THE LONG READ 18) Vad väntar bakom knuten?

Upptäckten av hundrasernas verkliga inavelsnivåer tog andan ur mig. Det dröjde innan jag insåg, att de inte bara är resultaten av ett gammalt tänkesätt om hur man standardiserar hundar – de är lika mycket framtvingade av yttre händelser: krig och ekonomi. Hundarnas historia är människornas. Det som händer våra samhällen händer dem. Som ni ser i början av The Long Read fanns 1940, efter den stora depressionen, i hela USA bara 100 reggade franska bulldoggar att avla vidare på. Har ni någon gång undrat varför en dödlig hjärtsjukdom är så vanlig hos doberman, så finns svaret här:

Two major genetic bottlenecks occurred in Germany and Europe as the results of WWI and WWII. The period between 1914-1918 saw a great decline in the breed and a small number of dogs played a major role in re-establishing the breed in Germany. One sire, Burschel v. Simmenau was credited by Gruenig as proving that one individual dog of this stature can redeem an entire breed.

En enda väldigt framstående avelshane kan rädda en hel ras. Så trodde man. Sedan gick det tjugo år och så kom nästa krig och nästa försvunna avelsbas.

(http://www.blitzkrieger.com/breedhistory.html.) The German Dobermann flourished after WWI and many champions were proclaimed, some of which had great genetic influence on subsequent generations. Many champion Dobermanns were exported from Germany during 1920’s, including to countries as distant as the USA and the USSR. The breed in Germany underwent an even more severe genetic bottleneck as the result of WWII and its aftermath, and no litters were registered in West Germany from 1949 to 1958 (https://en.wikipedia.org/wiki/Doberman_Pinscher). German Dobermanns were saved by Werner Jung, who searched farms throughout Germany for remaining breeding stock. Preferring to use native dogs, Jung used Dobermanns he found in the countryside of West Germany, 4 oversized Miniature Pinschers, and a black and red Doberman bitch smuggled from East Germany to reestablish the “original” breed.

Idag dyker hjärstjukdomen upp hos runt 58% av alla doberman. Några tror, att det är en döende ras.Traditionen som åstadkom det  trodde det motsatta - att den garanterade rasens överlevnad genom att göra om samma sak en gång till i väntan på att folk skulle få råd att skaffa hund igen.

De moderna rasernas historia är köpkraftens historia. När köpkraften försvinner, försvinner hundarna. Avbrotten i ekonomin under 1900-talet sänkte antal och avelsbas; men så fort en kris var över, återupptog man snävaveln på det lilla som fanns kvar. Den långa ekonomiska tillväxten efter andra världskriget gav stora andelar av världsbefolkningen, först i västvärlden och sedan gradvis i andra länder, tillräckligt med pengar att spendera på fritidsnöjen: hundar var ett av nöjena. Det finns flera människor och flera hundar med stamtavla på planeten idag än någon gång tidigare. Kennelklubbarna har fått mera inkomster och inflytande än hade kunnat drömma om i sin begynnelse. De hade förmodligen inte heller kunnat föreställa sig hur dagens version av några av deras raser skulle se ut eller vad DNA-jämförelser skulle säga om deras avelstradition. Sjuttio år av tillväxt på samma spår. Vad väntar bakom knuten?

Vad händer när nästa långa lågkonjunktur slår till på allvar? Om man måste välja mellan att betala bensinen för att ta sig till jobbet eller betala veterinärvård för hunden, om man måste sälja villan för att man inte klarar bolåneräntan men står kvar med lånen och inte kan ta med en stor hund till en liten lägenhet – då är inte nästa valp det som står överst på inköpslistan. Vi är inte vana att tänka så, men imploderande efterfrågan hände många raser under 1900-talets svåra tider. Det som har hänt en gång eller flera kan tyvärr nog hända igen. I England är rescues överfulla: folk har inte råd med hundmat. Även Hundstallet har fått se antalet inlämnade öka. Så här skriver de i sitt senaste brev till oss bidragsgivare:

”Den senaste tiden har antalet valpar ökar kraftigt hos oss. Under pandemin ville många ha hund och uppfödare såg till att möta efterfrågan. Sedan dess har mat-, el- och boendekostnaderna stigit rejält och läget har förändrats. Idag sitter uppfödare med valpar de inte får sålda och betydligt fler privatpersoner tvingas lämna ifrån sig sina hundar av ekonomiska skäl.”

Om detta blir en utdragen situation, om de som har råd blir färre och de som inte har råd blir allt flera, vilket några ekonomer oroar sig för, då är efterkrigstidens hundexplosion över. Om hundantalet minskar igen, vilka blir kvar? Två sorter, tror jag. Dels de små, lättfödda sällskapshundarna, oavsett renrasighet, för dem har man råd att ha. Dels de fungerande arbetshundarna - border collie, jakthundar, räddningshundar och narkotikahundar - för dem har man inte råd att vara utan.

Båda sorterna kommer att vara avlade på sina egenskaper, inte på sina utseenden, och renrasigheten kommer att vara en låg prioritering.  Men de renraser som överlever kommer än en gång ur den svåra perioden med en högre inavelsgrad än de hade förut.

Vad kan man göra?

Bodil Carlsson 

THE LONG READ 17):Den som finns därinne. Om hundar och stillbilder.

 

De duktigaste hundmänniskor jag har träffat var fårbönder ute på vischan i Wales. De var inte särskilt akademiskt lagda. De kunnigaste uppfödarna av min ras här hemma var varken genetiker eller biologer, men de var som alla andra normalbegåvade människor fullt kapabla att lära sig det de behövde och de kunde ändra uppfattning, när de fick nya erfarenheter. Till exempel insåg de snabbt att HD-fel har en så stor ärftlig komponent att man bara kan minska vanligheten genom att använda sig av höftledsröntgen; de hade inga svårigheter att lära sig förstå ett HD-index heller. Min erfarenhet är, att människor utan universitetsutbildning inte är dummare än andra och att folk som hoppar på lätta framgångståg finns överallt, oavsett yrkestitel eller formell utbildning.

Så om det nu inte är så – som folk faktiskt har sagt till mig – att problemet med hundaveln är att den ligger i händerna på lågutbildat folk som vill tjäna en hacka: var ligger knuten?

Ibland tittar jag på hundvärlden och ser en gammal hantverksorganisation som har överlevt och vuxit sig stor i en ny värld, där många fick mera pengar att köpa för; men där allt flera också fick pressade, standardiserade jobb med mindre egenbestämmande och mera övervakning uppifrån och där kvinnorna är i majoritet i de lågavlönade jobben. Jobb med skapligt betalt och eget initiativ kräver utbildning. Hunduppfödning kräver ingen yrkesutbildning. Den erbjuder en vrå, där även kvinnor kan rå sig själv, välja hur man vill göra och rentav dra in lite pengar utan att ha särskilt mycket startkapital i fickan. Låter det snorkigt?

Det borde finnas fler sådana nischer. Men det finns ett litet aber med den här. Den har levt för länge på gammal okunskap.

Renrasuppfödning startade som en hobby för gentlemän. De stöpte hundar i en form. Stansade ut dem efter en standard. Kapade variationer inom hundtyper med kniv och slängde in dem i var sin noggrant avspärrade box/ ”ras”. Standarden för varje ras skrevs av folk som inte kunde mer om hundar än vi – snarare tvärtom – och för varje ny variant som hittats någonstans i världen och introducerats som en ny möjlighet på marknaden för sällskapsdjur och sportdjur har man tagit över det gamla tänket från folk som – en gång till! - inte kunde mer om hundar än vi.

Det är vad Belkin säger. Jag ber er fundera på en sak: tänk om han har rätt?

I botten på renrasaveln fanns en förbiologisk och fördemokratisk tanketradition, som lever vidare för att de flesta av oss inte ifrågasätter den: vi behöver inte testa den mot verkligheten. Om domaren säger att min hund är fin och säkert skulle bli en bra jakthund, så är den det. Jag går hem och är nöjd. Varför ska jag grubbla på traditionen bakom den bedömningen?

Det finns en bra anledning.

Ena halvan av den traditionen säger att av utanpåskriften vet man vem som finns därinne; den andra halvan säger att bara de med särskild kunskap kan se det.* Den traditionen började för längesen och handlade om att bedöma människor, men för människor har den varit ett avslutat kapitel väldigt länge: den hade fel alldeles för ofta. Folk med låg panna visade sig vara lika smarta som andra och de med stor näsa var inte mera kriminella. I vår tid visar den sig där någon bedömer travande vinthundar och avfärdar den som har vunnit mest med omdömet att den hunden inte kan springa.

Hade hunden fel vinklar? Fick lungorna inte plats? Hade den inte tillräckligt fjärrskådande ögon för att se haren? Var huvudet två centimeter för brett för att den skulle kunna få upp farten?

Det vet vi inte. Dan Belkin säger inget om varför domaren dömde ut just den hunden. Det vi vet är att domaren ansåg sig veta något som hen inte hade en susning om och att domarens åsikt inte behövde prövas mot någon verklighet.

Tugga lite på det.

Belkin lärde sig att det han behövde hos en hund inte syntes utifrån. Det tog honom några år och några hundar att hamna där och längs vägen fick han ompröva en del, som han hade tagit för givet. Verkligheten lärde Belkin att tänka själv. Det var han nöjd med. Hans intresse var hundar, inte stillbilder.

Vad lärde den domaren sig? Ingenting, för ingen vågade säga emot honom och förmodligen hade heller inga harar infunnit sig för att ändra hans uppfattning. Det krävs mindre tid och ansträngning att stå i ringen och godkänna eller underkänna än att släpas runt av hundar på jakt eller vallning eller bombsök eller assistansarbete. Eller bara se, hur de beter sig mot människor och nya omgivningar. Det är svårt och tidskrävande att se hur pass väl hundar fungerar i olika sammanhang. Om man vill dra folk och pengar är det mycket enklare att arrangera en exteriörutställning.

De engelska domare som uttalade sig om ”tremendous bone” hos en bull terrier kunde inte veta ett skvatt om benvävnadens beskaffenhet hos den hunden. Ingen kan veta det utan att röntga hunden (alternativt springa med den i högt tempo på hårt underlag ofta och mycket länge under hundens livstid, om man nu föredrar det; på det viset får man åtminstone till en kvalificerad gissning). Men benmassan låter sig pratas om och vem säger emot?

Det finns en anledning till att vallhundsfolk och jägare så  bestämt motsätter sig utställningsfolkets drömmar om att kunna ta över bedömningen av deras hundar. Det finns ett skäl till att de som föder upp arbetande hundar för tjänst inte ställer ut. Det finns ett skäl till att de som helt enkelt vill ha en vänlig fyrbent själ hemma inte heller gör det.

Spelat det någon roll?

Varför kan folk inte bara få hålla på med det som Belkin kallar the dog show game, om det nu är deras livsintresse att tävla i utseende?

Därför att de - så som hundaveln är organiserad - bestämmer vad som är en bra hund. Därför att de vinnande hundarna är de som går i avel, så utställningsomdömena bestämmer vilka valpar resten av oss ska kunna köpa.

Därför att tävlingshetsen slutar som när en nypensionerad läkare  skaffar efterlängtad valp, råkar se en video med travande schäfrar i ringen och bestört frågar: ”Är de paraplegiker?”** Man måste inte vara ortoped eller veterinär för att se att något är fel med de bakkroppsrörelserna. Vi har hamnat i en situation, där man måste vara exteriördomare för att inte se det. Den dagen en riksdagspolitiker ställer samma fråga har någon ett problem på halsen.

Ja, allt detta spelar roll, men mest det här:

Därför att utställningar inte kan visa vad som finns därinne. Inte den fysiska styrkan eller uthålligheten, inte den framavlade specialförmågan, inte personligheten. Inte de friska generna och inte de förändrade.

  Men det som finns därinne är hunden vi lever   med.

Bodil Carlsson

* Hette fysiognomik. 1700-talsbiologi. Gick ut på att kroppens form, särskilt huvud och ansikte, var ett uttryck för inre egenskaper.

**Paraplegi: förlamning, hel eller delvis, oftast av nedre kroppshalvan,  till följd av ryggmärgsskada.

• 
  

THE LONG READ 16) Standardfraserna - Belkin och salukin

Har ni någon gång funderat över hur det skulle låta, om praktisk erfarenhet och biologisk baskunskap stod på domarens plats i ringen?

Ungefär som Dan Belkin, gissar jag.

Belkin säger två mycket viktiga saker i sin föreläsning. http://webcanine.com/2013/the-functional-saluki-lessons-from-the-coursing-field/?fbclid=IwAR3syRQ7FgADoTjLWR4ypiYd6XA898B0SYQ8m8QQ_LPiiknhMysDwF3DMVE Det är länken till föreläsningen, men den är lång och jag avråder från Google Translate. När coursing dogs blir hundar som kursar undrar man ju om bankernas ångest för nästa krasch har börjat hitta in i nätets AI-funktioner. Nog om det!

Det här är den första saken som alla borde fått höra. Kursiveringar och fettningar är mina.

/B/reeding to the standard will not preserve function. All it can preserve is appearance. That is rather obvious when you stop and think about it, because the qualities that make the dog good at its job are by and large not those described in the standard. Most breed standards were drawn up from dogs that were bred for function. What people did, and this is true for other breeds as well as sighthounds, was to obtain dogs from people who had bred them to do some particular thing. They looked at them and said ‘This is what they should look like if they perform this function,’ and drew up a standard accordingly; sometimes very precise, sometimes not. Then they bred dogs to look like those which did that thing, instead of breeding them to do it. That’s fine if all they wanted was dogs with that look. But, if they expect those dogs to do what resulted in that look they are going to be disappointed.

Egenskaperna som gör en hund bra på sitt jobb är på det hela taget inte de som beskrivs i standarden. Va?

Belkin sammanfattar hur en rasstandard blev till. Inte just salukins standard, inte vinthundsvarianternas – allas. Man skaffade sig hundar från folk, som hade avlat fram dem för att göra ett visst arbete. Sedan fortsatte man att ta fram hundar som såg ut på det sättet – inte hundar, som gjorde det jobbet. Att avla efter standarden kan inte bevara funktionen, säger Belkin: allt det kan bevara är utseendet. (I bästa fall, skulle jag vilja påstå, för nog finns det raser som har svidat om från sina gamla arbetskläder till partydress mycket mera radikalt än vinthundsraserna.)

Här fortsätter Belkin resonera med salukins standard. Standarden påstår något och Belkin svarar. Huvudets form!

Head long and narrow, skull moderately wide between the ears, not domed, stop not pronounced, the whole showing great quality. Nose black or liver.

Belkin:

”I don’t know what great quality is, so I won’t talk about that. It’s a bit unfortunate that it says long and narrow because that makes some breeders think the longer and narrower the better, and we get some hideous heads in the show ring.”

”You could say that a narrow head has less wind resistance. For a Saluki running at better than 30 mph a difference of 1/2 inch in the width of the head might make a difference of about 1 foot per hour in speed.” Jag har hört folk säga att colliens huvudform ger mindre luftmotstånd när den rusar efter fåren, men det här är första gången jag ser en överslagsberäkning: salukin som sprintar i 40 km tappar med en extra skallbredd på 2 cm sisådär 30 cm... på en timma. Den springer förstås inte i en timma och haren är fångad långt innan den hinner glädja sig åt hundens skallbredd, men medge att man blir på gott humör av en ansats till fakta?

”Ears long and covered with long, silky hair hanging close to the skull and mobile. ” Den meningen kommenteras bara med en länk: ”See adorable Havanese Haircuts here.” Kolla på de ljuvliga bichonfrisyrerna! Inget slår torr humor när det handlar om att punktera pompositet. Snärten kommer i det Belkin säger om hundens huvud.

"The standard says nothing whatsoever about the most important aspect of the head: what’s inside it."

Sedan berättar han om den bästa jagande saluki han någonsin såg. Hunden var inte bättre än andra för att han var snabbare; det fanns andra, som sprang fortare. Han var bäst därför att han kunde förutse harens flyktförsök och möta upp den. Den egenskapen syns liksom inte på utsidan. Och som Belkin påpekar flera gånger – om man inte avlar för en egenskap som man inte kan se, kommer man att förlora den.

I mina ögon är det andra viktiga i Belkins föreläsning det han säger om vårt rasbegrepp. Ändra på ursprungsländerna, ändra rasernas namn, och det han säger gäller sannerligen inte bara vinthundsraserna.

I want to say something about what a Saluki is, so we have an idea of what we are talking about. Breeds, as recognized by the AKC, are a completely artificial concept from a biological standpoint. /../ What we call Salukis are one of these artificially created races. In the early part of this century people brought Salukis to England from the middle east, mostly from Egypt, Syria and Southern Iraq. They had two or three types, but they decided they were all the same thing, and called them Salukis and wrote a standard. /../ If those people had gone to slightly different places and brought back Azawakhs and Afghans instead, both of which are called Salukis where they come from, they probably would have thought they had two breeds, but all these Mideastern sighthounds are parts of a continuum, and we just happen to have picked out a little part toward the middle of it. /.../

In creating an artificial system of breeds, what we end up doing is breaking up the continuum. We say, ‘this Saluki looks like an Azawakh, so it’s not a good Saluki’ or ‘this Azawakh looks like a Saluki, so it’s not a good Azawakh,’ and we are careful to breed for type, and therefore eliminate dogs that fall between our artificial categories. Actually, there is everything in between, and we could call all these breeds the same thing if we wanted to, but people who play the dog show game like to have many breeds. I have no desire to criticize that.

Våra raser, säger Belkin, är konstgjorda fack för hundar. Azawakh, afghaner och salukis är varianter av samma sort. Vi skulle kunna använda ett och samma namn för dem, se dem som en och samma ras, men ”folk som spelar utställningsspelet” vill ju ha många raser. Belkin vill inte kritisera det, säger han - ögonblicket efter att han har sparkat undan benen för hela det tänkandet.

Om det är något jag uppskattar hos den mannen förutom hans saklighet, så är det just hans humor. Men hade hundaveln tänkt som Belkin, så hade vi idag inte behövt prata om någon bristande genetisk variation eller ohållbara avelsbaser.

Här ger han förresten standardens slutrader om salukin svar på tal.

The expression should be dignified and gentle with deep, faithful, far-seeing eyes.

Belkin:

I don’t know how a Saluki can give the impression called for to all onlookers — it depends on what you have seen before and with what you associate it. In deep sand you need a completely different dog than you do for rocky mountains, so that makes it a little difficult to have both. Deep, faithful eyes sounds too subjective to have much meaning to me. I guess far-seeing means not nearsighted. I’ve never seen a judge test this.

En saluki kan se olika ut beroende på hur den används och samma hund gör olika intryck på olika människor. Utanför utställningsvärlden skulle detta väl vara ganska självklart? Den kända allrounddomare, som talade om för Belkin att hans hund aldrig skulle kunna springa hade aldrig sett den hunden springa och visste inte, att den utanför ringen var känd för att vinna sina lopp. Domaren hade väl lite ont om objektiva kriterier för sitt utlåtande. ”Djupa och trogna ögon” - finns det ett objektivt kriterium för sådana ord? Belkin låtsas att ”fjärrskådande ögon” måste betyda att hunden inte får vara närsynt, men han har ju aldrig varit med om att en domare prövat synen.

Ja, Belkin skämtar på sitt stillsamma sätt med standardfraserna. Trettio år senare läser jag, skrattar och tänker att vi hade behövt många Dan Belkin. Inte för att han hade en universitetsbakgrund – det han säger är biologisk baskunskap, som vem som vill kan lära sig – utan för han i verkligheten lät sina hundar göra det som de antas kunna göra och för att han inte lät fraserna trumfa sitt omdöme.

Bodil Carlsson

 

THE LONG READ 15) Standardfraser

 

Things you cannot see are more important than things you can. There are many things about Salukis that a judge can’t see and can’t feel, and functionally, those things are more important than the visible and palpable ones.

Mannen som blåser in lite svalkande verklighetsanknytning i en trött hundägarhjärna är tyvärr borta sedan länge. Han hette Dan Belkin och älskade salukis. Belkin hade en doktorsgrad i biologi med inriktning på evolutionen, men det är inte därför han säger det han säger när han går igenom rasens standard i en föreläsning för församlade medlemmar av den amerikanska rasklubben inför deras sommarspecial 1993. Han säger det därför att hans hundar faktiskt gjorde det som standarden säger att salukis är byggda att göra. De sprang!

Belkin började inte som hundmänniska utan som jägare, som falkenerare –  han hade tama falkar, som han släppte efter byte. Det är inte laglig jakt här, men åtminstone i hans ungdom var det lagligt i USA och det var där han levde och den jakten han lärde sig. På något sätt fick han med tiden klart för sig att i andra delar av världen jagade man vilt över stora ytor med vinthund. Han skaffade sina första salukis och precis som med Russell Lamonby och med många av er läsare och med mig så hände något: han blev fast. Ett antal år senare klev han av livet på universitetet för att ägna sig åt salukis på heltid. Han jagade med sina hundar. Man släpper hundarna efter haren och ser dem förfölja bytet; det kallas för coursing. Om det är middagsstek man är ute efter och om hundarna är inriktade på att komma ikapp den och komma tillbaka med den, heter det hunting. Båda varianterna är (lyckligtvis) också olagliga här, men går för sig i delar av USA och i Mellanöstern, dit Belkin reste för att få se rasens ursprungshundar jobba.

Var Belkin uppfödare? Visst. Var han domare? Sure.

Men det hindrade honom inte från att tänka själv. Man skulle önska, att den vanan var lite mera spridd i hundvärlden. Ni har hört att springande hundar måste ha en djup bröstkorg så att lungorna får plats?OK. Här hör ni Belkin prata förnuft med salukins rasstandard under sin föreläsning för trettio år sedan. Som ni ser, är hans inställning ganska annorlunda än den som ligger bakom de engelska domarnas uttalanden om bullterriers i förra avsnittet.

Standarden: Bröstkorgen djup och måttligt smal.

Belkin:

”Bröstdjupet har väldigt lite med uthållighet att göra. Jag har sett salukis som är formade som rör och kan springa längre än salukis som har stora djupa bröst. Å andra sidan har en av mina favoritsalukis en bröstkorg som verkligen är för djup. Den når ner långt under armbågarna, och hon har extremt tuck up för att gå ihop med det. Hon kan dock springa väldigt bra, så att ha en djup bröstkorg verkar inte vara ett handikapp. 

Människor som säger att de vill ha utrymme för hjärta och lungor förenklar saker till absurditet.  Det gjordes en studie av lungvolymen hos djur. De tog möss, elefanter och allt däremellan, och mätte djurets vikt och volymen på dess lungor och körde en linjär regression och punkterna var alla mycket nära linjen. Detta innebär att lungvolymen i allmänhet är oberoende av kroppsformen. 

Det viktiga med lungan är syrediffunderande förmåga: hur snabbt djuret kan få syre från luften till blodbanan och till cellerna.Det har att göra med hur väl djuret ventilerar och genomsyrar sina lungor. /.../ Det är saker som är omöjliga att ta hänsyn till i utställningsringen. De måste testas genom observation i fält eller i ett fysiologiskt laboratorium.” (Mina fettningar)

Precis så, ja. Ser ni den enorma bröstkorgen på var och en av de här killarna? Den buktande tunnan som ger plats åt hjärta och lungor?

Inte? Ser bröstkorgens utsida rätt ordinär ut? Märkligt – för fotot är från 5 000 m under sommar-OS 1980. Den oansenliga lilla typen med nummerlapp 191 vann. Han vann förresten 10 000 m också. Miruts Yifter, så känd för sin förmåg att explodera i en sista finish att han kallades för Yifter the Shifter.

Men den här gossens bröstkorg då? Inte mycket att se där heller, men kolla  vinklarna när han ställer upp sig! 

'

                                                    Osain Bolt

Om de släntrar runt oss i en i cirkel  medan vi står och tittar på – kan vi då uttala oss om hur fort och hur långt var och en av dem orkar springa?

Självklart inte. Det är som Belkin säger i sin genomgång av salukins standard, det finns bara ett sätt att ta reda på det. Let them run!

Bodil Carlsson

THE LONG READ 14): Karriärer

 

Dessa gråblaskdagar när dubbkängor och jackor dystert hänger på tork vill jag berätta en historia för er. Den handlar om två män, som i början kanske inte var så olika: de hade en medfödd begåvning för hund. De hade var sin mycket olika hundras och såg hundarna med mycket olika blick; mötte en och samma tradition, men hade var sitt sätt att se på den.  Varför tänkte de olika?

Russell Lamonby föddes i en gruvarbetarfamilj i England. Som tolvåring tjänade han extrapengar genom att dela ut tidningar och en av dessa tidiga mornar på cykeln fick han se en bullterrier i en trädgård. Sedan var han fast. Det var hans sort! Många av oss känner nog igen oss i den berättelsen. Efter åratal av ihärdigt tjatande fick han sina föräldrar att skaffa en egen bullterrier,  som skulle bli familjens stamtik. Det kom en valpkull eller två. Russell lärde känna en äldre uppfödare och domare som tog honom under sina vingars skugga, lärde upp honom och blev en mångårig nära vän. Han fick sina första egna kullar, började synas på utställningar och allteftersom åren gick, blev han en stor uppfödare och internationellt erkänd domare i många länder. Hundarna från hans kennel spreds överallt. Det är Emreds historia.

So far, the influence on the breed by using Emred dogs in the USA has been spectacular,  producing animals of the highest caliber in every corner of the country and siring many Silverwood and specialty winners along with a long list of American Kennel Club  champions.  The impact of the Emred line in the USA was and is still an explosion heard 'round our country'. The foresight and hindsight of breeders like Russell Lamonby has helped to shape and improve our breed in the US. (Ur amerikanska Bull Terrier Talks minnesord över Lamonby 2018) https://bullterriertalks.com/index.php/pages/obituary-russell-lamonby

Russell Lamonby framstår som en hjälpsam och vänlig människa med humor, lätt att tycka om, lätt att samarbeta med. Han fick  vänner både hemma och utomlands. När han tragiskt går bort 2018 berättar bullterrierfolket att de inte bara beundrade honom för hans blick för hundar och hans framgångar – de tyckte om honom. De beskriver honom som en människa med stort hjärta och litet ego: en som älskade sina hundar och ställde upp för andra. Jag vet inte vilket mer hedrande eftermäle man kan önska sig. Så här säger en australisk uppfödare som hälsade på hos Lamonby i amerikanska Bull Terrier Talks minnesruna.

We found Russell to be very kind. One time, I remember sitting around Russell’s dinner table and, out of the blue, Russell said “you know, John, I reckon you could do with a bitch in whelp”.  I did not really understand what he was saying because of his broad accent, so asked him to repeat what he said. He said “let’s go up to Mum’s tomorrow and you can pick out a bitch that you like and I will have her mated to a dog of your choice and send her over to you in whelp”.  This is how Emred Lady Madonna came to Australia, out of the goodness of Russell’s heart

Hundarna från Russells uppfödning finns runtom i världen nu. De är avlade på gamla engelska uppfödartraditionen – släktskapsavel för att behålla och förstärka det man vill ha, utställningsvinster som enda måttet på hur man har lyckats.

Two of Russ’s most favourite dogs were Ch Emred Devil’s Chance, winner of the Ormandy Jug for Dogs and Runner up in the Regent Trophy in 1999. Russ also made Devil’s Chance available for the interbreeding programme and he became sire of the top winning mini dog, Ch Badlesmere Bluebeard.  The other favourite was Ch Emred Devil’s Spy, who won the Ormandy Jug for Dogs and the Charlie Girl Cup for Movement in 2013.  Spy has proven to be a prepotent stud dog.  The last home bred champion was Ch Emred Devil’s Tristar who won the Regent Trophy for 2016 and the Ormandy Jug for Dogs and the Charlie Girl Cup for Movement for 2017. The resemblance between Devil’s Chance and Tristar, some 20 years apart in the line breeding programme, emphasises the value of the judicious line breeding that Russ followed.

Ch Emred Devil’s Chance 1999

Att hundar med tjugo år mellan sig är så lika varandra i utseende bevisar värdet i den ”omdömesgilla linjeavel ”* som Russ Lamonby följde, står det. Hur gjorde han?

Hunden på fotot nedan är Emred Devil´s Tristar. Hunden på den övre bilden är hans farmorsfar, hans mormorsfar och hans morfar. Att de är lika varandra är kanske inte så konstigt. Om uniformitet i utseende är det man är ute efter är det så man gör. 

Ch Emred Devil’s Tristar 2016

Tristar visades i unghundsklass 16 månader gammal och vann. Domarens utlåtande:

Super masculine white dog with a tri eye patch who took my eye the moment he entered the ring. Power type and substance were all present in abundance. Stunning head, deep, wide and filled up with the maximum profile. Perfect mouth. Great expression with really well placed ears and a good eye. Tremendous bone. Deep barrel ribcage with a deep brisket and great depth of forechest. Ultra short back and compact body, but fails a little in topline. Good wide powerful and well angulated hindquarters. Moved well enough both ways. A top class stallion of a dog.

Han visades igen samma år och då lät det så här...

2016 NEBTC CH Simon PARSONS 1st-LD

The combination of short back and shapeliness we have come to expect from this line, beautiful head type filled and turned, masculine with a superb expression, strong bone, clean shoulders, turns out front feet a shade, excellent hind angulation, moved very true behind, reasonably in front. Foxed me rather - thought he would figure in the challenge but he just wouldn't get into his stride and make full use of those excellent hindquarters. When he finds the pace that suits him should do very well. ... och så här:  15 months old, white with tricolour head mark, full of pizzaz and showmanship this stallion as he entered the ring, fills the eye and more, beautiful power packed head filled and turned, masculine with a punishing expression, good bone  and substance, strong neck into well placed shoulders, shortest of backs, strong hindquarters with excellent second thigh, tight cat like feet, needed time to settle into his stride but when he did, he can move with power and drive, certainly made his handler work hard on the day, shown in excellent condition, proud to award him DCC BOB

 De första valparna efter Tristar, som var så full av pizzazz (slangord för fart eller vitalitet) och ben, föddes innan han hade hunnit bli två år. Jag hittar 122 avkommor, spridda i minst elva länder – Panama, Brasilien, Slovenien, Australien, USA, Sydafrika. Frankrike, Italien, Nederländerna – men det kan nog röra sig om både flera avkommor och flera länder. Andra hundar ur släkten finns också där.

Jag läser historien om Emred och tänker att för en person med Russells bakgrund öppnar det engelska samhället inte många liknande vägar, om man nu inte blir fotbollsstjärna. Fotbollskillarna kan dra in astronomiska summor på det de gör. Man blir inte mångmiljonär på hunduppfödning, men man kan vinna något som är mera värt än pengar: erkännande.  Russell Lamonby fick som ung ett livsintresse och klev in i den tradition, som fanns till hands för människor med det intresset. Den traditionen gav chansen att få fatta egna beslut i sin egen verksamhet, hitta gemenskap i tänkesätt, få vänner, möjlighet att resa till platser som han aldrig hade fått se annars och - förstås -  en del inkomster. Vad är det för ont i det?

Inget.

Det var inget fel på Russell Lamonby. Ett framåt huvud och ett gott hjärta med en särskild vrå för hundar är ingen kass kombo. Felet, som jag ser det, finns hos den tradition som han blev upplärd i. Den skapar värde hos en hund genom ord utan innebörd från någon som står och tittar på - och ingen vågar ifrågasätta orden. Vad menas med fantastisk benstomme och kan man se den utifrån? Varför är en ultrakort rygg bättre än en normallång? Vad betyder "kvalitet"? 

Visst skapar den traditionen på kort sikt framgång för en person, men priset är bekymmer för andra framöver. Vid det laget har domarna redan rört sig vidare till andra uppseglande kennlar och till andra uppseglande raser. Den bestående karriären är deras egen.

Bodil Carlsson

*Nya tider och nya tankar har gjort det oacceptabelt att använda far/dotter – och helsyskonparningar; nu dubblar man lite mera avlägsna släktingar i stället. Det kallas inte inavel då, utan linjeavel.

MOTREAKTIONER i RIKSDAGEN

Litet mellanstick i The Long Read: den 23 mars debatterar riksdagen hundavel!

Som en bakgrund, tänk tillbaka på vad många av oss de senaste åren har förstått om inavelsnivåerna hos våra raser de senaste åren... och vad vissa inte har förstått. Så här gick en diskussion  i CS 2020:

§ 135SKK/AKa)Protokoll nr 3-2020Protokoll fört vid sammanträde med Svenska Kennelklubbens Avelskommitté den 16 juni 2020.b)Protokollsutdrag AK § 60, inavel

AK har föreslagit CS att införa en ny skrivning i SKKs grundregler punkt 2:3 som ska lyda: Att inte genomföra parningskombinationer som ger en inavelsgrad på 12,5 procent eller högre, beräknad över fem (5) generationer. Detta utesluter parningar mellan far och dotter, mor och son, helsyskon samt alla andra parningskombinationer som ger en inavelsgrad på 12,5 procent eller högre. Syftet med förslaget är att skapa förutsättningar för ett långsiktigt hållbart avelsarbete, så att dagens hundraser ska kunna bevaras till eftervärlden, och stötta den stora majoritet av våra uppfödare och klubbar som bedriver ett aktivt arbete för minskad förlust av genetisk variation i sina raser. I nuvarande grundregler finns ingen övre gräns för hur hög inavelsgraden får vara vid en parning. Det enda som regleras är vilka typer av parningskombinationer som inte får genomföras. AK anser att SKK på ett tydligare sätt behöver stötta sina rasklubbars arbete för att sänka takten av den pågående inavelsökningen i våra hundraser. (Min fettning)

CS har tagit del av motreaktioner till AKs förslag med innebörden att det möjligen skulle kunna få en negativ inverkan på uppfödarnas avelsarbete. CS förde en lång diskussion med anledning av Aks förslag. CS beslutade följande:Tillstyrker inte att ändra SKKs grundregler, finns KF-beslut från 2017, § 58, som avslagits om att ha en övre gräns för inavel.

För mindre än två år sedan fick CS alltså ett förslag från dåvarande Avelskommittén om att sätta en gräns vid 12,5% i inavelsgrad över 5 generationer och att skriva in den siffran i sina grundregler. Man måste inte kunna jättemycket genetik eller biologi för att veta, att en ökning på 12,5% räknad på de fem senaste generationerna i en sluten stambok ökar på den verkliga inavelsgraden rejält.

CS nekade. Varför? Jo, det hade kommit ”motreaktioner”. Det skulle kunna bli negativt för uppfödarnas avelsarbete - på vilket sätt specificeras inte. Numerärt små raser, där antalet tillgängliga avelsdjur är mycket litet? Större raser, där de avelsdjur man kan tänka sig utifrån vilka de meriter olika uppfödare letar efter, börjar bli för nära släkt? Eller bara motvilja mot att någon annan än man själv skall få ha ett ord med i laget?

Omöjligt att veta: CS diskussioner refereras inte. Men det finns mer än en sorts motreaktion. På bara tio år har kunskapen om inavelsnivåerna och om extremaveln i renrasaveln vuxit både i och utanför hundorganisationerna.

Nu läggs ett förslag om inavel för debatt och beslut fram  för riksdagen den 23 mars. Det är författat av två ledamöter och som vanligt har det utskott, som handhar frågor i ämnesområdet, fått lämna sina synpunkter. Så här skriver riksdagsledamöterna. Det första korta stycket är alltså vad de vill att riksdagen skall besluta; det andra är anledningen till att de tycker att riksdagen skall agera. Fettningarna är mina.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga behovet av att det görs en utredning av hundaveln i Sverige för att belysa om nuvarande hundavel är förenlig med djurskyddslagstiftningen samt redovisa vilka brister det finns inom hundaveln med förslag på åtgärder som säkerställer djurskyddet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

Motivering

Som hunduppfödare i Sverige är man oftast medlem i Svenska Kennelklubben (SKK) och för att få sina hundar registrerade med stamtavla måste man följa SKK:s regelverk. Det är frivilligt att vara med i SKK men endast SKK anslutna uppfödare kan få stamtavlor till hundarna.

En av deras grundregler är att inavelsgraden inte bör överstiga 6,25% i stamtavlan. Inavelsgraden räknas ut enligt en sannolikhetsberäkning som en amerikansk genetiker vid namn Sewall Wright etablerade på 1920-talet. Detta system, som kallas för Wrights, beräknar nedärvningen av alleler i ett visst antal generationer. I SKK:s fall så beräknas stamtavlan i fem generationer och utgår från att djuren bortom fem generationer är obesläktade. Så i en stamtavla med 6,25% (som räknas som en kusinparning) är alltså risken för nedärvning av identiska alleler 6,25%, förutsatt att djuren bortom fem generationer är obesläktade.

Idag finns det modern DNA-teknik som visar att detta 100-åriga system har förorsakat en enormt hög inavel i många av våra raser, detta gäller såväl hos hund som hos katt och andra djur som har stamtavlor beräknade på samma sätt. Med en hög genetisk inavel så går genetisk variation förlorad. Med liten eller ingen genetisk variation blir våra populationer sårbara för förändringar, nedärvningen av skadade gener ökar dramatiskt och våra djur blir sjukare, lever kortare, får svårare att föröka sig naturligt, får dödfödda avkommor och så vidare. Det bidrar helt enkelt till lidande hos våra husdjur. Genetisk variation som gått förlorad är förlorad för alltid.

Jordbruksverkets regler säger att man måste tänka på hundens välfärd när man avlar. Avel som kan leda till att djuren lider är förbjuden. Man får inte använda hundar som har sjukdomar, letala anlag, defekter eller andra egenskaper som kan nedärvas och därmed medföra lidande för avkommorna eller hindra avkommorna att bete sig naturligt. Det finns väldigt mycket forskning på detta område och konklusionen är alltid densamma: Förlust av genetisk variation är negativt för en population. Hög inavelsgrad leder till större risk för allvarliga sjukdomar. I en sluten population kan inavelsgraden aldrig minska

Om det skulle göras en utredning angående denna problematik och konklusionen skulle bli att avel inom slutna populationer bryter mot Jordbruksverkets regler så skulle det sannolikt hjälpa Svenska Kennelklubben (SKK) och andra husdjursorganisationer att förändra sina system. För att vi ska kunna bevara våra husdjursraser så behöver systemet moderniseras.

När en djurgrupp isoleras och dessutom återkorsas till varandra (inavel) för att ytterligare förstärka egenskaperna förloras mycket genetisk variation. Det betyder att hundarna inom en ras blir mycket lika varandra och det finns få varianter på varje genetiskt anlag.

Råkar en av de utvalda hundarna bära på ett sjukdomsanlag förstärkt oavsiktligt även detta och anrikas i kommande generationer. Det är en stor risk för inavel inom slutna populationer. Man kan tycka att branschen med hundavel själv borde ta initiativ och komma till rätta med problemen. En svårighet kan vara att det är många aktörer och att det handlar om stora ekonomiska värden. Oavsett vem som ansvarar för frågorna så ska djurskyddet säkerställas och lagstiftningen inom området följas.

En statlig utredning av hundavel är bra för samtliga parter. Den som bedriver hundavel gynnas av regler som säkerställer en långsiktigt sund verksamhet där en nöjd hundköpare får en frisk hund. Samt det viktigaste, att vi får hundar som mår bra utan sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Utifrån ovanstående bör regeringen överväga att tillsätta en utredning av hundaveln i Sverige för att belysa om nuvarande hundavel är förenlig med djurskyddslagstiftningen. Utredningen bör redovisa vilka brister det finns inom hundaveln med förslag på åtgärder som säkerställer djurskyddet. Det har tidigare gjorts en liknande utredning i Nederländerna vilket har öppnat upp för en förändring av etablerade system. Det är hög tid att Sverige också utreder detta.

 

 Anna-Belle Strömberg (S)          Peter Hedberg (S)

 Detta är inte den enda motion om hundavel, som Miljö- och jordbruksutskottet fått på sitt bord i år. Så här ser utskottets sammanfattning ut:

I kommittémotion 2022/23:1248 av Kajsa Fredholm m.fl. (V) yrkande 12 anför motionärerna att regeringen bör se till att föreskrifter tas fram för hundavel som reglerar att avel på defekter inte tillåts samt att kontrollen av valpar vid försäljning skärps. Motionärerna framhåller att aveln kan leda till fysiska problem för hundarna och att det i dag inte finns några hinder mot att avla vidare på en hund med genetiska sjukdomar eller skador.

Enligt yrkande 13 bör regeringen återkomma med kompletterande förslag på regler i djurskyddslagen som förhindrar att hundar med framavlade sjukdomar ska få bedömas i tävlingar och utställningar. Motionärerna framhåller att avel i många fall sker baserat på hur en hund bedömts på utställningar, vilket bidrar till avelsproblem.

Anna-Belle Strömberg och Peter Hedberg (båda S) anför i motion 2022/23:487 att regeringen bör överväga behovet av en utredning av hund­aveln i Sverige. Utredningen ska belysa om nuvarande hundavel är förenlig med djurskyddslagstiftningen, redovisa vilka brister det finns inom hundaveln och komma med förslag på åtgärder som säkerställer djurskyddet.

Enligt motion 2022/23:523 av Markus Wiechel (SD) bör regeringen utreda om det finns behov av en hårdare reglering för vissa avelsdjur (yrkande 1). Motionären anser vidare att regeringen ska se över om det bör införas obligatoriska friskintyg inför parning för alla trubbnosdjur när det gäller andningsorganen (yrkande 2). Regeringen bör även utreda om det bör införas en kartläggning av trubbnosdjur med andningssvårigheter (yrkande 3) och påbörja ett arbete för en aktiv konsumentupplysning om lidandet hos flera trubbnosdjur (yrkande 4). Därutöver bör regeringen se över möjligheten att registrera antalet opererade trubbnosdjur (yrkande 5), göra en översyn för nya regleringar i syfte att minska lidandet hos trubbnosdjur (yrkande 6) och utreda ett förbud mot avel på hundar som genomgått korrigerande kirurgi i andningsvägarna (yrkande 7).

Som sagt – det är inte bara renrasaveln som numera är internationell och växande; det är motståndet mot dess avigsidor också. Just de här förslagen kommer säkert att röstas ner. Miljö- och Jordbruksutskottet, som tar emot motionerna, går igenom dem och lämnar ett betänkande till riksdagen, svarar att Jordbruksverket redan har övergripande regler för djuravel, att SKK svarar för renrasaveln med egna regler och att SKK gör sitt jobb bra:

Svenska Kennelklubben (SKK) har grundregler för uppfödare och hanhundsägare. Av dessa framgår bl.a. att hundavel ska bedrivas på ett sådant sätt att det främjar både tikens och avkommans hälsa och välbefinnande. Varje medlem som upplåter sin hund till avel ska vara väl förtrogen med SKK:s avelspolicy samt med rasens standard, provregler, registreringsregler och rasspecifika avelsstrategi samt aktuella bestämmelser i djurskyddslag­stiftningen. Uppfödningen ska ske kvalitetsmedvetet och med stort ansvar. Vidare krävs det att varje medlem i SKK-organisationen till avel endast använder hundar som inte har någon allvarlig sjukdom eller något allvarligt funktionshinder och som har ett gott temperament som är typiskt för rasen. Enligt reglerna får man endast genomföra en parningskombination som utifrån tillgänglig information inte ökar risken för allvarlig sjukdom eller allvarliga funktionshinder hos avkomman. SKK har vidare tagit fram särskilda domar­anvisningar för brakycefala (trubbnosade) raser. Anvisningarna är en del i SKK:s arbete med att minska förekomsten av exteriöra överdrifter inom avel.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att det befintliga regelverket när det gäller avel förbjuder avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för avkomman. Jordbruksverket kan vidare meddela föreskrifter om villkor eller förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteende och normala kropps­funktioner. Verket har även meddelat föreskrifter för att säkerställa djurskyddet både vid avel och vid tävling. Enligt utskottets bedömning fungerar det befintliga regelverket på området väl. Därutöver vill utskottet framhålla betydelsen av SKK:s arbete för att minska förekomsten av exteriöra överdrifter inom avel. Med hänvisning till vad som nu har anförts avstyrker utskottet motionerna 2022/23:487 (S), 2022/23:523 (SD) yrkandena 1–7 och 2022/23:1248 (V) yrkandena 12 och 13.

Kort sagt svarar utskottet: hörni, det finns redan regler för vad man får avla på! Det vet motionärerna förstås. Det de frågar är något annat: är reglerna tillräckliga? Följs de?

Riksdagen tar upp den frågan till debatt och beslut om två veckor. Mig veterligt är det första gången hundars inavelsnivåer och trubbnosars andningsproblem kommer upp i riksdagen, men det är kanske inte sista gången.

Bodil Carlsson

THE LONG READ 13) Körsångarna

Så här kunde en bullterrier få se ut en gång i tiden. Inte  idag! Hunden med det ansiktet är lika försvunnen in i glömskan som den lille killen bredvid honom. Så här måste hunden vara nu för att platsa.

Vad hände?

I begynnelsen var James Hinks, en hundhandlare i Birmingham; mannen som får äran av att ha skapat rasen. Idag skulle folk ha skrikit huvudet av sig  på nätet åt en så föraktlig, oseriös BYB och greeder. Hinks rörde nämligen ner lite av det ena och lite av det andra  i grytan, dalmatiner och vit terrier och tjurhetsare, för att få en gentleman´s companion som skulle gå hem: han såg en affärsmöjlighet. På den tiden gick det utmärkt att göra som han gjorde och  det fanns alltså en skaplig genetisk variation i starten, även om begreppet inte var känt då. Sedan gick åren och så hände Raymond Oppenheimer, som ensam regerade över bullterriergenerna i 40 år. Oppenheimer kan ni läsa om på Wikipedia och det beror inte bara på hans hundintresse – han föddes in i en familj som drev diamantgruvor i Sydafrika, var RAF-pilot under kriget och hade tid och pengar över att ägna sig åt golf och hunduppfödning därefter. Han var kort sagt med råge den sortens gentleman som Hinks en gång skapade bullterriern åt. 

Ur svenska RAS:

Rasens utveckling har i betydande utsträckning påverkats av såväl uppfödare som framgångsrika avelsdjur. Den vita färgen förmodas tidigt ha styrt avelsurvalet. Det äggformade huvudet som är rasens viktigaste företräde har styrt och styr även idag urvalet av avelsdjur. 1937 etablerade Raymond Oppenheimer sin kennel i England och startade tillsammans med Eva Weatherhill (Kennel Souperlative) sin världsberömda uppfödning under kennelnamnet Ormandy. Mr Oppenheimer kom att styra bullterrieraveln och rasens utveckling över hela världen fram till sin död 1984.

Den här bildsekvensen från youtube https://www.youtube.com/watch?v=4vH3kwXSGGQ visar hur vinnarna av utmärkelsen Regents Trophy ändrade utseende under årens gång.   Trettiotalets vinnare ser i mina ögon ut som normalt byggda hundar. 1939 dyker den första Ormandy-hunden upp och därefter blir huvudena allt krokigare och ögonen allt mindre. En man som hette Tom Horner började sin karriär som kennelman hos Oppenheimer, var vän med Eva Weatherhill, blev själv uppfödare av rasen, blev ansedd domare och med tiden inflytelserik hundskribent. Oppenheimer och Horner dog på 1980-talet. Några decennier senare är deras hundar lika passé i utställningsvärlden som förra årets kjollängd hos modehusen. Nya stjärnor har tagit över.

 RAS fortsätter:

På 1980-talet fanns i England en starkt inavlad linje inom bullterrier, som använts väldigt hårt globalt sett och dess inflytande är fortfarande betydande inom rasen. Linjeavel på dessa hundar är vanlig och förekomsten av linjerna i dagens stamtavlor är stor.

Kennelns namn nämns inte, men det är troligen Kilacabar eller möjligen Teirwgwyn. Eller Emred? 2009 applåderar sydafrikanska The Classic Bull Terrier Journal utvecklingen med en fnysning åt gamlingarna.

Right now in our time ‘Kilacabar’ is the kennel which has influenced the most dogs in the world and if we look around we will notice some fantastic specimen originating out of Kilacabar. Chances are in 30 years time the likes of Kilacabar will be seen as the most influential kennel name in Bull Terrier history and the likes of Robert Horner and Raymond Oppenheimer will only be a vague memory of the past. It however does not mean that Raymond Oppenheimer and Tom Horner bred bad dogs. Off course they bred good dogs but times have moved on and their dogs can not be compared with the fantastic dogs of today. By looking at old photos it is also clear their dogs do not even look like the dogs we see in the Rings today. We are seeing less and less of the ‘Ormandy’ influence in our top class Bull Terriers and more and more of ‘Kilacabar’ instead. The fact that we now live in the age where frozen semen can be airfreighted all over the world means that the influence of ‘Ormandy’ if any left will be replaced by the likes of your modern Kennels such as ‘Kilacabar’. (Mina fettningar)

Redaktören bifogar ett foto på det mest ”perfekta uttryck” som världen har skådat i ett bullterrieransikte. Hunden kommer från Teirwgwyn, även om redaktören stavar det på lite annat sätt. Jag har inga bra ord för vad som hände det ansiktsskelettet, så ni får titta in själva: https://cbtjournal.yolasite.com/resources/Classic%20BT%20Journal%20Vol%204.pdf

Ungefär samtidigt visas denna tik i England.

Vinner gör hon för att hennes små slitsformade ögon ger henne ett ”stoiskt uttryck”. En hanhund belönas i samma veva för att han har a punishing expression, ett bestraffande uttryck. Vad menas med det? Såg han bitsk ut? Resten av omdömena vill jag inte trötta er med. Domaren låter som engelska domare brukar låta när de officierar: inhyrd poet med standardfraser på löpande band. Shakespeare på sniskan.

En liten bit nittonhundtalshistoria i hundvärldsperspektiv i ett nötskal. Den förmögne mannen som roar sig med hundar, den som bygger upp en karriär på dem och så domarna och hundskribenterna, de eviga körsångarna som följer efter när huvudrollsinnehavarna byts ut.

Storyns grunddrag känns igen från ett antal raser, det är därför jag skriver den. Det som är nytt är också gemensamt för alla raser: den tidsålder då frusen sperma kan flygfraktas världen över. Det betyder inte per automatik, att den genetiska variationen lätt kan ökas. Det kan i det här sammanhanget betyda motsatsen: att de vinnande kennelgenerna snabbt sprids överallt.

Innan någon nu börjar rya om att jag hatar bullterriers - jag är lite förtjust i dem. Några  har jag träffat på  promenader. Genomtrevliga hundar! En har jag sett i aktion på ett MH och skulle önska fler hundar sådan oförskräckt livsglädje. Den hunden led inte av förhöjt intrakraniellt tryck eller andra urskiljbara följder av sin skallform, det kan jag lova efter att ha sett snabbheten och koordinationen i sinnesintryck och rörelser, men det är inte renrastraditionens förtjänst. Det som hände Cavalier King Charles hade lika gärna kunnat hända bullterrier. Renrastraditionen har fortfarande inte nått fram till insikten, att det i värsta fall kan kosta något när man leker Gud med ett däggdjursskelett; dess domare gör fortfarande poesi av konstigheter och de stackars rasklubbarna kämpar fortfarande med det arv, som de gamla gudarna lämnade över till dem.

Det är svårt att förstå en värld, där hundars förtjänster inte är deras leklust och livlighet, inte deras användbarhet och sociala förmåga, utan deras ”uttryck”. Men det är desto lättare att förstå, att den världen, hur liten och speciell den än är, bestämmer vilka hundar vi ska kunna köpa och vilka vi ska kunna avla på. I en studie från 2016 över genetiska inavelsgrader hos hundraser ligger bullterrier på andra plats, motsvarande dubbelt så mycket som en helsyskonparning. Kan den som vill köpa en bullterriervalp idag och kanske börja föda upp i morron komma undan arvet efter Oppenheimer och Kilacabar?

Eller måste det till en ny James Hinks? 

Bodil Carlsson 

THE LONG READ 12):Pyramiderna

 Som ni ser: de första delarna i The Long Read handlar om den ökande efterfrågan. Nu handlar det om vem som bestämmer svaret på efterfrågan, alltså det som brukar kallas utbudet. Såvitt jag kan se, är det pyramidliknande organisationer. I den breda botten finns växande mängder av hundägare, först under decennier i renrasavelns gamla kärnländer och nu i andra, dit köpkraft och en eftertraktad ”västerländsk livsstil” sprider sig; i den smala toppen i varje land små grupper, som bygger sin position på att producera valpar efter efterfrågan medan de uttalar sig om del efter del av en hundkropps utseende. Om Rasen... som om rasen är en oföränderlig tanke varav alla verkliga, levande hundar är mer eller mindre lyckade kopior.

Har ni tänkt på hur ofta vi säger ”collien är...”, ”schäfern ska vara...”? Som om det bara fanns en enda riktig collie och en enda schäfer. Som om det bara finns en giltig version av den där tänkta hunden; som om den lyckade uppfödningen är den som levererar kopia efter kopia av idealet. Det är inte särskilt längesen som man kunde få ett pris på utställning för att ha producerat en kull valpar så lika varandra att de inte gick att skilja åt. Det där är 1800-talsbiologi, alive and kicking, i toppen på en modern industri; det krävdes en rejäl injektion av social status och pengar för att hålla det tänkandet vid liv så länge. Pengar är vad nittonhundratalets efterfrågeexplosion skänkte de organiserade uppfödarna och deras organisationer. Status tog man över från en gammal överklasshobby som börjat spridas bland vanligt folk och de nya i braschen tog på köpet ett trappsteg uppåt från att vara vanligt folk själv; sättet att tänka tog man över obesiktigat.

Enda sättet att förstå hur det tänkandet har kunnat behålla sitt grepp om oss så länge är att se den sociala nischen som det överlevde i. ”Renrasig” betydde ”högstatus”; renrasuppfödare konkurrerade intensivt med varandra på utställningar redan för hundra år sedan, men en sak var de eniga i – de var bättre än andra. De bildade egna rasklubbar, de första små och exklusiva organisationerna för säravel på en hundtyp. Det gemensamma var tanken på den ”rena” rasen och beskrivningarna på hur den skulle se ut. Tävlingsmomentet fanns med från starten. Den första standarden för collie skrevs 1881 och angav för varje del av hundens kropp en poängsumma: 15 poäng för huvudet och ”uttrycket”, 10 poäng för öronen, 20 för pälsen...Ja, för att man måste ha hållpunkter att tävla om. Den första standarden för min ras var ett tävlingsprotokoll.

Från facebookgruppen All Our Yesterdays. Australien runt 1910: tävlingsprotokollet i aktion. Samma sorts tillställning - en annan sorts hundar. De hade inte fått många poäng idag. Skillnaden i övrigt är väl att så många av utställarna ser glada och avspända ut.

Sammanfattningsvis är hunduppfödning idag mest lik en internationell industri, men varje enskild producent följer en gammal, detaljerad beskrivning i ord av hur varje hundvariant ska se utför att platsa och ett lika gammal recept för att standardisera hunden så – den slutna stambokens släktskapsavel. De flesta är organiserade i separata rasklubbar där inga eller få vanliga hundägare finns. Deras viktigaste uppgift är att organisera utställningarna där hundar vägs mot ord.

Det är något ålderdomligt över detta. Grunddragen i organisationen är oförändrade sedan etthundrafemtio år och uppfödarnas plats i dem också. Det är kanske inte så konstigt, om sättet att tänka också är ålderdomligt. Demografin har förändrats: det är inte längre godsägare och rika köpmän, som leder kennelklubbarna och dikterar vad hundavel skall sikta in sig på och det är inte längre fint folk, som köper stamtavlehundar till priser som inga vanliga dödliga har råd med. Dagens uppfödare är lika mycket vanligt folk som deras valpköpare är. Men den hierarkiska organisationen lever kvar och det gör tankesätten också.

Det är så vi hamnar i ett läge där en uppfödare kan tala om för en arbetande vallhund att den inte kan arbeta för att den har för lite päls. Och det är så vi hamnar i ett läge, där uppfödare talar om för veterinärer att deras hundar visst kan andas.

Organisationen som håller orden i sin hand - tänk engelska kennelklubben, tyska schäferklubben, FCI – antas ha stort inflytande över hur hundarna inom en ras ska utvecklas över tid. Men ingen organisation och ingen text kan tala själv; de är beroende av sina uttolkare och uttolkare följer med sin tid. Bibeln behöver präster och FCI:s standard behöver praktiserande uttydare. Vi kallar dem domare och namnet är bra: de dömer hundar, levande och döda, efter en mall som existerar inne i deras eget huvud, till att vara avelsvärda varelser – eller inte. Därmed dömer de uppfödarna till att vara lyckade eller misslyckade. Det är en betydande makt. Den är så stor, att det vore bra om alla som håller den i sina händer hade både kunskap om däggdjurs anatomi och ett gott minne, men det har de uppenbarligen  inte. Annars skulle en hel del av våra hundraser inte ha sett ut som de gör och inte ha förändrats så drastiskt som de faktiskt har gjort på ganska kort tid. Den dag det uppstår ett beklagligt tryckfel i en FCI- standard finns risk för att man börjar döma fram  hundar med dubbla svansar.

Under domarna finns mängder av uppfödare, de flesta med små verksamheter, de flesta uppmärksamma på och vördnadsfullt bugande inför domarnas senaste val, beredda att snabbt vända från en avelshane till en annan ... och längst ner i botten finns alla vanliga hundägare, grunden för alltsammans. De är sällan med i finliret. Säg till de vanliga hundägarna att FCI eller den engelska kennelklubben äger receptet på deras hundar och de flesta skulle se ut som fågelholkar. Säg till dem att uppfödare vet mera än veterinärer om andningsvägarna på en hund – de flesta skakar på huvudet.

Frånvaron av biologisk allmänbildning ställer till en del problem. För under den där pyramiden som smalnar av så kraftigt uppåt, den pyramiden där toppen bestämmer vilka hundar vi ska kunna köpa, finns en omvänd pyramid. Den är mycket smal i botten, men blir snabbt bred uppåt: det är den genetiska pyramiden. Botten är den lilla, lilla bas som tillgängliga hundar i en ras kommer från. Toppen är alla de hundar som lever idag. Multiplicera pyramiderna med en siffra på runt 300, en för varje ras som är skild från nästa ras av några få svartsjukt bevakade gener, så får ni en skapligt lång radda dubbelpyramider.

300 pyramider byggda på ett fåtal hundar i botten i dåtid och väldigt många längst upp nu; 300 byggda på väldigt många människor i botten och allt färre ju högre upp man kommer. Nu som då.

Det är renrasvärlden - som den skulle se ut för en utomjordisk besökare. Jag hade faktiskt en hemma på kaffe häromveckan, en märklig varelse utrustad med någon sorts avancerad AI som förstod alla språk och kunde höra allt som sägs jorden runt och svara. Korta meningar fick den fram med sin maskinröst; långa övertänkta svar dök upp på en skärm i pannan. Utomjordingen frågade vad som menas med hundvärlden. Jag försökte berätta, men den hade lite svårt att hänga med. Social prestige hos en art byggd på gener hos en annan art är inte den vanligaste hobbyn på deras planet. Så jag ritade pyramider i stället. Utomjordingen riktade sitt enorma öga mot de trehundra separerade genetiska trianglarna och ryckte till, när hörapparaten plockade upp skriken om dålig genetisk variation från topparna på de trehundra andra.

Kan ni gissa vad den surrande maskinrösten sa? Det lät som ”Ni är visst inte så smarta som ni tror, va?” men utomjordingar är ju kända för sin hövlighet, så jag hörde nog fel. Det här är i vart fall orden som dök upp på skärmen:

Don´t keep repeating a mistake just because you spent a long time making it.

Bodil Carlsson