Provokationen del 15) SÄNGKAMRATER

Ni vet att det finns ett amerikanskt ordspråk som säger att man blir som man umgås?  Om man går och lägger sig med hundar, så vaknar man med loppor.

Det här är vad hundarna säger: om man går och lägger sig med människor, så vaknar man med sängkvalster.

Stycket nedan är taget från företaget Dermeca Pharmacas sajt. De säljer saker, förstås. Men de har också information, som jag uppfattar som saklig och bra. Alldeles särskilt tycker jag om avsnittet som handlar om att kvalsterallergi inte har ett skvatt med inomhusdamm och städning att göra!* Tillräckligt många kvinnor har levt med dammsugare och skurborste som moraliska tjänstetecken och jagats av doktorer, omgivning och sitt eget dåliga samvete att ”hålla rent” för barnens skull. Sanningen är enkel: det går inte att hålla rent från sängkvalster. Där människor finns, där finns sängkvalster. Så glöm kvällstidningsrubrikerna som frågar om du faktiskt visste, att du går omkring med levande kvalster mitt i ansiktet. Den som inte har levande kvalster på kroppen är själv död.

http://www.medeca.se/kvalsterallergi/vanliga-fragor/staedning-a-damm/60-dammallergi-finns-inte

"Om sängkvalster

• Från fossilfynd vet man att kvalster funnits i ungefär 400 miljoner år. De fanns innan dinosaurierna och överlevde dem. Därmed är kvalster ett av de äldsta nu levande djuren. Det som vi idag kallar för sängkvalster uppstod för ungefär 20 miljoner år sedan och man räknar med att de för ungefär 10 000 år sedan flyttade in i människoboningarna.
  Sängkvalster finns där människor finns och är spridda över hela jordklotet, med undantag för arktiska och torra områden. Det totala antalet arter av kvalster är mycket stort. Man tror att det kan finnas miljoner arter spridda från havsdjupen till topparna i Himalaya. Ett fåtal kvalster kan ge allergiska besvär. En grupp av dessa finns i våra bostäder. Eftersom de första hand trivs i våra sängar finns det skäl att kalla dem sängkvalster."

• 
  

Skönheten på bilden ovan heter Dermatophagoides farinae, eller möjligen Dermatophagoides pteronyssinus. Mest troligt här i Sverige kanske farinae, eftersom pteronyssinus verkar föredra de varmare och fuktigare delarna av jordklotet. Dermatophagoides betyder bokstavligen ”hudätare, typ” och det är vad de är: de tuggar i sig våra döda, avflagnade hudceller. Våra sängar är fulla av båda sorterna, hudcellsrester och kvalster: vi fäller något gram platta, knastertorra hudcellsrester varje natt och det räcker för att bjuda hundratusentals kvalster på middag. Jag hittar inga uppgifter om vad de levde av innan de slog sig ihop med oss, men numera måste de vara en av de mest framgångsrika arterna på planeten. Ju mer vi värmer upp våra hem, ju högre luftfuktighet får vi inomhus, och desto fler blir våra sängkvalster. Hur många känner vi som idag anser att det är normalt att ha underställ och dubbla tröjor inomhus om vintern? Eller som torkar lakanen uppe på vinden eller rentav utomhus även vintertid för att slippa få det fuktigt inne?

Inte särskilt många, kanske. Men för femtio år sedan var det vanligt. När forskningsrapporterna anger ”livsstilsförändringar” som anledning till det växande problemet med kvalsterreaktioner, tycks det vara detta de avser. Att vi spenderar mera tid inomhus i varmare hem med högre luftfuktighet och – kanske – sämre ventilation nu jämfört med då.

Sängkvalster upptäcktes som orsaken till allergi, asthma och atopiska exem hos människor så sent som 1964. Numera finns det så mycket info att hitta om dem, att det är svåröverskådligt – en forskningsrapport från 2013 nämner 14 identierade allergener från bara farinavarianten, en från 2015 anger 20 stycken - men två saker verkar alla vara överens om. Problemet har inte blivit mindre under de femtio år som gått, tvärtom – och det drabbar inte bara människor. Hudätarkvalstren anges som den vanligaste inomhusorsaken till allergier både hos oss och hos hundarna. Själva krypen gör oss inget ont – de suger inte blod, de infekterar inga sår, och det är inte dem vi blir allergiska mot.

Men en hårdtuggad kost kräver sina matspjälkningsenzymer och våra gamla sängkamrater är utrustade med kraftfulla sådana. De är väldigt små, sängkvalster – ni kan rada upp många kvalster på det antal millimetrar som går åt för att skriva ut deras namn – så deras tarm är kort. Av proteinspjälkande enzymer som följer med maten in i ena ändan kommer en hel del ut i oförändrad form i den andra. Det är det vi inte tål. Den som vaknar på morronen med intensiva nysningar, eller i värsta fall asthma, kan vara en människa som är allergisk mot enzymerna i kvalsterspillning. Den som vaknar i samma säng med morronklåda kan vara hund.

Bodil Carlsson

* Sängkvalster lever inte länge i vanligt damm i hörnena. Det är alldeles för ljust, torrt och kyligt i deras tycke. Däremot klarar sig tuberkelbakterier utmärkt på sådana ställen och det har man vetat länge. Min gissning är att dammskräcken kommer därifrån.

PROVOKATIONEN del 14) LITET AV VARJE

Något är märkligt med stadsmiljöer. Folks förehavanden griper in i varandra överallt. Här går hunden och jag vår kvällspromenad längs motionsspåret och där i rimfrosten ligger två skivade purjolöksringar och en tumändstor falukorvsbit. Vem lägger ut något sådant? Och varför?

Ingen vet, men hunden var tacksam för falukorven. Nästa morgon kräktes hon och det var dags för 10 mg prednisolon igen. Då hade vi 37 kortisonfria dagar bakom oss. Dagboken redovisar på 14 veckor 47,5 mg prednisolon. Före bytet till Anallergenic gick det åt 75 mg för varje fyraveckorsperiod och på fjorton vanliga veckor skulle intaget ha sprungit upp till 262 mg.

Vad hände under de här månaderna? Vi rörde på oss våra fyra timmar var dag. Kortisonhullet smälte gradvis bort från hundens revben, samtidigt som bog- och lårmuskler ökade i omfång och hårdhet. Orken blev mycket bättre: det krävs tid och en snabbfotad kompis för att få henne riktigt andfådd nu. Och sakta men säkert har det tunnslitna, torra, spruckna rosa i trampdynorna svartnat till oömt och slätt. Tassarna som oroade veterinären i somras går nu ett par timmar i sträck på fruset och kantigt underlag: småstenskross mot halkan på asfalten, stor krossten i hjulspåren på skogsvägarna, styvt fruset gräs. Huden mellan trampdynorna är blek och klådfri. Jag tror inte att det skulle gå att hitta många jästsvampceller där längre.

Sedan har en sak till inträffat, en som jag inte riktigt hade väntat mig. Hypoallergenic och varannandagskortison gav var för sig, eller tillsammans, en förstoppning som slutade så, att hundstackarn en eller max två gånger varje dag med möda tvingade ut små samlingar av stenhårda, svarta, russinstora kulor som nästintill studsade mot underlaget med ett ping! Bytet till Anallergenic märktes omedelbart, men inte så att det blev som förr. Det som kom ut var samlingar av små, släta, ljusa cylindrar. Allt eftersom kortisonet blev sällsyntare, blev cylindrarna lite mera hopklumpade, men de var fortfarande släta små cylindrar. Och så, efter ett par veckor i sträck utan kortison, var det plötsligt, från ena dagen till nästa, normalstora klumpar med avtryck från slemhinnevecken i tarmen igen och en helt ordinär brun färg.

Något bra har hänt med hundens tarmflora, men frågan är vad.

Påverkar kortison tarmfloran? Ja, om man sprutar laboratoriemöss med dexamethason – en mycket starkare kortisonvariant än prednisolon – i högdos i en dryg vecka, eller i lägre dos i tre veckor, så ändras tarmfloran och dessutom påverkas generna som producerar det skyddande slemskiktet som tapetserar tarmens innervägg. Nu var labbmössen i den forskningsrapporten inte helt vanliga möss, utan genetiska specialvarianter, och doserna höga, så det är osäkert hur stora växlar man kan dra. Men nog ser det ut som att påverkan finns.

Men probiotika och prebiotika, då? De där sakerna som man får läsa i varenda annons för hälsokost att man ska se till att få i sig, för att det ena tillför hälsosamma bakterier – typ levande yoghurtkultur, ni vet: probiotika – och det andra, prebiotika, som gör att de hälsosamma sorter vi redan har ska trivas och föröka sig?

Ja, det är inte heller så enkelt att veta. Läs det här ur en artikel i Läkartidningen 2010! De som skriver är bl a professor Ingemar Ernberg vid insitutionen för mikrobiologi och Peter Benno, läkare vid mag-tarmmottagningen på Läkarhuset Hötorgscity.

Bakterier – vänner eller fiender?
I dag bejakar vi bakterier som orsak till ohälsa, dvs en »utarmad« tarmflora till såväl kvantitet som kvalitet. Den moderna hälsomedvetna människan bemöter detta genom att å ena sidan lägga ner miljarder kronor på att tillföra olika probiotiska preparat, å andra sidan göra allt för att hålla bakterierna stången genom att låta sig överbehandlas med antibiotika, konsumera en sönderprocessad steril mat, praktisera tarmsköljningar (minst 50 procent av tarminnehållet utgörs av bakterier) samt förskräckas av fynd av E coli i köttfärsen (ICA Västerås 2005) – vilket är samma species som används som probiotika i Mutaflor (E coli Nissle 1917), se ovan. Vi kan nog bäst sammanfatta vår nuvarande inställning till mikroorganismer som ett uttryck för olycklig kärlek.
Koloniseringen av alla djur, inklusive människan, som sker efter födelsen och sedan fortgår genom hela livet, utgör en viktig del i uppbyggandet av ett extremt komplext ekosystem, och detta kan svårligen kompletteras med några få utvalda mikroorganismer under epitetet »probiotika«. För detta är våra kunskaper om ekosystemet i tarmen fortfarande alltför rudimentära. Bakterier i tarmen är ofta snarare våra vänner än våra ovänner. Det är dock fortfarande mycket osäkert hur mycket probiotika bidrar till den vänskapen.



En annan sak som därmed är mycket osäker är hur mycket av det som saluförs som är värt pengarna. Kilopriset för vanliga, hyggliga E. coli i det internationellt marknadsförda Mutaflor är sannolikt mycket högt. Varför man skall äta gramdoser av samma tarmbakterier, som man redan har kilovis av, förstår jag inte riktigt heller. Den enda vettiga studie jag hittar ville undersöka, om gamla patienter på vårdhem med multiresistenta E coli i tarm och urinvägar – som alltså riskerar att råka mycket illa ut, om de skulle få en uppåtstigande urinvägsinfektion – fick en förändrad tarmflora, när de hade matats med kapslar av Mutaflor. Tyvärr – det fick de inte. Det hade nämligen varit ett vettigt sätt att använda Mutaflor.



Så vad hände med min hund? Jag tror, att när hennes immunförsvar inte längre behövde kämpa ner födoproteiner som det hade fattat motvilja mot, och när prednisolonet hade varit borta tillräckligt länge, så normaliserades hennes tarmflora på egen hand. Det tog bara lite tid. Inte för att jag har låtit bli att skaffa henne tillgång till både pro- och prebiotika under de här månaderna. O nej! Alldeles avsiktligt har vi promenerat och sprungit efter kastboll i kohagar bemängda med bruna högar som ni inte vill veta något om; boll som hamnat i brun hög har lyckligt plockats upp av hund; svalkande bäckar och pölar med ruttnande höstlöv, kossornas friluftsbarer, har avsmakats, inte av mig, men av hunden, vars bakteriedödande magsaft är tre gånger surare än min; härliga pinnar täckta av grönt, slemmigt material har kampats med. Vad tror ni: om man nu hade topsat och odlat från hundens kindslemhinna under våra expeditioner – hur många arter av jordbakterier, av mögelsvampar, av alger, av rester av tarmbakterier och tarmceller från ko, hare, rådjur, älg och fågel hade man hittat? Hur mycket innehåll från gräs- och lövceller av olika arter med vidhängande bakterier?
Man skulle, vill jag påstå, ha hittat lite av varje. Och om man nu skall försöka sig på att tillföra något, något vid sidan av den gamla vanliga processade bakteriefattiga maten i den gamla vanliga skurmedelsprocessade bakteriefattiga hemmamiljön, så är det kanske precis det man skall tillföra. Inte envetet  återkommande doser av en och samma bakterie – utan smådoser hittade här och där. Just litet av varje.
Så var gång vi kom hem, åkte vandringskängorna av och fick torka utomhus, tills det bara vara ett tunt skikt av lera och litet av varje kvar. Sedan åkte kängorna in i hallen för att därifrån sprida osynliga smådoser av litet av varje inomhus. Precis som det var i hemmamiljön på landet, där hunden växte upp, innan hon blev allergisk.
Bidrog något av det här till att göra henne bättre? Det vet jag inte. Men jag vet, att det inte gjorde henne sämre. Och det var vad jag ville ta reda på.



Bodil Carlsson

ÖVER FÖR DEN HÄR GÅNGEN

Så var den över för den här gången, årets värsta helg. Den som så många av oss väntar på med en klump i magen. Hur skall det bli i år?
Hur ska det gå?

För oss två på vår lilla plätt gick det bra. Men det gjorde det inte för alla. I morse var tidningarna på nätet fulla av de där berättelserna, som har blivit det vanliga, och på sociala medier var det också det vanliga. Uppropen mot fyrverkerier varvade med inlägg om hur man måste få ha lite kul och om hur djurägare ska sluta överföra sin oro och börja med att träna bort rädslan i stället. Som om det bara var hundar det handlade om (och som om alla hundar gick att träna till vad som helst).
Men det är inte bara hundar det handlar om. Det handlar om vad som händer, när man kan köpa sig nöjet att göra som man har lust och lämna konsekvenserna åt någon annan.
I stadsdelen där jag bor gick någon ut på sin balkong på ett hyreshus uppe i betongcentrum och fick raketer skjutna mot sig. I en annan stad har en ung tjej turen att ha ögonen och det mesta av sitt ansikte i behåll efter att ha blivit träffad. På en annan plats gick en stallägare ut tidigt för att ta in hästarna, innan explosionerna började, men hennes granne hade inte lust att vänta till kvällen med raketerna, så hästarna skenade ut i sumpmark och mörker. Någonstans har någon förlorat en fölunge. Någon sitter över helgen med sina hundar på ett hotellrum nära en flygplats för att slippa se deras skräck. Någon annan bokar en längre resa till en kommun med lasershow och tyst stugby. Andra sitter i sina bilar långt ute i skogen. Alldeles utan hundar avstår någon från att gå och handla, för man vet aldrig när det kommer en smällare.  Någonstans i grannskapet sitter en demenssjuk gamling ensam i sin lägenhet medan fönsterutorna skallrar: hemtjänsten har berättat om honom. Någonstans sitter den lilla syriska tjejen i sin rullstol och lyssnar, hon som blev av med båda benen strax ovan knäna i en splitterbombattack eller under en fallande husvägg - ja, henne har jag mött: hon finns. Någonstans i närheten.
Någonstans, på många någonstans, finns det folk som är rädda för att gå ut och rädda för att säga ifrån; man kan få bangers eller raketer skickade mot sig som tack.
Det här handlar inte om hundar. Det handlar om vad som händer, när okontrollerad privatkonsumtion kliver fram medan samhället kliver undan och blir en frånvaro i form av en överbelastad telefonväxel hos polisen.

Själv har jag tur med min hund, iallafall än så länge och till nästa nyårshelg. Det här fotot visar en collie klockan tio på kvällen: då hade det skjutits skapligt i ett par timmar inne i bostadsområdet. Halv elva gick vi ut för den vanliga kissrundan. En stor och säkert dyr pjäs briserade i ett stjärnregn över oss; hunden sänkte sin svans en aning, skyndade på stegen hemåt lite... och det var det. Kvart över elva såg hon ut så här.

Sedan var det läggdags. Strax före tolvslaget drog smällandet, sprakandet, gnistrandet och väsandet igång på allvar. Hunden hoppade upp i sängen och satte sig mycket nära. Hon tittade betänksam ut genom fönstret. Så satt vi en stund tätt ihop och så suckade hunden, la sig ner och somnade.
Så den här gången var det inte jag, som behövde ta till Nozinan. Det var inte jag,som satt i badrummet med torktumlareni full gång och det var inte jag, som ringde för att höra om man vågar ge hunden sitt eget sömnmedel, eller om det går att använda fetvadd och elastiska lindor mot ljudet och ångesten.
Det var några av mina grannar.

Jag är oerhört tacksam mot uppfödarna bakom min hund, de som prioriterade bra nerver och förmåga att komma över obehagliga upplevelser. Men det förändrar ju inte situationen i stort. Den är inte rimlig. Några människors nöje skall inte vara samma sak som många andras plåga och oro; och de som prioriterar sitt nöje får också lov att ta hand om följderna.
Så vet ni vad jag hoppas? Jag hoppas att kvinnan som förlorade fölungen stämmer sin raketälskande granne och jag hoppas att djurorganisationerna hjälper henne med den saken. Jag hoppas, att den som inte kan bo hemma över nyår gör ett helt egenmäktigt avdrag på hyran och att Hyresgästföreningen ställer upp och bidrar med juridisk argumentation, för en lägenhet som inte alltid går att bo i är inte värd att alltid betala fullpris för. Jag hoppas, att den som betalar för ett flygplatshotell debiterar sin kommun för kostanden: det är kommunens skyldighet att svara för att ordningsstadgan efterlevs.  Jag hoppas, att de som älskar sina rakettårtor också lär sig älska att ta en längre promenad bort från tättbyggda bostadsområden för att utöva sitt nöje och att att de även lär sig älska att städa bort miljöfarliga rester, när de har roat sig färdigt, i stället för att förutsätta att alla andras skattepengar skall ordna upp efter dem som vanligt.
De flesta av oss gillar inte det här nya vanliga.
Enbart hövliga upprop tror jag inte på längre. Politisk lomhördhet behöver lite vassare tilltal än så.

Bodil Carlsson














































































































 ta konsekvenserna. För konsekvenserna står någon annan för.