Den inofficiella varianten och lite om skogen

Vi har här hemma två långhåriga collies. Officiellt. Inofficiellt har vi två långhåriga skogscollies. Det som skiljer de vanliga långhårsvarianten från den helt inofficiella skogsvarianten är, inte oväntat, tillgången till skog i dess närmiljö.
Skogen är hundens gym. Där finns alla möjligheter till träning av hela kroppen. Hopp över stock och sten, balansövningar på kullfallna träd, racingbanor genom slyskog och sedan rekreation i naturliga pooler osv. Skogen har allt. Och våra hundar älskar den. Det gör också jag.

 

Vi har förmånen att bo nära skogen.  Och våra hundar kan njuta av allt det ovan nämnda, men det finns ju alltid en baksida, eller hur? Baksidan är grankvistar i pälsen. Dessa rensas bort dagligdags, framför allt på tiken märkligt nog. Hon är minst bepälsad men samlar mest skräp ändå. Hanen klarar sig bättre från skogens små lämningar, trots sin något större pälsmängd.
Men det är ett kärt besvär, trots allt. Glädjen över att få ha sina skogscollies lösspringande varje dag i den härliga skogen är värt en stunds rensning av skräp. Definitivt.

 

 

 

 

Björnskiten vi ser ibland bortser vi från. Jag är helt övertygad om att björnen är mer rädd för mig än jag är för den. Och dessutom tror jag att hundarna skulle reagera om det luktade av björn i skogen. Vi ser lämningar men vet, kanske inte hundarna men jag, att björnen har ett vidsträckt revir. Den förflyttar sig fort och den förflyttar sig långt.
Och är det inte björnen man funderar över så är det vargen eller vildsvinen, beroende på var i Sverige man bor. Vilda djur finns i skogen. Så har det alltid varit och det känns som om att det är ett lika naturligt inslag som svampplockande människor. Saken är den att man får inte låta sig skrämmas. Vilda djur har stor respekt för oss människor och vi bör ha samma respekt för dem.
 Ingen vet ju vem som var först. Och ingen vet om det spelar någon roll.

Johan Nilsson