VILA EFTER REGN OCH MÖRKER

Katten syns inte. Han ligger torr och varm i soffan och ser föraktfullt ner på de sunkiga våta pälshögarna... som i alla fall har vett att hålla sig till sin rätta plats på det kalla, hårda golvet.


Bodil Carlsson

HUNDHEM I ADVENT

Det var så bedrövligt med vädret i morse att vi ställde in. Träningsbesöket i Hjo i julrushen, så mycket rush det går att få här för en valp att träna i, och påhälsning av den yngre generationen också. Strilande kylskåpsvatten från himlen, lervälling, mörkgrått ute och sandiga golv inne blev inte inställt. Valpbajsrensning på gårdsplan icke heller. Det har funnits muntrare dagar att ha hund.
Så när regnet avtog  lät vi valpen testa spår för allra första gången i stället. Husse och Lilltiken smet iväg på en runda genom skogen intill, med slantad prinskorv försedda och strängt instruerade att droppa korvskivorna längs spåret respektive ge fasen i att äta upp dem. Valpen skulle uppmuntras att följa spåret!
Det knepet fungerade inte. Husse kastade nog lydigt korvslantar, men Lilltiken spelade inte med. Korvslant efter korvslant slöks. Å andra sidan.... spåret fungerade!
Svarta Faran satte nosen i backen och tog upp spåret innan jag ens hann be henne och följde det i vått gräs och över krossade tegelpannor som slängts ut för att traktorerna inte ska sjunka ner i den mjuka marken. En gång stannade hon upp och vände och markerade var det hade legat korv. Men den saken, sa hon, var av mindre intresse än att spåret efter flocken faktiskt fortsatte, så då fortsatte hon också.Hon är tretton veckor gammal och om de andra två hade varit försvunna på riktigt, då hade hon hittat dem åt mig. Den som spårar så behöver ingen korv som belöning. Att känna lukten av dem och till sist se dem  och bli losskopplad och få sätta av i sporrsträck till dem, det var belöningen!

Vi fortsatte in i Jägartorpets skog, där det alltid ligger äpplen utlagda och där  lukten från en tjärad tallstam känns på långt håll intill stigen. Där låg snön kvar, grov och blöt, med halvsuddade spår av en älg, som inte väckte större intresse - ett par dygn gammalt. Spåren efter Lilla Fula på senaste jakten lockade fram mer respons från Lilltiken, som fortfarande tycker att slynan som flörtade med hennes bror skall hållas under uppsikt. Men så plötsligt gick båda näsorna ner i marken!
Alldeles skarpt avtryck i snön av spretiga klövar. Vildsvinsspår - från tidigt i morse av intresset att döma. Valpen spårade och spårade. Lilltiken var den som såg sig om och höll koll åt sidorna och stod och vädrade för att visa åt vilket håll grisen till sist hade vikit av. För valpen var det viktigare att hålla koll på husse och matte i den här främmande skogen  och kravla sig upp ur ett djupt vattenfyllt däckspår av skogsmaskin.

Sedan har det flängts omkring i åttor och cirklar och tränats på att respektera katters maträttigheter, och det har åkts i backen rejält ett par gånger, när Lilltikens tålamod  med uppkäftiga ungar tog slut. Valpskriken flög högt mot himlen och nästa attack mot gammelhunden gjordes i något som enklast beskrivs som en omloppsbana. Inomhus har Lilltiken lagt sig till med en speciell blick, som utan vidare åtgärder skickar valpen i stilla trav in i angränsande utrymme. Och nu är golven skurade och luktar såpa, hundarna sover intill varandra och katten har smugit sig in  mittemellan dem för att dra nytta av deras kroppsvärme.
Mitt på köksbordet tronar tuggben i julfruktskålen och nötfärsen tinar så fint i väntan på näst sista avsnittet av Downton Abbey medan lussekatterna är trygga i ett oåtkomligt skåp.
Det är skönt att andra hundmänniskor finns, så slipper man känna sig ensam om att vara tokig.
Trevlig tredje advent önskas alla!


Bodil Carlsson

MOTBILDEN

Snön som föll häromdagen är redan lika borta om den som föll i fjol och gårdsplan är sorgligt full av avtäckta valpbajsklumpar, som måste få ett nytt hem i komposten. Både gårdsplan och hundarna såg på det hela taget väldigt mycket bättre ut i snö. Golven inomhus också. Coola Jane har bytt namn till Svarta Faran. Det vill hon mycket hellre heta!
Fast hon är märkligt fin med stallkatterna. Samma lilla kampgalning, som aldrig har kunnat motstå chansen på en bogtackling och som hänger vrålande i min jackärm tills jag tröttnar och puttar omkull henne i snön... samma hund följer morron och kväll med ner till stallet. Lydnadsträningen handlar om att Svarta Faran alls inte får stjäla katternas mat. Hon måste visa dem respekt. Hon får inte, hur frestande det än är, smyga sig fram och hoppa upp på avsatsen till höladan för att bakom ryggen på matte avnjuta skygga katten Barneys käk, medan matte går ut i halmladan och serverar JimmieÅkesson hans portion. Hon måste hålla sig till mig, även om det svider i valpsjälen.
Och det gör hon! Barney har slutat vara rädd för henne. JimmieÅkesson dök upp som utsvulten lättviktare för ett år sedan, skygg och fräsande. Nu börjar han likna en japansk sumobrottare, men hotar gör han fortfarande och en valp skulle kunna råka illa ut i hans sällskap. En pitbull i kattkläder, det är vad den hygglige JimmieÅkesson egentligen är. Svarta Faran går stillsamt förbi honom i det trånga utrymmet med halvhög svans och bortvänt ansikte och låter honom hota bäst han vill.
Sedan går hon ut på kommandot "Marsch ut!" för att matte skall kunna smälla igen den tunga stalldörren utan risk för valpklyvning. Numera sätter hon sig självmant och väntar  på sin belöning för den lilla lydnadssekvensen.
Jag vill bekänna en sak. Jag tror inte på att hundar ska träna lydnad för lydnadens skull. Jag tror att även smått hundfolk har förstånd nog att se, när det finns en anledning. För att vi ska kunna göra detta måste du, valp, bete dig såhär!
Det var inte svårt med Svarta Faran. I närheten av de där katterna visar hon medfött gott vett och det är vad jag gillar hos collien. Sedan tar hon ut sin frustration över den förlorade extramaten och mattes oginhet genom att flyga på mig och morra sig fast i ärmen en stund igen, men vad gör det? Om ett par månader har hon slutat med det beteendet. Det andra, att skilja  hemmahörande djur från kampleksaker och bete sig väl emot dem, det beteendet kommer att finnas kvar.


Bodil Carlsson

KLICKA PÅ LÄNKEN TILL HÖGER!

Klicka på länken till höger, Pedigree Dogs Exposed, för att läsa resten och hitta en direktlänkt till artikeln i MailOnline.

Vet ni hur många läsare den sajten har på en månad? Runt 130 miljoner. Och ni tror att renrasiga hundar har en framtid, om det är så här ni låter dem skildras? Om bilden av raserna domineras av de värsta avarterna av djuravel stolt presenterade av freaks som tänder på social bekräftelse?
Alla ni seriösa uppfödare av normala hundar - gå ihop och presentera motbilden!

Bodil Carlsson

VÄRLDENS MEST LÄSTA NYHETSSAJT SKRIVER OM...

LIVET EFTER SVEN

Sven lämnade oss, saknad av ingen, men han påminde mig ändå om en av de saker jag uppskattar hos collies. De är så fysiskt oömma och tåliga! Igår såg världen ut så här. Vi blåste snudd på bort.

Och för en som inte når så många centimeter över marken såg den ut så här på förmiddagen och ännu värre på eftermiddagen, när drivorna var mycket högre än valpen. Hon hoppade i vågor av fruset vatten som en tumlare i havet.

Idag, däremot, är det vinter. Minus fem! Hur långa stunder klarar babytunna trampdynor minus fem? Valpen avancerar långsamt i den vindpackade snön runt huset. Svansen sänks. Hon håller upp tass. Köldkramp! Vi gör som vi brukar, ökar tempot.  På den snöröjda vägen går det fortare att ta sig fram och se, det händer som det brukar - trampdynorna travar plötsligt på och svansen som de bär på pekar rakt upp igen.

Bakom oss kommer personbilar, för jägare måste ju kompensera sig för gårdagens uteblivna nöjen. Nu rycker de bistra karlansiktena under illorangea hattband ut igen och vi darrar lite inombords... Hur ska detta gå? Vildvalpen var jätterädd för bilar, när hon kom fram första kvällen. Trettio mil med illahållande kräkningar och magont sätter spår, förstås. Så första veckorna sprang hon in i huset, så fort hon hörde motorljud närma sig. En gång kom bil, när vi gick på den smala lilla grusvägen och valpen skrek av rädsla, lyftes upp i famnen för att inte strypa sig i kopplet och försökte slå sig fri för att fly.  Vad gjorde vi för att träna bort det? Ingenting. Vi låssades som om det regnade och lät valpen se bilarna fara förbi, dag efter dag Det vi inte gjorde var att stoppa in henne i en bil för träning! Vissa minnen mår  bäst av att få blekna bort i obemärkthet.

Hursomhelst kom jägarna förbi idag, som de gör många dagar, och gudskelov var halkan såpass att till och med jägarna höll sansad hastighet. Vad hände? Valpen satte sig vid vägkanten och tittade försiktigt på dem, där de drog förbi. Sedan reste hon sig och följde med och svansen var i topp igen, för nu skulle den förändrade världen beskådas ordentligt! N/O 116 betyder inte  "kan aldrig bli rädd", det betyder något annat.
Så vi gick till grannens. Ett fasans monster hanterat av en främling motorljudade och sprutade snö! Valpen var förståndigt tveksam till den bekantskapen.

Vad tyckte husse om detta?

Joo... han tyckte det var OK. Matte gick fram och klappade på skummisen som till råga på allt hade skyddsglasögonen igensatta av snö! Äldrehunden viftade vänligt mot den konstiga figuren. Så...

... då gjorde jag också det! Och vet ni? Skummisen var faktiskt en trevlig typ!
 N/O 116 betyder "vågar upptäcka att något otäckt kan vara bra".

Hem gick vi under utforskande av hur snö döljer gropar och diken och mycket annat oväntat och himla kul för den som är tolv veckor gammal och ser sin första vinterdag. Sedan var vi tumlare i snöhavet igen en stund på hemmaplan, för spänning behöver lekas av. Om ni tycker att Lilltikens kroppshållning ser milt resignerad ut, så är det rätt.

Sedan, förstås, sovdes det gott.
Bodil Carlsson

SVEN, KLUMPEN OCH VALPEN

Sent, sent igårkväll försvann stjärnorna från himlen. Vinden stillnade plötsligt. Allt väntade på Sven. Klockan tre i morse skulle valpen hastigt ut och då hade Sven börjat smyga sig in - han hade brett ut en centimeter vitt framför oss och stod osynlig och skakade schersminbuskarna. Valpen betraktade det vita. Valpen tog ett prövande steg i det vita och sedan ett till. Valpen smakade på det nya. Sedan sprang valpen till kissfläcken och in igen och det var det.
Annorlunda är det nu! Sven visar upp sig i full macho prakt. Kastar grejor omkring sig och väsnas som en packad karl! Snö piskas in i  halsdukar och hundpälsar och vindstyrkan gör att värmen försvinner från fingrar och tår på ett par minuter.  Snöröken yr från taken och vertikalt längs väggarna och tillbaka upp på taken. Skogen dånar. Ingen tidning damp ner i brevlådan i morse och det återstår att se hur det blir med den tappra gula postbilen, för det finns inte mycket till däckspår på vägen idag.  Så vad gör valpen?
Hon yr i kapp med Sven.

Den enda leksak som inte försvinner i snön är den här storhundsprylen, som gamle hanen hade ensamrätt på. Valpen får gräva fram nylonrepslingan för att kunna lyfta den.

Den är så stor och klumpig att den måste angripas från flera håll... och det tar en stund...

Men vad gör det? Till sist ligger man där som segraren i kampen mellan Sven, klumpen och valpen.

Och kan dra iväg klumpen till matte för att hon ska kasta den en gång till!

Trevlig helg med obruten elförsörjning, lagom varmt inomhus och starkt gott te önskas alla!

Bodil Carlsson