... ELLER NÄST SISTA?

 Nope. Nej. Det räcker! Jag hade inte tänkt skriva något mera på bloggen: fjorton års upptagenhet med hundar, hundavel och hundvärldens upptagenhet med utseendedetaljer räckte. Så kändes det. Som att evigt snöa in på det insnöade när det finns verkliga hundar att leva med!

Men så råkade jag snubbla över det här. Det är en lång artikel, på engelska dessutom, men den tar upp något som jag har funderat på av och till på senare tid. Givet preventiv behandling - vaccinationer, tandrengöring, hälsokontroller - och givet framstegen inom aktiv veterinärmedicinsk behandling under de senaste tjugo -trettio åren: har våra hundars livslängd verkligen ökat? Det borde den ha gjort. Men har den?

https://slate.com/technology/2023/10/golden-retriever-lifespan-dying-younger-dog-health.html?fbclid=I

Bodil Carlsson

END OF STORY: sista ordet

 

I min närhet bodde länge en hund, som hette Minna. Hon var tröst och kontaktskapare för två gamla människor, varav en har en svår sjukdom. De flyttade hit utan att känna någon och promenaderna med den lilla vita terriern blev deras sätt att träffa andra. I trädgården hade hunden en boll att leka med .

En dag i vintras mötte jag kvinnan ensam. Innan jag hann fråga, sa hon: ”Minna är död.” Minna hade fått en sjukdom, ingenting vanligt i just den rasen utan något som ibland drabbar hundar likaväl som människor. Matte hade övervägt alternativen. Hon kom fram till att Minna var för gammal för skarp medicinering. Hunden fick dö i hennes knä. Hon vände bort ansiktet medan hon berättade. Hon ville inte visa att hon grät. Sedan dess har ingen av oss andra hundägare sett Minnas matte. På gräset utanför huset ligger bollen kvar.

När en uppfödare av den rasen intervjuas i Hundsport Special tycker hon att hundägare skall döpa om sina renrasiga hundar till blandras för att få ner försäkringspremien.

Jag har ingenting emot småföretagare. Men småföretagare som utan att blinka föreslår köparna att bättra på statistiken genom att falskskylta varan hör inte till vanligheterna i andra branscher. Man hör uppfödare säga att det minsann inte är kylskåp de tillverkar, men om de som säljer Cylinda försökte få kylskåpsköparna att påstå att det var Samsung för att få billigare hemförsäkring - då hade det hamnat i TV-nyheterna. Ibland blir kontrasten mellan vad som är brukligt i andra sammanhang och vad hundvärlden har vant sig vid att acceptera lite svårsmält.

Inläggen om försäkringsstatistik för hundraser från januari 2023 där detta nämns fick närmare 12 000 läsare. Jag är glad för att Minnas matte varken läser SKK:s uppfödartidning eller den här bloggen.

Inläggen från oktober 2021 om motionerna till KF, om bulldogguppfödaren, som förklarade för Länsstyrelsen att ingen utom SKK hade något av säga till om när det gällde hennes utställningsvinnare och om aussieuppfödaren som snörde av svansarna på sina småvalpar, hade 15 580 läsare. Jag hoppas att ingen utanför hundvärlden läste dem. Särskilt hoppas jag att min grannes vän, mannen som jag pratade med i veckan, inte läste motionen om hur synd det är om uppfödare, som måste slänga ut pengar på ledröntgen. Hans hund är en åttaårig reggad goldenhane, en stor, tung hund som rör sig som en tolvåring. Han har samma höftledsfel som sin helbror, ägd inom samma familj, och kommer att avlivas av samma skäl. Deras första golden kom från en annan uppfödare. Den fick avlivas sju månader gammal, när det visade sig att hältan berodde på de värsta armbågar ortopeden hade sett. Då letade ägaren fram hundens stamtavla. Han upptäckte att valpens farfar och morfar var samma hund. Det fanns ledproblem i avkommeskaran. Så mannen ringde uppfödaren, berättade hur det hade gått med valpen och sa att hon fick väl fortsätta med sin linjeavel, om hon nu ville kalla det så, men då skulle det vara linjeavel på friska djur. Uppfödaren såg inte problemet – han hade väl fått ersättning från försäkringsbolaget?

Hans tredje golden är en lätt tik med fina rörelser. Jaktgolden? Ingen vet. Hon köptes oreggad på en Blocket-annons från någon som hade använt henne till att ta valpar på.

Jag tror att CS skulle få svårt att övertyga den hundägaren om att SKK-anslutna uppfödare är så mycket bättre än andra valpfabrikanter. Jag lyckades inte.

Det finns ett par andra historier, som jag skulle kunna berätta. Draghundshanen, som jag första gången mötte när han drogs i en bur på hjul av två sammanbitna människor för att hans gnistrande vita päls inte skulle smutsas ned av kontakt med marken innan han träffade domaren? Han köptes av en vanlig hundägare, när utställningskarriären och valpantalet inte var tillräckliga längre. Då fick han lämna tomten. Nu bor han här, går promenader och träffar andra hundar. Pälsen är inte lika vit längre. Men han har fått ett liv, när hans värde inte mäts i rosetter och inkomster. Den lilla blyga kortnostiken? Hon var uttjänt som avelstik efter 25 valpar. Åtta år gammal såldes hon. Nu är hon tio och börjar visa lite frimodighet under promenader och hundmöten. Nya ägaren tror att hon aldrig hade varit utanför trädgården i sitt gamla hem. Men, som han säger, alla vill ju ha extrainkomster.

Den kenneln svarar för drygt 250 valpar. De bör ha betalat en bit av villalånet.

Det här, CS, är inte saker som jag har letat upp för att ha något att bli arg över. Det är vad andra hundägare berättar om, när vi möts. Förvånar det er att så många lika gärna väljer blandrasuppfödare? De ser inte skillnaden mellan renrasig och icke renrasig affärsverksamhet. Det kan hänga ihop med att den skillnaden inte alltid existerar.

Att ta bort RAS från raspresentationerna och stryka uppgifter om inavelsgraden i valpkullarna på Köpahund.se som vissa uppfödare hoppas på - ”det är inget som valpköpare behöver veta” - är lönlöst. Valpköparna vet redan. De vet att det finns genetiska hälsoproblem hos renrasiga hundar. De vet, att inavelsgraden i många raser är farligt hög. Ofta tror de att problemen är värre än de är. Det de inte vet är vad seriösa rasklubbar och uppfödare försöker göra åt saken. Gå ut med den infon!

Ni skulle kanske göra fortsatt verksamhet svårare för sådana uppfödare som de som grannens kompis sprang på. Men ni skulle underlätta väldigt för andra.

                                            *   *   *

Om vi nu tänker på Minnas ägare och uppfödaren från Hundsport Special; på mannen med tre reggade golden och deras uppfödare; draghundens första ägare och hans nya; på kortnostikens uppfödare och hennes nya ägare: vilka av dem är troligast medlemmar i någon delorganisation som hörs på KF?

CS, här kommer tre förslag:

SKK har runt 220 000 betalande medlemmar. Ungefär 14 000 är uppfödare, men den minoriteten är mycket väl representerad både i SKK:s ledning, i de regionala klubbarna, i ras- och specialklubbarna och på det som självklart inte heter Hundägarfullmäktige, utan Kennelfullmäktige. De 200 000 valpköparna är inte lika väl representerade.

När andelen reggade hundar minskar medan blandrasavel och oreggade importer ökar, är det lätt att förstå organisationens oro för framtidens inkomstkällor. När det börjar bli komplicerat att hitta avelsdjur som uppfyller krav, är det lätt att förstå att uppfödare röstar in representanter som vill ta bort kraven. När de traditionella raserna faller i antal är det lika lätt att förstå, att uppfödarna av de få raser som tvärtom ökar sina registreringar får en stark känsla av betydelse och kräver inflytande därefter. KF 2021 lät dem höras. Högt och tydligt: SKK är till för att främja deras intressen.

 Kom ingen på tanken att det kan finnas en välbehövlig motvikt?

Tänk om man hade tillstyrkt och inte avslagit motionen på förra KF om en valpköparkommitté! Tänk om man hade låtit den kommitténs huvuduppgift vara att räkna ut sätt att fånga upp vanliga hundägares erfarenheter och åsikter om vad som är viktigt? Eller tänk om man inför varje KF skulle låta datorerna slumpmässigt välja ut 2 000 av de vanliga hundägande medlemmarna och skicka ut en förfrågan: vill ni vara med? Av dem som tackar ja, väljs slumpmässigt 100 ut. Efter att ha fått motioner och valberedningsförslag med korta presentationer av vad de föreslagna till olika poster står för, kan de etthundra via zoom rösta på mötet. Visst, de skulle vara färre än de 171 hierarkirepresentanterna på förra kennelfullmäktige – och deras namn skulle kanske behöva hållas oåtkomliga in i det sista för att de inte skulle bli uppvaktade av folk som ville tala om för dem hur de skall rösta - men: de skulle vara tillräckligt många för att SKK skulle få ett inflöde av andra röster än de gamla vanliga och de skulle vara tillräckligt många för att vara en fjäder i hatten gentemot myndigheter och politiker. Titta, vi är en medlemsdemokrati!

Nästa förslag: identifiera de raser som ligger nära varandra i ursprung och/elleregenskaper men har splittrats i små avelsbaser med hög inavelsgrad. Fatta ett principbeslut om rätt till utkorsning mellan de raserna. Tillsätt en kommitté med minst en populationsgenetiker och minst en klinisk genetiker som ständiga medlemmar. Varje intresserad uppfödare avkrävs en plan: hur har man resonerat? Vilka egenskaper vill man bevara? Vad vill man undvika? Vilka avelsdjur är tilltänkta? Vilka hälsoundersökningar redovisas? Om DNA-analyser är relevanta, är de gjorda? Finns intresserade valpköpare införstådda med uppföljning? Finns en plan för hur fortsättningen efter den första utkorsningen skall se ut? Skall man kunna välja ytterligare en ras att utkorsa med i nästa steg?

Man blir inte invald i CS för att man är bra på genetik och då ska man inte heller vara högsta beslutsfattande instans i genetiska frågor. Så när det förberedande jobbet är gjort och kommittén fattar sitt beslut om varje ansökan - låt det beslutet gälla! På köpet skulle ni få ett ökat samarbete mellan uppfödare och rasklubbar, ökade kunskaper hos alla involverade och – tror jag vid det här laget – ökat förtroende hos allmänheten, om ni går ut med det på ett bra sätt.

Ett antal uppfödare kommer nog att genomföra sådana projekt på egen hand, om ni inte hjälper dem. De behöver inte SKK:s tillstånd för att göra det. Men de behöver SKK:s kunskaper för att det skall bli bra.

Sista förslaget: gör något åt utställningarna! Skapa alternativ till tävlingsmomentet. Det gör inte något bra varken för människorna eller hundarna.Tänk er lokala tillställningar, dit vanligt folk kom med sina hundar – reggade eller inte – och fick dem bedömda. ”Jättefin, men kanske lite högt hull... Hur ofta ger du mat?” ”Så snäll och glad! Vet du vilka raser det är?” ”Vill hon jaga bilar? Ja, den rasen har vallat i hundratals år, så det är inget konstigt, men du behöver ge henne något att göra.”

Jag har varit på en sådan utställning. Det var den enda avspända, roliga utställning jag har sett. Den skapade mycket goodwill. Folk var otroligt tacksamma för att kunniga människor brydde sig om deras hundar och kom med goda råd. Och vet ni vad, SKK? De betalade för det.

Nu säger säkert någon, att det där kommer att främja blandrasaveln. Men då har de fel. Gör er kända för dokumenterad avel för hälsa och inre egenskaper och visa er ute bland vanliga hundägare, så kommer ni att framstå som hippsomhappavlarnas attraktiva motsats. Ni har alldeles tillräckligt många seriösa uppfödare att luta er mot för att kunna göra det!

Alla de här förslagen skulle väcka motstånd hos uppfödargrupper, som är vana vid att kunna sälja på sitt namn som SKK-anslutna och inget mera. Självklart vill de att det ska förbli så, men den tiden är över. Det bandet går inte att backa. Minst 40% av hundarna i mitt område är blandade och ju yngre hundarna och deras ägare är, desto vanligare är det med blandat. Ingen bryr sig om det, minst av allt ägarna. De bryr sig om hunden, inte om renrasigheten. Det är ingen dum tanke.

1966 bestämde sig SKK för att inte vara ”en liten exklusiv organisation för uppfödare och utställare” utan en ideell riksorganisation för alla hundägare. På det beslutet har man i många år byggt både sitt medlemsantal och det förtroende hos allmänhet och myndigheter som är kopplat till medlemsantalet.

Om SKK i alla dessa år har lyckats med att utåt framstå som just den där ideella och allmännyttiga folkrörelseorganisationen tror jag att man ska undvika att agera som något annat. Gapet mellan minoritetsintressena och de vanliga medlemmarna kan annars bli väl uppenbart.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat till CS. Ev svar kommer att publiceras.

THE LONG READ: Slutet

Tack alla gamla och nytillkomna läsare som på sistone har letat sig hit! The Long Read blev en riktigt lång resa, ett försök att sammanfatta vad jag har lärt mig om hundvärlden sedan jag var nybliven valpköpare för en halv livstid sedan. När jag tittar igenom de senaste årens texter, ser jag att de är variationer på samma tema.

Jag vet inte, om det blir så många fler. Till er, som har tyckt att jag skall fortsätta skriva – det är så det är. Jag är less på att ständigt säga samma sak och jag är ännu mera less på det jag skriver om. Det jag vill ha är förändring – inte upprepning.

Det här, till exempel, är från juni 2018. Inlägget heter En nypa salt. Det fick 2 480 läsare:

Renrasavel är ett projekt, som biologiskt sett på sikt är så riskabelt att öppenhet och kunskap krävs, om det skall hållas flytande. Att dagens kunskaper och synsätt väcker starka motreaktioner hos företrädare för gårdagens synsätt är bara att vänta. Uppfödares intresse av att få göra som de vill sammanfaller inte nödvändigtvis med hundarnas intresse av ett bra liv eller med hundägarnas intresse av fysiskt och psykiskt okomplicerade hundar.

Någonting förändrades i mitt sitt sätt att uppfatta renrasvärlden den sommaren. Vårens årsmöte i Collieklubben var den ojämförligt mest pinsamma tillställning jag har deltagit i i något sammanhang. Samtidigt hade jag hunnit bo in mig i mitt mycket hundtäta område, lärt känna andra hundägare, varit på den lilla lokala brukshundsklubben... och upptäckt, hur mycket samtalsämnena bland andra vanliga hundägare skiljer sig från hundvärldens. Så lite bråk, så många leenden, så många berättelser om vanliga hundars vanliga liv.

 Det finns ett gammalt talesätt som säger, att det känns bättre att vara en stor fisk i en liten damm än en liten fisk bland andra i en stor damm. I dag tänker jag, att renrasvärldens grundläggande problem är att den har tillhandahållit så väldigt många små dammar att bli stor fisk i.

Rasklubbens möten hade varit slagsmål i många år. Minnesvärda guldkorn från tidigare möten inkluderar den kennelägare med 1 000 valpar på sitt konto, som tyckte att rösträtt skulle fördelas efter hur många hundar man har i sin ägo – vilket förstås skulle göra alla med en bunt avelstikar hemma allenarådande - och en annan, som ropade ”Och hur många kullar har du fött upp då?” till en hundägare, som hade oförskämdheten att kandidera till posten som kassör. Tanken att uppfödare, särskilt stora uppfödare, äger sin rasklubbs styrelseposter var lika självklar för dem som den var ovan för mig och många andra. I resten av världen försvann ju rösträtt graderad efter ägande för hundra år sedan, så det var lite oväntat att springa på en livaktig gengångare när vi var där för att prata hundar.

Men även om vi alltså var härdade, blev årsmötet 2018 ändå något av chock för många av oss. Hur viktigt det är för en grupp människor att behålla makten över aveln av 300 valpar – reggsiffran för collie 2017 – vill ni inte veta; för min del hade jag gärna varit utan den upptäckten. SKK skall vara glada för att ingen journalist fanns på plats under det nio timmar långa grälet om rätten att vara den stora fisken i dammen. Visste vanligt folk hur föreningsdemokratin kan fungera i renrasorganisationer, skulle blandrasavlarna ha ett ännu bättre argument att komma med än inavelsnivåerna.

.

Blogginläggen den månaden fick drygt 21 000 läsare. De två följande månaderna drog 24 000. Jag tror inte att många utanför hundvärlden läste dem - jag hoppas faktiskt inte det - men om inläggen på minsta vis bidrog till att höja tröskeln för nya spektakel i samma stil, är jag tacksam.

Någon frågade mig varför jag skriver. Det viktigaste svaret är enkelt. Jag tyckte att någon måste göra det och jag visste ingen annan som gjorde det.

För er som har hittat till bloggen på senare tid och undrar vad jag pratar om – så här var det.

Redan före 2018 hade rapporterna om de verkliga inavelsnivåerna i raserna börjat komma. Alltså inte det som beräknas på futtiga fem generationer, som bara är ökningen av inavel under samma tid, utan den verkliga inavelsgraden. Det var obehagliga siffror. Det som hände på det här årsmötet var att man använde sig av en amerikansk genetiker, som hade undersökt immunförsvarsgener hos hundar och människor i sin forskning på en sjukdom som finns hos både människor och hundar. Genetikern hade sett att collie och ett par andra raser som en inavelseffekt har en enda variant av en immunsförsvarsgen, där det normalt finns flera, och därav dragit den helt rimliga slutsatsen, att det skulle kunna innebära en risk för försämrad motståndskraft mot vissa infektioner – till exempel en ny smittsam sjukdom. Om olika individer i en grupp – hundar eller människor – har ett varierat immunförsvar, så är risken lägre att alla stryker med i en ny smitta. Chansen att några klarar sig är större. Genetikern lämnade alltså ett utmärkt exempel på riskerna med inavel. Enligt de DNA-tester som genetikern fått utförda bär runt 90% av alla collies på den där enda genvarianten. Två andra raser är i samma sits. Men dör de? Nej. Ingen massdöd är hittills rapporterad hos någon av de tre raserna, trots att de spritts till olika delar av världen och på nya platser måste ha mött nya infektionskällor. Det hade man lätt kunna ta reda på, om man hade velat.

Så långt räckte inte intresset hos dem som drog upp detta på årsmötet. Deras argumentation gick i stället så här: eftersom nästan alla collies bär på samma variant av en enda gen i immunförsvaret och detta är fasaväckande farligt och alla kan dö, får man absolut inte ställa krav för avel. Särskilt inte på MH! För om collies, som bryter eller visar panikartad skotträdsla på sitt MH, har samma immunförsvarsgen som collies med en etta på skotten, så blir det ju mera genetisk variation om de rädda får fortsätta gå i avel.

Hänger ni inte med?

Logiska kullerbyttor är inte lätta att följa.

Nej – jag tog inte illa upp för att folk inte förstår immunbiologi. De flesta av oss är inga hejare på det området. Jag är bara än idag inte säker på, om de som drev den här frågan agerade i god tro och helt enkelt inte förstod vad de sa. Eller om detta nya med genetisk variation spetsat med lite skrämsel dög som hjälpmedel, när det enda de dominerande uppfödarna och deras uppbåd verkligen ville var att behålla sina egna linjer i avel. För att nå målet måste man göra sig av med styrelsen i en rasklubb som jobbat länge för att påverka avelsurvalet inom rasen och då får man ta till det som behövs. Alltså skred man välorganiserat och med stora åthävor till verket. En immunförsvarsgen mer eller mindre var bara en liten pjäs i det spelet. Ser man det så, blir kullerbyttan logik. Det handlade inte om vad som är sant, utan om vad som är användbart för att köra över meningsmotståndare. Jag är inte säker på vilket.

Det jag är säker på, är att jag aldrig har varit i närheten av en organisationskultur med så mycket revirförsvar som hundvärldens; så bokstavstroende när det handlar om hundraåriga ord i en standard och i andra sammanhang så grundligt obekymrad om sanningshalten i det man säger. Vid det här laget har jag blivit mycket säker på en sak till. Det där är inget bra sätt att säkra hundavelns framtid. Plus, förstås, att det är otroligt tröttsamt att skriva om.

Det finns en anledning till att att det har blivit så här. Det finns en plats där enkla inkomstmöjligheter och gränsutsuddande tävlan möts. Kennelklubbarna skapade den platsen och nu vet de inte hur de skall ta sig därifrån.

Som konfliktlösande åtgärd tillsatte SKK:s ledning efter detta även i hundvärlden uppseendeväckande årsmöte en utredningsgrupp. Några jobbade hårt på sin fritid i två år för att presentera en utförlig, faktabaserad beskrivning av läget i rasen. Resultatet hette Collieutredningen. Den utmynnade i ett förslag om hur man stegvis skulle kunna höja genomsnittsvärdena för egenskaperna Nyfikenhet och Orädsla och ändå inkludera så många som möjligt av rasens hundar i avel. En medlem i arbetsgruppen, en av de kända uppfödarna, reserverade sig mot detta förslag. Rasklubben hade vid nästa mycket välbesökta årsmöte fått en ny styrelse igen, men hade inte mycket att säga till om; avelsansvaret för rasen hade flyttats till SBK. Men mitt intryck är att en majoritet av medlemmarna såg förslaget som ett genomtänkt och möjligt sätt att lösa två problem: mentalitetsbristerna och splittringen i två olika avelsbaser. Bakom förslaget stod SBK och SKK:s egen Avelskommitté . Det var bara CS, som inte höll med. I december 2020 röstade man ner det. Varför? Det framgår inte av CS protokoll. Man talar om ”intensiva diskussioner”, men håller tyst om diskussionernas innehåll. Behöver medlemmarna i en ideell intresseförening inte veta hur beslut fattas?

Självklart skulle det vara fel att utgå ifrån att beslutet hängde ihop med att en av CS medlemmar är känd uppfödare av rasen, domare och motståndare till allt tal om rasens mentala problem. Eller att en annan uppfödare och domare, den som reserverade sig mot utredningens förslag, satt i utställningskommittén. Men kombinationen - stora uppfödares representation i SKK:s ledning och avsaknaden av information till medlemmarna om varför utredningen lämnades utan avseende – öppnar för frågor. Vem hörs bäst i ett slutet rum?

Ni undrar säkert varför jag drar upp gamla tråkigheter. De har fördelen att ligga några år tillbaka, så: inga nya bråk lär röras upp. Men som illustration av ett mönster för hur diskussioner förs och vems intressen som dominerar är de kanske varken forntidshistoria eller rasspecifika.

Att bråken inom den just här rasklubben har varit så intensiva och utdragna beror på att tillräckligt många valpköpare var medlemmar. De såg sina hundar ha ett problem och ville göra något åt det, medan valpsäljarna ville bestämma vad man fick tala om. Inget av detta – inte årsmötet, inte utredningens slut och knappast heller ett märkligt dispensärende nästa år - hade hänt, om vanliga hundägares röster hade varit tillnärmelsevis lika hörbara som uppfödarnas i kennelklubbsorganisationen. Då hade problemen börjat åtgärdas för längesedan.

I colliens så kallade hemland förekommer inga bråk. Där finns inga krav för avel och inga valpköpare i rasklubbarna. Den generation som tog över arvet från de storsäljande nittonhundratalskennlarna regerar ostörd vidare medan deras ras sjunker ner i glömskan. Är det så viktigt att fortsätta vara stor fisk, även när dammen krymper?

Så här skrev en engelsk kvinna för några år sedan om hundavelns förutsättningar. Det handlar om en settervariant:

Somebody at the Kennel.Club once said to me that they know change has to come, but it will happen only slowly, as the "dinosaurs" ( his word) who control the breed clubs slowly die out. That I should be patient, and change would eventually come. All very well, but I am also getting older, and by the time the breed club dinosaurs are dead, I will probably be dead too. Meanwhile the registrations of my breed in the UK continue to decline, and the show entries are down to around 20% of the number 25 years ago.

Jag gissar att hon är mindre bekymrad över att hon själv kommer att försvinna än över att hennes hundras kanske hinner före henne. Väntan har ett pris. Det betalas inte av ledningsgrupper, som satsar på att balansera motsättningar inom en organisation, utan av andra. Någonting – försöker jag säga – är märkligt med organisationsstrukturerna.

Bodil Carlsson

 

THE LONG READ 21): Det här kan vi sätta emot!

Den verkliga, betydelsefulla uppdelningen i avelsbaser idag handlar inte om någon enstaka gen, som ger lång eller kort päls, vikta eller räta öron, vanlig eller ovanlig pälsfärg. Den handlar inte ens om olika raser. Uppdelningen handlar om splittringen mellan avel för nedärvd användbarhet och avel för kommersiell produktion med sikte på dagens efterfrågan. Den dominerande avelsinriktningen skruvar ner insidan och skruvar upp utsidan i sin anpassning till det utrymme hundar kan ges i köparnas tillvaro. På andra sidan finns den krympande avelsinriktningen för något mera.

Den klyvningen går rakt igenom rasklubbarna. Därav de oupphörliga, bittra grälen.

Vad har vi att sätta emot? Fixeringen vid vissa extrema särdrag, noslösa underbett eller dubbelskelning, kan vi inte göra mycket åt; den får vi lämna till lagstiftarna att ta hand om. Marknadsanpassningen hos majoriteten av uppfödarna kan vi inte heller göra mycket åt. De kallas inte the pet industry utan anledning. Exteriöra konstifikationer kommer att sälja, så länge styrande utställningsuppfödare tävlar om att producera dem dem och så länge folk går på det: djurvanan hos stadsbefolkningen kan misstänkas avta för varje generation. Alla ser inte något konstigt med hur en utställningsschäfer rör sig eller hur en extremtrubbnos låter när den anstränger sig.

Många hundar i våra samhällen lever idag både i en fysisk välmåga och en grad av inaktivitet, som gamla tiders hundar aldrig var i närheten av. Passivitet ersätter arbetsförmåga. Inte skälla, inte vantrivas med timmar i ensamhet, inte dra i kopplet, inte jaga bilar, inte vara jobbigt aktivitetskrävande! Hundar som behöver testas för att visa att de orkar gå i tre minuter utan andnöd och hundar som hellre stannar hemma än att konfronteras med en högljudd omvärld föredras av människor, som inte kan se något fel i det – de är lättare att ha. Så uppfödarna hakar på.

Från ett av collieklubbens många stormiga möten om att avla på MH för mera nyfikenhet och oräddhet minns jag någon, som ropade: ”Men folk vill inte ha såna hundar!” Vem sa det? En liten uppfödare, nöjd med att ta rygg på större uppfödare, nöjd med att sitta nära dem runt ringen och småprata, nöjd med att få låna deras fina hanar. Ingenting konstigt med det: så fungerar människor och mycket av renrasaveln kretsar i samma cirkel. Titta på kennelspindlarna för exteriöravlade och mentalitetsavlade schäferhundar och ni ser skillnaden.

Fundera på vilken sorts hund som är bekvämast att ha både för uppfödarna – särskilt om det behövs många hundar för att leverera valpkullarna - och köparna.

Fundera på om renrasavelns boomår har satt uppfödare i en position, där de sällan behövt lyssna till något annat än sina egna preferenser. Folk köpte, därför att deras valpar var det som fanns – om man nu ville ha renrasigt, och det ville ju många. Men finstämpeln i renrasighet håller på att tvättas bort. Om en hund bara är en hund utan särskilda egenskaper, är den lika mycket hund utan registrering och på köpet blir man av med en del genetiska komplikationer. Så tänker allt flera - och även om kennelklubbarna har svårt att ta det till sig, ligger det en del i den tanken.

Hundar kan vem som helst producera. Många håller redan på: det har blivit ett ganska vanligt sätt att tjäna pengar på och ja, det var renrasaveln, som gjorde det vanligt, så sluta rynka på näsan. Det behövs inga investeringar i kunskap eller hälsoundersökningar för att ha laglig förfoganderätt över en tiks livmoder och sälja valpar, reggade eller icke, på nätet. Har man tur, så blir det hyggliga hundar och har hundarna tur, så hittar de vettiga köpare. Man kan försöka kvalitetsstämpla valparna med föräldrarnas utställningstitlar för att höja priset, så länge köparna bryr sig om sådana saker. Om de slutar bry sig, återgår kennelklubbarna till sitt utgångsläge för hundra år sedan: små elitgrupper som sysslar med sitt.

Vad kan de göra som vill ha något mera? Tänka efter.

Hur många är de, som vill ha en användbar hund med hälsodeklaration?

Användbarhet ser ut på olika sätt, beroende på vilken bakgrund och avelstradition som hundarna kommer ur. Det enda gemensamma hos tamhundarna är väl att de är mera socialt hörsamma mot människor än någon annan art – annars hade de aldrig överlevt bekantskapen med oss – men i övrigt skiljer sig deras grundläggande förmågor fortfarande åt, trots decennier av utslätning. Ta vara på dem!

Jag tror nämligen, att uppfödaren på colliegrälet hade fel i sak. Folk vill visst ha sådana hundar! Lika många som de som är ute efter oförargliga tillval att kamma eller ta med på stillsamma promenader? Lika många som de som tävlar utseende eller de som tävlar prestationshobby?

Tillräckligt många för att värdefulla egenskaper ska fortleva, om efterfrågeexplosionen blir en implosion.

Att behålla fungerande egenskapslinjer är inte det lättaste att lyckas med i ett längre perspektiv, men det går – om man vågar tänka lite längre än FCI och WUSV och om man vågar samarbeta över rasgränser. Beslutsamma rasklubbar med sina valpköpare bakom sig kan klara jobbet, men inte för egen maskin. Inom och mellan länder behöver de hjälpas åt. Vallhundsfolket, jägarna, de kvarvarande uppfödarna av fungerande bruks- och tjänstehundar, de som föder upp assistanshundar - de är redan på väg i den riktningen. Jag tror att samma sak är på väg att hända inom andra rasgrupper, därför att hotet från de små avelsbaserna med stigande inavelsnivå växer och det gör motviljan mot renrasavelns excesser och oron över urvattningen av egenskaper också. Kennelklubbarna riskerar att bli förbisprungna av människor med nyare kunskap och andra mål än bara exteriöravel på evigt sluten stambok. De kan inte fortsätta ta större hänsyn till inflytelserika uppfödargrupper än till hundarna och deras ägare. Om eller när en ekonomisk kris slår till igen, är det inte de traditionella delarna av kennelklubbarna som kommer att klara hundraserna...

...så då får andra se till att göra det.

Tamhunden är en av människans bästa uppfinningar. Det finns en framtid för hundar så länge det finns en för oss, men vi kanske skulle lägga ner mera tid på att tänka på hur vi vill att den framtiden ska se ut.

Med risk att vara tjatig: det är bra att inte upprepa samma misstag bara för att man har gjort det länge.

Bodil Carlsson 

THE LONG READ 20): Vad har ni att sätta emot?

När ni bestämmer er för att satsa på en viktig egenskap, vare sig det är en ren utseendeegenskap eller en arbetsegenskap, kommer ni att få med några oönskade gener i svepet. Det går inte att undvika. Men det går att bestämma sig för vilken nivå av genetiska problem och vilken svårighetsgrad hos problemen som är rimlig. Om 70% av alla collies har CEA och 60% bär på den muterade versionen av MDR1 och om båda sällan ger problem, så är det inte ett överhängande bekymmer, utan snarare ett indirekt mått på den verkliga inavelsgraden i rasen; vill man göra något åt det, så kan man ta tid på sig. Men om 50% (min gissning) av europeiska collies bär på ärftliga anlag för rädslereaktioner som minskar hundarnas livskvalitet och användbarhet - då måste aveln förändras. Snart! Utländska kennlar redovisar sina testresultat för CEA- och MDR1-mutationerna hos föräldrarna till sina kullar, men nämner aldrig ljudrädsla eller leder. De har missat något. De vill vara seriösa och i framkant, men har inte baskunskap nog att göra den där rimlighetskalkylen: vad kan man acceptera för att behålla det man vill ha? Vad är viktigt att få bort?

Ingenting måste hållas koll på bara för att det kan påvisas med ett gentest. Man blir inte mera seriös för att man har råd att betala Embark. Man behöver förstå vad man sysslar med också.

För tydlighetens skull - ett tänkt exempel. Föreställ er en renras med många omvittnat duktiga räddningshundar, alternativt en ras känd för sina glada och vänliga sällskapshundar. Tänk er att majoriteten av dessa hundar före sex års ålder drabbas av en ärftlig sjukdom som dödar inom något år. Rimligt pris för att behålla hundarnas renrasighet? Självklart inte. Det är bortkastade liv. Att genen bakom sjukdomen är identifierad och kan testas saknar praktisk betydelse – vanligheten säger oss redan, att anlaget finns överallt. De få hundar som eventuellt är fria räcker inte som avelsbas. Åtgärd? Acceptera att rasen dör ut – eller korsa in hundar, där liknande egenskap finns dokumenterad. Förpackningen blir lite annorlunda ett tag, men den egenskap vi sätter värde på lever vidare.

Tänk er å andra sidan samma ras och samma ärftliga sjukdom med den skillnaden, att ingen hund drabbas före tio års ålder och många lever till nytta för sin omgivning och till glädje för sig själva i ett par år till, innan sjukdomen plockar bort dem. Rimligt? I mina ögon – ja. Får valpköparna den kunskapen i näven samtidigt med köpekontraktet, så vet de från början att när sjukdomstecknen visar sig, då är det dags att boka den sista veterinärtiden. Utkorsa? Inte brådskande i det läget. Men om stamboken för en sådan tänkt ras ska fortsätta hållas stängd, kommer inavelsgraden för varje generation att öka och då måste rasklubben bevaka genomsnittsåldern för sjukdomsdebuten, så att den inte börjar gå neråt i åldrarna. Gör den det? Förbered utkorsningprojektet. Ni har haft tid på er att planera.

Så skulle en skissad rimlighetskalkyl kunna se ut. Ingen sådan ras existerar, men det finns några som kommer snubblande nära. Hur kommer det sig att uppfödarkollektiven inte klarar att göra liknande rimlighetskalkyler för verkliga raser?

Samma gamla svar: låg kunskapsnivå. Det har gått bra att föda upp hundar utan att behöva tänka själv och det har varit vanligare att högljutt förneka problem än att samarbeta för att bli av med dem. Ni har, om ni ursäktar att jag är provokativ, lagt den tid ni hade på annat.

Men när tjejen i kassan på Hemköp - som om det var den mest välkända sak i världen - förklarar att renrasiga hundar är totalt sönderavlade, vilket hände mig i veckan, då börjar det bli lite bråttom att tänka om.

Gå igenom AKC:s eller FCI:s registeröver hundraser och titta på vilka år de godkändes! Ni kommer att se samma sak – antalet raser ökade snabbt under samma tid som tillgången på pengar i samhället ökade. Alla dessa nytillkommande raser är inte ”historiska arv”; de är arvet efter en växande ekonomi. Alla kommer inte att överleva, biologiskt därför att det inte går att upprätthålla 350+ genetiska stickspår inom samma art; ekonomiskt därför att de är efterfrågeberoende. Minskar efterfrågan, så minskar både rasernas antal och hundarnas. Det som inte minskar är inavelsnivåerna.

Att ha skiljt alla norfolkterriers från alla norwichterriers utifrån deras öronform; gjort miniaussie och minibullterrier till egna raser utan möjlighet till återkorsning med ursprungspopulationerna; att vräka vita schäfervalpar från deras stamtavla och förklara dem väsensskilda från sina egna kullsyskon, vilket tyska schäferklubben gjorde på trettiotalet för att till sist bittert och motvilligt gå med på att att deras avkomlingar nu har blivit en alldeles egen men lika väsensskild ras; eller bestämma att långhårig och korthårig schäfer är var sin slutna avelsbas som WUSV gör idag – det är sådant man kan roa sig med så länge marknaden växer och skapar utrymme för allt flera säljbara varianter. Det ger flera utställningsklasser att konkurrera i, mera för FCI att administrera, flera rasklubbar att gräla i och mera för WUSV att hävda territorialrätt över; men hundarna i de separerade avelsbaserna har ingen glädje av tramset. Det har inte långsiktig avel heller. Ingenting blir mindre trams för att FCI eller världsschäferklubben sysslar med det. Om detta är en radikal tanke i dagens hundvärld, så säger det mera om hundvärlden än om mig.

Tjejen i kassan på Hemköp skulle himla med ögonen, om hon visste. Hon valde sin fyrvägskorsning just därför att den var allt annat än  renrasig och det, tror hon, gör den frisk. Hon har mera fel än rätt, men de som tänker som hon håller på att bli många.

Vad har ni att sätta emot?

Bodil Carlsson

 

THE LONG READ 19: Bestäm er!

 

Det har, som ví har sett, länge gått riktigt skapligt att sälja stamboksförda hundar i konkurrens med andra och utan att varken säljare eller köpare har frågat efter mera än att hundarna är just stamboksförda. Men tänk om den tiden är över?

Vilken beredskap kennelklubbarna har för att möta ett sådant scenario vet jag inte. Mitt intryck är att delar av kennelklubbarna ser förändring komma, men inte vet hur de ska få sina uppfödargrupper att se det. Minska kraven på uppfödning? Skillnaden mellan reggat och oreggat försvinner. Öka kraven? Reggande uppfödare lämnar och säljer oreggat. Dröjsmål är ett av de klassiska recepten för att komma undan ett dilemma. 

Så vad kan seriösa uppfödare göra medan de väntar? Mitt förslag: tänk om! Tänk er loss från renrasbegreppet och utseendefixeringen. Båda har en kort historia och en ännu kortare framtid. Det mesta de har åstadkommit hittills är anhopningar av genetiska bekymmer och pinnar i positionsstegen för folk med andra prioriteringar än fungerande hundar. Nu invänder ni, att renrasaveln har producerat mängder av älskade fyrbenta familjemedlemmar, vänner och (ibland) arbetskamrater också - och det är sant. Men det beror inte på avelstraditionen. Bra hundar hade man kunnat åstadkomma utan utställningar och renrastänk. Det gick att göra  före kennelklubbarnas glansdagar och det kommer att gå bra igen; skillnaden är att nu har man bättre redskap för att veta vad man håller på med. Såvitt jag kan se, är det kennelklubbarna som har tillhandahållit de redskapen, vilket gör det svårt att agera utanför dem.

Så argumenterar jag för oreggad blandrasavel? Absolut inte. Stamtavlor med egenskapsdokumentation behövs för långsiktig uppfödning. Hundar har egenskapsavlats i hundratals år, långt innan andra intressen tog över, och vi har kvar rasgrupper med likartade egenskaper. Varför skulle vi korsa oss bort från det arvet? Har man hundar med önskade egenskaper avseende fysisk hälsa eller mentalitet hjälper stamtavlan oss att klura ut varifrån de egenskaperna kom och hur vi kan bevara dem. Får vi hundar med höftledsfel eller PRA hjälper stamtavlan oss att kartlägga hur de nedärvs. Däremot är det dags att sluta hänvisa till standarden i tid och otid för att rättfärdiga vilken avel som helst. Ingen standard föll ner på berget Sinai strax före de tio budorden. Varje standard är historiskt sett ny, skapad av människor och hela tiden nytolkad. En standard är oföränderliga ord med föränderlig betydelse. Undrar ni vad jag menar? Se då efter hur många av orden i beskrivningen av schäferns ländrygg och vinklar som har nyskrivits genom de senaste trettio åren och jämför med hur hundarna har förändrats! Det är inte standardens fel att uppfödare inte klarar av enkla rimlighetsbedömningar av hur en hunds bakkropp skall se ut, hur korta bassetens ben ska vara eller hur mycket andningsvägar en fransk bulldog behöver (eller om en frisk collie med ståndöron skall uteslutas från avel). Det är inte standarden som bestämmer om era hundar skall ha beboeliga kroppar eller fungerande nerver, uppfödare. Det gör ni.  Det ansvaret ligger hos er och ingen annanstans. Så stå upp och ta det!

Utvärdera det gamla arvet. Bestäm er för vilka egenskaper hos era hundar som är värda att bevara och upprätthåll behövlig genetisk variation inom era raser medan ni har dem kvar! Genomtänkta utkorsningsprojekt ger er chansen att göra båda samtidigt. Tro inte, att importer kommer att göra jobbet. Importerna är barn av samma gamla slutna stambok och storleken på den verkliga avelsbasen en helt annan sak än antalet nu levande individer. Gå inte på dual purpose, det bekväma bådeochtänket: att det går geschwint att få fram de inre egenskaper man vill ha i kombination med det i detalj föreskrivna (eller oftare) vinnande utseendet. Någon enstaka gång blir det fullträff, men för det mesta är dual purpose bara kod för att man offrar det ena för att få det andra – och det brukar vara utseendet som prioriteras. Den enda gång dual purpose fungerar är när en bra arbetande hund har den sociala förmågan att dessutom vara en bra kelhund på sin och familjens gemensamma fritid i soffan. Ni kan inte selektera för allt på en gång. Ni måste bestämma er för vad som är viktigt.

Bodil Carlsson

THE LONG READ 18) Vad väntar bakom knuten?

Upptäckten av hundrasernas verkliga inavelsnivåer tog andan ur mig. Det dröjde innan jag insåg, att de inte bara är resultaten av ett gammalt tänkesätt om hur man standardiserar hundar – de är lika mycket framtvingade av yttre händelser: krig och ekonomi. Hundarnas historia är människornas. Det som händer våra samhällen händer dem. Som ni ser i början av The Long Read fanns 1940, efter den stora depressionen, i hela USA bara 100 reggade franska bulldoggar att avla vidare på. Har ni någon gång undrat varför en dödlig hjärtsjukdom är så vanlig hos doberman, så finns svaret här:

Two major genetic bottlenecks occurred in Germany and Europe as the results of WWI and WWII. The period between 1914-1918 saw a great decline in the breed and a small number of dogs played a major role in re-establishing the breed in Germany. One sire, Burschel v. Simmenau was credited by Gruenig as proving that one individual dog of this stature can redeem an entire breed.

En enda väldigt framstående avelshane kan rädda en hel ras. Så trodde man. Sedan gick det tjugo år och så kom nästa krig och nästa försvunna avelsbas.

(http://www.blitzkrieger.com/breedhistory.html.) The German Dobermann flourished after WWI and many champions were proclaimed, some of which had great genetic influence on subsequent generations. Many champion Dobermanns were exported from Germany during 1920’s, including to countries as distant as the USA and the USSR. The breed in Germany underwent an even more severe genetic bottleneck as the result of WWII and its aftermath, and no litters were registered in West Germany from 1949 to 1958 (https://en.wikipedia.org/wiki/Doberman_Pinscher). German Dobermanns were saved by Werner Jung, who searched farms throughout Germany for remaining breeding stock. Preferring to use native dogs, Jung used Dobermanns he found in the countryside of West Germany, 4 oversized Miniature Pinschers, and a black and red Doberman bitch smuggled from East Germany to reestablish the “original” breed.

Idag dyker hjärstjukdomen upp hos runt 58% av alla doberman. Några tror, att det är en döende ras.Traditionen som åstadkom det  trodde det motsatta - att den garanterade rasens överlevnad genom att göra om samma sak en gång till i väntan på att folk skulle få råd att skaffa hund igen.

De moderna rasernas historia är köpkraftens historia. När köpkraften försvinner, försvinner hundarna. Avbrotten i ekonomin under 1900-talet sänkte antal och avelsbas; men så fort en kris var över, återupptog man snävaveln på det lilla som fanns kvar. Den långa ekonomiska tillväxten efter andra världskriget gav stora andelar av världsbefolkningen, först i västvärlden och sedan gradvis i andra länder, tillräckligt med pengar att spendera på fritidsnöjen: hundar var ett av nöjena. Det finns flera människor och flera hundar med stamtavla på planeten idag än någon gång tidigare. Kennelklubbarna har fått mera inkomster och inflytande än hade kunnat drömma om i sin begynnelse. De hade förmodligen inte heller kunnat föreställa sig hur dagens version av några av deras raser skulle se ut eller vad DNA-jämförelser skulle säga om deras avelstradition. Sjuttio år av tillväxt på samma spår. Vad väntar bakom knuten?

Vad händer när nästa långa lågkonjunktur slår till på allvar? Om man måste välja mellan att betala bensinen för att ta sig till jobbet eller betala veterinärvård för hunden, om man måste sälja villan för att man inte klarar bolåneräntan men står kvar med lånen och inte kan ta med en stor hund till en liten lägenhet – då är inte nästa valp det som står överst på inköpslistan. Vi är inte vana att tänka så, men imploderande efterfrågan hände många raser under 1900-talets svåra tider. Det som har hänt en gång eller flera kan tyvärr nog hända igen. I England är rescues överfulla: folk har inte råd med hundmat. Även Hundstallet har fått se antalet inlämnade öka. Så här skriver de i sitt senaste brev till oss bidragsgivare:

”Den senaste tiden har antalet valpar ökar kraftigt hos oss. Under pandemin ville många ha hund och uppfödare såg till att möta efterfrågan. Sedan dess har mat-, el- och boendekostnaderna stigit rejält och läget har förändrats. Idag sitter uppfödare med valpar de inte får sålda och betydligt fler privatpersoner tvingas lämna ifrån sig sina hundar av ekonomiska skäl.”

Om detta blir en utdragen situation, om de som har råd blir färre och de som inte har råd blir allt flera, vilket några ekonomer oroar sig för, då är efterkrigstidens hundexplosion över. Om hundantalet minskar igen, vilka blir kvar? Två sorter, tror jag. Dels de små, lättfödda sällskapshundarna, oavsett renrasighet, för dem har man råd att ha. Dels de fungerande arbetshundarna - border collie, jakthundar, räddningshundar och narkotikahundar - för dem har man inte råd att vara utan.

Båda sorterna kommer att vara avlade på sina egenskaper, inte på sina utseenden, och renrasigheten kommer att vara en låg prioritering.  Men de renraser som överlever kommer än en gång ur den svåra perioden med en högre inavelsgrad än de hade förut.

Vad kan man göra?

Bodil Carlsson 

THE LONG READ 17):Den som finns därinne. Om hundar och stillbilder.

 

De duktigaste hundmänniskor jag har träffat var fårbönder ute på vischan i Wales. De var inte särskilt akademiskt lagda. De kunnigaste uppfödarna av min ras här hemma var varken genetiker eller biologer, men de var som alla andra normalbegåvade människor fullt kapabla att lära sig det de behövde och de kunde ändra uppfattning, när de fick nya erfarenheter. Till exempel insåg de snabbt att HD-fel har en så stor ärftlig komponent att man bara kan minska vanligheten genom att använda sig av höftledsröntgen; de hade inga svårigheter att lära sig förstå ett HD-index heller. Min erfarenhet är, att människor utan universitetsutbildning inte är dummare än andra och att folk som hoppar på lätta framgångståg finns överallt, oavsett yrkestitel eller formell utbildning.

Så om det nu inte är så – som folk faktiskt har sagt till mig – att problemet med hundaveln är att den ligger i händerna på lågutbildat folk som vill tjäna en hacka: var ligger knuten?

Ibland tittar jag på hundvärlden och ser en gammal hantverksorganisation som har överlevt och vuxit sig stor i en ny värld, där många fick mera pengar att köpa för; men där allt flera också fick pressade, standardiserade jobb med mindre egenbestämmande och mera övervakning uppifrån och där kvinnorna är i majoritet i de lågavlönade jobben. Jobb med skapligt betalt och eget initiativ kräver utbildning. Hunduppfödning kräver ingen yrkesutbildning. Den erbjuder en vrå, där även kvinnor kan rå sig själv, välja hur man vill göra och rentav dra in lite pengar utan att ha särskilt mycket startkapital i fickan. Låter det snorkigt?

Det borde finnas fler sådana nischer. Men det finns ett litet aber med den här. Den har levt för länge på gammal okunskap.

Renrasuppfödning startade som en hobby för gentlemän. De stöpte hundar i en form. Stansade ut dem efter en standard. Kapade variationer inom hundtyper med kniv och slängde in dem i var sin noggrant avspärrade box/ ”ras”. Standarden för varje ras skrevs av folk som inte kunde mer om hundar än vi – snarare tvärtom – och för varje ny variant som hittats någonstans i världen och introducerats som en ny möjlighet på marknaden för sällskapsdjur och sportdjur har man tagit över det gamla tänket från folk som – en gång till! - inte kunde mer om hundar än vi.

Det är vad Belkin säger. Jag ber er fundera på en sak: tänk om han har rätt?

I botten på renrasaveln fanns en förbiologisk och fördemokratisk tanketradition, som lever vidare för att de flesta av oss inte ifrågasätter den: vi behöver inte testa den mot verkligheten. Om domaren säger att min hund är fin och säkert skulle bli en bra jakthund, så är den det. Jag går hem och är nöjd. Varför ska jag grubbla på traditionen bakom den bedömningen?

Det finns en bra anledning.

Ena halvan av den traditionen säger att av utanpåskriften vet man vem som finns därinne; den andra halvan säger att bara de med särskild kunskap kan se det.* Den traditionen började för längesen och handlade om att bedöma människor, men för människor har den varit ett avslutat kapitel väldigt länge: den hade fel alldeles för ofta. Folk med låg panna visade sig vara lika smarta som andra och de med stor näsa var inte mera kriminella. I vår tid visar den sig där någon bedömer travande vinthundar och avfärdar den som har vunnit mest med omdömet att den hunden inte kan springa.

Hade hunden fel vinklar? Fick lungorna inte plats? Hade den inte tillräckligt fjärrskådande ögon för att se haren? Var huvudet två centimeter för brett för att den skulle kunna få upp farten?

Det vet vi inte. Dan Belkin säger inget om varför domaren dömde ut just den hunden. Det vi vet är att domaren ansåg sig veta något som hen inte hade en susning om och att domarens åsikt inte behövde prövas mot någon verklighet.

Tugga lite på det.

Belkin lärde sig att det han behövde hos en hund inte syntes utifrån. Det tog honom några år och några hundar att hamna där och längs vägen fick han ompröva en del, som han hade tagit för givet. Verkligheten lärde Belkin att tänka själv. Det var han nöjd med. Hans intresse var hundar, inte stillbilder.

Vad lärde den domaren sig? Ingenting, för ingen vågade säga emot honom och förmodligen hade heller inga harar infunnit sig för att ändra hans uppfattning. Det krävs mindre tid och ansträngning att stå i ringen och godkänna eller underkänna än att släpas runt av hundar på jakt eller vallning eller bombsök eller assistansarbete. Eller bara se, hur de beter sig mot människor och nya omgivningar. Det är svårt och tidskrävande att se hur pass väl hundar fungerar i olika sammanhang. Om man vill dra folk och pengar är det mycket enklare att arrangera en exteriörutställning.

De engelska domare som uttalade sig om ”tremendous bone” hos en bull terrier kunde inte veta ett skvatt om benvävnadens beskaffenhet hos den hunden. Ingen kan veta det utan att röntga hunden (alternativt springa med den i högt tempo på hårt underlag ofta och mycket länge under hundens livstid, om man nu föredrar det; på det viset får man åtminstone till en kvalificerad gissning). Men benmassan låter sig pratas om och vem säger emot?

Det finns en anledning till att vallhundsfolk och jägare så  bestämt motsätter sig utställningsfolkets drömmar om att kunna ta över bedömningen av deras hundar. Det finns ett skäl till att de som föder upp arbetande hundar för tjänst inte ställer ut. Det finns ett skäl till att de som helt enkelt vill ha en vänlig fyrbent själ hemma inte heller gör det.

Spelat det någon roll?

Varför kan folk inte bara få hålla på med det som Belkin kallar the dog show game, om det nu är deras livsintresse att tävla i utseende?

Därför att de - så som hundaveln är organiserad - bestämmer vad som är en bra hund. Därför att de vinnande hundarna är de som går i avel, så utställningsomdömena bestämmer vilka valpar resten av oss ska kunna köpa.

Därför att tävlingshetsen slutar som när en nypensionerad läkare  skaffar efterlängtad valp, råkar se en video med travande schäfrar i ringen och bestört frågar: ”Är de paraplegiker?”** Man måste inte vara ortoped eller veterinär för att se att något är fel med de bakkroppsrörelserna. Vi har hamnat i en situation, där man måste vara exteriördomare för att inte se det. Den dagen en riksdagspolitiker ställer samma fråga har någon ett problem på halsen.

Ja, allt detta spelar roll, men mest det här:

Därför att utställningar inte kan visa vad som finns därinne. Inte den fysiska styrkan eller uthålligheten, inte den framavlade specialförmågan, inte personligheten. Inte de friska generna och inte de förändrade.

  Men det som finns därinne är hunden vi lever   med.

Bodil Carlsson

* Hette fysiognomik. 1700-talsbiologi. Gick ut på att kroppens form, särskilt huvud och ansikte, var ett uttryck för inre egenskaper.

**Paraplegi: förlamning, hel eller delvis, oftast av nedre kroppshalvan,  till följd av ryggmärgsskada.

• 
  

THE LONG READ 16) Standardfraserna - Belkin och salukin

Har ni någon gång funderat över hur det skulle låta, om praktisk erfarenhet och biologisk baskunskap stod på domarens plats i ringen?

Ungefär som Dan Belkin, gissar jag.

Belkin säger två mycket viktiga saker i sin föreläsning. http://webcanine.com/2013/the-functional-saluki-lessons-from-the-coursing-field/?fbclid=IwAR3syRQ7FgADoTjLWR4ypiYd6XA898B0SYQ8m8QQ_LPiiknhMysDwF3DMVE Det är länken till föreläsningen, men den är lång och jag avråder från Google Translate. När coursing dogs blir hundar som kursar undrar man ju om bankernas ångest för nästa krasch har börjat hitta in i nätets AI-funktioner. Nog om det!

Det här är den första saken som alla borde fått höra. Kursiveringar och fettningar är mina.

/B/reeding to the standard will not preserve function. All it can preserve is appearance. That is rather obvious when you stop and think about it, because the qualities that make the dog good at its job are by and large not those described in the standard. Most breed standards were drawn up from dogs that were bred for function. What people did, and this is true for other breeds as well as sighthounds, was to obtain dogs from people who had bred them to do some particular thing. They looked at them and said ‘This is what they should look like if they perform this function,’ and drew up a standard accordingly; sometimes very precise, sometimes not. Then they bred dogs to look like those which did that thing, instead of breeding them to do it. That’s fine if all they wanted was dogs with that look. But, if they expect those dogs to do what resulted in that look they are going to be disappointed.

Egenskaperna som gör en hund bra på sitt jobb är på det hela taget inte de som beskrivs i standarden. Va?

Belkin sammanfattar hur en rasstandard blev till. Inte just salukins standard, inte vinthundsvarianternas – allas. Man skaffade sig hundar från folk, som hade avlat fram dem för att göra ett visst arbete. Sedan fortsatte man att ta fram hundar som såg ut på det sättet – inte hundar, som gjorde det jobbet. Att avla efter standarden kan inte bevara funktionen, säger Belkin: allt det kan bevara är utseendet. (I bästa fall, skulle jag vilja påstå, för nog finns det raser som har svidat om från sina gamla arbetskläder till partydress mycket mera radikalt än vinthundsraserna.)

Här fortsätter Belkin resonera med salukins standard. Standarden påstår något och Belkin svarar. Huvudets form!

Head long and narrow, skull moderately wide between the ears, not domed, stop not pronounced, the whole showing great quality. Nose black or liver.

Belkin:

”I don’t know what great quality is, so I won’t talk about that. It’s a bit unfortunate that it says long and narrow because that makes some breeders think the longer and narrower the better, and we get some hideous heads in the show ring.”

”You could say that a narrow head has less wind resistance. For a Saluki running at better than 30 mph a difference of 1/2 inch in the width of the head might make a difference of about 1 foot per hour in speed.” Jag har hört folk säga att colliens huvudform ger mindre luftmotstånd när den rusar efter fåren, men det här är första gången jag ser en överslagsberäkning: salukin som sprintar i 40 km tappar med en extra skallbredd på 2 cm sisådär 30 cm... på en timma. Den springer förstås inte i en timma och haren är fångad långt innan den hinner glädja sig åt hundens skallbredd, men medge att man blir på gott humör av en ansats till fakta?

”Ears long and covered with long, silky hair hanging close to the skull and mobile. ” Den meningen kommenteras bara med en länk: ”See adorable Havanese Haircuts here.” Kolla på de ljuvliga bichonfrisyrerna! Inget slår torr humor när det handlar om att punktera pompositet. Snärten kommer i det Belkin säger om hundens huvud.

"The standard says nothing whatsoever about the most important aspect of the head: what’s inside it."

Sedan berättar han om den bästa jagande saluki han någonsin såg. Hunden var inte bättre än andra för att han var snabbare; det fanns andra, som sprang fortare. Han var bäst därför att han kunde förutse harens flyktförsök och möta upp den. Den egenskapen syns liksom inte på utsidan. Och som Belkin påpekar flera gånger – om man inte avlar för en egenskap som man inte kan se, kommer man att förlora den.

I mina ögon är det andra viktiga i Belkins föreläsning det han säger om vårt rasbegrepp. Ändra på ursprungsländerna, ändra rasernas namn, och det han säger gäller sannerligen inte bara vinthundsraserna.

I want to say something about what a Saluki is, so we have an idea of what we are talking about. Breeds, as recognized by the AKC, are a completely artificial concept from a biological standpoint. /../ What we call Salukis are one of these artificially created races. In the early part of this century people brought Salukis to England from the middle east, mostly from Egypt, Syria and Southern Iraq. They had two or three types, but they decided they were all the same thing, and called them Salukis and wrote a standard. /../ If those people had gone to slightly different places and brought back Azawakhs and Afghans instead, both of which are called Salukis where they come from, they probably would have thought they had two breeds, but all these Mideastern sighthounds are parts of a continuum, and we just happen to have picked out a little part toward the middle of it. /.../

In creating an artificial system of breeds, what we end up doing is breaking up the continuum. We say, ‘this Saluki looks like an Azawakh, so it’s not a good Saluki’ or ‘this Azawakh looks like a Saluki, so it’s not a good Azawakh,’ and we are careful to breed for type, and therefore eliminate dogs that fall between our artificial categories. Actually, there is everything in between, and we could call all these breeds the same thing if we wanted to, but people who play the dog show game like to have many breeds. I have no desire to criticize that.

Våra raser, säger Belkin, är konstgjorda fack för hundar. Azawakh, afghaner och salukis är varianter av samma sort. Vi skulle kunna använda ett och samma namn för dem, se dem som en och samma ras, men ”folk som spelar utställningsspelet” vill ju ha många raser. Belkin vill inte kritisera det, säger han - ögonblicket efter att han har sparkat undan benen för hela det tänkandet.

Om det är något jag uppskattar hos den mannen förutom hans saklighet, så är det just hans humor. Men hade hundaveln tänkt som Belkin, så hade vi idag inte behövt prata om någon bristande genetisk variation eller ohållbara avelsbaser.

Här ger han förresten standardens slutrader om salukin svar på tal.

The expression should be dignified and gentle with deep, faithful, far-seeing eyes.

Belkin:

I don’t know how a Saluki can give the impression called for to all onlookers — it depends on what you have seen before and with what you associate it. In deep sand you need a completely different dog than you do for rocky mountains, so that makes it a little difficult to have both. Deep, faithful eyes sounds too subjective to have much meaning to me. I guess far-seeing means not nearsighted. I’ve never seen a judge test this.

En saluki kan se olika ut beroende på hur den används och samma hund gör olika intryck på olika människor. Utanför utställningsvärlden skulle detta väl vara ganska självklart? Den kända allrounddomare, som talade om för Belkin att hans hund aldrig skulle kunna springa hade aldrig sett den hunden springa och visste inte, att den utanför ringen var känd för att vinna sina lopp. Domaren hade väl lite ont om objektiva kriterier för sitt utlåtande. ”Djupa och trogna ögon” - finns det ett objektivt kriterium för sådana ord? Belkin låtsas att ”fjärrskådande ögon” måste betyda att hunden inte får vara närsynt, men han har ju aldrig varit med om att en domare prövat synen.

Ja, Belkin skämtar på sitt stillsamma sätt med standardfraserna. Trettio år senare läser jag, skrattar och tänker att vi hade behövt många Dan Belkin. Inte för att han hade en universitetsbakgrund – det han säger är biologisk baskunskap, som vem som vill kan lära sig – utan för han i verkligheten lät sina hundar göra det som de antas kunna göra och för att han inte lät fraserna trumfa sitt omdöme.

Bodil Carlsson

 

THE LONG READ 15) Standardfraser

 

Things you cannot see are more important than things you can. There are many things about Salukis that a judge can’t see and can’t feel, and functionally, those things are more important than the visible and palpable ones.

Mannen som blåser in lite svalkande verklighetsanknytning i en trött hundägarhjärna är tyvärr borta sedan länge. Han hette Dan Belkin och älskade salukis. Belkin hade en doktorsgrad i biologi med inriktning på evolutionen, men det är inte därför han säger det han säger när han går igenom rasens standard i en föreläsning för församlade medlemmar av den amerikanska rasklubben inför deras sommarspecial 1993. Han säger det därför att hans hundar faktiskt gjorde det som standarden säger att salukis är byggda att göra. De sprang!

Belkin började inte som hundmänniska utan som jägare, som falkenerare –  han hade tama falkar, som han släppte efter byte. Det är inte laglig jakt här, men åtminstone i hans ungdom var det lagligt i USA och det var där han levde och den jakten han lärde sig. På något sätt fick han med tiden klart för sig att i andra delar av världen jagade man vilt över stora ytor med vinthund. Han skaffade sina första salukis och precis som med Russell Lamonby och med många av er läsare och med mig så hände något: han blev fast. Ett antal år senare klev han av livet på universitetet för att ägna sig åt salukis på heltid. Han jagade med sina hundar. Man släpper hundarna efter haren och ser dem förfölja bytet; det kallas för coursing. Om det är middagsstek man är ute efter och om hundarna är inriktade på att komma ikapp den och komma tillbaka med den, heter det hunting. Båda varianterna är (lyckligtvis) också olagliga här, men går för sig i delar av USA och i Mellanöstern, dit Belkin reste för att få se rasens ursprungshundar jobba.

Var Belkin uppfödare? Visst. Var han domare? Sure.

Men det hindrade honom inte från att tänka själv. Man skulle önska, att den vanan var lite mera spridd i hundvärlden. Ni har hört att springande hundar måste ha en djup bröstkorg så att lungorna får plats?OK. Här hör ni Belkin prata förnuft med salukins rasstandard under sin föreläsning för trettio år sedan. Som ni ser, är hans inställning ganska annorlunda än den som ligger bakom de engelska domarnas uttalanden om bullterriers i förra avsnittet.

Standarden: Bröstkorgen djup och måttligt smal.

Belkin:

”Bröstdjupet har väldigt lite med uthållighet att göra. Jag har sett salukis som är formade som rör och kan springa längre än salukis som har stora djupa bröst. Å andra sidan har en av mina favoritsalukis en bröstkorg som verkligen är för djup. Den når ner långt under armbågarna, och hon har extremt tuck up för att gå ihop med det. Hon kan dock springa väldigt bra, så att ha en djup bröstkorg verkar inte vara ett handikapp. 

Människor som säger att de vill ha utrymme för hjärta och lungor förenklar saker till absurditet.  Det gjordes en studie av lungvolymen hos djur. De tog möss, elefanter och allt däremellan, och mätte djurets vikt och volymen på dess lungor och körde en linjär regression och punkterna var alla mycket nära linjen. Detta innebär att lungvolymen i allmänhet är oberoende av kroppsformen. 

Det viktiga med lungan är syrediffunderande förmåga: hur snabbt djuret kan få syre från luften till blodbanan och till cellerna.Det har att göra med hur väl djuret ventilerar och genomsyrar sina lungor. /.../ Det är saker som är omöjliga att ta hänsyn till i utställningsringen. De måste testas genom observation i fält eller i ett fysiologiskt laboratorium.” (Mina fettningar)

Precis så, ja. Ser ni den enorma bröstkorgen på var och en av de här killarna? Den buktande tunnan som ger plats åt hjärta och lungor?

Inte? Ser bröstkorgens utsida rätt ordinär ut? Märkligt – för fotot är från 5 000 m under sommar-OS 1980. Den oansenliga lilla typen med nummerlapp 191 vann. Han vann förresten 10 000 m också. Miruts Yifter, så känd för sin förmåg att explodera i en sista finish att han kallades för Yifter the Shifter.

Men den här gossens bröstkorg då? Inte mycket att se där heller, men kolla  vinklarna när han ställer upp sig! 

'

                                                    Osain Bolt

Om de släntrar runt oss i en i cirkel  medan vi står och tittar på – kan vi då uttala oss om hur fort och hur långt var och en av dem orkar springa?

Självklart inte. Det är som Belkin säger i sin genomgång av salukins standard, det finns bara ett sätt att ta reda på det. Let them run!

Bodil Carlsson

THE LONG READ 14): Karriärer

 

Dessa gråblaskdagar när dubbkängor och jackor dystert hänger på tork vill jag berätta en historia för er. Den handlar om två män, som i början kanske inte var så olika: de hade en medfödd begåvning för hund. De hade var sin mycket olika hundras och såg hundarna med mycket olika blick; mötte en och samma tradition, men hade var sitt sätt att se på den.  Varför tänkte de olika?

Russell Lamonby föddes i en gruvarbetarfamilj i England. Som tolvåring tjänade han extrapengar genom att dela ut tidningar och en av dessa tidiga mornar på cykeln fick han se en bullterrier i en trädgård. Sedan var han fast. Det var hans sort! Många av oss känner nog igen oss i den berättelsen. Efter åratal av ihärdigt tjatande fick han sina föräldrar att skaffa en egen bullterrier,  som skulle bli familjens stamtik. Det kom en valpkull eller två. Russell lärde känna en äldre uppfödare och domare som tog honom under sina vingars skugga, lärde upp honom och blev en mångårig nära vän. Han fick sina första egna kullar, började synas på utställningar och allteftersom åren gick, blev han en stor uppfödare och internationellt erkänd domare i många länder. Hundarna från hans kennel spreds överallt. Det är Emreds historia.

So far, the influence on the breed by using Emred dogs in the USA has been spectacular,  producing animals of the highest caliber in every corner of the country and siring many Silverwood and specialty winners along with a long list of American Kennel Club  champions.  The impact of the Emred line in the USA was and is still an explosion heard 'round our country'. The foresight and hindsight of breeders like Russell Lamonby has helped to shape and improve our breed in the US. (Ur amerikanska Bull Terrier Talks minnesord över Lamonby 2018) https://bullterriertalks.com/index.php/pages/obituary-russell-lamonby

Russell Lamonby framstår som en hjälpsam och vänlig människa med humor, lätt att tycka om, lätt att samarbeta med. Han fick  vänner både hemma och utomlands. När han tragiskt går bort 2018 berättar bullterrierfolket att de inte bara beundrade honom för hans blick för hundar och hans framgångar – de tyckte om honom. De beskriver honom som en människa med stort hjärta och litet ego: en som älskade sina hundar och ställde upp för andra. Jag vet inte vilket mer hedrande eftermäle man kan önska sig. Så här säger en australisk uppfödare som hälsade på hos Lamonby i amerikanska Bull Terrier Talks minnesruna.

We found Russell to be very kind. One time, I remember sitting around Russell’s dinner table and, out of the blue, Russell said “you know, John, I reckon you could do with a bitch in whelp”.  I did not really understand what he was saying because of his broad accent, so asked him to repeat what he said. He said “let’s go up to Mum’s tomorrow and you can pick out a bitch that you like and I will have her mated to a dog of your choice and send her over to you in whelp”.  This is how Emred Lady Madonna came to Australia, out of the goodness of Russell’s heart

Hundarna från Russells uppfödning finns runtom i världen nu. De är avlade på gamla engelska uppfödartraditionen – släktskapsavel för att behålla och förstärka det man vill ha, utställningsvinster som enda måttet på hur man har lyckats.

Two of Russ’s most favourite dogs were Ch Emred Devil’s Chance, winner of the Ormandy Jug for Dogs and Runner up in the Regent Trophy in 1999. Russ also made Devil’s Chance available for the interbreeding programme and he became sire of the top winning mini dog, Ch Badlesmere Bluebeard.  The other favourite was Ch Emred Devil’s Spy, who won the Ormandy Jug for Dogs and the Charlie Girl Cup for Movement in 2013.  Spy has proven to be a prepotent stud dog.  The last home bred champion was Ch Emred Devil’s Tristar who won the Regent Trophy for 2016 and the Ormandy Jug for Dogs and the Charlie Girl Cup for Movement for 2017. The resemblance between Devil’s Chance and Tristar, some 20 years apart in the line breeding programme, emphasises the value of the judicious line breeding that Russ followed.

Ch Emred Devil’s Chance 1999

Att hundar med tjugo år mellan sig är så lika varandra i utseende bevisar värdet i den ”omdömesgilla linjeavel ”* som Russ Lamonby följde, står det. Hur gjorde han?

Hunden på fotot nedan är Emred Devil´s Tristar. Hunden på den övre bilden är hans farmorsfar, hans mormorsfar och hans morfar. Att de är lika varandra är kanske inte så konstigt. Om uniformitet i utseende är det man är ute efter är det så man gör. 

Ch Emred Devil’s Tristar 2016

Tristar visades i unghundsklass 16 månader gammal och vann. Domarens utlåtande:

Super masculine white dog with a tri eye patch who took my eye the moment he entered the ring. Power type and substance were all present in abundance. Stunning head, deep, wide and filled up with the maximum profile. Perfect mouth. Great expression with really well placed ears and a good eye. Tremendous bone. Deep barrel ribcage with a deep brisket and great depth of forechest. Ultra short back and compact body, but fails a little in topline. Good wide powerful and well angulated hindquarters. Moved well enough both ways. A top class stallion of a dog.

Han visades igen samma år och då lät det så här...

2016 NEBTC CH Simon PARSONS 1st-LD

The combination of short back and shapeliness we have come to expect from this line, beautiful head type filled and turned, masculine with a superb expression, strong bone, clean shoulders, turns out front feet a shade, excellent hind angulation, moved very true behind, reasonably in front. Foxed me rather - thought he would figure in the challenge but he just wouldn't get into his stride and make full use of those excellent hindquarters. When he finds the pace that suits him should do very well. ... och så här:  15 months old, white with tricolour head mark, full of pizzaz and showmanship this stallion as he entered the ring, fills the eye and more, beautiful power packed head filled and turned, masculine with a punishing expression, good bone  and substance, strong neck into well placed shoulders, shortest of backs, strong hindquarters with excellent second thigh, tight cat like feet, needed time to settle into his stride but when he did, he can move with power and drive, certainly made his handler work hard on the day, shown in excellent condition, proud to award him DCC BOB

 De första valparna efter Tristar, som var så full av pizzazz (slangord för fart eller vitalitet) och ben, föddes innan han hade hunnit bli två år. Jag hittar 122 avkommor, spridda i minst elva länder – Panama, Brasilien, Slovenien, Australien, USA, Sydafrika. Frankrike, Italien, Nederländerna – men det kan nog röra sig om både flera avkommor och flera länder. Andra hundar ur släkten finns också där.

Jag läser historien om Emred och tänker att för en person med Russells bakgrund öppnar det engelska samhället inte många liknande vägar, om man nu inte blir fotbollsstjärna. Fotbollskillarna kan dra in astronomiska summor på det de gör. Man blir inte mångmiljonär på hunduppfödning, men man kan vinna något som är mera värt än pengar: erkännande.  Russell Lamonby fick som ung ett livsintresse och klev in i den tradition, som fanns till hands för människor med det intresset. Den traditionen gav chansen att få fatta egna beslut i sin egen verksamhet, hitta gemenskap i tänkesätt, få vänner, möjlighet att resa till platser som han aldrig hade fått se annars och - förstås -  en del inkomster. Vad är det för ont i det?

Inget.

Det var inget fel på Russell Lamonby. Ett framåt huvud och ett gott hjärta med en särskild vrå för hundar är ingen kass kombo. Felet, som jag ser det, finns hos den tradition som han blev upplärd i. Den skapar värde hos en hund genom ord utan innebörd från någon som står och tittar på - och ingen vågar ifrågasätta orden. Vad menas med fantastisk benstomme och kan man se den utifrån? Varför är en ultrakort rygg bättre än en normallång? Vad betyder "kvalitet"? 

Visst skapar den traditionen på kort sikt framgång för en person, men priset är bekymmer för andra framöver. Vid det laget har domarna redan rört sig vidare till andra uppseglande kennlar och till andra uppseglande raser. Den bestående karriären är deras egen.

Bodil Carlsson

*Nya tider och nya tankar har gjort det oacceptabelt att använda far/dotter – och helsyskonparningar; nu dubblar man lite mera avlägsna släktingar i stället. Det kallas inte inavel då, utan linjeavel.