... som brukar veta vad den talar om säger att tyska kennelklubben, VDH, hade förberett sig på att utesluta rasklubben för bulldogg. Anledningen: osund avel.
Nu hann man inte med det, för rasklubben för bulldog upplöste sig själv. Senast vald styrelse hade "nya idéer" om avelsmål för bulldogg. En del av de gamla uppfödarkretsarna delade inte de synpunkterna. Styrelsen avgick, klubben tas över av VDH och - säger vår tyska röst - det kommer inte att bli något medlemsskap i VDH igen förrän medlemmarna accepterar att avla bulldog med kropp som går att leva i.
Inget om detta på VDH:s sida, såvitt vi kan läsa oss till, hittills inget svar från VDH på direkt fråga, inget på tyska bulldoggssidor som vi har hittat. Collievänner kan inte gå i god för att det här stämmer. Men, som sagt, den där tyska rösten brukar veta vad den talar om.
Och i så fall - bravo!
Bodil Carlsson
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
NYHET FRÅN TYSKLAND
Det får bli ouvertyren till den fortsatta berättelsen om Humhumterrierns upp- och nedgångar. Tidsenlig ouvertyr?
Jemima Harrisons blogg meddelar idag, att tyska kennelklubben, VDH, har tagit över ansvaret för rasklubben för engelsk bulldog. Skälet sägs vara att klubben inte fungerar - bulldogsuppfödarna kan inte bli ense om hur de ska hantera bulldoggarnas hälsa (eller brist på hälsa). VDH har tröttnat och går in för att få ordning.
Den klena tyska som Collievänner besitter räcker inte till för att få reda i VDH:s meddelande på hemsidan. Men såvitt begrips, talas det om en organisatorisk krasch, som gör att klubben inte längre går i land med att leda aveln. Så då gör tyska kennelklubben det i stället och svarar för bl a stamboken.
Inte lätt att veta om det är klubbens organisation, som har tappat folk och inte mäktar med jobbet - eller om andra motsättningar finns med också. Vi skickade en fråga till VDH och väntar på svaret.
Men visst händer det en del nu med raser som är illa ute!
Bodil Carlsson
Jemima Harrisons blogg meddelar idag, att tyska kennelklubben, VDH, har tagit över ansvaret för rasklubben för engelsk bulldog. Skälet sägs vara att klubben inte fungerar - bulldogsuppfödarna kan inte bli ense om hur de ska hantera bulldoggarnas hälsa (eller brist på hälsa). VDH har tröttnat och går in för att få ordning.
Den klena tyska som Collievänner besitter räcker inte till för att få reda i VDH:s meddelande på hemsidan. Men såvitt begrips, talas det om en organisatorisk krasch, som gör att klubben inte längre går i land med att leda aveln. Så då gör tyska kennelklubben det i stället och svarar för bl a stamboken.
Inte lätt att veta om det är klubbens organisation, som har tappat folk och inte mäktar med jobbet - eller om andra motsättningar finns med också. Vi skickade en fråga till VDH och väntar på svaret.
Men visst händer det en del nu med raser som är illa ute!
Bodil Carlsson
söndag 28 augusti 2011
LJUS I ANDRA ÄNDAN AV TUNNELN
...visar sig oväntat för Humhumterriern! Den rafflande berättelsen om rasen fortsätter strax, men som mellanstick vill vi berätta om ett annat ljus som börjar lysa lite klarare. Igår hölls hundpartaj hemma hos grannen. Två fyramånaders schäfervalpar rumlade runt med varandra och med olika vuxna hundar, en storvuxen vit herdehundskille umgicks med två collietikar och en liten svart geting till hund - japp, det är den tyska jaktterriern! ... medan en viss colliehane omväxlande var valhänt valpdadda och behaglig kavaljer åt Hästtjejens schäfertik. Och schäfertiken umgicks omväxlande med hela högen!
Det gick riktigt, riktigt bra. Sällan har jag sett en människa le så stort så länge som Hästtjejen gjorde igår eftermiddag. Hem gick vi beroende på antal ben med magarna fulla av korv (grillad)och hemmagjord äpplekaka respektive korv (rå) och levergodis. Sju människor och åtta hundar hade en bra lördagsafton!
Bodil Carlsson
lördag 27 augusti 2011
Humhumterrierns återkomst
Just när ni trodde det var över… Humhumterriern har fått en renässans i hundvärlden. Nu exploderar antalet Humhumterriers, och uppfödare, i England. Registreringarna uppgår till över 3500 per år. Uppfödare av denna ras kan skratta hela vägen till banken, för där har de förtjänst att hämta!
Så vad har hänt?
Jo, på en förfallen lantegendom i norra Yorkshire fann man ett hittills okänt fotoarkiv där bl a Lady St Johns dotter fanns på bild, med hund.
En Humhumterrier, förstås. Och inte vilken hund som helst, utan den store avelsmatadoren Ricky, stolt fader till sisådär 568 valpar – då. Ricky var en Humhumterrier av den typ den gamla ladyn ville ha. En sådan som, så att säga, sopade banan med granndamernas terriers på de små utställningar som damerna var så förtjusta i att anordna. 568 valpar är ändå ett fantastiskt resultat av en hund som bara blev fyra år. Han avlivades nämligen när blindheten och de ständigt närvarande rädslorna blev alltför besvärande för ladyn och kanske också för hennes lord.
Sanningen är den att Ricky redan som valp visade klara tendenser till rädsla i många sammanhang. Utan att vara blind. Men det var ingen som riktigt ville erkänna det, framför allt inte Lady St John.
Ricky fick bli en exemplarisk Humhumterrier och nåde den som andades ett ord om hans rädslor. Det finns helt enkelt saker man inte talar om, Rickys rädslor var en av dessa. - Se på de bedårande ögonen, sa Lady St John. Och det gjorde alla. Så var problemet med rädslor plötsligt försvunnet.
Den som inte vill se, den ser inte.
De återupptäckta fotona från Yorkshire säger ingenting om rädslor och blindhet. De vittnar om en storhetstid för hunduppfödare som ingen ifrågasatte. En tid då det var fashionabelt att ha en liten hund vid sin sida, blind eller rädd spelade ingen roll. Tyvärr har bilden på dottern, som sedemera blev en erkänd konstnär, resulterat i en enorm efterfrågan på just Humhumterriers. Presumtiva köpare ser en lagom stor hund, en återupptäckt ras som kanske kan vara nästa stora sensation på kommande års Cruft’s. Om man bara kunde minska ögonstorleken en aning…
Och rädslorna, undrar ni kanske? Jodå, de finns väl bevarade i den minimala genpool som Humhumterriern idag avlas inom. Kanske kommer det uppfödare som ser det och gör något åt det. Då kan rasen gå en ljus framtid till mötes. Vi Collievänner väntar med spänning på fortsättningen av Humhumterrierns öden och äventyr.
Johan Nilsson
(Innan någon kastar sig ut på nätet och letar upphovsrätt till bilden kan jag meddela att denna bild är avfotograferad ur ett antikvariatsfynd och därmed tillhör upphovsrätten för denna bild mig.)
Så vad har hänt?
Jo, på en förfallen lantegendom i norra Yorkshire fann man ett hittills okänt fotoarkiv där bl a Lady St Johns dotter fanns på bild, med hund.
En Humhumterrier, förstås. Och inte vilken hund som helst, utan den store avelsmatadoren Ricky, stolt fader till sisådär 568 valpar – då. Ricky var en Humhumterrier av den typ den gamla ladyn ville ha. En sådan som, så att säga, sopade banan med granndamernas terriers på de små utställningar som damerna var så förtjusta i att anordna. 568 valpar är ändå ett fantastiskt resultat av en hund som bara blev fyra år. Han avlivades nämligen när blindheten och de ständigt närvarande rädslorna blev alltför besvärande för ladyn och kanske också för hennes lord.
Sanningen är den att Ricky redan som valp visade klara tendenser till rädsla i många sammanhang. Utan att vara blind. Men det var ingen som riktigt ville erkänna det, framför allt inte Lady St John.
Ricky fick bli en exemplarisk Humhumterrier och nåde den som andades ett ord om hans rädslor. Det finns helt enkelt saker man inte talar om, Rickys rädslor var en av dessa. - Se på de bedårande ögonen, sa Lady St John. Och det gjorde alla. Så var problemet med rädslor plötsligt försvunnet.
Den som inte vill se, den ser inte.
De återupptäckta fotona från Yorkshire säger ingenting om rädslor och blindhet. De vittnar om en storhetstid för hunduppfödare som ingen ifrågasatte. En tid då det var fashionabelt att ha en liten hund vid sin sida, blind eller rädd spelade ingen roll. Tyvärr har bilden på dottern, som sedemera blev en erkänd konstnär, resulterat i en enorm efterfrågan på just Humhumterriers. Presumtiva köpare ser en lagom stor hund, en återupptäckt ras som kanske kan vara nästa stora sensation på kommande års Cruft’s. Om man bara kunde minska ögonstorleken en aning…
Och rädslorna, undrar ni kanske? Jodå, de finns väl bevarade i den minimala genpool som Humhumterriern idag avlas inom. Kanske kommer det uppfödare som ser det och gör något åt det. Då kan rasen gå en ljus framtid till mötes. Vi Collievänner väntar med spänning på fortsättningen av Humhumterrierns öden och äventyr.
Johan Nilsson
(Innan någon kastar sig ut på nätet och letar upphovsrätt till bilden kan jag meddela att denna bild är avfotograferad ur ett antikvariatsfynd och därmed tillhör upphovsrätten för denna bild mig.)
HON SOM SKULLE AVLIVAS
... avvisade igår vänligt men bestämt Colliebusens förtjusta närgångenhet. Han blir lite djärvare, eftersom hon blir lite mer avspänd.
Sedan gick schäfertiken hem till annan granne, där den busige tyske jaktterrierkillen bugade en lekinvit mot henne. Schäfertiken gjorde detsamma. Sedan lekte de!
Hästtjejens hjärta flög.
Bodil Carlsson
torsdag 25 augusti 2011
ARRANGERAT
Det finns två tvillingsidor i colliebranschen på nätet. De sätter upp samma texter vid samma tillfällen. De vill ha samma sagt.
”Vad är en mentalbeskrivning hund, MH?
En mentalbeskrivning är precis vad det låter, en beskrivning av hundens mentalitet baserat på hur hunden reagerar på olika arrangerade situationer.
Det är inte ett test och man blir inte godkänd eller icke godkänd.
MH är öppet för alla SKK registrerade raser.”
Texten sägs vara från en ”brukshundsklubb i norr” och där finns den säkert att läsa. Som allmän info till nya osäkra hundägare, som undrar om deras drever kan få gå ett MH och vad det i så fall går ut på.
Som information riktad till valpköpare från erfarna uppfödare av en ras där MH är obligatoriskt är det inte lika heltäckande. Det är kanske något som man vill ha osagt?
Min senaste arrangerade situation svarade grannens skämtsinne för. På somrarna ställer han ut en docka, stor som ett tvåårigt barn ungefär, som står där vid hans uppfart i regnjacka med nedfälld huva och två svarta katter med klotrunda glasögon vid fötterna. Alla tre stirrar lika tröstlöst ut i regn eller stekande sol. De är högst övertygande – ovana bilar riskerar att köra i diket av chock. Stackars liten!
Alla hundar jag känner har hajat till första gången de har passerat skämtsamma grannens grind. Hästtjejens schäfertik blev också överrumplad av synen. Hon kom med ett häpet ”Vaff...?” och så gick hon avvaktande fram för att undersöka.
Colliebusen och jag stod några meter bakom. Någon av oss rörde sig – och schäfertiken snodde runt med halvrest ragg för att titta efter vad den andra hunden hade för sig bakom hennes rygg. Mig brydde hon sig inte om att kolla. Jag var inget hot. Men den andra hunden kunde vara det!
Tio sekunder senare var raggen slät igen. Schäfertiken hade övertygat sig om att ingen fara förelåg. Colliebusen hjälpte till genom att demonstrativt sätta sig på vägen och klia sig. Scäfertiken nosade av barnets ansikte, lyfte blicken mot sin matte och sa: ”Det där var ju inte på riktigt. Nu går vi, va?”
Ibland är det praktiskt att ha en granne som gillar skämt. Alltsammans tog mindre än en halv minut, men på den halva minuten såg Hästtjejen och jag samma saker.
Schäfern är inte allmänt skraj eller aggressiv – ser hon något knepigt, undersöker hon på ett sansat sätt.
Schäfern är inte rädd eller aggressiv mot människor – i en ovan situation är det den andra hunden hon absolut vill ha koll på. Man gissar att hon har haft någon riktigt dålig erfarenhet av andra hundar.
Schäfern löser ändå inte det problemet med hot. Hon kollar vad den andra hunden gör. Är den lugn, accepterar hon att fortsätta vara i närheten.
Viktiga saker att veta om en stor, kraftfull hund? You bet! Så tänk om erfarna uppfödare av den stora, kraftfulla rasen collie i stället hade sagt så här:
”Ett MH är en beskrivning på hundens sätt att reagera i arrangerade situationer, som är noggrant uttänkta för att efterlikna viktiga vardagssituationer, där man vill få en uppfattning om hur hunden agerar. MH är öppet för alla SKK-raser, men det är obligatoriskt för avelsdjur inom vissa raser – däribland vår. Vår rasklubb anser att man inte ska avla på hundar som visar dålig kontakt, inte kan komma över rädsla eller visar aggressivt beteende när de blir skrämda eller överraskade.”
Då hade de arrangerat en situation med hederlig konsumentupplysning.
Bodil Carlsson
tisdag 23 augusti 2011
BRUCELLOS I SVERIGE
Collieinfo uppdaterad - se artikel på Anslagstavlan och länk till SVA!
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)