KONSTEN ATT POLISANMÄLA YRKESUTÖVNING: The Dog Wars

I veckan hittade en sida från en rasklubbs medlemstidning hem till mig två gånger. Ena gången som ett mail från en person, som med örat mot marken hör en hel del av det som rör sig inom hundvärlden; andra gången som prydligt urklipp med snigelposten i ett kuvert utan avsändare. Hade jag bara fått mailet, hade jag gissat på fejk, men så väl var det inte. Stackars SKK!

Innan jag fortsätter, låt mig berätta om en händelse för trettiofem år sedan. In på en vårdcentral i en svensk stad stegar en mamma, som kräver allergiutredning. Den bleke sjuåringen som hon har i släptåg hostar jämt, hans näsa rinner ständigt, han måste ju bara vara jätteallergisk! Hon skulle ha honom testad. Nu!

Något stämde inte riktigt, för den vanliga utfrågningen och den vanliga undersökningen visade inget av det vanliga vid allergi. Fanns inga allergiska bevär i släkten så långt ögat nådde. Fanns ingen typisk förhistoria med kliande böjvecksexem i treårsåldern. Fanns ingenting som lät som asthma, varken i berättelsen eller i andningsljuden hos lillkillen. Fanns inga utslag eller klåda efter röda bär, efter nötter, efter penicillin, ingen samvariation med pollensäsongen, inga problem efter att ha varit hemma hos kompisar med katt och hund – ingenting.

Vet ni vad som fanns? En mamma som rökte trettio cigarretter per dag. Inomhus.

Under diskussionen som följde, berättade jag för mamman att ingenting tydde på allergi och att pojkens kroniska luftvägsirritation hade en mycket troligare förklaring - hennes rökning. Det köpte hon inte. Det blev inte bättre, när jag sa som det är: bästa sättet att dra på barn allergi mot luftburna allergener är att utsätta dem för så mycket tobaksrök som möjligt. Bland annat därför ser barnläkarna inomhusrökning som barnmisshandel. Mamman blev svart i blicken. Det där skulle jag inte lägga mig i. Rökt i lägenheten hade hon alltid gjort, så vad var problemet? Hon hade inte beställt tid för att höra på en massa ovidkommande snack. Hon hade betalat för ett allergitest och inget annat! Så nu fick jag vara så snäll och ordna det – annars skulle hon gå till en bättre doktor och ta upp mina onödiga utläggningar med min chef också. Jag önskade henne lycka till med båda projekten.

Hur det gick? Hon fick förstås sitt allergitest, för tänk om hon hade rätt och jag hade fel? Men testet kom som väntat tillbaka negativt. Blankt, inget napp, ingenting. Pojken hade ingen allergi. Han hade en mamma, som tänkte fortsätta göra precis som hon ville och som trodde att medhåll går att köpa för patientavgiften.

                                                            *   *   *

För mig var detta en ovanlig händelse. För veterinärerna är det vardagsmat. Ni minns trubbnosuppropet? Trubbnosuppfödare drog i korståg mot yrkeskunskap hos veterinärer. De hade rätt och veterinärerna fel! En av initiativtagarna, en vanlig svensk veterinär, fick läsa på sociala medier att om man såg henne korsa ett övergångsställe, så behövde man inte göra sig besvär med att bromsa.

Det dök upp listor på ”trubbnosvänliga veterinärer”. Väluppfostrat folk, som inte höll på och tjafsade om andningsbesvär, utan förstod varför man betalade för besöket.

I årets första nummer av Mopsallehanda, medlemstidningen för den illustra rasklubben Mopsorden, kommer den logiska fortsättningen.

Rasklubbens styrelsemedlem skriver att mopsägare som tar sina helt friska hundar* till veterinär för någon åkomma får höra, att mopsens näsborrar är för trånga och att hunden behöver opereras. Detta kan veterinären tydligen inte alls bedöma – bara hundägaren själv. Eller rasklubbens styrelse. Tillochmed har det inträffat, att icke väluppfostrade veterinärer har sagt att djurägare som inte åtgärdar en plågsam förträngning av luftvägarna kan anmälas för vanvård!

”Detta är inte en engångshändelse utan tyvärr ganska vanligt”, skriver rasklubbens sekreterare. ”Förutom att de vill operera helt symptomfria, friska mopsar*, så hotar de med anmälan...”

Finns det kanske en anledning till att den här diskussionen mellan veterinäreroch mopsägare är ganska vanlig? Vem kan avgöra vad som är friskt och symptomfritt? Inte  veterinärerna, det är säkert. Rasklubbens styrelse har tydligen däremot den kompetensen. Per distans, varje gång de blir uppringda av oroade mopsägare.

I en separat ruta på sidan kommer så smällen. Nu skall veterinärerna få se vem som bestämmer! Detta är vad mopsägare uppmuntras - eller beordras, för tonfallet är av det bestämda slaget - att göra. Jag återger en liten bit av den rödinramade rutan, så att ingen läsare skall tro att jag hittar på. Det står faktiskt så. NI SKALL SEDAN POLISANMÄLA VETERINÄREN...

l

Det här skrivs alltså i rasklubbens tidning, vars ansvarige utgivare är rasklubbens ordförande. I samma styrelse sitter  en person med samma namn som den, som uttalade sig om veterinärer på övergångsställen. Man får anta, att styrelsen som helhet står bakom tanken att polisanmäla veterinärer för att de gör sitt jobb och berättar för djurägare, vad de ser som ett hälsoproblem för djuret.

Min tanke är, att Mopsorden just har skjutit sig i foten. Man kan inte polisanmäla någon för att de utövar sitt yrke så som de är ålagda att göra. Däremot kan man fundera över, om det juridiskt är fritt fram att hota dem med polisanmälan, när de gör det.

Mitt förslag till Veterinärförbundet är att de omgående kontaktar sina jurister för att få den frågan belyst.

Mitt förslag till SKK är att de ser till att ta Mopsordens styrelse i örat. Redan finns en alternativ liten rasklubb för mops, där hundar hälsotestas innan de får gå i avel och där nosryggar är helt acceptabla företeelser. Klubben står utanför SKK, men folket där verkar bry sig mera om sina hundars hälsa än om stamtavlor från SKK och officiella utställningar.

Vill man hjälpa sådana klubbar att växa och föröka sig? Då skall man låta renrasavelns värsta dumheter hållas.

Bodil Carlsson 

*min kursivering, direkta och indirekta citat ur tidningen, s 5.