Kanske lärde hon sig en del annat också, för 2009 ville hon delta för att använda sin rösträtt. Och kanske var det ungefär samma sak för andra. Några uppfödares valpköpare, till exempel?
Får det gå till så här i en förening? Det är inte mot reglerna – och det är nog inte så ovanligt heller. Viktiga frågor på tapeten i hyresgästföreningen? Engagerade medlemmar kommer och tar med sig en kompis som tycker likadant. Så länge personerna är vuxna och medlemmar i föreningen är det tillåtet och därmed OK.
Att slå sig ihop med ett gäng andra medlemmar, som bor på samma håll och som har samma åsikter, för att åka buss eller bil ihop till sin förenings årsmöte – det är väl självklart OK! Det var vad det sammanbitna gänget från årsmötet 2008 gjorde. Ingen blogg har skällt dem för ”busslastdemokrater”. Som jag ser det var de kanske felinformerade om årsmötets motioner, men inte när det gäller hur man åker miljövänligt och billigt. Demokrati handlar inte om transportsätt och busslaster är väl lika demokratiska som billaster?
Det är andra saker som inte är OK.
På ett årsmöte brukar föreningens ordförande hålla ett inledningstal – hälsa alla välkomna, tala om året som har gått och så. Det gjorde collieklubbens ordförande på årsmötet 2009 också, fast inte så länge. För hon blev välplanerat och högljutt avbruten av en kille, som började ett långt, alldeles eget anförande och berättade, bland en massa annat, om hur MH påminde om hemska saker som hade gjorts mot människor. Han tyckte inte att det var läge att förklara sig just då, han hade så mycket mera viktigt på hjärtat – hur dålig ventilation det var i lokalen som styrelsen hade ordnat, till exempel - men hemska saker var det!
Vi var förbryllade. Vi andra borde ha sagt åt killen att visa normalt hyfs - sätta sig ner och hålla klaffen tills det var hans tur att begära ordet, om han hade något vettigt att komma med. Men det gjorde vi inte. Vi var bara ställda och lite besvärade och lite flata, som svenskar brukar vara, när någon agerar vid sidan av det vanliga.
Hemma igen nästa dag hittas förklaringen. På colliefolkets diskussionsforum finns då plötsligt en länk till en blogg, som påpassligt nog just den dagen har ett nytt fräscht inlägg – om en viss tysk avelstradition med utsortering, som får skribenten att tänka på doktor Mengele.
Kryss i rutor, urval = tysk avelstradition, avlivning, Mengele. Ni hajar?
Det kan ju ha varit märkliga sammanträffanden, men det ser ut som något annat. Det liknar sanslös, klumpig, förberedd spin. Tre personer och ett tidsschema behövdes för att få till det där. Killen som höll anförandet ena dagen, den som la in länken nästa dag och den som hade bloggtexten i beredskap. Sedan följde skribenten upp med olika inlägg om hur hätskt och förfärligt och odemokratiskt det går till på collieklubbens årsmöten. Om hur klubbens styrelse vill ha en ”slutgiltig lösning” på colliefrågan. Och annat, som har en riktigt obehaglig efterklang. Det har hon fortsatt med under året.
Om hon var där själv? Givetvis inte, men hon hade väl flödande källor.
Det var min första bekantskap med den bloggen. Det var nog också min första upptäckt av hur sektartade små grupper inom hundvärlden kan vara – ja, i Sverige också! - när de känner sig trängda. Ingen verkar ha haft en tanke på hur det hela skulle låta för människor utanför den invigda kretsen. Inte på nutidsorienteringen heller, för bloggen fortsatte samma dag med att berätta hur mycket bättre det är för uppfödare i England. Där är det fiiint att föda upp hundar!
Det hade dessvärre redan blivit andra bullar där också. I mars 2009 var England inte den engelska kennelklubbens paradis längre, om man säger så, och en del rasklubbar hade fått det riktigt hett om öronen, men på ett annat sätt är det verkligen bättre där. Hunderiet och dess olika sidor har stort allmänintresse och får mycket uppmärksamhet. I England hade den här historien – med killens anförande och de smaskigaste bloggcitaten och slagsmålet om specialklubbstillhörighet och motståndet mot MH och HD-röntgen och hela baletten - förmodligen hamnat i dagspressen och blivit granskad av fristående journalister. När Bateson-rapporten med förslag till regler för sund hundavel läcktes i engelsk dagspress, så var det inte vem som helst som läckte. Det var konsumentredaktören på den kanske mest respekterade av alla landets dagstidningar.
Det hade kanske inte skadat med den sortens intresse även i Sverige. Litet hälsosam insyn utifrån brukar åstadkomma en plötslig sans i föreningslivet.
I storstäderna närmar sig andelen blandraser 50% och den vanligaste anledningen till att folk aktivt väljer blandras verkar vara, att de tror att renrasiga hundar är sjuka eller nervösa. Vi har inte råd med att hålla på med en massa dumheter längre. Vi måste kunna visa att våra hundar har något att komma med! Vi måste kunna visa att våra rasklubbar inte bara pratar om friska och stabila hundar – utan de levererar också! Collie har en sådan rasklubb och har haft sådana styrelser i ett antal år. Efter RAS-konferensen i oktober, ett jättejobb av styrelsen, var en engelsk och en tysk hundtidning intresserade av en rapport och respektive redaktör riktigt nyfiken och mer än en gnutta avundsjuk på hur det fungerar i Sverige.
Det finns folk som inte alls gillar hur det fungerar här. Det är OK. Alla har rätt till sin åsikt. Alla har rätt att hitta en annan organisatorisk tillhörighet också, om man år efter år inte kan förlika sig med grundreglerna för den rasklubb och specialklubb som man har valt att vara medlem i och inte kan hitta på något bättre att använda sitt medlemskap till än att förtala den. På egen hand eller via hjälpsam blogg.
Vad som händer på årsmötet 2010 lär vi upptäcka. Det kan ju vara så att inga rykten sprids och inga tramsiga kupper förbereds den här gången – och att det är därför det är tyst. Vem vet?
Det kan rentav vara så, att det går att ha en sansad saklig diskussion den här gången. Det skulle vara bra. Det är på tiden! Det är liksom det en demokratisk förening är till för.
Än så länge är senvintern i alla fall tyst. Så nu, gott folk, lägger jag ner bevakningen av den där bloggen och berättelsen om vad som hände före och under och efter årsmötena. Det känns jätteskönt.
Man mår inte bra av att bli indragen i konstigheter. Det finns ett riktigt liv också! Jobb ska skötas. Hästarna behöver hetvatten i kylan. Fågelfröautomaten måste fyllas på igen och rådjuren ska ha mat, för de börjar fara illa i denna evinnerliga vita öken av fruset vatten.
Och det är jäkligt härligt att gå den där upptrampade stigen i snön i ljuset från måne och stjärnor med en hö och hackat grönfoder i en kasse och inte ha en tanke på hundvärldens stolligheter. Därute i mörkret bakom en och sly väntar Vår Herres boskap på sin fodergiva. Colliesarna väntar vid grinden och deras ögon lyser som gyllenröda lyktor i skenet från ficklampan.
Det är en stor glädje att ha hund. Och en sak ska ni veta: det finns sannerligen en del stolligheter i hundvärlden. Men det är inget stolligt alls med hundar.
De är välsignat stollighetsbefriade. Dogs make a life good.
Bodil Carlsson
Låtom oss hoppas att det blir ett värdigt årsmöte - ett årsmöte som ALLA kan känna sig nöjda med och varifrån man inte åker hem, fylld av frustration och ilska.
SvaraRaderaNär jag läser ditt referat om förra årets årsmöte så kan jag säga att jag upplevt ett par årsmöten i en helt annan rasklubb - de årsmötena överträffade allt jag någonsin i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig! De som var med ryser fortfarande av fasa bara det andas om dessa fullständigt horribla tillställningar.
I den rasklubben råder nu lugn och ro - en trivsam stämning breder ut sig, folk talar vänligt med varandra...
Men det tog några år efter skräckmötena innan såren läkte.....