbar, de första små och exklusiva organisationerna för säravel på en hundtyp. Det gemensamma var tanken på den ”rena” rasen och beskrivningarna på hur den skulle se ut. Tävlingsmomentet fanns med från starten. Den första standarden för collie skrevs 1881 och angav för varje del av hundens kropp en poängsumma: 15 poäng för huvudet och ”uttrycket”, 10 poäng för öronen, 20 för pälsen...Ja, för att man måste ha hållpunkter att tävla om. Den första standarden för min ras var ett tävlingsprotokoll.

Från facebookgruppen All Our Yesterdays. Australien runt 1910: tävlingsprotokollet i aktion. Samma sorts tillställning - en annan sorts hundar. De hade inte fått många poäng idag. Skillnaden i övrigt är väl att så många av utställarna ser glada och avspända ut.

Sammanfattningsvis är hunduppfödning idag mest lik en internationell industri, men varje enskild producent följer en gammal, detaljerad beskrivning i ord av hur varje hundvariant ska se utför att platsa och ett lika gammal recept för att standardisera hunden så – den slutna stambokens släktskapsavel. De flesta är organiserade i separata rasklubbar där inga eller få vanliga hundägare finns. Deras viktigaste uppgift är att organisera utställningarna där hundar vägs mot ord.

Det är något ålderdomligt över detta. Grunddragen i organisationen är oförändrade sedan etthundrafemtio år och uppfödarnas plats i dem också. Det är kanske inte så konstigt, om sättet att tänka också är ålderdomligt. Demografin har förändrats: det är inte längre godsägare och rika köpmän, som leder kennelklubbarna och dikterar vad hundavel skall sikta in sig på och det är inte längre fint folk, som köper stamtavlehundar till priser som inga vanliga dödliga har råd med. Dagens uppfödare är lika mycket vanligt folk som deras valpköpare är. Men den hierarkiska organisationen lever kvar och det gör tankesätten också.

Det är så vi hamnar i ett läge där en uppfödare kan tala om för en arbetande vallhund att den inte kan arbeta för att den har för lite päls. Och det är så vi hamnar i ett läge, där uppfödare talar om för veterinärer att deras hundar visst kan andas.

Organisationen som håller orden i sin hand - tänk engelska kennelklubben, tyska schäferklubben, FCI – antas ha stort inflytande över hur hundarna inom en ras ska utvecklas över tid. Men ingen organisation och ingen text kan tala själv; de är beroende av sina uttolkare och uttolkare följer med sin tid. Bibeln behöver präster och FCI:s standard behöver praktiserande uttydare. Vi kallar dem domare och namnet är bra: de dömer hundar, levande och döda, efter en mall som existerar inne i deras eget huvud, till att vara avelsvärda varelser – eller inte. Därmed dömer de uppfödarna till att vara lyckade eller misslyckade. Det är en betydande makt. Den är så stor, att det vore bra om alla som håller den i sina händer hade både kunskap om däggdjurs anatomi och ett gott minne, men det har de uppenbarligen  inte. Annars skulle en hel del av våra hundraser inte ha sett ut som de gör och inte ha förändrats så drastiskt som de faktiskt har gjort på ganska kort tid. Den dag det uppstår ett beklagligt tryckfel i en FCI- standard finns risk för att man börjar döma fram  hundar med dubbla svansar.

Under domarna finns mängder av uppfödare, de flesta med små verksamheter, de flesta uppmärksamma på och vördnadsfullt bugande inför domarnas senaste val, beredda att snabbt vända från en avelshane till en annan ... och längst ner i botten finns alla vanliga hundägare, grunden för alltsammans. De är sällan med i finliret. Säg till de vanliga hundägarna att FCI eller den engelska kennelklubben äger receptet på deras hundar och de flesta skulle se ut som fågelholkar. Säg till dem att uppfödare vet mera än veterinärer om andningsvägarna på en hund – de flesta skakar på huvudet.

Frånvaron av biologisk allmänbildning ställer till en del problem. För under den där pyramiden som smalnar av så kraftigt uppåt, den pyramiden där toppen bestämmer vilka hundar vi ska kunna köpa, finns en omvänd pyramid. Den är mycket smal i botten, men blir snabbt bred uppåt: det är den genetiska pyramiden. Botten är den lilla, lilla bas som tillgängliga hundar i en ras kommer från. Toppen är alla de hundar som lever idag. Multiplicera pyramiderna med en siffra på runt 300, en för varje ras som är skild från nästa ras av några få svartsjukt bevakade gener, så får ni en skapligt lång radda dubbelpyramider.

300 pyramider byggda på ett fåtal hundar i botten i dåtid och väldigt många längst upp nu; 300 byggda på väldigt många människor i botten och allt färre ju högre upp man kommer. Nu som då.

Det är renrasvärlden - som den skulle se ut för en utomjordisk besökare. Jag hade faktiskt en hemma på kaffe häromveckan, en märklig varelse utrustad med någon sorts avancerad AI som förstod alla språk och kunde höra allt som sägs jorden runt och svara. Korta meningar fick den fram med sin maskinröst; långa övertänkta svar dök upp på en skärm i pannan. Utomjordingen frågade vad som menas med hundvärlden. Jag försökte berätta, men den hade lite svårt att hänga med. Social prestige hos en art byggd på gener hos en annan art är inte den vanligaste hobbyn på deras planet. Så jag ritade pyramider i stället. Utomjordingen riktade sitt enorma öga mot de trehundra separerade genetiska trianglarna och ryckte till, när hörapparaten plockade upp skriken om dålig genetisk variation från topparna på de trehundra andra.

Kan ni gissa vad den surrande maskinrösten sa? Det lät som ”Ni är visst inte så smarta som ni tror, va?” men utomjordingar är ju kända för sin hövlighet, så jag hörde nog fel. Det här är i vart fall orden som dök upp på skärmen:

Don´t keep repeating a mistake just because you spent a long time making it.

Bodil Carlsson

1. .