När ärendet kom upp i hovrätten hade schäfervalpen hunnit bli nästan fyra år gammal. Han var fortfarande besvärsfri. Säljaren påtalade, att hunden enligt köpekontraktet hade sålts som sällskapshund. Veterinär Åke Hedhammar från SKK hördes i rätten och sa att långt ifrån alla hundar med höftledsfel får kliniska besvär, men att risken är större för de dysplastiska hundarna och större om hunden är en brukshund än om den lever sitt liv som sällskapshund. Rätten ifrågasatte inte detta. Rätten ifrågasatte inte heller att hunden var besvärsfri. Uppfödarens yrkande står på dessa två ben - hunden är såld som sällskapshund, i sitt liv som sällskapshund har den varit besvärsfri och är så fortfarande. Den kan m a o leva som det den köptes för att leva som. Då kan den inte anses ha varit behäftad med ett köprättsligt fel när den såldes. Köparen vidhåller att hunden måste prisnedsättas, eftersom den har ett dolt genetiskt fel på samma sätt som newfoundlandsvalpen i utslaget från Högsta domstolen trettio år tidigare hade det: köparen vill ha större delen av sina pengar tillbaka. En hund med ett fel som förr eller senare kan komma att visa sig är inte värd lika mycket som en hund utan fel.
Det här är vad hovrätten säger om saken. För det första: utgångspunkten för rättens bedömning är att uppfödaren "i egenskap av näringsidkare sålde hunden till /köparen/ i egenskap av konsument." Därmed gäller konsumentköplagen.
För det andra: oavsett att hunden har varit fri från besvär av sina höftleder, anser rätten att det är klarlagt:
"även om det är fråga om en sällskapshund som i dagsläget är symptomfri - att hunden har ett sådant arvsanlag att det finns en beaktansvärd risk för att den framöver ska utveckla kliniska besvär på grund av det. Det får mot angiven bakgrund anses att hunden var behäftad med fel i konsumentköplagens mening vid avlämnandet."
Slutligen säger rätten, att ifråga om hur mycket som skall dras av på de 10 000 som valpköparen betalade, så skall man utgå ifrån hur mycket valpen skulle ha ansetts vara värd, om hans anlag för höftledsdysplasi med risk för framtida problem hade varit kända när han såldes.
En enig hovrätt går även den på köparens linje och fastställer tingsrättens dom. Hunden var värd 2 500 och upfödaren skall betala tillbaka 7 500. Uppfödaren och hans juridiska ombud vänder sig till Högsta domstolen och begär att få målet prövat där, men Högsta domstolen beviljar inte prövningstillstånd. Därmed ligger hovrättsdomen fast.
Detta rapporteras i maj 2014 till SKK:s Avelskommitté. SKK:s reaktion på domen är ett "pilotprojekt avseende möjligheten att förtydliga SKK:s köpeavtal." Varför är ärendet så viktigt?
I princip: ingen hävdar den här gången, att uppfödaren handlat fel i sitt val av avelsdjur. Ingen hävdar att uppfödaren överhuvudtaget har gjort något fel. Han har handlat i enlighet med SKK:s regler. Han fälls inte för ett fel som han begått, han fälls för ett fel på varan han sålde. Han kunde vid tidpunkten då varan tillverkades (parningen) och överlämnades (valpen såldes) inte förutse felet. Oavsett detta och oavsett att ingen kan spå i huruvida och när felet kommer att ge sig till känna - d v s den nu vuxna hunden får så ont att hans liv begränsas eller förkortas - fälls uppfödaren.
Det är lätt att förstå att valpköparen känner sig besviken. Det är minst lika lätt att förstå att uppfödaren känner sig orättvist drabbad. Ännu lättare att fatta är att SKK ser de tänkbara implikationerna av den här domen och börjar fundera på hur man hjälper sina uppfödare ur kommande knipor genom en översyn av standardköpekontraktet. Man hoppas att SKK inte hamnar i ett läge där man underlättar för en av sina medlemsgrupper (uppfödarna) genom att försvåra för en annan (hundägarna).
Men hittills ser det väl ut så, att om domstolarnas tolkning av gällande svensk lagstiftning - vem som är "näringsidkare" och vad som faller under konsumentköplagen - står mot uppfödarnas intresse, så är det domstolarnas ord som gäller.
Så vad skulle jag tänka på, om jag var uppfödare?
Bodil Carlsson
Då marknaden för bra uppfödare, med bra hundar inte fungerar (de som är mindre bra får samma intäkter). Och, så länge det finns rasklubbar som tycker att ”alla måste få vara med”, oavsett vad de avlas på, -då är det tur att det finns lagstiftning.
SvaraRaderaDavid Lundgren