VALP I HOGWARTS FOREST

Solen går ner i kallt blårosa. Nu kommer mörkret fort på.  I nordväst låter det första nyårsfirandet som kanonader från ett krig inte alltför långt borta. Här prasslar det i hästhagen... och på hällen står valpen och håller uppsikt. Vaksam men oförskräckt. Det kan ju dyka upp ett huvudlöst, valpdödande monster ur snåren...
... och det gör det för vissa valpar. Klicka på länken Pedigree Dogs Exposed till höger, så hittar ni ett.

Trevlig helg alla - fast vill ni fortsätta ha det, utan att sätta glögg eller kaffe i vrångstrupen, så läs inte Jemima Harrisons berättelse om vad engelska mastiffuppfödaren, tillika rasklubbens ordförande, Sian Hall svarar en australiensisk dito, när australiern vill att de recessivt skäckiga mastiffvalpar som föds i kullarna ska få leva och räknas som lika mycket mastiff som sina helsyskon.
Jag har läst. Nu funderar jag  på att byta tilltalsnamn på Svarta Faran. Jag vet inte om jag vill kalla henne för Sian längre.  Delar av den etablerade hundvärlden är  baske mig Hogwarts Forest!

Bodil Carlsson

P S: På förekommen anledning och för att slippa flera frågor :-) vill jag påpeka, att jag inte kallar  Sian Hall för ett huvudlöst monster som smyger i snåren och dödar godtyckligt utvalda nyfödda hundvalpar. Men jag säger loud and clear att den tradition, som talar ur henne, är just en sådan hjärndöd mumie från en 200 år gammal biologisk vanföreställning om "ras" och "renhet". Det enda som håller det balsamerade liket gående upprätt idag är show-världens intäkter och status, punkt. Lägg den osaliga varelsen till vila, kennelklubbar!

NÄR JULDAGSMORGON SIMMAR...

...tillbringar en klok dam med ålderns rätt timmarna så här.

En annan grånad dam, som med samma rätt borde göra något liknande, går i stället med valpen ut i skogen för att vi ska få lite egentid ihop, se om vi kan hitta något färskt viltspår, köra lite inkallningsövningar och sånt där ni vet - klart ni vet! Alla hundnördar är tokiga, ni också, så ni vet precis vad man gör i regnet på juldagen.
Ut marscherar vi. Och vad får vi höra?

En bäck! Som alla inser, behöver ingen bekymra sig för grundvattennivåerna under våren som (förhoppningsvis)  kommer. Den här bäcken, aldrig förr skådad av valpen, hade fått fnatt av regn. Den förhävde sig. Den småröt! Den fradgade vitt skum mot en oskyldig förbipasserande valp!
Skam den collie som ger sig inför sådana fasoner...

Det här är ett riktigt uselt foto, men steget är vackert! Ser ni? Precis som händer med  fölen av de snabba hästraserna  under en kort period i tillväxten,  har valpen just nu ett steg som ser ut att vara större än kroppen som hör till: det är inte längden på benen, utan mönstret i benens rörelser, som gör att de ser för långa ut. Hur som! Bäcken uppsöktes. Den konfronterades.  Bäcken fick tåla motangrepp! En collievalp hängde ut över brinken, studsade imponerande upp och ner på stället  och reste varnande motskall. Komma här och fradga en massa vitt och låta!

Närmare betraktande ledde till omklassificering av bäcken till en icke-varelse, något som inte har avsikter med sina ljud utan liksom bara finns där. Liten korvbit kastad över bäcken ledde till första inlärning av kommandot Fram!Hopp! och brant klättring upp på andra sidan med matte i släptåg. Inget dåligt hopp heller av någon som är så liten... Och så har vi gjort om det här, med och utan soffdamen, några gånger denna drypblöta, cementgråa juldag som annars skulle ha vikts åt soffan och julklappsläsning. Senast var vi ute hela gänget nu i skymningen. Lilltiken påtalade viltrörelser i närheten med det där demonstrativt varnande, tysta sättet som jag numera är rätt säker på betyder vildsvin, och valpen deltog i vaksamhetsövningen: hoppade upp på en stubbe och stod så högrest hon kunde, blickade ut och vädrade.
Varje gång jag tänker på hur litet jag fångade upp av världen omkring mig innan jag fick hund blir jag paff.

Nu är det dags för vila, mest behövligt för den minsta kroppen men mysig även för flockens andra medlemmar. Julen firas med tugg av olika sort framför TV:n...

... men varför ska vissa ha ensamrätt på glöggen?

God fortsättning alla!

Bodil Carlsson

BÄSTA JULKLAPPEN

Ni förstår att det är lite begränsat med möjligheter att träna sociala kontakter, när man bor som vi gör. Det är inte direkt folkmyller på vägen utanför. Så man får chanserna lite oväntat slängda i knäet och passar på, när man kan - och som det visar sig, är den oväntade träningen inte den sämsta.
Grannen och papillontiken kom med en julblomma och det var lite nervigt, för Svarta Faran har hunnit växa om lilla pappen i tyngd och snabbhet, men är ju bara en småvalp i huvudet. Hon leker med Lilltiken som hon skulle leka med sina syskon och ingen skada skedd, Lilltiken tål det och kan sätta emot, när det behövs.  Lilla pappen har ett dåligt öga, ett som smetar och gör ont. Lilla pappens ben är så tunna, att de skulle kunna gå av, om en femtonveckors collieklump bogtacklar och slänger omkull henne. Svarta Faran gick ut hårt och lilla pappen, vars öga hade en dålig dag idag, blev rädd. Svarta Faran såg det. Hon dämpade sig. Men leklusten var svår inuti valpkroppen och lilla pappen blev osäker en gång till.
Svarta Faran halades in av matte. Svarta Faran fick hallgrenska paragrafer lästa för sig. Det är inte mycket matte håller på i lydnadslir, men sociala gränser skall respekteras. Och det är faktiskt ingen annan än jag, som bestämmer var gränsen går. Valpen gjorde alltså inte mer än att försöka få igång lek på ett sätt som var OK för Lilltiken, men för burdust för en väldigt liten hund, som inte mådde riktigt bra. Valpen dämpade själv ner sig och gjorde nya kontaktinviter, men de var också i överkant idag.
Vad hände?

Valpen fattade. Valpen gick långsamt fram till lilla pappen, sträckte nosen mot hennes huvud, småtuggade varsamt på pappens päls, sådär som hundar gör när de vårdar... och lät nosen vandra vidare till det smetande ögat, som försiktigt slickades rent. Pappen stod helt stilla och lät sig kontaktas på detta nya sätt.
Valpen vände huvudet mot sin matte och lilla pappens matte och sökte ögonkontakt.
"Var det detta ni menade? Gör jag rätt nu?"

Valpen fick floder av stillsamt beröm. Det där var dagens julklapp för min del. Visst gick vi ut sen, på promenad i skogsbrynet, och hundarna satt och lät sig distraheras när ett rådjur sprang in rakt framför oss, och visst satt valpen på tillsägelse minst lika stadigt som Lilltiken. Och visst var det valpen, inte viltveteranen Lilltiken, som tjugo meter längre fram i blåsten fångade upp vittringsgatan och markerade var rådjuret hade gått och vart man borde ta vägen för att följa spåret - och det var alltsammans mycket, mycket bra gjort.
Men inget av det går upp mot den där lilla sekvensen av pappevårdbeteende och kontaktsökande för bekräftelse. Som folk på landet sa för längesen om  djuren med tänder och horn och hovar, de som kunde skada men inte gjorde det, de som man kunde lita på: "Det bästa är när dom har gott vett!"
 Socialt omdöme, skulle vi kanske säga.
Det var det högsta beröm ett djur kunde få. Det står sig fortfarande.

Bodil Carlsson

ORMBUNKSSLÄNTEN

Så här såg det ut... och klockan var bara lite över fyra. Mycket värre blir det inte, så Happy Darkday!

Bodil Carlsson

VILA EFTER REGN OCH MÖRKER

Katten syns inte. Han ligger torr och varm i soffan och ser föraktfullt ner på de sunkiga våta pälshögarna... som i alla fall har vett att hålla sig till sin rätta plats på det kalla, hårda golvet.


Bodil Carlsson

HUNDHEM I ADVENT

Det var så bedrövligt med vädret i morse att vi ställde in. Träningsbesöket i Hjo i julrushen, så mycket rush det går att få här för en valp att träna i, och påhälsning av den yngre generationen också. Strilande kylskåpsvatten från himlen, lervälling, mörkgrått ute och sandiga golv inne blev inte inställt. Valpbajsrensning på gårdsplan icke heller. Det har funnits muntrare dagar att ha hund.
Så när regnet avtog  lät vi valpen testa spår för allra första gången i stället. Husse och Lilltiken smet iväg på en runda genom skogen intill, med slantad prinskorv försedda och strängt instruerade att droppa korvskivorna längs spåret respektive ge fasen i att äta upp dem. Valpen skulle uppmuntras att följa spåret!
Det knepet fungerade inte. Husse kastade nog lydigt korvslantar, men Lilltiken spelade inte med. Korvslant efter korvslant slöks. Å andra sidan.... spåret fungerade!
Svarta Faran satte nosen i backen och tog upp spåret innan jag ens hann be henne och följde det i vått gräs och över krossade tegelpannor som slängts ut för att traktorerna inte ska sjunka ner i den mjuka marken. En gång stannade hon upp och vände och markerade var det hade legat korv. Men den saken, sa hon, var av mindre intresse än att spåret efter flocken faktiskt fortsatte, så då fortsatte hon också.Hon är tretton veckor gammal och om de andra två hade varit försvunna på riktigt, då hade hon hittat dem åt mig. Den som spårar så behöver ingen korv som belöning. Att känna lukten av dem och till sist se dem  och bli losskopplad och få sätta av i sporrsträck till dem, det var belöningen!

Vi fortsatte in i Jägartorpets skog, där det alltid ligger äpplen utlagda och där  lukten från en tjärad tallstam känns på långt håll intill stigen. Där låg snön kvar, grov och blöt, med halvsuddade spår av en älg, som inte väckte större intresse - ett par dygn gammalt. Spåren efter Lilla Fula på senaste jakten lockade fram mer respons från Lilltiken, som fortfarande tycker att slynan som flörtade med hennes bror skall hållas under uppsikt. Men så plötsligt gick båda näsorna ner i marken!
Alldeles skarpt avtryck i snön av spretiga klövar. Vildsvinsspår - från tidigt i morse av intresset att döma. Valpen spårade och spårade. Lilltiken var den som såg sig om och höll koll åt sidorna och stod och vädrade för att visa åt vilket håll grisen till sist hade vikit av. För valpen var det viktigare att hålla koll på husse och matte i den här främmande skogen  och kravla sig upp ur ett djupt vattenfyllt däckspår av skogsmaskin.

Sedan har det flängts omkring i åttor och cirklar och tränats på att respektera katters maträttigheter, och det har åkts i backen rejält ett par gånger, när Lilltikens tålamod  med uppkäftiga ungar tog slut. Valpskriken flög högt mot himlen och nästa attack mot gammelhunden gjordes i något som enklast beskrivs som en omloppsbana. Inomhus har Lilltiken lagt sig till med en speciell blick, som utan vidare åtgärder skickar valpen i stilla trav in i angränsande utrymme. Och nu är golven skurade och luktar såpa, hundarna sover intill varandra och katten har smugit sig in  mittemellan dem för att dra nytta av deras kroppsvärme.
Mitt på köksbordet tronar tuggben i julfruktskålen och nötfärsen tinar så fint i väntan på näst sista avsnittet av Downton Abbey medan lussekatterna är trygga i ett oåtkomligt skåp.
Det är skönt att andra hundmänniskor finns, så slipper man känna sig ensam om att vara tokig.
Trevlig tredje advent önskas alla!


Bodil Carlsson

MOTBILDEN

Snön som föll häromdagen är redan lika borta om den som föll i fjol och gårdsplan är sorgligt full av avtäckta valpbajsklumpar, som måste få ett nytt hem i komposten. Både gårdsplan och hundarna såg på det hela taget väldigt mycket bättre ut i snö. Golven inomhus också. Coola Jane har bytt namn till Svarta Faran. Det vill hon mycket hellre heta!
Fast hon är märkligt fin med stallkatterna. Samma lilla kampgalning, som aldrig har kunnat motstå chansen på en bogtackling och som hänger vrålande i min jackärm tills jag tröttnar och puttar omkull henne i snön... samma hund följer morron och kväll med ner till stallet. Lydnadsträningen handlar om att Svarta Faran alls inte får stjäla katternas mat. Hon måste visa dem respekt. Hon får inte, hur frestande det än är, smyga sig fram och hoppa upp på avsatsen till höladan för att bakom ryggen på matte avnjuta skygga katten Barneys käk, medan matte går ut i halmladan och serverar JimmieÅkesson hans portion. Hon måste hålla sig till mig, även om det svider i valpsjälen.
Och det gör hon! Barney har slutat vara rädd för henne. JimmieÅkesson dök upp som utsvulten lättviktare för ett år sedan, skygg och fräsande. Nu börjar han likna en japansk sumobrottare, men hotar gör han fortfarande och en valp skulle kunna råka illa ut i hans sällskap. En pitbull i kattkläder, det är vad den hygglige JimmieÅkesson egentligen är. Svarta Faran går stillsamt förbi honom i det trånga utrymmet med halvhög svans och bortvänt ansikte och låter honom hota bäst han vill.
Sedan går hon ut på kommandot "Marsch ut!" för att matte skall kunna smälla igen den tunga stalldörren utan risk för valpklyvning. Numera sätter hon sig självmant och väntar  på sin belöning för den lilla lydnadssekvensen.
Jag vill bekänna en sak. Jag tror inte på att hundar ska träna lydnad för lydnadens skull. Jag tror att även smått hundfolk har förstånd nog att se, när det finns en anledning. För att vi ska kunna göra detta måste du, valp, bete dig såhär!
Det var inte svårt med Svarta Faran. I närheten av de där katterna visar hon medfött gott vett och det är vad jag gillar hos collien. Sedan tar hon ut sin frustration över den förlorade extramaten och mattes oginhet genom att flyga på mig och morra sig fast i ärmen en stund igen, men vad gör det? Om ett par månader har hon slutat med det beteendet. Det andra, att skilja  hemmahörande djur från kampleksaker och bete sig väl emot dem, det beteendet kommer att finnas kvar.


Bodil Carlsson