MOTREAKTIONER i RIKSDAGEN

Litet mellanstick i The Long Read: den 23 mars debatterar riksdagen hundavel!

Som en bakgrund, tänk tillbaka på vad många av oss de senaste åren har förstått om inavelsnivåerna hos våra raser de senaste åren... och vad vissa inte har förstått. Så här gick en diskussion  i CS 2020:

§ 135SKK/AKa)Protokoll nr 3-2020Protokoll fört vid sammanträde med Svenska Kennelklubbens Avelskommitté den 16 juni 2020.b)Protokollsutdrag AK § 60, inavel

AK har föreslagit CS att införa en ny skrivning i SKKs grundregler punkt 2:3 som ska lyda: Att inte genomföra parningskombinationer som ger en inavelsgrad på 12,5 procent eller högre, beräknad över fem (5) generationer. Detta utesluter parningar mellan far och dotter, mor och son, helsyskon samt alla andra parningskombinationer som ger en inavelsgrad på 12,5 procent eller högre. Syftet med förslaget är att skapa förutsättningar för ett långsiktigt hållbart avelsarbete, så att dagens hundraser ska kunna bevaras till eftervärlden, och stötta den stora majoritet av våra uppfödare och klubbar som bedriver ett aktivt arbete för minskad förlust av genetisk variation i sina raser. I nuvarande grundregler finns ingen övre gräns för hur hög inavelsgraden får vara vid en parning. Det enda som regleras är vilka typer av parningskombinationer som inte får genomföras. AK anser att SKK på ett tydligare sätt behöver stötta sina rasklubbars arbete för att sänka takten av den pågående inavelsökningen i våra hundraser. (Min fettning)

CS har tagit del av motreaktioner till AKs förslag med innebörden att det möjligen skulle kunna få en negativ inverkan på uppfödarnas avelsarbete. CS förde en lång diskussion med anledning av Aks förslag. CS beslutade följande:Tillstyrker inte att ändra SKKs grundregler, finns KF-beslut från 2017, § 58, som avslagits om att ha en övre gräns för inavel.

För mindre än två år sedan fick CS alltså ett förslag från dåvarande Avelskommittén om att sätta en gräns vid 12,5% i inavelsgrad över 5 generationer och att skriva in den siffran i sina grundregler. Man måste inte kunna jättemycket genetik eller biologi för att veta, att en ökning på 12,5% räknad på de fem senaste generationerna i en sluten stambok ökar på den verkliga inavelsgraden rejält.

CS nekade. Varför? Jo, det hade kommit ”motreaktioner”. Det skulle kunna bli negativt för uppfödarnas avelsarbete - på vilket sätt specificeras inte. Numerärt små raser, där antalet tillgängliga avelsdjur är mycket litet? Större raser, där de avelsdjur man kan tänka sig utifrån vilka de meriter olika uppfödare letar efter, börjar bli för nära släkt? Eller bara motvilja mot att någon annan än man själv skall få ha ett ord med i laget?

Omöjligt att veta: CS diskussioner refereras inte. Men det finns mer än en sorts motreaktion. På bara tio år har kunskapen om inavelsnivåerna och om extremaveln i renrasaveln vuxit både i och utanför hundorganisationerna.

Nu läggs ett förslag om inavel för debatt och beslut fram  för riksdagen den 23 mars. Det är författat av två ledamöter och som vanligt har det utskott, som handhar frågor i ämnesområdet, fått lämna sina synpunkter. Så här skriver riksdagsledamöterna. Det första korta stycket är alltså vad de vill att riksdagen skall besluta; det andra är anledningen till att de tycker att riksdagen skall agera. Fettningarna är mina.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga behovet av att det görs en utredning av hundaveln i Sverige för att belysa om nuvarande hundavel är förenlig med djurskyddslagstiftningen samt redovisa vilka brister det finns inom hundaveln med förslag på åtgärder som säkerställer djurskyddet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

Motivering

Som hunduppfödare i Sverige är man oftast medlem i Svenska Kennelklubben (SKK) och för att få sina hundar registrerade med stamtavla måste man följa SKK:s regelverk. Det är frivilligt att vara med i SKK men endast SKK anslutna uppfödare kan få stamtavlor till hundarna.

En av deras grundregler är att inavelsgraden inte bör överstiga 6,25% i stamtavlan. Inavelsgraden räknas ut enligt en sannolikhetsberäkning som en amerikansk genetiker vid namn Sewall Wright etablerade på 1920-talet. Detta system, som kallas för Wrights, beräknar nedärvningen av alleler i ett visst antal generationer. I SKK:s fall så beräknas stamtavlan i fem generationer och utgår från att djuren bortom fem generationer är obesläktade. Så i en stamtavla med 6,25% (som räknas som en kusinparning) är alltså risken för nedärvning av identiska alleler 6,25%, förutsatt att djuren bortom fem generationer är obesläktade.

Idag finns det modern DNA-teknik som visar att detta 100-åriga system har förorsakat en enormt hög inavel i många av våra raser, detta gäller såväl hos hund som hos katt och andra djur som har stamtavlor beräknade på samma sätt. Med en hög genetisk inavel så går genetisk variation förlorad. Med liten eller ingen genetisk variation blir våra populationer sårbara för förändringar, nedärvningen av skadade gener ökar dramatiskt och våra djur blir sjukare, lever kortare, får svårare att föröka sig naturligt, får dödfödda avkommor och så vidare. Det bidrar helt enkelt till lidande hos våra husdjur. Genetisk variation som gått förlorad är förlorad för alltid.

Jordbruksverkets regler säger att man måste tänka på hundens välfärd när man avlar. Avel som kan leda till att djuren lider är förbjuden. Man får inte använda hundar som har sjukdomar, letala anlag, defekter eller andra egenskaper som kan nedärvas och därmed medföra lidande för avkommorna eller hindra avkommorna att bete sig naturligt. Det finns väldigt mycket forskning på detta område och konklusionen är alltid densamma: Förlust av genetisk variation är negativt för en population. Hög inavelsgrad leder till större risk för allvarliga sjukdomar. I en sluten population kan inavelsgraden aldrig minska

Om det skulle göras en utredning angående denna problematik och konklusionen skulle bli att avel inom slutna populationer bryter mot Jordbruksverkets regler så skulle det sannolikt hjälpa Svenska Kennelklubben (SKK) och andra husdjursorganisationer att förändra sina system. För att vi ska kunna bevara våra husdjursraser så behöver systemet moderniseras.

När en djurgrupp isoleras och dessutom återkorsas till varandra (inavel) för att ytterligare förstärka egenskaperna förloras mycket genetisk variation. Det betyder att hundarna inom en ras blir mycket lika varandra och det finns få varianter på varje genetiskt anlag.

Råkar en av de utvalda hundarna bära på ett sjukdomsanlag förstärkt oavsiktligt även detta och anrikas i kommande generationer. Det är en stor risk för inavel inom slutna populationer. Man kan tycka att branschen med hundavel själv borde ta initiativ och komma till rätta med problemen. En svårighet kan vara att det är många aktörer och att det handlar om stora ekonomiska värden. Oavsett vem som ansvarar för frågorna så ska djurskyddet säkerställas och lagstiftningen inom området följas.

En statlig utredning av hundavel är bra för samtliga parter. Den som bedriver hundavel gynnas av regler som säkerställer en långsiktigt sund verksamhet där en nöjd hundköpare får en frisk hund. Samt det viktigaste, att vi får hundar som mår bra utan sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Utifrån ovanstående bör regeringen överväga att tillsätta en utredning av hundaveln i Sverige för att belysa om nuvarande hundavel är förenlig med djurskyddslagstiftningen. Utredningen bör redovisa vilka brister det finns inom hundaveln med förslag på åtgärder som säkerställer djurskyddet. Det har tidigare gjorts en liknande utredning i Nederländerna vilket har öppnat upp för en förändring av etablerade system. Det är hög tid att Sverige också utreder detta.

 

 Anna-Belle Strömberg (S)          Peter Hedberg (S)

 Detta är inte den enda motion om hundavel, som Miljö- och jordbruksutskottet fått på sitt bord i år. Så här ser utskottets sammanfattning ut:

I kommittémotion 2022/23:1248 av Kajsa Fredholm m.fl. (V) yrkande 12 anför motionärerna att regeringen bör se till att föreskrifter tas fram för hundavel som reglerar att avel på defekter inte tillåts samt att kontrollen av valpar vid försäljning skärps. Motionärerna framhåller att aveln kan leda till fysiska problem för hundarna och att det i dag inte finns några hinder mot att avla vidare på en hund med genetiska sjukdomar eller skador.

Enligt yrkande 13 bör regeringen återkomma med kompletterande förslag på regler i djurskyddslagen som förhindrar att hundar med framavlade sjukdomar ska få bedömas i tävlingar och utställningar. Motionärerna framhåller att avel i många fall sker baserat på hur en hund bedömts på utställningar, vilket bidrar till avelsproblem.

Anna-Belle Strömberg och Peter Hedberg (båda S) anför i motion 2022/23:487 att regeringen bör överväga behovet av en utredning av hund­aveln i Sverige. Utredningen ska belysa om nuvarande hundavel är förenlig med djurskyddslagstiftningen, redovisa vilka brister det finns inom hundaveln och komma med förslag på åtgärder som säkerställer djurskyddet.

Enligt motion 2022/23:523 av Markus Wiechel (SD) bör regeringen utreda om det finns behov av en hårdare reglering för vissa avelsdjur (yrkande 1). Motionären anser vidare att regeringen ska se över om det bör införas obligatoriska friskintyg inför parning för alla trubbnosdjur när det gäller andningsorganen (yrkande 2). Regeringen bör även utreda om det bör införas en kartläggning av trubbnosdjur med andningssvårigheter (yrkande 3) och påbörja ett arbete för en aktiv konsumentupplysning om lidandet hos flera trubbnosdjur (yrkande 4). Därutöver bör regeringen se över möjligheten att registrera antalet opererade trubbnosdjur (yrkande 5), göra en översyn för nya regleringar i syfte att minska lidandet hos trubbnosdjur (yrkande 6) och utreda ett förbud mot avel på hundar som genomgått korrigerande kirurgi i andningsvägarna (yrkande 7).

Som sagt – det är inte bara renrasaveln som numera är internationell och växande; det är motståndet mot dess avigsidor också. Just de här förslagen kommer säkert att röstas ner. Miljö- och Jordbruksutskottet, som tar emot motionerna, går igenom dem och lämnar ett betänkande till riksdagen, svarar att Jordbruksverket redan har övergripande regler för djuravel, att SKK svarar för renrasaveln med egna regler och att SKK gör sitt jobb bra:

Svenska Kennelklubben (SKK) har grundregler för uppfödare och hanhundsägare. Av dessa framgår bl.a. att hundavel ska bedrivas på ett sådant sätt att det främjar både tikens och avkommans hälsa och välbefinnande. Varje medlem som upplåter sin hund till avel ska vara väl förtrogen med SKK:s avelspolicy samt med rasens standard, provregler, registreringsregler och rasspecifika avelsstrategi samt aktuella bestämmelser i djurskyddslag­stiftningen. Uppfödningen ska ske kvalitetsmedvetet och med stort ansvar. Vidare krävs det att varje medlem i SKK-organisationen till avel endast använder hundar som inte har någon allvarlig sjukdom eller något allvarligt funktionshinder och som har ett gott temperament som är typiskt för rasen. Enligt reglerna får man endast genomföra en parningskombination som utifrån tillgänglig information inte ökar risken för allvarlig sjukdom eller allvarliga funktionshinder hos avkomman. SKK har vidare tagit fram särskilda domar­anvisningar för brakycefala (trubbnosade) raser. Anvisningarna är en del i SKK:s arbete med att minska förekomsten av exteriöra överdrifter inom avel.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att det befintliga regelverket när det gäller avel förbjuder avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för avkomman. Jordbruksverket kan vidare meddela föreskrifter om villkor eller förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteende och normala kropps­funktioner. Verket har även meddelat föreskrifter för att säkerställa djurskyddet både vid avel och vid tävling. Enligt utskottets bedömning fungerar det befintliga regelverket på området väl. Därutöver vill utskottet framhålla betydelsen av SKK:s arbete för att minska förekomsten av exteriöra överdrifter inom avel. Med hänvisning till vad som nu har anförts avstyrker utskottet motionerna 2022/23:487 (S), 2022/23:523 (SD) yrkandena 1–7 och 2022/23:1248 (V) yrkandena 12 och 13.

Kort sagt svarar utskottet: hörni, det finns redan regler för vad man får avla på! Det vet motionärerna förstås. Det de frågar är något annat: är reglerna tillräckliga? Följs de?

Riksdagen tar upp den frågan till debatt och beslut om två veckor. Mig veterligt är det första gången hundars inavelsnivåer och trubbnosars andningsproblem kommer upp i riksdagen, men det är kanske inte sista gången.

Bodil Carlsson