DEN SISTA SOLEN

Det är den riktiga midsommardagens kväll. Och det måtte finnas en Gud nånstans trots allt, för någon  svepte undan molntrasorna och stillade vinden och lät den sista solen hälla sin gyllene genomskinlighet över oss, där vi gick. Vi två människor och en gammal schäfer, som nog såg  midsommardagen för sista gången.

 Han har stått i ett par år uppbunden i en lina på en gräsplätt. När han såg hundar på håll, då skällde han och halades in i sin lina. Det där var hans liv. Medan den grå starren tätnade i ögonen och musklerna försvann.

En hundvan människa tar ut honom nu var dag på en fyra-fem kilometers promenad i skogen. Hunden blir trött, men han vill gå längre.Vi tar ut honom morron och kväll. Enkelt är det inte, för han är en mycket stor kille och ovan vid att möta andra hundar - man har en del att hålla i, om vi säger så. Hemma hos oss är han exemplarisk mot tikarna, backar undan när den elvaåriga surkärringen hotar honom till livet; flörtar så fint  med ungtiken, låtsas som av det är av en slump som hans nos stryker över hennes kind. Ligger och följer oss med blicken, somnar gärna till en stund med huvudet intill oss. Kommer någon på besök, störtar collietjejerna till grinden och skäller förtjust. Den gamle schäfern travar efter, kollar in den okända, vänder sig om och ser vad vi tycker. Känns vi vid besökaren, säger schäfern något i stil med "Godkänd människa. Passera!"
Han är inte alltid kul att gå med i detta otroligt hundtäta område, det ska ni veta. Ett par gånger har jag varit nära hjärtstillestånd. Men ibland tror jag, att man skulle kunna släppa in honom på ett dagis. Vi stöter ihop med ungar som leker, med ungar som spelar fotboll på asfaltsgångarna, med ungar som kommer farande på skateboard över asfalten: den gamle gossen kollar in och går vidare. Han sorterar. På mindre än två veckor har han fått sin steglängd tillbaka. Ute på skogsstigarna, i slakt koppel, ser han ut som vilken medelålders schäfer som helst och fastän jag har svårt att tro det, känner jag någonting börja hårdna över bogarna.

Jag tittar på den hunden. Jag ser hur han saktar ner takten och ser upp på mig med strukna öron, när jag håller emot i kopplet. Jag ser hur han börjar sätta sig ner intill mig, när jag säger till. Jag ser kraften i den kroppen och  den själen. Fortfarande den kraften! Nej, jag ser inte honom som lätthanterlig, inte som en hund för vem som helst, inte en som två gamlingar som vi lätt kan klara ens nu, när han är gammal själv.  Det här är vad jag ser: vad schäferaveln gjorde av schäfern.
Och jag vill ta av mig min hatt!

Bodil Carlsson