GAMLA SORTER

I min vilda ungdom hade jag bara sett moderna rosor utanför villor i ängsliga trädgårdar. Knähöga, blankbladiga, sammetsröda. Utan doft. Utan poäng. De stod stelt i nakenjordade rabatter och ansades, gödslades, vattnades, frostskyddades och besprutades av ängsliga ägare för att pressa fram sina stora stela blommor sommaren lång. Det var fint att odla rosor.
Jag knackade mig i pannan. Sedan, långt uppe i medelåldern, när hus med trädgårdssnutt i södra Norrland hade drabbat familjen, råkade jag bli med på en kongressresa till Kanada. I Kanada beser man Niagarafallen, right?
Vi besåg Niagarafallen. Dån och dimma av vatten. Fast Kanada bör skaffa sig byggnadslovsnämnder, för dån och dimma kantades av de mest banala hus som förfulat en vacker plats. Hotellkuber och restauranglådor utslängda på måfå. Jag vände ryggen åt eländet. Och då syntes... ett vattenfall till, vitt. Och så rann det uppåt! Och luktade honung!
Tiotals kvadratmeter. En hel slänt övervuxen.
Av förvildad kinesisk honungsros.

Ni får absolut inte tro att jag är en sådan flicka som springer ifrån sitt kongressällskap och med händer och pinnar gräver upp småskott av förvildad kinesisk honungsros och sen sitter med jordiga fingrar och ett fånigt flin i nyllet hela vägen till hotellet. Eller en sån som lirkar ner skotten i en fin presenttermos för varma&kalla drycker och smugglar med hem till Sverige. Huvaligen! Det skulle ju vara olagligt!
Hursomhelst, hur det gick till så finns det nu ett hus i södra Norrland med en gavel halvvägs täckt av kinesisk honungsros.

Det är inte svårt att älska de gamla rosorna. Det är ingenting knähögt eller ängsligt med dem. De väller fram. Härdiga som synden, taggiga som kärlek, engångsblommande som själva livet. Man går förbi dem med färgskrapan eller vattenhinken och tänker på deras namn och historia. Adèle Prevost, gallicaros, döpt efter dottern i en odlarfamilj. Den flickan måste ligga i jorden sedan mer än hundra år, men hennes ros finns kvar. Den skickar ut rotskott framför våra fötter. Ispahan, Rose de Resht– persiska rosor; odlade för skönhet och doftande olja. Jag följde ett gammalt recept och fick några milliliter. Rosa gallica conditorum, sockerbagarrosen. Odlad i hundratals år som leverantör av kanderade rosenblad och marmelad. The White Rose of York fanns i vapenskölden för en kungasläkt på 1500-talet. Nu växer den på gamla gårdar och försvunna torp, ibland årtionden efter att någon senast vattnade och vårdade. Fast numera kallas den Vit bondros...
Just nu blommar pimpinellrosen The Midsummer Rose, först ut som vanligt. Bara fem år gammal är den redan en vildvuxen häck översållad av vita blommor. Hela gruppen korsades fram ur vildvarianter av två skotska bröder någon gång i början på 1800-talet och först blev pimpinellrosorna mode och status i rabatterna hos fint folk...Sedan halkade de liksom utför, de med, så nu hittar man även dem på gamla, glömda ställen. Överlevare. Tackar för lite kompost och kalk med att förvandla en tråkig grusgång till en promenadväg i paradis.
Pimpinellrosor anses inte fina längre. So what? Det är sanslöst att någonting kan vara så vackert.

Jag är inte riktigt den sortens dam som har solhatt. Jag har inte tid att ligga på knä och putsa, gödsla och medicinera rosor som om de var sjuka spädbarn för att de ska gå med på att prestera några iögonenfallande blomblaffor till grannarnas avundsjuka. Torra somrar har vi inte vatten nog att dränka rosrötter med och insekstgifter kommer inte innanför min grind.
Och om man vågar säga det i rosälskarnas värld – tror ni då att man ständigt och jämt får höra samma anskri:

BYT ROS!!!

Inte alls. Man får förstående nickar. När folk började fråga efter rosor som var lätta att leva med och luktade som rosor gjorde förr ....
...då tog odlarna fram de gamla sorterna igen.
När de fina nya sorterna fanns i var mans trädgård var de inte så fina längre.

I min vilda ungdom trodde jag att reggade hundar ägdes av människor, som levde för att borsta och kamma och ängslas över jyckens matsmältning. Sedan råkade jag köpa en hund.
Hon blommade kontinuerligt i fjorton år med väldigt lite borstning och sorgligt lite startkunskaper hos oss. För det lilla hon fick gav hon otroligt mycket tillbaka. Icke en bekymmerstagg, inte ett törne av sorg utom den där på slutet, ni vet. Ovanpå allt det andra var hon vacker. Rotskott från en gammal stam.
Jag har varken tid eller lust att att pälsvårda hundar dagligdags. Jag envisas med ofoget att – som en uppbragt bloggare skrev – gå i obanad terräng med mina hundar, fastän de är collies. Vi spårar vilt för nöjes skull även när skogen är våt och skitig. Vi kravlar under elstängsel och rostiga taggtrådsstängsel emellanåt. Klafsar omkring i hästhagen när vatten och dynga kippar under fötterna. Jag tänker inte avstå från något av det av hänsyn till vad som numera anses vara en standardtrogen pälsmängd. Jag har aldrig bett att få ohanterliga mängder ull.

Och om man säger det högt – vad får man höra? Om och om igen? I gäll ton?

BYT RAS!!!

Men jag tänker inte alls byta den sortens hund som jag tycker om för någon annans uppfattning om vad som är fint.
När de renrasiga hundarna finns i var mans hus, är renrasigheten inte märkvärdig längre. Då vill det till att hundarna har något att komma med också. Annars väljer folk lika gärna blandras.
Det är ingenting ängsligt eller knähögt över en bra collie. Den är oöm och lättskött. Den har sitt namn och sin stam från hundar som var till nytta och hjälp – inte kamkrävande uppvisningsobjekt. När collien vaktar mot diabetscoma och ep-anfall, när de har uppsyn över ens barn, svarar för andra djur eller spårar, då försvarar den sin renrasighet.
Vi borde älska våra rotskott!

Bodil Carlsson

REGNSOMMAR

Nu när regnet äntligen kommer växer gräset så det syns. Allt annat också, förresten! Hagen är så illande gul att man bara hoppas att grannarna tror att vi odlar raps. Vita blomstermoln, fint på håll, men tyvärr - det är hundkäxen som vajar manshöga. Så för att inte shettisarna ska upptäcka hur lite ström det finns kvar i de drypvåta, insnärjda eltrådarna drar vi ut med lien.
Vi har fått en gammal gräslie av grannen, far hans gjorde den åt ungarna och den är kort och lätt nog för mig. Mannen i huset går med slylien. Bilarna saktar in och bligar på oss, medan vi håller på – alla andra använder trimmer, förstås. Någon gång är bilen utländsk. Då ser ansiktena bakom rutan hänförda ut.
Vi har blivit exotisk lokalbefolkning, kompletta med svettfläckar på tröjan och liesticka i bakfickan. Såna som man själv glodde hänfört på, när man liftade på kontinenten för hundra år sen.

Vi har en grästrimmer, vi med.
Vi är bara livrädda för den. Lien begriper man sig iallafall på. Fast tid tar den.
Tre collies surar på gårdsplan och häver upp ljudliga suckar av självmedlidande. Guuud så onödigt! tänker de.
Etta i stan! tänker husse.
Svetten rinner. Jeansen är dyblöta från över knähöjd och ner. Hundarna far upp och skäller huvet av sig efter en svärm tävlingscyklister, som svischar förbi. Jäkligt skällig ras, collien.


Häromdagen gick vi kors och tvärs i skördeklar vall – rådjurssäkring innan ensilageskördaren kördes fram. Getterna lägger sina kalvar inne i grönskan och kalvarna ligger blickstilla. De flyttar sig inte för de stora maskinerna, ligger bara och hoppas att bli oupptäckta. Då är det bra att gå med hundar. Grannarna ryckte ut med sina jaktterriers. Sork och sorkhålsjord yrde vida omkring. Det var ingen höjdare, för ensilage blir liksom inte bättre av sorkbitar och jord. Inte av kalvblod heller, om det skulle bli napp.
Colliesarna strimlade ingen sork och kastade inte grävjord omkring sig. De pekade inte med nosen heller, så då var rådjurssäkringen klar. Vi gick i åkerranden för en vecka sedan då en rådjursget for upp framför oss och flög iväg i en märklig U-sväng. Hundarna ryckte nästan omkull mig. Collies sätter efter det som springer, tro inget annat!
Lite längre fram hittade vi två legor. Två små legor. Hundarna stannade. De nosade. De la huvudet på sned. De fick den blicken som de brukar ha, när de ser en liten valp eller ett väldigt litet barn. Och så vände de sig mot skogsbrynet och pekade med nosen.
Då vet man. ”Därinne finns...” är vad den där nicken med nosen betyder . ”Precis åt det hållet och nära!” Sen visar kroppshållningen och svansen vad för slag som är nära. Förväntansfull ilska, det är räven. Rakt på! Kör bort! Ren vaksamhet – vildsvin. Passa er! Passa er! Men följ spåret!
Nu var det något smått.
”Jaha, det luktade bebis”, sa grannen.
Vi hittade ingen småkalv i vallen. Men hade där funnits någon, skulle den inte ha kommit till skada. Inte genom skördemaskinerna och rakt inte genom hundarna. Alla hundar springer efter vilt. Collie också! Skillnaden är vad som händer när de kommer ikapp.
Och det är en anledning till att jag gillar de skälliga pälshögarna. Jag vet att de inte skadar. Men det vet inte viltet, så även i egna hagar går collies i koppel den här tiden.

I morse vid sjudraget, i den immiga grönskan och en skvätt åsksol ur blågrå moln, släntrade en rådjursget med sin kalv förbi på byvägen. Colliebusen gick till stängslet och skällde, men rätt vänligt. Geten knyckte på nacken åt honom. Sedan kom något stort svepande och slog sig ner i eken. Ormvråken, som sträckte ut en vinge för att bromsa nedslaget i fläckarna av lövskugga och juniljus. Ett skarpt gyllene öga öga vänt åt mitt håll.
Hundarna som står och betraktar den.
Visst var det Ursula le Guin som sa det?
”The taste of sunlight on the leaves of the forests of life.”

Bodil Carlsson

Less is more

Bevingade ord från funkisarkitekten Mies van der Rohe. Dessutom ord som kan ha en betydelse för mer än bara arkitektur, t ex hundavel. Låt mig förklara hur:
Collien har ett något omtvistat ursprung, men de flesta är överrens om att rasen har sitt ursprung i de vallhundar som fanns i Skottland en gång. Lite uppblandning med Borzoi och eventuellt Irländsk setter, för sobelfärgens skull, gav oss så småningom den collie vi ser idag.
Eller kanske inte…

Dagens collies har ofta betydligt mer päls än de skotska vallhundarna, Borzoien och Settern. Jag har ofta frågat mig själv varför?
Behöver en vallande hund mycket päls? Nej, den borde ha betydligt lättare att klara sådana uppgifter utan mycket päls. Om Borzoi- eller Settergenen slår igenom måste svaret bli detsamma:
En jakt/fågelhund vinner inget på att ha mycket päls.
Så varför har collien idag så mycket päls?
Nu måste vi nog blanda in den mänskliga faktorn och det mänskliga tyckandet om vad som är vackert eller inte.
Vid någon tidpunkt fattade en del uppfödare tycke för överpälsade collies. Uppfödare är inte sällan utställningsdomare och då fanns en spikrak väg att gå för att få fram collies med MYCKET päls. Om uppfödare av överpälsade collies premierade dylika på utställningar skulle bollen snart vara i rullning. Modet för dagen blev – Ju mer päls, desto bättre.
Hundens funktion kom i skymundan.
Vid samma tidpunkt blev colliens utseende viktigare än att den utan problem skulle kunna utföra det arbete som den ursprungligen avlats för.
Detta måste vara en brytpunkt för rasens utveckling.

Idag regerar i utställningsringarna en collie som är tämligen liten och mycket väl påpälsad. Ju fler som premierar denna typ, desto vanligare blir den.
Egentligen borde en arbetande hund ha betydligt mindre päls än dessa utställningsvinnare. Mindre päls ger större rörelsefrihet, vilket hunden säkert är tacksam för. Less coat – more dog!

Jag tillhör dem som föredrar funktion framför utseende, precis som funktionalisterna en gång. Kanske är jag en traditionalist på mitt sätt. I så fall är jag stolt över det! :-)

/Johan N.

TRADITIONALISTER IV

REVOLUTIONÄRERNA GÖR ENTRÈ!

Nu hör man sägas, att folk som vill ha sin utställningsvärld och sin avel kvar i oförändrat skick har börjat kalla sig för traditionalister. Ett fint ord, minsann. Vi andra är väl då någon sorts uppnosta nykomlingar på scenens skräniga ytterkant. Förstår man.
Så vem är traditionalist?

En gång i tiden såg en basset ut någonting åt det här hållet. En kortbent men skicklig jakt- och spårhund.



Nu ser den alltså ut så här. (längst upp till vänster)

www.showstackers.com/gallery.htm

Ni kan passa på att titta in på engelska rassidan
www.bulldoginformation.com
också.
Ni hittar traditionell rashistoria med tjurhetsning och en känd målning av två bulldoggar, Rosa och Crib, som levde runt 1820. Titta på dem! Bröstkorgen sväller av muskler, men kroppen är smidig och proportionerlig. Huvudena är massiva, men inte deformerade. Jag vet inte om ni tycker det är vackert. Men det är inte svårt att föreställa sig de hundarna attackera en tjur. Samma sak gäller bulldoggen på fotografiet från 1909. Då var tjurhetsningens dagar slut sedan länge, men hunden på fotot är helt klart en hund.
Titta sedan på fotot längst ner till höger på förstasidan. ”Bulldog of the Month”. Den oformliga köttklumpen draperad i lösa hudveck påstå vara ansiktet på en sovande hund.
Vad tror ni att den drömmer om?
Fria luftvägar? Känslan av att kunna springa?

Liknande saker, gudskelov mestadels mindre groteska, har hänt ett antal raser under de senaste femtio åren. Förändringarna går fort. De drivs inte på av något annat än behovet att glänsa i ringen. Och de har inte bromsats av något annat än växande kritik från världen utanför ringen.
Traditionalister? Varför så blygsamma?
Har man i femtio år har bidragit till att revolutionera hundkroppar bort från funktion och bort från hälsa förtjänar man ett namn med ett riktigt stort och rött R i!

Vad sägs om

KarossRadikaler?
ExteriöRextremister?

eller rentav

RosettRevolutionärerna?


Bodil Carlsson

TRADITIONALISTER III


Det finns en plats för det som är vackert....

... MEN DET ÄR INTE DEN HÄR PLATSEN!!!

www.showstackers.com

TRADITIONALISTER II

EN PLATS FÖR DET SOM ÄR VACKERT

På sistone har en del gott folk i bloggar och på andra ställen talat om för mig vilken idiot jag är. Att jag inget begriper om vad som är snyggt!
De har rätt. Jag är en idiot.
Om man är över femti, inte kan köra bil, inte vet vilken ända man håller hammaren i och inte har så mycket cash att det stör.... då måste man ju vara rätt pantad om man köper en förfallen liten gård sex kilometer från jobbet i busslöst land, va?
Visst. Fråga mig. Jag vet allt om det där, det var jag som gjorde det!

Jag vet precis varför också. Det stod en stolpe på gårdsplan. Det satt ett skåp med gnisslande skjutlucka på stolpen. Inuti skåpet fanns proppar i porslinshållare från sådär andra världskriget. Från stolpen löpte rostiga trådar till ladans gavelhörn. På ladans gavelhörn satt en helt liten blåvit emaljskylt.


Livsfarlig ledning

Strömmen gick stup i ett. Elektrikern kom, drog den gnisslande luckan åt sidan och bleknade. Skylten hade alldeles rätt. Och stalltaket läckte så att regnvattnet rann längs de nya fina ledningarna på insidan. Sisådär åttifemtusen hopjobbad cash gick det loss på att få nytt tak och nya ledningar, som faktiskt var pålitliga och fina och inte bara såg så ut.
Emaljskylten sitter kvar, fast stolpen och gnissellådan är borta. Just en sån stolpe med sån låda stod på en sådan inbyggd gårdsplan på en gammal gård i Bohuslän en gång i tiden.
Det var där jag var om somrarna. Och inget barn kan ha väntat mer på somrarnas ankomst och förnekat tecknen på höst mer än det barnet som var jag. Varför?
Det fanns en ramsa för att ropa in korna om kvällen, när det var mjölkdags och man stod ute i hagen med spann och pall och mjölkflaska från Arla på cykelkärran. Då kom korna i rangordning gående på rad. Man fick lära sig att respektera rangodningen, annars blev det rammel och bråk. Det fanns en annan ramsa för att ropa in hästen, när det skulle arbetas. Då kom han farande, en kopparröd ardenner, så att marken skalv under hovarna. Man fick lära sig att stå kvar och se oberörd ut. Det fanns en egen ramsa för hönsen, när man kom med havren i hink och alla skulle lockas in i kvällningen, så att hönshuset kunde bommas till mot räven.
Det fanns en blodbok, den enda i hela trakten. Den lyste som en fackla i lövsprickningstiden. Folk kom för att titta på den. Sällsynta gånger såg man rådjur – då la man ifrån sig det man hade för händer och bara bligade. Något så vackert! sa dom gamla. Såna ögon dom har! Som guld!
Jag tror att jag var tolv år den gången jag rensade potatisåkern och såg ett vinddrag rufsa till potatisblasten, så att solen glimmade i borsthåren på bladens undersida. Då fattade jag plötsligt.
Allt som är vackert lyser med sitt eget ljus.

Nästan femtio år senare var alltså en sån liten gård obegripligt till salu i Västergötlands obygder. Stolpe på gårdsplan. Emaljskylt på ladan. Tidsfråga innan den också skulle bli uppköpt och avstyckad och upprustad och poolförsedd till sommarnöje för någon förmögen tysk familj.
Icke! sa idioten och köpte.


Gårdsplan stänglades in med fårnät för hundarna – det var första jobbet. Kohagen försågs med elstängsel för shettisarna – det var andra jobbet. Möbler, köksgrejor och kläder hivades in där det gick fort. Tredje jobbet pågår fortfarande, det blev aldrig tid över att få det bekvämt inne. Och förrresten – när är man inne? Tiolitershinkar med Äkta Falu Röd på de grånande väggarna, linoljevitt på resten – gånger flera, det hade inte blivit gjort på ett tag. Ny vattenledning från brygghuset till huset. Kostade pengar. Femton års sly röjt för hand, kostade en tendinit som aldrig kommer att gå över. Frös nästan ihjäl första vintern, kostade reparation av en vedspis från femtitalet och en vedkamin. Loggolvet skulle borstas rent, gick ej. Kostade två dagars hårt slit med trädgårdsspaden att hacka bort lagren av decennniers hårdpackat unket hödamm. Precis allt behövde åtgärdas. Kostade fyra års jobb på annan ort varannan vecka för att få in pengar till att hejda värsta förfallet och lite över till rosor. Såna rosor, som hade kunnat växa här på den gamles tid.
Han var född här för etthundratvå år sedan. Sju ungar drog han upp på den här plätten med nio hektar mager sandjord och hur han gick i land med det är mer än jag begriper. Själv var han son till bygdens gamle korgmakare. Vem av dem som planterade lönnarna vid grinden vet jag inte. Men han som hade stället före mig var den som planterade körsbären. Jag har aldrig vetat att körsbärsträd kan bli så stora.
Grannarna säger att han svor ve och förbannelse varje höst, när sjoken av lönnlöv måste krattas upp. Ovanpå slitet med skörden och jorden och djuren krattade han löv! Inte behövde den mannen mera jobb. Fällde han lönnarna, när var nitti och ensam kvar?
Icke.
Stora spretiga buskar stod på rad framför huset. Det visade sig vara doftschersmin. Ett litet träd med slingriga hängande grenar som nådde marken stod på jordkällarns norrsluttning. Det var gullregn. Det mossiga trädet vid grinden till hästhagen var hägg. Den risiga busken mitt i ingenting en syrén.
I maj börjar lönnarna – gulgröna blommor på bar kvist, ett dån av humlor och vildbin. Sedan kommer gullregnet ochkörsbären, därefter det stora augustipäronet, sedan häggen och aplarna. Sedan schersminerna. Det man ser på håll är de vita träden och snön av blomblad över gräset.
Sedan ser man hästarna beta under träden och hundarna ligga och betrakta dem med ett leende.
Så varje vår går vi ner dit där han ligger nu, han som hade gården före oss. Vi sätter blommande körsbärsgrenar i en vas. Varje höst lönnblad i skarpgult och rött med en enda mörklila tidlösa. Jag kan inte tro annat än att han sover bättre så, en gammal bonde som aldrig slutade arbeta och ändå måste ha begripit in i märgen precis vad det finns för plats för det som är vackert.
Det vinner inga tävlingar. Det har inget pris. Det låter sig inte jämföras.
Men det lyser med sitt eget ljus.

TRADITIONALISTER I

OM BILAR OCH HUNDMÄRKEN

För längesedan satt två barn på en mjölkpall vid landsvägen och fördrev händelselösa sommardagar. Pojken räknade bilar. En bra dag kunde han komma upp i sju stycken på några timmar – Volvo och svart, mestadels. PV 44. Flickan stack över vägen och lekte kapp med den sällskapssjuka unghästen i hagen. Ardenner och brun, med vit stjärna i pannan.
Pojken växte upp och läste fordonsteknologi vid Chalmers. Sedan blev han konstruktionsrådgivare åt Volvo och ännu senare åt något stort amerikanskt bilföretag. Här är två saker som jag ger mig fasen på att han INTE har föreslagit som försäljningsslogans i sin bransch:
GYLLENBRUN MED VITA DETALJER!
NU ÄNNU LÄCKRARE & MERA PRISBELÖNT DESIGN!
MÄRKET FÖR DIG SOM VILL HA EN SÄKER FAMILJEBIL – BILEN SOM VEM SOM HELST KAN KÖRA!
INGEN MOTOR!

SVARTVIT RACERDESIGN!
MÄRKET MED TURBO FÖR DEN SOM VILL TÄVLA! INGEN BROMS!

Yepp, lilljäntan halkade med tiden in i hundvärlden, där så märkliga säljargument förekommer i parti och minut. Hör bara:

- Bulldoggens ansikte är våldsamt rynkigt för att tjurens blod ska rinna av bättre.
- Collien måste vara åskrädd, för annars förstår den inte varför fåren blir rädda och springer när det åskar och då springer den ju inte efter.
- Schäferns rygg måste slutta våldsamt, för schäfern är en travande ras.
- Det är inget problem om äftliga sjukdomar är vanliga hos hundraserna. Tvärtom ska vi vara tacksamma, för det ger forskningen om ärftliga sjukdomar hos människor mycket material.
- Det är inget problem med inavel på hundar. Hundar är inte människor och deras DNA är radikalt annorlunda än vårt.
- Det är inget att bry sig om ifall husdjursgenetikerna varnar för ärftliga defekter på hundar. De är bara agronomer och det enda de kan nåt om är såna djur som man äter.

Vem drar de här sagorna och väntar sig att bli trodd?
- En bulldoguppfödare. Tjurkamp med hund blev förstås olagligt i England för länge sedan. Men medan det var lagligt, hade bulldogen ett normalt huvud och en normal kropp. Helt andra krafter än bett i tjurnackar skapade bulldoggens moderna vanskapthet.
- En brittisk collieuppfödare. Hon hade aldrig vallat får i sitt liv. Naturligtvis.
- Organiserade schäferklubbsmänniskor i Sverige för cirka tio år sedan. Vilka hundraser är inte travande?
- Olika webbröster i den pågående hunddebatten i USA och England. Välformulerade röster. Kanske har de missat att hälsoeffekter av påtvingad genetisk isolering är alldeles tillräckligt väl kända hos människa. Vi behöver inte fortsätta skapa sjukdomsbelastade hundar för ytterligare bevis.
- Engelska Kennelklubbens presstalesman, enligt uppgift från England. Hundars DNA är självklart inte exakt som vårt – annars skulle vi också gå på fyra ben och ha kall nos. Men alla däggdjur är genetiskt närbesläktade och genetiskt organiserade efter samma principer. Det som är dåligt för oss, som inavel och röntgenstrålning, är dåligt för alla.
- En mångårig hundtidningsskribent i Sverige. Samma en som på sin privata blogg säger att valpköpare är så bottenlöst okunniga att all upplysning är meningslös.

Det är inget fel på dem. Egentligen. De har bara glömt bort att det finns en värld med andra prioriteringar än deras. I perspektivlöshetens paradis kan sagor se ut som specialkunskaper.
Men bara för att man själv tror på en bortförklaring, är det ju inte säkert att alla andra gör det.

När såg ni senast den här annonsen?

VÄLJ EN MÄRKESTYPISK BIL!
VECKAD PLÅT! ÄKTA VOLVO!

Eller denna?

BÄSTA KÖREGENSKAPERNA!
VÅR MODELL VANN PRIS I ÅR IGEN PÅ INTERNATIONELLA KAROSSFINALEN!

Ingen av oss kommer någonsin att få läsa sådana bilannonser. Men om bilar faktiskt tillverkades av små kotterier av designers, som drog omkring på internationella karossutställningar och siktade in sig på StorCert och SuperCACIB i klasser som Liten Grön Skåpbil Med Barnvagnshjul, Liten Blå Sportbil Med Nålfiltsklädsel, Stor Svart Sportbil Med Gummiratt, Sänkt EPA-traktor Med Kjol I Sammet, för att inte tala om Championatet i klassen Riktigt Stor Sopbil Med Skit...och några hundra specialklasser till...

...medan kardanaxeln vek sig under tyngden av chassit och motorn blev en tvåtaktare i en hel del av modellerna, för designers behöver inte kunna fordonskonstruktion...

Vad skulle hända då? Jo, folk skulle vara jäkligt sura. Och de som behövde en bil att köra med skulle plocka ihop sin kärra själv hemma i garaget.

Vad är det vi ser börja hända i hundvärlden? Kritiken mot renrasig hundavel har vuxit i åtminstone femton år i många länder. Den blir bara starkare.
Och det blir allt vanligare med hemmabygge av hund.
Säg det här i hundvärlden och det kommer ett vrål av indignation tillbaka. Du är en respektlös idiot som inte förstår att det finns en plats för det som är vackert! Vi kan! Vi vet! Vi håller på traditionen!

Det gör folk som jag också.
Men vi har en annan tradition.

Bodil Carlsson