PROVOKATIONEN - del fyra: en klassisk historia

Den här riktigt kalla, blåsiga dagen med skarpt solsken är återigen en tolfte utan kortison. Vi har haft två kortisonfria tolvdagarsperioder de senaste fyra veckorna, eller två kortisondagar under en månad: 15 mg totalt på 29 dagar. Inte sedan vi började behandlingen i november 2015 har det varit så lite kortison!

Vi firar med att mörda sängkvalster. Det jobbet tar tid. Och medan det pågår skall jag berätta en historia, som sedd i ljuset av en del veterinärmedicinska rapporter kanske inte är ovanlig, utan tvärtom följer ett mönster.

Vi flyttade i december 2014 från en liten gård på landet till ett bostadsområde i utkanten av en stad. På landet bodde vi i ett hundraårigt trähus med självdrag av den sorten som förslog för att få hundpälsarna att vifta, när det blåste storm ute. Vad som rymdes i de breda golvspringorna av hödamm, trädamm, pollen, jordsmulor, torkade jordbakterier, förtorkade rester av allt som finns på ett stallgolv, katthår och mushår och spindelben och annat kan man bara gissa; jag tror att bara Vår Herre hade koll på det. Hunden föddes på hösten 2013 och kom dit som åttaveckorsvalp. Hon levde sitt första år med en annan hund och en katt dels inne i huset med självdrag, dels ute på gårdsplan, ute i hagarna med allt pollen och alla sorters djurspillning, varav något del konsumerades och annan trampades i. Hon drack ur bäckarna i marker där vildsvin och betesdjur också drack. Många dagar var hundarna utomhus åtta timmar eller mera. In gick man för att äta och sova.

Nå, vi flyttade. Till ett centraluppvärmt hus av betong, på betongplatta, med mekanisk ventilation. Första veckan rann ögon och näsa av den torra, varma luften. Sedan stängde vi av hälften av värmeelementen och fick det drägligare. Vi vädrade: fönster och dörrar öppna. Det fina svarta dammlagret på de prydliga vita fönsterblecken utomhus hittades snart på de vita fönsterbrädena inomhus. Självklart: den mekaniska ventilationen låter luften passera genom ett filter på vägen in. Det finns inga filter som rensar luften i en vidöppen dörr. Vi får in stadsdamm. Vi kunde ju inte stänga av asfaltsvägarna och bilarna, som cirkulerade på dem och spred partiklarna från vägbeläggningen och avgasrören och däcken. Vi kunde inte stänga av värmekraftverket vars höga skorsten lyser som en fyr mot natthimlen någon dryg kilometer bort. Här finns inga golvspringor; men vad som ingår i det fina svarta dammet kan man gissa sig till.

Vi kunde förstås inte vara utomhus på samma sätt. Folk gick förbi på de smala gångarna mellan husen och hundarna talade om det, skällde, för det var ju deras jobb.

De vande sig med tiden vid att förbiströvande människor var orelaterade. De vande sig vid att det fanns gott om barn, som gärna ville hälsa på dem, och många många småhundar, som inte alls ville hälsa utan tvärtom mest var förskräckta eller arga, men de hade onekligen behållning av en del av allt det nya. Vi vandrade. Vi åkte buss. Hundarna lärde sig mycket nytt.

Någon gång under våren 2015 började det märkas, att den unga hunden ofta var trött i slutet av upptäcktsfärderna. Hon ville inte riktigt vara med. Hon ville gå hem. Det här var i anslutning till hennes vårlöp och jag minns att jag tänkte, att det kanske var litet för mycket för henne trots allt– så många hundar, så många obekanta hunddofter, så mång andra revirmarkeringar överallt, det blev kanske lite stressigt?

Hon varvade upp på ett sätt som hon inte hade gjort tidigare. Cyklister som kom svepande förbi bakifrån, en bil som svischade förbi – hon gick igång och hade svårt att släppa. Hängde i kopplet och skällde gällt.

Under sommaren och hösten började hon ulka. Sedan – i anslutning till höstlöpet – kom kräkningarna. Och det var så, efter veterinärbesök och medicineringsförsök mot irriterad mage, som hon kom till sin gastroskopi och bilden var mycket tydlig: kraftig djupgående inflammation i magsäcken.

Jag stirrade på gastroskopisvaret. Med ens blev det lätt att förstå både varför hon hade varit hängig och varför hon hade verkat stressad ibland. Hon hade inte bara mått illa. Hon hade haft ont.

Ni vet redan hur det gick: allergifoder och en högdos kortison. Hunden vände som en hand och blev sig själv igen, men... Ingen kan leva sitt liv på en högdos kortison, för det kommer att bli ett kortare liv och rätt snart ett inte särskilt bra liv. I ett och ett halvt år har hunden alltså haft ett allergifoder, som höll henne bättre men inte bra, och en evinnerlig radda låga kortisondoser, som hindrade henne från att bli ännu sämre., men som satte ned kondition och muskulatur och fördröjde nybildningen av horn på trampdynorna. Och så mot slutet av sommaren 2017, när det drog ihop sig till löp, började hon dessutom klia. Hon kliade i öronen, på kindrna, på buken, mellan trampdynorna och i området runt urinrör,slidöppning och ändtarm. Hon kliade sig på mornarna.

Byte till Anallargenic. Hunden blev väldigt mycket bättre. Provokation bekräftar diagnosen födoämnesallergi. Magbesvären försvann. Men det gjorde inte klådan. Hon kliar sig fortfarande nästan varenda morron. Och de gånger då hon har hunnit kapa åt sig en benbit eller något annat otillåtet utomhus och kräks och mår dåligt och kliar igen – då tar en enstaka kortisongiva bort magsymptomen. Men det påverkar inte klådan lika mycket.

Så: det som just nu ser mest sannolikt ut är, att under den långa, långa tid som hundens immunförsvar har sysslat med att försvara henne mot något som det förr uppfattade som mat och nu ser som farliga artfrämmande proteiner, så har det till sist lärt sig att reagera på något annat också. Luftburna allergener. Mycket lik atopisk allergi hos människa. Och precis som hos oss mycket vanligare under de senaste decennierna.

Det som är ett bekymmer hos människor drar till sig forskning på hund. Det kommer rapporter. Och medan de misshandlade sängkvalstren ute i solen och kylan förhoppningsvis lämnar jordelivet, eller åtminstone bestämmer sig för att skjuta upp sin familjebildning, så läser jag på.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN - del tre

 Den 1 september kom jag ut från en veterinärklinik med en ny säck foder på axeln, åkte hem och bytte till det nya rakt av, från ett mål till nästa. Förhoppningarna var dämpade, som det blir när något har hållit på länge – i mer än ett och ett halvt år hade hunden fått det första specialfodret och sin varannandagsgiva prednisolon. Det gick som man kunde förvänta sig att en långtidsbehandling med kortison skulle göra: ökad vikt, men mindre muskel. Sämre ork och uthållighet. Alla försök att glesa ut kortisonet hade lett till att ulkandet och kräkningarna kom tillbaka; hunden mådde inte bra, hon blev trött av långpromenader. Under sensommaren 2017 började hon dessutom klia sig. Hon slickade sig på magen, där huden var rödflammig; hon slickade och tuggade mellan trampdynorna, där huden också lyste illrosa. Hon började gnugga öronen mot golvet för att det kliade i hörselgången.

Det värsta var ändå själva trampdynorna: vi bor inte längre på en plats, där man kan välja bort asfalt. Alla vägar härifrån är asfaltvägar.

Asfalten slet bort hornlagret och kortisonet gjorde att det inte återbildades. Till sist försökte hunden undvika att gå där hon visste att det skulle göra ont. Gick vi längs parkeringsplatsen, höll hon sig på den målade vita linjen som markerar bilplatserna. Gick vi inne i stan, valde hon de släta cementplattorna. Veterinären tittade på trampdynorna. Hon skakade på huvudet och och såg dyster ut: ”Vi får hoppas att det blir en mild vinter.”

Ja, vem vill gå på asfalt som håller minus tjugo utan skyddande skor?

De första tolv dagarna på det nya fodret gick förbi utan en kräkning och med mindre klåda. Jag trodde inte riktigt mina ögon, men det var sant. Huden på magen bleknade. Slickandet avtog. Någonting inne i hunden var lugnare... och någonting på utsidan, i leklust och vakenhet, hade blivit mera alert. Sedan kom alltså, alldeles för snart, den oplanerade provokationen med en reptilsnabb tvååring som regnade godsaker över en lika snabb hund. Grisprotein, nötprotein, nötfett i form av smör, gluten, mjölkprotein och därtill allt som kan tänkas ingå i en stor klick vaniljfyllning plus valda delar av en schwartswaldstårta!

Han hade kungligt roligt, lillkillen, och hunden hade inga invändningar heller; men matte borde kanske ha haft förstånd på att inte avvika från köksbordet, för redan samma kväll hördes ljudet av frenetiskt tuggande på tassar och nästa morgon var kräkningarna tillbaka i full styrka. Samma trötta, håglösa hund vankade efter i kopplet resten av den dagen. Och dagen därpå. Och nästa.

Det tog faktiskt drygt två veckor, innan hon var okej igen. Sens moral: väck inte upp ett taggat immunförsvar i onödan, för det tar tid, innan det somnar om. Det behövdes kortison igen – högre dos, men mera sällan – och långsamt blev allt bättre. Den 2 oktober var den första av vad som skulle bli de första elva kortisonfria dagarna på mycket, mycket länge. Glad, pigg hund igen, trampdynor som börjar svartna. Och vad händer? På kvällen den 12 oktober hittar hunden ett ben i gräset längs en asfaltgång.

Nästa morgon kräks hon och tuggar på tassarna. Asfalt är inte det enda vi har gott om här. Grillentusiaster har vi också. Massor.

Överhuvudtaget är stadsbor bra på att strö saker omkring sig och låta någon annan ta hand om det. Traktens alla skator och kråkor ställer gärna upp. Benbitar, en kvarts kebab med eller utan stanniol, en halv kokt med vidhängande bröd, kvarlevorna av en ostmacka – allt finns på mycket oväntade ställen och att hitta de ställena är just vad hundars luktsinne är tänkt för. Dystert överväger jag ibland att skaffa en specialgjord munkorg, som lämnar nosen fri, men förhindrar gapet att öppnas; sedan tänker jag, att folk skulle ta henne för Hannibal Lecter och bli rädda. Och vad skulle hennes hundkompisar tro?

På morronen den 13 oktober är det alltså dags för 7,5 mg prednisolon igen. Den dagen är hunden därmed i gott skick: magsymptomen försvinner på kortison. Klådan ger inte med sig lika lätt. De följande dagarna är hon kräkningsfri; kliar, men piggnar på sig. På eftermiddagen den 17 oktober är det dags igen. Då försvinner en motbjudande svart bit – regnblöt rå blodpudding, i bästa fall – in i hundgapet från sitt gömställe under en av alla de välansade häckarna. Nästa morgon kräks hon. Dags för 7,5 mg prednisolon igen och de tre följande dagarna är det spridda ulkanden och klåda som gäller. Som sagt, väck inte det immunförsvar som sover - särskilt inte gång på gång och tätt inpå. Det tar desto längre tid på sig för att somna om.

Låter det dystert? Inte alls. Jag lärde mig en viktig sak. Magsäcksinflammationen och kräkningarna är en födoämnesallergi, där provokationerna kan inträffa när och var som helst, om jag inte ser upp. De kommer att inträffa, oavsett hur mycket jag försöker undvika dem. Klådan kanske inte enbart är födoämnesallergi. Troligen är detta en atopi också. Det finns numera något annat, som immunförsvaret har lärt sig att gå igång på... och den ena reaktionen håller igång den andra.

Men nu är kortisonfrihet det nya normala. Så här ser bokslutet ut idag:

FÖRE FODERBYTE: PREDNISOLON 75 mg PÅ FYRA VECKOR – ALLTID.

EFTER FODERBYTE: PREDNISOLON 32,5 MG PÅ FYRA VECKOR EFTER PROVOKATION

Hunden springer längre och fortare på de dagliga konditionsrundorna på vår lilla fotbollsplan. Hon blir inte andfådd lika fort – och när hon blir det, hämtar hon sig snabbare och ber om en ny omgång spring efter kastboll. Muskulaturen i bog och lår börjar fylla ut.

Så här ser trampdynorna ut nu.

Och så här ser hunden själv ut, när vi är ute på en lång vandring till klubben och hon pustar efter lösspring i högt tempo.

Fast det bästa syns inte på något foto. Det bästa är när hon går före i kopplet efter en tvåtimmarsvandring, när hon hoppar upp i soffan och vänder sig på rygg för att bli kelad efteråt. Det bästa är när hon sträcker på sig och grymtar av välbehag.

Det bästa är att det börjar vara bra att vara den som bor inne i den kroppen igen.

Inte alla dagar – men många.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN - Del två

Kräkningar var inledningen. Ett rött öga emellanåt. Tuggandet på tassen. Och så kortison, först mycket och sedan ner till lågdos. Lågdosen var tillräcklig för att hålla det mesta av symptomen borta, men hunden blev inte frisk. Hon blev liksom inte sig själv igen. Och även om kortisondosen var låg, så låg att veterinären kanske tvivlade på att den egentligen gjorde någon skillnad, så märktes ju vad som hände när den på försök togs bort: snart var alltsammans tillbaka igen. Alltså gjorde den skillnad. Den påverkade immunsystemet. Och det som påverkar immunsystemet måste vi tänka oss påverkar resten av kroppen också. Viktuppgång, förhöjt sockerläge, ökad risk för infektioner. Sämre ork. Tunnare hud som läker långsamt. Det är vad kronisk kortisonbehandling gör med oss.
Man tittar på sin sansade, kloka, glada unghund och man vill inte se fortsättningen.

Fram och tillbaka grubblade jag. Vad var det egentligen som hände här? Var det något annat än en födoämnesallergi? Kunde det vara en autoimmun sjukdom? Människor har en, som slutar med att deras ödelagda magsäcksslemhinna inte kan ta upp vitamin B12. Kan hundar ha det? Kunde det vara ett parasitangrepp? Om det finns runt 300 människor i Sverige just nu som har eller misstänks ha en allergi mot rött kött efter bett av brun fästing – kan inte ett antal hundar ha samma sak? Om hundens magsäck såg så inflammerad ut ut som den gjorde, vilken anledningen än var, kunde hon verkligen tillverka den faktor som gör det möjligt för kroppen att ta upp vitamin B12 ur maten – eller behövde hon tillägg? Kunde detta vara Crohns sjukdom hos hund?

Det mesta gick bort som förklaring. Nej, det kunde inte vara röttköttallergi – den enda djurgrupp som kan råka ut för det är vi och våra närmasta primatsläktingar. Alla andra har själva just sådant rött kött som den bruna fästingen gör människor allergiska mot. Nej, det skulle inte bli aktuellt med vitamin B12 – hundar, men inte människor, har förmågan att producera molekylen som tar upp det vitaminet inte bara i magsäcken, utan även i bukspottskörteln. Och vilken parasit skulle slå sig ner i hundens magtarmkanal och leva där så länge i godan ro, skyddad av immundämpande kortison, utan att göra henne till en avmagrad krake med glanslös päls? Och varför var i så fall inte biopsierna från magsäcken fulla av eosinofila vita blodkroppar, specialstyrkorna mot just parasiter? Crohns sjukdom, eller någon annan variant av inflammatorisk magtarmsjukdom – var det troligt utan en enda diarré? Utan ett enda sår i magslemhinnan? Och vad orsakade klådan som hade tillstött? Huden på buken rodnade, hunden gick ner på golvet för att gnugga sina öron, och det var ilsket rött mellan trampdynorna.
Fram och tillbaka. Men hela tiden: om detta är en autoimmun sjukdom, då är kortison nödvändigt, men inte specialfoder. Om det är en immunreaktion på något utifrån, något som tillförs i maten, då är specialfoder nödvändigt, men kortison borde inte behövas.
Här stod jag med både och plus en hund som inte blev frisk. Fem milligram prednisolon varannan dag är 75 mg på en månad. Varje månad. Varje år som hunden lever.

Väckarklockan ringde till sist, när hunden började linka. Hon undvek grovt grus och sprucken asfalt. Hon grinade illa på skogsstigarna med torra tallkottar och vassa barr. Hon gick som jag skulle göra, om jag var barfota. Det berodde på att hon faktiskt var barfota: hornlagret på trampdynorna var nästan borta. Ömtålig rosa hud lyste bjärt igenom. Slutet på hundens vandring genom livet började anas, för ingen hund mår bättre än sina tassar – särskilt inte den, som inte är gjord för soffan.
Det fanns inte mycket att förlora på att pröva något annat. Ny säck med ett ännu mera hydrolyserat foder, kokt på sönderkapat hönsfjäderprotein, införskaffades omgående. Tvärt byte från det gamla till det nya. Kortisondosen gick ner till en högre dos med längre mellanrum: mellan 45 och 52 mg prednisolon på en månad.

Och hunden blev bättre. Mycket bättre! Ömfotad fortfarande, men så mycket gladare. Någon vecka senare hälsade vi på barnbarn, där minstingen precis har gjort upptäckten att hundar faktiskt både äter och gillar mat, även sådan som han inte gillar själv. Smörgåsbitar med skinka och ost flög genom luften och den lycksaliga hunden högg som en elitgymnastisk haj efter varenda nådegåva från barnstolen... och avslutade med att ta sig upp på diskbänken och sluka världens största vaniljbulle.
På kvällen var tasstuggandet tillbaka i full styrka och nästa morron var kräkningarna igång igen, hunden mådde allmänt dåligt och saken var klar. Ingenting annat än en ordentlig födoämnesallergi skulle bete sig på samma sätt, så de alternativdiagnostiska grubblerierna fick ett tvärt slut.
Och efter detta långa tvekande och undrande, så kändes det faktiskt rätt bra.

Bodil Carlsson