Allt verkar vara sig likt. Eller? Cruft´s BIS 2015: andäktiga hundhandlers, vidhängande högstajlade hundar, knäpptysta åskådarläktare. Högmässostämning. Och plötsligt! En djurättsaktivist som rusar rakt upp på altaret med skylt där det står: DOGS DESERVE BETTER!
Efteråt har The Independent nyheter om händelsen. Men där hittas också artikeln om hur engelska hundvärldsmänniskor gnisslar tänder över utlänningarna, som tränger sig in överallt med sina alldeles alldagliga jyckar, på tok för många är de, se bara, och vinner över våra hundar gör de också. Japp! Hur kandet bli på detta viset? Det måste vara hårsprayen!
Sedan har vi flera artiklar om den vackra irländska settern som deltog, återvände hem till Holland och tvärdog. Obduktion blev det. I magsäcken lär det ha hittats förgiftat oxkött. Familjen är självklart förkrossad och delägaren - för det finns en delägare, hundarna som skickas till Cruft´s brukar ha delägare och inte rätt och slätt vara någons älskade hund - delägaren, alltså, muttrar om att det kanske var en konkurrent om äran som delade ut oxköttet. Eller så en galen hundhatare. Eller - förstås - en djurrättsaktivist. Denna okristliga treenighet som finns till hands som förklaring, när det vi inte önskar faktiskt händer oss.
Engelska kennelklubbens årsmöte gjorde uppror och sparkade ut sin ordförande. Hans brott? Ja, han var för extrem, Steve Dean. Han är själv veterinär. Och var det inte under hans tid som veterinärundersökningar av vissa exteriört utsatta raser infördes? Var det inte under hans tid som utavel för en viss settervariant med extremt få, hårt inavlade hundar med en annan settervariant accepterades? En av de ledande damerna i upproret mot Steve Dean tyckte att det var förfärligt. Här satt en bunt "elitistiska veterinärer i sina elefenbenstorn långt borta från verkligheten" och bestämde om så riskfyllda projekt! Det skulle ju kunna födas valpar av fel färg!
Genetiskt kunniga personer lär påstå att det är en omöjlighet, ungefär som att två sobla collies plötsligt skulle få en valpkull med bara merle. Men vad vet väl de? De ledande damerna har alltid rätt. Och de sitter givetvis aldrig själva i tanketorn av elfenben långt, långt borta från biologins verklighet. Eller veterinärräkningarnas.
Man läser och vet inte om man skall garva eller gråta. Men låt mig, innan jag återgår till att betrakta en nyutslagen pion i denna lilla snutt till trädgård som visar sig bjuda på överraskningar från tidigare ägare, berätta en historia om vad som verkligen hände en irländsk setter i Holland för ett par år sedan. Det förhöll sig så, att en kvinna i Antwerpen väldigt gärna ville ha en vacker, djupröd valp. Hon tittade runt på hemsidorna. Hon hittade en, som såg bra ut. Hon köpte sin valp från den kenneln. Vid femton månaders ålder hade den hunnit dö i sin ärftliga epilepsi. Varför?
Jo - epilepsi finns hos alla hundraser och är en livslång risk för alla varelser som är försedda med en hjärna. Även hundar. Men det finns hundraser, där risken att utveckla epilepsi i unga dar är klart större än för andra raser. Irländsk setter är en av dem. Tittar man över rasklubbs- och hälsosidor, så ser man att epilepsi kommer rätt högt upp på listan över kända rasbundna sjukdomar. Det pågår forskningsprojekt som vill försöka hitta den genetiska bakgrunden till epilepsi just hos irländsk setter. Det talade inte uppfödaren om. Han skrev inget om det på sin kennelhemsida "for fear of bad publicity". När kramperna började visa sig hos valpen och veterinärräkningarna började ramla in hos valpköparen, lär han ha sagt att epilepsi - nä, det hade han aldrig hört talas om. Om valpen hade kramper, då måste det vara valpköparens fel: hon hade skämt bort hunden!
Valpköparen stämde honom. Hon hade hjälp av jurister från en organisation som heter något i stil med Djuren och lagen - obs! att detta är Holland, där ett djurrättsparti sitter i riksdagen och vann en plats i EU-parlamentet 2014 med 4,2% av rösterna. ( Just det, det är partiet som vill olagligförklara uppfödning av Cavalier King Charles efter att genomslagskraften hos Pedigree Dogs Exposed gjorde syringomyeli välkänd.) Och valpköparen vann. Uppfödaren fick ersätta henne för inköpspris och veterinärräkningar och dessutom åkte han på ett skadestånd - om det var för det lidande han orsakat hunden och henne, eller för att han hållit henne oinformerad, eller för att han försökt få henne att tro att ärftlig epilepsi kan vara köparens fel, framgår inte.
Det som framgår är en nyhet, däremot. Hemlighållande och skuldöverflyttning ser inte ut att fungera som skydd för säljaren i en holländsk domstol.
Skulle det gå bättre här?
Hållfasthet hos elfenbenstorn, någon?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar