Liten kaka till kaffet?
Nytt recept från alla kennelklubbars urmoder på hur man gör pudelpaj av en stor stygg schäferklubb!
Engelska kennelklubben sa till de engelska schäferklubbarna: Sluta avla på onormala rygglinjer! Sluta visa hundar vars hasor kolliderar med varandra! Lär era domare att känna igen en normalbyggd hund! Och sluta för fasicken med er doublehandling! Skriv under ett kontrakt med oss om detta, om ni ska vara med på tåget till certen!
Engelska schäferklubbarnas råd till engelska kennelklubben: Lägg er inte i! Vi har inget problem med rygglinjen på våran ras!
Engelska kennelklubben till schäferklubbarna: Nu får ni sluta förneka sånt som vem som helst kan se! Hur ska ni ha det med kontraktet? Ni har till slutet av mars på er att bestämma er...
Engelska schäferklubbarna till KC: Den saken blir vi två om! Vi ska minsann hålla möte, vi, och sen ska ni få se...
Nu har de hållit sitt möte, alla 25 schäferklubbarna i England.
5 har redan beskedligt skrivit på sitt kontrakt med KC. 12 väntar på resultat från medlemsomröstningar. Och resten verkar be KC om förlängd betänketid.
Fråga mig inte varifrån gamla KC har fått tänder helt plötsligt, men här kommer nästa variant av andra bullar från England.
Engelska Kennelklubben annonserar att man startar upp en stor databas, som gör att uppfödare, veterinärer ”och andra” - lägg märke till det! - kan dokumentera och ta del av hundars hälsoläge, inklusive vilka operationer de kan ha genomgått, och vilka undersökningsresultat (HD-röntgen etc) som finns. Engelska kennelklubben säger att den därmed kommer den att få mycket bättre möjlighet att förstå dels enskilda hundars hälsoproblem och dels i vilken omfattning de nedärvs inom respektive ras.
Från databasen kommer KC sedan att utveckla ett rekommendationsprogram för val av avelspartner till hunden, Mate Select, som jag förstår det med information om inavelsgrad vid tilltänkt parning. Inte nog med det! Databasen kommer också att tilldela hundar ett estimated breeding value, uppskattat genetiskt avelsvärde, baserat på hälsa.
Englands veterinärer måste vara glada nu. Nick Blayney, tidigare ordförande i landets veterinärförbund, var mycket nöjd: ”This sort of knowledge should be central to any breeding decision.” Och KC:s vetenskaplige rådgivare Jeff Sampson påpekade, att den här databasen inte bara talar om för uppfödarna vilka hundar som ska väljas för att man ska få de friskaste kullen – utan också vilka parningsval som har den bästa effekten för det allmänna hälsoläget i en hel ras.
Låter som definitionen på en win/win-situation, inte sant? Bättre hälsa för hundarna. Bättre framtid för raserna. Bättre informationsläge för valpköpare och uppfödare. Och mycket, mycket bättre anseende för engelska kennelklubben!
Way to go, KC!
Bodil Carlsson
En nätkrönika för alla vänner av collierasen. Ansvarig utgivare: Bodil Carlsson, medlem av Publicistklubben och Reportrar Utan Gränser
söndag 28 februari 2010
fredag 26 februari 2010
TRERÄTTERS MENY EFTER ÅRSTIDEN
Vintern har hakat upp sig. Samma oföränderliga vita varje ny dag. Enda förändringen är att snön blir tyngre. Vilt och småfåglar svälter. Stallkatten fryser. Stärkande blandningar bereds runt om i stugorna. Här är några recept. De två första är bra grejer. Det tredje är gjort på gamla ingredienser som inte blir bättre av att malas om och om igen, men verkar gå hem som stående tilltugg i en del kretsar ändå.
1.Kattsoppa.
Hämta in stallkattens porslinsskål och värm den försiktigt i rinnande vatten. Låt under tiden 2 dl vatten sjuda upp. Lägg sedan några msk burkfoder samt två msk rå fläskfärs i skålen. Toppa med en handfull torrfoder för valp. Rör om. Häll över ½ dl vispgrädde och låt sedan det sjudande vattnet långsamt rinna ner i massan.
Har du gjort rätt – vilket kraftfulla trampande, lapande, smaskande och kurrande ljud talar om för dig – är detta en varm, fettrik måltid serverad på hett porslin som på alla bättre restauranger. Efter några månader har katten ökat flera nummer i storlek. Välkomstgrinet som möter dig i stalldörren också.
Upprepas tre ggr dagl vid temp under -10. Jäkligt tjatigt, men det är vintern också.
Recept 2. Viltkompott.
Hacka allt du har råd med av råa morötter. Lägg till ett par äpplen, lite överbliven vitkål eller isbergssallad, gärna en banan. Lite mjuknande rå potatis eller kiwi går också bra. En liten brun fläck gör inget, men ingredienserna får inte vara mögliga. Lägg massan i konsumkasse. Blanda ner 4 -6 skivor brutna knäckebrödsskivor, ½ l havregryn och ngn msk strösocker. Skaka om! Fyll på med magert ängshö tills påsen är knökfull. Serveras i kvällningen på snöbädd genom att påsen vänds uppochner.
Obs! Samtliga ingredienser ökas gradvis i mängd. Har du gjort rätt, är allt borta och spår efter gästerna studeras nästa morgon. Finns inga spår och allt är kvar, har restaurangen varit stängd under natten p g a snödjupet. Hundarna tar då hand om brödbitarna och shettisarna sköter resten.
Recept 3.Klassiskt snömos.
Sväng ihop vad du kan få tag på av påståenden som faller dig i smaken. Anything goes! Traditionellt har rätten dock bakats på två huvudingredienser, båda mögliga vid det här laget. Dessutom skär de sig med varandra, men det gör inget. Snömoset tas emot med smaskande ändå av de som gillar blandningen
1)En hunds beteende på MH säger inget om hur den fungerar i vardagen.
2)MH är för hårdhudade bruksbestar och ser det bra ut där, så ser det illa ut i vardagen.
I oktober 2008 gjorde Frida Johansson vid institutionen för zoologi, Stockholms universitet, färdigt sitt examensarbete. Effekter av olika avelsmål på mentalitet hette uppsatsen och handledare var ingen mindre beteendevetaren och docenten Hans Temrin.
Ett avsnitt jämförde hundens beteende på MH med ägarens upplevelse av hur hunden betedde sig i vardagen. Ägarens beskrivning fick man genom en enkät, en svensk version av ett internationellt ofta använt frågeformulär för hundägare.
Här har ni några direkta citat ur avsnittet som heter
”Överensstämmer hundens beteende i vardagen med beteendereaktionerna på MH?”
”När det gäller rädsla i vardagssituationer kan man generellt säga att hundar som är mycket rädda för främmande människor i vardagen visar mindre socialitet och nyfikenhet på MH.
Hundar som är mycket rädda för höga eller plötsliga ljud i vardagen, t ex dammsugare eller tappade föremål, visar större rädsla på MH, bl a i momenten Ljud Rädsla, Överraskning Rädsla och Skott. ””Ser vi till sist på socialitet så visar sociala hundar i vardagen mer socialt beteende under MH, men de visar också mer lekfullhet och nyfikenhet än mindre sociala hundar.”
Ett litet recept på vad som är värt att kolla upp inför valpköpet, kanske?
Bodil Carlsson
1.Kattsoppa.
Hämta in stallkattens porslinsskål och värm den försiktigt i rinnande vatten. Låt under tiden 2 dl vatten sjuda upp. Lägg sedan några msk burkfoder samt två msk rå fläskfärs i skålen. Toppa med en handfull torrfoder för valp. Rör om. Häll över ½ dl vispgrädde och låt sedan det sjudande vattnet långsamt rinna ner i massan.
Har du gjort rätt – vilket kraftfulla trampande, lapande, smaskande och kurrande ljud talar om för dig – är detta en varm, fettrik måltid serverad på hett porslin som på alla bättre restauranger. Efter några månader har katten ökat flera nummer i storlek. Välkomstgrinet som möter dig i stalldörren också.
Upprepas tre ggr dagl vid temp under -10. Jäkligt tjatigt, men det är vintern också.
Recept 2. Viltkompott.
Hacka allt du har råd med av råa morötter. Lägg till ett par äpplen, lite överbliven vitkål eller isbergssallad, gärna en banan. Lite mjuknande rå potatis eller kiwi går också bra. En liten brun fläck gör inget, men ingredienserna får inte vara mögliga. Lägg massan i konsumkasse. Blanda ner 4 -6 skivor brutna knäckebrödsskivor, ½ l havregryn och ngn msk strösocker. Skaka om! Fyll på med magert ängshö tills påsen är knökfull. Serveras i kvällningen på snöbädd genom att påsen vänds uppochner.
Obs! Samtliga ingredienser ökas gradvis i mängd. Har du gjort rätt, är allt borta och spår efter gästerna studeras nästa morgon. Finns inga spår och allt är kvar, har restaurangen varit stängd under natten p g a snödjupet. Hundarna tar då hand om brödbitarna och shettisarna sköter resten.
Recept 3.Klassiskt snömos.
Sväng ihop vad du kan få tag på av påståenden som faller dig i smaken. Anything goes! Traditionellt har rätten dock bakats på två huvudingredienser, båda mögliga vid det här laget. Dessutom skär de sig med varandra, men det gör inget. Snömoset tas emot med smaskande ändå av de som gillar blandningen
1)En hunds beteende på MH säger inget om hur den fungerar i vardagen.
2)MH är för hårdhudade bruksbestar och ser det bra ut där, så ser det illa ut i vardagen.
I oktober 2008 gjorde Frida Johansson vid institutionen för zoologi, Stockholms universitet, färdigt sitt examensarbete. Effekter av olika avelsmål på mentalitet hette uppsatsen och handledare var ingen mindre beteendevetaren och docenten Hans Temrin.
Ett avsnitt jämförde hundens beteende på MH med ägarens upplevelse av hur hunden betedde sig i vardagen. Ägarens beskrivning fick man genom en enkät, en svensk version av ett internationellt ofta använt frågeformulär för hundägare.
Här har ni några direkta citat ur avsnittet som heter
”Överensstämmer hundens beteende i vardagen med beteendereaktionerna på MH?”
”När det gäller rädsla i vardagssituationer kan man generellt säga att hundar som är mycket rädda för främmande människor i vardagen visar mindre socialitet och nyfikenhet på MH.
Hundar som är mycket rädda för höga eller plötsliga ljud i vardagen, t ex dammsugare eller tappade föremål, visar större rädsla på MH, bl a i momenten Ljud Rädsla, Överraskning Rädsla och Skott. ””Ser vi till sist på socialitet så visar sociala hundar i vardagen mer socialt beteende under MH, men de visar också mer lekfullhet och nyfikenhet än mindre sociala hundar.”
Ett litet recept på vad som är värt att kolla upp inför valpköpet, kanske?
Bodil Carlsson
onsdag 24 februari 2010
Varkatten
Varulvar är visst på modet nu. Varför? frågar man sig. Vad är poängen med ett så korkat förvandlingsnummer? En klok kvinna blir - Varkatt!
Tänk bara... Oframkomlig gårdsplan. Timmars jobb med skoveln för att frilägga gångar till stall, fågelautomat, kompost och grind. Allt snöar igen.
Minus femton. Evinnerliga vändor med hetvattenhink till hästar. Hotande mulnar himlajäveln. Mer snö på takvinklarna nu, inser man, så bågnar det gamla virket som ett plattak på en malmöskola, och vad hör man från SMHI när man rycker upp dörrn för att slänga på ännu en gryta med vatten?
”Ett nytt snöoväder med blötsnö väntas dra upp över de södra delarna av landet...”
Då bryter varkatten fram. Lagren av sunkiga, svettiga underställ sprängs och ut ur alla värkande muskelfibrer och frosttoviga hårtestar kommer varkatten! Den kämpande kroppen rullar på hallgolvet...
...och uppstår igen. Förvandlad. Perfekt.
Första paret sockfötter som djärvs gå förbi kör jag mina vällustiga klor i.
Ansträngningslöst hoppar jag sedan fem gånger min egen höjd upp på köksbänken för att inta min middag. Därefter hoppar jag fem gånger min längd över till kökssoffan och tillbringar dagen med att avnjuta den utsökta känslan av att ligga med sträckta framben och hoprullad bakkropp...när jag inte begrundar den djupa upplevelsen av utsträckta bakben och behagfullt böjda framtassar.
Sedan vaknar jag och prövar olika föraktfulla ansiktsuttryck.
Om det blir tråkigt, tuggar jag krukväxt. Då brukar det hända saker.
De hjärnlösa drumlar som är mina livvakter motioneras i snön av den hjärnlösa nolla som är min betjäning. Idag igen! På det sättet förflyter deras hjärnlösa liv. Ibland funderar jag på varför.
När jag blir trött av att tänka på dem och pröva föraktfulla ansiktsuttryck lägger jag omkull den betjäning som har den största och mjukaste magen.
Den allra bästa kökssoffa blir bara ännu bättre av en levande, behagfullt draperad värmedyna.
Värmedynan tror att ljudet som jag ger ifrån mig är ett tecken på uppskattning. Om han var bättre på att lyssna, skulle han höra att jag rytmiskt upprepar:
KKKKK......RRR!
Cattus Rex.
Katten är kung!
Tjejer, jag vill bli varkatt. Men eftersom jag inte har räknat ut hur man gör är jag än så länge en vanlig oförtrollad kärring. Vi har försökt få ner snö från taken sen i morse och jeans, sockor och stövlar är rätt blöta och kalla, men det är ändå en jäkla massa snö kvar på taken och SMHI vågar vi inte ens lyssna på.
Fast hundarna har varit änglar.
Bodil Carlsson
lördag 20 februari 2010
Renfaran
En sak jag fick stifta bekantskap med när jag flyttade till Norrland var - renar. Riktigt fina djur, faktiskt. Godmodiga och saktfärdiga. Det sistnämnda kan vara lite påfrestande när man sitter i bilen på väg någonstans och vägen är full av dem. Dessa struntar nämligen fullkomligt i att du vill komma fram. De lever livet i sin takt. Sympatiskt drag i och för sig, men ibland är de lite väl mycket av ett trafikhinder.
"Varning för ren på väg" består av två svarta sopsäckar i varsin pinne på varsin sida av vägen. Första gången jag såg detta undrade jag faktiskt vem som gjort sig omaket att traska iväg på en landsväg för att knyta fast en sopsäck på en pinne... Sörlänning - jajamen!
Idag tog vi våra fyrbenta vänner och stannade till vid just sådana påsar på pinnar: Nu skulle hundarna titta på ren!
Kyligt var det, ca -20 och en naggande vind gjorde det hela till ett småkallt äventyr. Men vi fick lön för mödan. Efter bara några hundra meters traskande så såg vi första renen.
Hanen stannade och fokuserade benhårt på djuret en bit bort. Inte ett ljud kom ur hans mun. Som en staty av hårdaste granit stod han fast på sin punkt och rörde inte en fena.
Tiken, (vi kallar henne jaktcollien!) såg samma ren och vrålade rakt ut: ETT DJUR! JAGA! Renen sprang fort därifrån, förstås.
Sedan såg vi en liten flock av utspridda renar en bit in i skogen. Tiken var uppvarvad och talade om precis vad hon ville göra: Utforska renstammen - nu! Hennes skall fick till följd att renarna snabbt bildade en tät flock och de stod absolut stilla. "Tillsammans är vi starka" måste deras motto vara.
Hanen klättrade upp i en snödriva och tittade under tystnad. Intresserad men avvaktande och fortfarande alldeles tyst och starkt fokuserad.
Efter fler skall från tiken satte renarna iväg, och med vilken fart! Snabba djur må jag säga.
Nu ryckte det i kopplen, hanen verkade tycka att det skulle vara kul att springa med de där djuren. Tiken, ja, hon ville nog helst bärga hem en färsk renfilé... Åtminstone lät det så.
Av samma ras är de, våra vänner, men olika som natt och dag. Det har sin charm, absolut!
Johan Nilsson
"Varning för ren på väg" består av två svarta sopsäckar i varsin pinne på varsin sida av vägen. Första gången jag såg detta undrade jag faktiskt vem som gjort sig omaket att traska iväg på en landsväg för att knyta fast en sopsäck på en pinne... Sörlänning - jajamen!
Idag tog vi våra fyrbenta vänner och stannade till vid just sådana påsar på pinnar: Nu skulle hundarna titta på ren!
Kyligt var det, ca -20 och en naggande vind gjorde det hela till ett småkallt äventyr. Men vi fick lön för mödan. Efter bara några hundra meters traskande så såg vi första renen.
Hanen stannade och fokuserade benhårt på djuret en bit bort. Inte ett ljud kom ur hans mun. Som en staty av hårdaste granit stod han fast på sin punkt och rörde inte en fena.
Tiken, (vi kallar henne jaktcollien!) såg samma ren och vrålade rakt ut: ETT DJUR! JAGA! Renen sprang fort därifrån, förstås.
Sedan såg vi en liten flock av utspridda renar en bit in i skogen. Tiken var uppvarvad och talade om precis vad hon ville göra: Utforska renstammen - nu! Hennes skall fick till följd att renarna snabbt bildade en tät flock och de stod absolut stilla. "Tillsammans är vi starka" måste deras motto vara.
Hanen klättrade upp i en snödriva och tittade under tystnad. Intresserad men avvaktande och fortfarande alldeles tyst och starkt fokuserad.
Efter fler skall från tiken satte renarna iväg, och med vilken fart! Snabba djur må jag säga.
Nu ryckte det i kopplen, hanen verkade tycka att det skulle vara kul att springa med de där djuren. Tiken, ja, hon ville nog helst bärga hem en färsk renfilé... Åtminstone lät det så.
Av samma ras är de, våra vänner, men olika som natt och dag. Det har sin charm, absolut!
Johan Nilsson
DRAR VIDARE!
Igårkväll sent hade vi skottade gångar och några decimeter fint skiktad snö på uthustaken. I morse hade vi dubbelt så mycket snö på taken och meterdryga drivor överallt där man måste fram.
Icke en kvadratfot röjd för en tik att kissa i! Icke den smalaste stig till ett träd för en hanhund att lyfta benet mot!
Första dagen på sju och ett halvt år som inga shettisar kommer ut. Det tog en timma att skotta sig fram till stalldörren och få upp den på glänt såpass att man kunde trycka sig in i sidled och lirka in hinken med hett vatten. Det tog en timma till att skotta sig fram så att det gick att mocka. Då hade de röjda stigarna redan yrt igen. Den shettis som tas ut denna dag tas troligen inte in igen.
Hundarna har motionerats lösa på byvägen, för intet motordrivet tar sig fram denna dag – bilfritt&riskfritt. Enda stället med bara två decimeter lös snö att få upp farten i, där inte drivsnön har bildat klätterhinder. Enda mötet var grannens son, som kom klivande till fots in ifrån stan för att hjälpa gamla föräldrar med ved och skottning i stormen. Kängor vinner stort över hjul, när snödrevet gömmer vägen.
Efter att ha motionerat oss väl drar snöstormen nu vidare norrut för att hitta andra att straffa för deras synder.
Här börjar vi om igen med skoveln.
Bodil Carlsson
torsdag 18 februari 2010
ÄNNU MER KONSTIGHETER
Årsmötet 2009 hölls på Kydingeholm – fullt hus! Styrelsen hade fått in massor med anmälningar om tillresande deltagande och hyrt stället just för att det fanns en rätt stor konferenslokal där, men vi fick baxas in med skohorn ändå för att få plats. Helt klart var där mer folk än det brukar vara och några av dem var kanske rätt nya i rasklubben. Min dotter, till exempel. Hon växte upp med collies. 2008 blev hon medlem och kom till årsmötet för att lära sig lite om gruppkonflikter – yepp! Det var så hon såg det!
Kanske lärde hon sig en del annat också, för 2009 ville hon delta för att använda sin rösträtt. Och kanske var det ungefär samma sak för andra. Några uppfödares valpköpare, till exempel?
Får det gå till så här i en förening? Det är inte mot reglerna – och det är nog inte så ovanligt heller. Viktiga frågor på tapeten i hyresgästföreningen? Engagerade medlemmar kommer och tar med sig en kompis som tycker likadant. Så länge personerna är vuxna och medlemmar i föreningen är det tillåtet och därmed OK.
Att slå sig ihop med ett gäng andra medlemmar, som bor på samma håll och som har samma åsikter, för att åka buss eller bil ihop till sin förenings årsmöte – det är väl självklart OK! Det var vad det sammanbitna gänget från årsmötet 2008 gjorde. Ingen blogg har skällt dem för ”busslastdemokrater”. Som jag ser det var de kanske felinformerade om årsmötets motioner, men inte när det gäller hur man åker miljövänligt och billigt. Demokrati handlar inte om transportsätt och busslaster är väl lika demokratiska som billaster?
Det är andra saker som inte är OK.
På ett årsmöte brukar föreningens ordförande hålla ett inledningstal – hälsa alla välkomna, tala om året som har gått och så. Det gjorde collieklubbens ordförande på årsmötet 2009 också, fast inte så länge. För hon blev välplanerat och högljutt avbruten av en kille, som började ett långt, alldeles eget anförande och berättade, bland en massa annat, om hur MH påminde om hemska saker som hade gjorts mot människor. Han tyckte inte att det var läge att förklara sig just då, han hade så mycket mera viktigt på hjärtat – hur dålig ventilation det var i lokalen som styrelsen hade ordnat, till exempel - men hemska saker var det!
Vi var förbryllade. Vi andra borde ha sagt åt killen att visa normalt hyfs - sätta sig ner och hålla klaffen tills det var hans tur att begära ordet, om han hade något vettigt att komma med. Men det gjorde vi inte. Vi var bara ställda och lite besvärade och lite flata, som svenskar brukar vara, när någon agerar vid sidan av det vanliga.
Hemma igen nästa dag hittas förklaringen. På colliefolkets diskussionsforum finns då plötsligt en länk till en blogg, som påpassligt nog just den dagen har ett nytt fräscht inlägg – om en viss tysk avelstradition med utsortering, som får skribenten att tänka på doktor Mengele.
Kryss i rutor, urval = tysk avelstradition, avlivning, Mengele. Ni hajar?
Det kan ju ha varit märkliga sammanträffanden, men det ser ut som något annat. Det liknar sanslös, klumpig, förberedd spin. Tre personer och ett tidsschema behövdes för att få till det där. Killen som höll anförandet ena dagen, den som la in länken nästa dag och den som hade bloggtexten i beredskap. Sedan följde skribenten upp med olika inlägg om hur hätskt och förfärligt och odemokratiskt det går till på collieklubbens årsmöten. Om hur klubbens styrelse vill ha en ”slutgiltig lösning” på colliefrågan. Och annat, som har en riktigt obehaglig efterklang. Det har hon fortsatt med under året.
Om hon var där själv? Givetvis inte, men hon hade väl flödande källor.
Det var min första bekantskap med den bloggen. Det var nog också min första upptäckt av hur sektartade små grupper inom hundvärlden kan vara – ja, i Sverige också! - när de känner sig trängda. Ingen verkar ha haft en tanke på hur det hela skulle låta för människor utanför den invigda kretsen. Inte på nutidsorienteringen heller, för bloggen fortsatte samma dag med att berätta hur mycket bättre det är för uppfödare i England. Där är det fiiint att föda upp hundar!
Det hade dessvärre redan blivit andra bullar där också. I mars 2009 var England inte den engelska kennelklubbens paradis längre, om man säger så, och en del rasklubbar hade fått det riktigt hett om öronen, men på ett annat sätt är det verkligen bättre där. Hunderiet och dess olika sidor har stort allmänintresse och får mycket uppmärksamhet. I England hade den här historien – med killens anförande och de smaskigaste bloggcitaten och slagsmålet om specialklubbstillhörighet och motståndet mot MH och HD-röntgen och hela baletten - förmodligen hamnat i dagspressen och blivit granskad av fristående journalister. När Bateson-rapporten med förslag till regler för sund hundavel läcktes i engelsk dagspress, så var det inte vem som helst som läckte. Det var konsumentredaktören på den kanske mest respekterade av alla landets dagstidningar.
Det hade kanske inte skadat med den sortens intresse även i Sverige. Litet hälsosam insyn utifrån brukar åstadkomma en plötslig sans i föreningslivet.
I storstäderna närmar sig andelen blandraser 50% och den vanligaste anledningen till att folk aktivt väljer blandras verkar vara, att de tror att renrasiga hundar är sjuka eller nervösa. Vi har inte råd med att hålla på med en massa dumheter längre. Vi måste kunna visa att våra hundar har något att komma med! Vi måste kunna visa att våra rasklubbar inte bara pratar om friska och stabila hundar – utan de levererar också! Collie har en sådan rasklubb och har haft sådana styrelser i ett antal år. Efter RAS-konferensen i oktober, ett jättejobb av styrelsen, var en engelsk och en tysk hundtidning intresserade av en rapport och respektive redaktör riktigt nyfiken och mer än en gnutta avundsjuk på hur det fungerar i Sverige.
Det finns folk som inte alls gillar hur det fungerar här. Det är OK. Alla har rätt till sin åsikt. Alla har rätt att hitta en annan organisatorisk tillhörighet också, om man år efter år inte kan förlika sig med grundreglerna för den rasklubb och specialklubb som man har valt att vara medlem i och inte kan hitta på något bättre att använda sitt medlemskap till än att förtala den. På egen hand eller via hjälpsam blogg.
Vad som händer på årsmötet 2010 lär vi upptäcka. Det kan ju vara så att inga rykten sprids och inga tramsiga kupper förbereds den här gången – och att det är därför det är tyst. Vem vet?
Det kan rentav vara så, att det går att ha en sansad saklig diskussion den här gången. Det skulle vara bra. Det är på tiden! Det är liksom det en demokratisk förening är till för.
Än så länge är senvintern i alla fall tyst. Så nu, gott folk, lägger jag ner bevakningen av den där bloggen och berättelsen om vad som hände före och under och efter årsmötena. Det känns jätteskönt.
Man mår inte bra av att bli indragen i konstigheter. Det finns ett riktigt liv också! Jobb ska skötas. Hästarna behöver hetvatten i kylan. Fågelfröautomaten måste fyllas på igen och rådjuren ska ha mat, för de börjar fara illa i denna evinnerliga vita öken av fruset vatten.
Och det är jäkligt härligt att gå den där upptrampade stigen i snön i ljuset från måne och stjärnor med en hö och hackat grönfoder i en kasse och inte ha en tanke på hundvärldens stolligheter. Därute i mörkret bakom en och sly väntar Vår Herres boskap på sin fodergiva. Colliesarna väntar vid grinden och deras ögon lyser som gyllenröda lyktor i skenet från ficklampan.
Det är en stor glädje att ha hund. Och en sak ska ni veta: det finns sannerligen en del stolligheter i hundvärlden. Men det är inget stolligt alls med hundar.
De är välsignat stollighetsbefriade. Dogs make a life good.
Bodil Carlsson
Kanske lärde hon sig en del annat också, för 2009 ville hon delta för att använda sin rösträtt. Och kanske var det ungefär samma sak för andra. Några uppfödares valpköpare, till exempel?
Får det gå till så här i en förening? Det är inte mot reglerna – och det är nog inte så ovanligt heller. Viktiga frågor på tapeten i hyresgästföreningen? Engagerade medlemmar kommer och tar med sig en kompis som tycker likadant. Så länge personerna är vuxna och medlemmar i föreningen är det tillåtet och därmed OK.
Att slå sig ihop med ett gäng andra medlemmar, som bor på samma håll och som har samma åsikter, för att åka buss eller bil ihop till sin förenings årsmöte – det är väl självklart OK! Det var vad det sammanbitna gänget från årsmötet 2008 gjorde. Ingen blogg har skällt dem för ”busslastdemokrater”. Som jag ser det var de kanske felinformerade om årsmötets motioner, men inte när det gäller hur man åker miljövänligt och billigt. Demokrati handlar inte om transportsätt och busslaster är väl lika demokratiska som billaster?
Det är andra saker som inte är OK.
På ett årsmöte brukar föreningens ordförande hålla ett inledningstal – hälsa alla välkomna, tala om året som har gått och så. Det gjorde collieklubbens ordförande på årsmötet 2009 också, fast inte så länge. För hon blev välplanerat och högljutt avbruten av en kille, som började ett långt, alldeles eget anförande och berättade, bland en massa annat, om hur MH påminde om hemska saker som hade gjorts mot människor. Han tyckte inte att det var läge att förklara sig just då, han hade så mycket mera viktigt på hjärtat – hur dålig ventilation det var i lokalen som styrelsen hade ordnat, till exempel - men hemska saker var det!
Vi var förbryllade. Vi andra borde ha sagt åt killen att visa normalt hyfs - sätta sig ner och hålla klaffen tills det var hans tur att begära ordet, om han hade något vettigt att komma med. Men det gjorde vi inte. Vi var bara ställda och lite besvärade och lite flata, som svenskar brukar vara, när någon agerar vid sidan av det vanliga.
Hemma igen nästa dag hittas förklaringen. På colliefolkets diskussionsforum finns då plötsligt en länk till en blogg, som påpassligt nog just den dagen har ett nytt fräscht inlägg – om en viss tysk avelstradition med utsortering, som får skribenten att tänka på doktor Mengele.
Kryss i rutor, urval = tysk avelstradition, avlivning, Mengele. Ni hajar?
Det kan ju ha varit märkliga sammanträffanden, men det ser ut som något annat. Det liknar sanslös, klumpig, förberedd spin. Tre personer och ett tidsschema behövdes för att få till det där. Killen som höll anförandet ena dagen, den som la in länken nästa dag och den som hade bloggtexten i beredskap. Sedan följde skribenten upp med olika inlägg om hur hätskt och förfärligt och odemokratiskt det går till på collieklubbens årsmöten. Om hur klubbens styrelse vill ha en ”slutgiltig lösning” på colliefrågan. Och annat, som har en riktigt obehaglig efterklang. Det har hon fortsatt med under året.
Om hon var där själv? Givetvis inte, men hon hade väl flödande källor.
Det var min första bekantskap med den bloggen. Det var nog också min första upptäckt av hur sektartade små grupper inom hundvärlden kan vara – ja, i Sverige också! - när de känner sig trängda. Ingen verkar ha haft en tanke på hur det hela skulle låta för människor utanför den invigda kretsen. Inte på nutidsorienteringen heller, för bloggen fortsatte samma dag med att berätta hur mycket bättre det är för uppfödare i England. Där är det fiiint att föda upp hundar!
Det hade dessvärre redan blivit andra bullar där också. I mars 2009 var England inte den engelska kennelklubbens paradis längre, om man säger så, och en del rasklubbar hade fått det riktigt hett om öronen, men på ett annat sätt är det verkligen bättre där. Hunderiet och dess olika sidor har stort allmänintresse och får mycket uppmärksamhet. I England hade den här historien – med killens anförande och de smaskigaste bloggcitaten och slagsmålet om specialklubbstillhörighet och motståndet mot MH och HD-röntgen och hela baletten - förmodligen hamnat i dagspressen och blivit granskad av fristående journalister. När Bateson-rapporten med förslag till regler för sund hundavel läcktes i engelsk dagspress, så var det inte vem som helst som läckte. Det var konsumentredaktören på den kanske mest respekterade av alla landets dagstidningar.
Det hade kanske inte skadat med den sortens intresse även i Sverige. Litet hälsosam insyn utifrån brukar åstadkomma en plötslig sans i föreningslivet.
I storstäderna närmar sig andelen blandraser 50% och den vanligaste anledningen till att folk aktivt väljer blandras verkar vara, att de tror att renrasiga hundar är sjuka eller nervösa. Vi har inte råd med att hålla på med en massa dumheter längre. Vi måste kunna visa att våra hundar har något att komma med! Vi måste kunna visa att våra rasklubbar inte bara pratar om friska och stabila hundar – utan de levererar också! Collie har en sådan rasklubb och har haft sådana styrelser i ett antal år. Efter RAS-konferensen i oktober, ett jättejobb av styrelsen, var en engelsk och en tysk hundtidning intresserade av en rapport och respektive redaktör riktigt nyfiken och mer än en gnutta avundsjuk på hur det fungerar i Sverige.
Det finns folk som inte alls gillar hur det fungerar här. Det är OK. Alla har rätt till sin åsikt. Alla har rätt att hitta en annan organisatorisk tillhörighet också, om man år efter år inte kan förlika sig med grundreglerna för den rasklubb och specialklubb som man har valt att vara medlem i och inte kan hitta på något bättre att använda sitt medlemskap till än att förtala den. På egen hand eller via hjälpsam blogg.
Vad som händer på årsmötet 2010 lär vi upptäcka. Det kan ju vara så att inga rykten sprids och inga tramsiga kupper förbereds den här gången – och att det är därför det är tyst. Vem vet?
Det kan rentav vara så, att det går att ha en sansad saklig diskussion den här gången. Det skulle vara bra. Det är på tiden! Det är liksom det en demokratisk förening är till för.
Än så länge är senvintern i alla fall tyst. Så nu, gott folk, lägger jag ner bevakningen av den där bloggen och berättelsen om vad som hände före och under och efter årsmötena. Det känns jätteskönt.
Man mår inte bra av att bli indragen i konstigheter. Det finns ett riktigt liv också! Jobb ska skötas. Hästarna behöver hetvatten i kylan. Fågelfröautomaten måste fyllas på igen och rådjuren ska ha mat, för de börjar fara illa i denna evinnerliga vita öken av fruset vatten.
Och det är jäkligt härligt att gå den där upptrampade stigen i snön i ljuset från måne och stjärnor med en hö och hackat grönfoder i en kasse och inte ha en tanke på hundvärldens stolligheter. Därute i mörkret bakom en och sly väntar Vår Herres boskap på sin fodergiva. Colliesarna väntar vid grinden och deras ögon lyser som gyllenröda lyktor i skenet från ficklampan.
Det är en stor glädje att ha hund. Och en sak ska ni veta: det finns sannerligen en del stolligheter i hundvärlden. Men det är inget stolligt alls med hundar.
De är välsignat stollighetsbefriade. Dogs make a life good.
Bodil Carlsson
söndag 14 februari 2010
Senvinterns tystnad
Februari är sannerligen här. Vartenda klassiskt årstidstecken har infunnit sig. Snön hopar sig, vägarna är dödligt hala, isvinden tjuter runt knutarna, rådjuren måste stödfodras och en del medlemmar i collieklubben är uppseendeväckande tysta.
Kort sagt, det drar ihop sig till årsmöte igen. I en vanlig, demokratisk medlemsförening. Hur ska det bli den här gången?
Allt viktigt om bakgrunden till motsättningarna inom collieklubben har redan sagts på ett sansat och tydligt sätt av en gammal collieägare och uppfödare, du kan läsa det här.
De allra flesta av oss är utlessna på dumheterna, på ryktesspridningen och påhoppen på styrelsen. Man får ha olika meningar inom en förening – det är OK. Men det är inte OK att ta till vilka metoder som helst för att få till en majoritet på ett årsmöte.
Inför årsmötet 2008 spreds rykten via mejlinglistor om att SCK:s styrelse felanvände medlemmarnas pengar. Jag råkar veta det därför att ett av mejlen hamnade fel och bl a postades till mig. Dessutom spreds ett rykte om att det fanns en HEMLIG MOTION, som styrelsen (i en version) eller en känd uppfödare (i en annan version) hade förberett och skulle slänga fram för det intet ont anande medlemskapet. Något riktigt hemskt som hade med MH att göra var det. Huga! Bäst att infinna sig och rösta emot!
Mycket riktigt infann sig ett antal medlemmar som med bister min stod och satt längst bak i salen och väntade på att få rösta ner den hemska HEMLIGA.
Den kom inte. För den fanns aldrig.
Det som dök upp som kaninen ur hatten var killen som klev fram och hade ett flott anbud att komma med– han kunde gärna bli ny ordförande i rasklubben.
Får man göra så? Självklart! Valberedningen hade andra förslag på folk till styrelsen, men det är årsmötet som bestämmer, inte valberedningen. Så majoriteten på årsmötet röstar in vem de vill. Den biten är helt OK.
Det som inte är OK är att sprida rykten för att få ihop röster till killen som står beredd att hoppa fram ur hatten.
Jag tror att personerna som startade det där ryktet mycket väl visste att det inte är tillåtet att plötsligt dra fram en icke anmäld motion på ett årsmöte.
Men de andra, som väl hade kommit därför att de trodde på ryktet – hur kände de sig, när de åkte hem igen?
När dessutom ingen sa ett ord om rasklubbens räkenskaper under hela årsmötet.... för det fanns inget att anmärka på?
Inför nästa årsmöte, 2009, blev jag uppringd av en person, som frågade om det verkligen var sant att Per-Erik Sundgren och jag tänkte komma med en motion som gick ut på att förbjuda avel på collies som vunnit på utställningar. Jag skrattade. Hur skulle det gå till? När ingen motion om detta fanns anmäld? När Sundgren inte ens var medlem i collieklubben och när varken jag eller någon annan skulle rösta för ett så korkat förslag? Vilka fantasier!
Sedan ringde en person till med samma fråga. Då skrattade jag inte, jag blev fundersam. Rykteskampanj om en ny HEMLIG? Jag ringde SKK och frågade om CS hade fått in något meddelande om att ett så befängt försök till fusk skulle vara på gång. För jag ville i så fall gärna ville veta varifrån påståendet hade kommit. Och vem f-n som var oförskämd nog att använda namn – Sundgrens och mitt - i sammanhanget!
CS hade förstås inte hört något. Personerna som sprider sådana rykten är alldeles för smarta för att tala om det för föreningsvant folk som CS medlemmar. CS vet att sådant inte går att genomföra. Det vet ryktesspridarna också. Ryktena är avsedda för folk som inte vet det.
Bodil Carlsson
torsdag 11 februari 2010
ETT BRA TEST
I min bransch finns en hel uppsjö av olika tester. De försöker fånga upp allt från ADHD till depression till olika personlighetsdrag, eller begåvningsprofil. De ser mycket olika ut beroende på vad man letar efter.
En klok föreläsare om tester lärde oss detta:
ETT BRA TEST MÄTER VAD DET GER SIG UT FÖR ATT MÄTA – INTE EN MASSA ANNAT..
ETT DÅLIGT KONSTRUERAT TEST FÅNGAR INTE VAD DET SKA – MEN DÄREMOT KANSKE EN MASSA ANNAT.
Exempel: ett test påstår att det hittar intellektuell begåvning. Testet har många frågor om allmänbildning. Killen som växte upp i ett svensktalande hem med en pappa som var professor i historia och en mamma som var docent i litteraturhistoria kommer att få skyhöga poäng. Tjejen som aldrig fick gå i skolan och som kom från Afghanistan för två år sedan kommer att få bottenpoäng.
Vem av de två är en matematikbegåvning?
Testet säger inte ett skvatt om den saken. Det fångar inte begåvning utan inlärningsbakgrund.
Nytt exempel: ett test för blivande stridspiloter är ute efter förmågan att tänka logiskt och reagera snabbt på information. Killen som klarade testet bäst är säkert bra på att tänka snabbt och logiskt. Men testet talar inte om för oss ifall han slår sin fru. Eller blir stortokig, om man säger emot honom när han är på lyran.
Vill man veta sådana saker, får man leta på annat sätt. (Pröva ägarbedömning, som nog har stor träffsäkerhet i det här fallet. Alltså – fråga frun!)
Det har rynkats pannor för att pitbulls har gått igenom MH och sett bra ut på beskrivningarna. Det antyds att bara den saken räcker för att visa, att MH inte är tillförlitligt.
Här är ett par saker till som man kan använda mot MH. Det gäller också framavlade rastypiska beteenden.
MH visar inte vallningsförmåga hos border collie!
Svar: nej, det är inte gjort för det. Lösdrivande fårskock ingår inte MH-banan. Det som skulle trigga nedärvt vallningsbeteende finns inte med. Däremot tror vi att MH fångar kontaktvilja och förmåga att avreagera – väldigt bra saker hos en vallhund också, inte minst för vallhunden själv.
MH fångar inte livräddarförmåga hos newfoundland!
Svar: nej, det är inte gjort så. Testet innehåller inte stor pöl med skrikande unge i. Det som skulle trigga nuffarnas livräddarbeteende är alltså inte med. Däremot tror vi att MH fångar kontaktvilja och stabila nerver – bra saker att veta om en så stor och kraftfull hund.
MH fångar inte omhändertagande beteende hos collie!
Svar: nej, tyvärr går det inte att konstruera så. Därför finns inte blödande lammungar utslängda längs banan och inte heller människor med pågående epileptiska anfall. Men MH fångar kontaktvilja, nyfikenhet och förmåga att avreagera rädsla och med tanke på en del problem som har funnits med detta, så är det en mycket bra sak.
MH ger ingen uppfattning om bytesskärpa hos tysk jaktterier!
Svar: nej, och det ska vi vara glada för. De tyskar jag känner är hur vänliga som helst mot mig, men vad de gör med en grävling är uppskakande.
Så - MH fångar inte aggressivitet hos pitbull?
Svar: nej, kanske inte. Om det är så att pitbulls har avlats för hundkamp, inte för allmän aggressivitet, och om visssa hundar av den rasen har kvar det beteendet, så innehåller inte MH-banan det som skulle trigga det. Det ingår inte grop med arg rottweiler att slänga in hundar i. Men om MH fångar kontaktvilja mot människor och förmåga att komma över skrämsel även hos pitbull, så är det väl en mycket bra sak att veta om en sådan hund?
Och om MH då skulle visa att en pitbull inte lämnar döda figgar och strimlad dumpe efter sig – visar det då inte indirekt att hunden har spärrar mot ANNAN aggressivitet, mot människor t ex?
Och är inte detta ännu viktigare?
Rasklubben för border collie vill gärna ha MH-beskrivning av sina hundar, men för bedömning av avelsönskade vallegenskaper låter man hundarna valla. Rasklubben för newfoundland har väl inget emot MH, men när det gäller de gamla rastypiska egenskaperna har man prov på vattenarbete. Rasklubben för tysk jaktterrier kräver att både tik och hanhund har visat viltskärpa på jakt- eller grytprov före parning, för så vill man behålla rasens bytesaggressivitet. MH har man av annan anledning, t ex för att se att hundarna inte är likadana mot folk som mot grävling. Och rasklubben för collie vill ha ännu fler MH-beskrivna collies än vi redan har – för att att öka chansen att välja nyfikna, orädda hundar till avel.
MH är inte konstruerat för att fånga de väldigt olika rastypiska arbetssidorna hos olika raser, varken de önskade eller de numera mycket oönskade. MH är konstruerat för att fånga grundläggande personlighetsegenskaper och beteende hos hundar. Alla hundar! En del av dem är önskvärda hos alla raser – någorlunda socialt intresse för människor, t ex – och en del är inte önskvärda hos någon ras. Till exempel stor rädsla, lättutlöst försvarsberedskap, eller kombinationen av båda.
Vill ni veta om pitbulls är farligt hundkampsbenägna? Ta fram ett test som kan trigga den egenskapen. Men kom inte och gnäll för att MH inte gör det!
Ett bra test hittar det det letar efter. Inte en massa annat.
Bodil Carlsson
En klok föreläsare om tester lärde oss detta:
ETT BRA TEST MÄTER VAD DET GER SIG UT FÖR ATT MÄTA – INTE EN MASSA ANNAT..
ETT DÅLIGT KONSTRUERAT TEST FÅNGAR INTE VAD DET SKA – MEN DÄREMOT KANSKE EN MASSA ANNAT.
Exempel: ett test påstår att det hittar intellektuell begåvning. Testet har många frågor om allmänbildning. Killen som växte upp i ett svensktalande hem med en pappa som var professor i historia och en mamma som var docent i litteraturhistoria kommer att få skyhöga poäng. Tjejen som aldrig fick gå i skolan och som kom från Afghanistan för två år sedan kommer att få bottenpoäng.
Vem av de två är en matematikbegåvning?
Testet säger inte ett skvatt om den saken. Det fångar inte begåvning utan inlärningsbakgrund.
Nytt exempel: ett test för blivande stridspiloter är ute efter förmågan att tänka logiskt och reagera snabbt på information. Killen som klarade testet bäst är säkert bra på att tänka snabbt och logiskt. Men testet talar inte om för oss ifall han slår sin fru. Eller blir stortokig, om man säger emot honom när han är på lyran.
Vill man veta sådana saker, får man leta på annat sätt. (Pröva ägarbedömning, som nog har stor träffsäkerhet i det här fallet. Alltså – fråga frun!)
Det har rynkats pannor för att pitbulls har gått igenom MH och sett bra ut på beskrivningarna. Det antyds att bara den saken räcker för att visa, att MH inte är tillförlitligt.
Här är ett par saker till som man kan använda mot MH. Det gäller också framavlade rastypiska beteenden.
MH visar inte vallningsförmåga hos border collie!
Svar: nej, det är inte gjort för det. Lösdrivande fårskock ingår inte MH-banan. Det som skulle trigga nedärvt vallningsbeteende finns inte med. Däremot tror vi att MH fångar kontaktvilja och förmåga att avreagera – väldigt bra saker hos en vallhund också, inte minst för vallhunden själv.
MH fångar inte livräddarförmåga hos newfoundland!
Svar: nej, det är inte gjort så. Testet innehåller inte stor pöl med skrikande unge i. Det som skulle trigga nuffarnas livräddarbeteende är alltså inte med. Däremot tror vi att MH fångar kontaktvilja och stabila nerver – bra saker att veta om en så stor och kraftfull hund.
MH fångar inte omhändertagande beteende hos collie!
Svar: nej, tyvärr går det inte att konstruera så. Därför finns inte blödande lammungar utslängda längs banan och inte heller människor med pågående epileptiska anfall. Men MH fångar kontaktvilja, nyfikenhet och förmåga att avreagera rädsla och med tanke på en del problem som har funnits med detta, så är det en mycket bra sak.
MH ger ingen uppfattning om bytesskärpa hos tysk jaktterier!
Svar: nej, och det ska vi vara glada för. De tyskar jag känner är hur vänliga som helst mot mig, men vad de gör med en grävling är uppskakande.
Så - MH fångar inte aggressivitet hos pitbull?
Svar: nej, kanske inte. Om det är så att pitbulls har avlats för hundkamp, inte för allmän aggressivitet, och om visssa hundar av den rasen har kvar det beteendet, så innehåller inte MH-banan det som skulle trigga det. Det ingår inte grop med arg rottweiler att slänga in hundar i. Men om MH fångar kontaktvilja mot människor och förmåga att komma över skrämsel även hos pitbull, så är det väl en mycket bra sak att veta om en sådan hund?
Och om MH då skulle visa att en pitbull inte lämnar döda figgar och strimlad dumpe efter sig – visar det då inte indirekt att hunden har spärrar mot ANNAN aggressivitet, mot människor t ex?
Och är inte detta ännu viktigare?
Rasklubben för border collie vill gärna ha MH-beskrivning av sina hundar, men för bedömning av avelsönskade vallegenskaper låter man hundarna valla. Rasklubben för newfoundland har väl inget emot MH, men när det gäller de gamla rastypiska egenskaperna har man prov på vattenarbete. Rasklubben för tysk jaktterrier kräver att både tik och hanhund har visat viltskärpa på jakt- eller grytprov före parning, för så vill man behålla rasens bytesaggressivitet. MH har man av annan anledning, t ex för att se att hundarna inte är likadana mot folk som mot grävling. Och rasklubben för collie vill ha ännu fler MH-beskrivna collies än vi redan har – för att att öka chansen att välja nyfikna, orädda hundar till avel.
MH är inte konstruerat för att fånga de väldigt olika rastypiska arbetssidorna hos olika raser, varken de önskade eller de numera mycket oönskade. MH är konstruerat för att fånga grundläggande personlighetsegenskaper och beteende hos hundar. Alla hundar! En del av dem är önskvärda hos alla raser – någorlunda socialt intresse för människor, t ex – och en del är inte önskvärda hos någon ras. Till exempel stor rädsla, lättutlöst försvarsberedskap, eller kombinationen av båda.
Vill ni veta om pitbulls är farligt hundkampsbenägna? Ta fram ett test som kan trigga den egenskapen. Men kom inte och gnäll för att MH inte gör det!
Ett bra test hittar det det letar efter. Inte en massa annat.
Bodil Carlsson
måndag 8 februari 2010
söndag 7 februari 2010
EN ARVBARHET MER I PLÅNBOKEN
Arvbarhet beräknas hos olika husdjursslag för egenskaper där många olika gener samverkar. Ett exempel på ganska måttlig arvbarhet är mjölkavkastningen hos kor. Där brukar arvbarheten ligga på 0,15 – 0,40.
Det känns inte som om det skulle vara något att gå vidare på, eller?
Min grannes stora svartvita kvigor brukar beta av markerna åt oss här varje sommar. Jag ringde henne.
- Tjena! Hur mycket mjölk får du från en genomsnittlig ko idag?
-Tja, ähh, beror ju lite på hur möe kraftoder en ger. Men på en mjölkningsperiod, du vet från kalvning tills koa sinar före nästa kalvning, blir det väl sådär i snitt en 10 000 kg, sa hon.
-Och när du började för tretti år sen, hur mycket brukade du få då? Per ko med samma foder?
-5 000, sa grannen.
Så där har vi en som begriper sig på arvbarhet. Den fixar hennes försörjning.
Bodil Carlsson
Det känns inte som om det skulle vara något att gå vidare på, eller?
Min grannes stora svartvita kvigor brukar beta av markerna åt oss här varje sommar. Jag ringde henne.
- Tjena! Hur mycket mjölk får du från en genomsnittlig ko idag?
-Tja, ähh, beror ju lite på hur möe kraftoder en ger. Men på en mjölkningsperiod, du vet från kalvning tills koa sinar före nästa kalvning, blir det väl sådär i snitt en 10 000 kg, sa hon.
-Och när du började för tretti år sen, hur mycket brukade du få då? Per ko med samma foder?
-5 000, sa grannen.
Så där har vi en som begriper sig på arvbarhet. Den fixar hennes försörjning.
Bodil Carlsson
lördag 6 februari 2010
På Collieinfo publiceras under kvällen den första i en serie artiklar under samlingsrubriken "Arvbarheter". Välkomna in!
fredag 5 februari 2010
Det kom en kommentar...
...som vi gjorde om till ett inlägg.
Den lyder som följer:
"Det är konstigt att ni blir så harmsna och upprörda över andra människors negativa åsikter. Ni om några har väl varit oförskämda och skrivit ner en yrkesarbetande och kunnig journalist?
Som sagt, har ni något vettigt att säga om Collie och personer med åsikter istället för att skriva ner er ras och andra personer. I den "andra" bloggen så presenteras den fantastiska Collien efter den andra. Vackra stadiga hundar, vilket standarden vill ha och även några arbetande vallande hundar.
Presentera några Collie som ni finner vara värdiga representanter för er ras. Ni måste ju ha några idealhundar som ni vill visa upp.
M.V.H Taina"
Den lyder som följer:
"Det är konstigt att ni blir så harmsna och upprörda över andra människors negativa åsikter. Ni om några har väl varit oförskämda och skrivit ner en yrkesarbetande och kunnig journalist?
Som sagt, har ni något vettigt att säga om Collie och personer med åsikter istället för att skriva ner er ras och andra personer. I den "andra" bloggen så presenteras den fantastiska Collien efter den andra. Vackra stadiga hundar, vilket standarden vill ha och även några arbetande vallande hundar.
Presentera några Collie som ni finner vara värdiga representanter för er ras. Ni måste ju ha några idealhundar som ni vill visa upp.
M.V.H Taina"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)