Klicka på länken till höger, Pedigree Dogs Exposed, för att läsa resten och hitta en direktlänkt till artikeln i MailOnline.
Vet ni hur många läsare den sajten har på en månad? Runt 130 miljoner. Och ni tror att renrasiga hundar har en framtid, om det är så här ni låter dem skildras? Om bilden av raserna domineras av de värsta avarterna av djuravel stolt presenterade av freaks som tänder på social bekräftelse?
Alla ni seriösa uppfödare av normala hundar - gå ihop och presentera motbilden!
Bodil Carlsson
söndag 8 december 2013
lördag 7 december 2013
LIVET EFTER SVEN
Sven lämnade oss, saknad av ingen, men han påminde mig ändå om en av de saker jag uppskattar hos collies. De är så fysiskt oömma och tåliga! Igår såg världen ut så här. Vi blåste snudd på bort.
Och för en som inte når så många centimeter över marken såg den ut så här på förmiddagen och ännu värre på eftermiddagen, när drivorna var mycket högre än valpen. Hon hoppade i vågor av fruset vatten som en tumlare i havet.
Idag, däremot, är det vinter. Minus fem! Hur långa stunder klarar babytunna trampdynor minus fem? Valpen avancerar långsamt i den vindpackade snön runt huset. Svansen sänks. Hon håller upp tass. Köldkramp! Vi gör som vi brukar, ökar tempot. På den snöröjda vägen går det fortare att ta sig fram och se, det händer som det brukar - trampdynorna travar plötsligt på och svansen som de bär på pekar rakt upp igen.
Bakom oss kommer personbilar, för jägare måste ju kompensera sig för gårdagens uteblivna nöjen. Nu rycker de bistra karlansiktena under illorangea hattband ut igen och vi darrar lite inombords... Hur ska detta gå? Vildvalpen var jätterädd för bilar, när hon kom fram första kvällen. Trettio mil med illahållande kräkningar och magont sätter spår, förstås. Så första veckorna sprang hon in i huset, så fort hon hörde motorljud närma sig. En gång kom bil, när vi gick på den smala lilla grusvägen och valpen skrek av rädsla, lyftes upp i famnen för att inte strypa sig i kopplet och försökte slå sig fri för att fly. Vad gjorde vi för att träna bort det? Ingenting. Vi låssades som om det regnade och lät valpen se bilarna fara förbi, dag efter dag Det vi inte gjorde var att stoppa in henne i en bil för träning! Vissa minnen mår bäst av att få blekna bort i obemärkthet.
Hursomhelst kom jägarna förbi idag, som de gör många dagar, och gudskelov var halkan såpass att till och med jägarna höll sansad hastighet. Vad hände? Valpen satte sig vid vägkanten och tittade försiktigt på dem, där de drog förbi. Sedan reste hon sig och följde med och svansen var i topp igen, för nu skulle den förändrade världen beskådas ordentligt! N/O 116 betyder inte "kan aldrig bli rädd", det betyder något annat.
Så vi gick till grannens. Ett fasans monster hanterat av en främling motorljudade och sprutade snö! Valpen var förståndigt tveksam till den bekantskapen.
Vad tyckte husse om detta?
Joo... han tyckte det var OK. Matte gick fram och klappade på skummisen som till råga på allt hade skyddsglasögonen igensatta av snö! Äldrehunden viftade vänligt mot den konstiga figuren. Så...
... då gjorde jag också det! Och vet ni? Skummisen var faktiskt en trevlig typ!
N/O 116 betyder "vågar upptäcka att något otäckt kan vara bra".
Hem gick vi under utforskande av hur snö döljer gropar och diken och mycket annat oväntat och himla kul för den som är tolv veckor gammal och ser sin första vinterdag. Sedan var vi tumlare i snöhavet igen en stund på hemmaplan, för spänning behöver lekas av. Om ni tycker att Lilltikens kroppshållning ser milt resignerad ut, så är det rätt.
Sedan, förstås, sovdes det gott.
Bodil Carlsson
Och för en som inte når så många centimeter över marken såg den ut så här på förmiddagen och ännu värre på eftermiddagen, när drivorna var mycket högre än valpen. Hon hoppade i vågor av fruset vatten som en tumlare i havet.
Idag, däremot, är det vinter. Minus fem! Hur långa stunder klarar babytunna trampdynor minus fem? Valpen avancerar långsamt i den vindpackade snön runt huset. Svansen sänks. Hon håller upp tass. Köldkramp! Vi gör som vi brukar, ökar tempot. På den snöröjda vägen går det fortare att ta sig fram och se, det händer som det brukar - trampdynorna travar plötsligt på och svansen som de bär på pekar rakt upp igen.
Bakom oss kommer personbilar, för jägare måste ju kompensera sig för gårdagens uteblivna nöjen. Nu rycker de bistra karlansiktena under illorangea hattband ut igen och vi darrar lite inombords... Hur ska detta gå? Vildvalpen var jätterädd för bilar, när hon kom fram första kvällen. Trettio mil med illahållande kräkningar och magont sätter spår, förstås. Så första veckorna sprang hon in i huset, så fort hon hörde motorljud närma sig. En gång kom bil, när vi gick på den smala lilla grusvägen och valpen skrek av rädsla, lyftes upp i famnen för att inte strypa sig i kopplet och försökte slå sig fri för att fly. Vad gjorde vi för att träna bort det? Ingenting. Vi låssades som om det regnade och lät valpen se bilarna fara förbi, dag efter dag Det vi inte gjorde var att stoppa in henne i en bil för träning! Vissa minnen mår bäst av att få blekna bort i obemärkthet.
Hursomhelst kom jägarna förbi idag, som de gör många dagar, och gudskelov var halkan såpass att till och med jägarna höll sansad hastighet. Vad hände? Valpen satte sig vid vägkanten och tittade försiktigt på dem, där de drog förbi. Sedan reste hon sig och följde med och svansen var i topp igen, för nu skulle den förändrade världen beskådas ordentligt! N/O 116 betyder inte "kan aldrig bli rädd", det betyder något annat.
Så vi gick till grannens. Ett fasans monster hanterat av en främling motorljudade och sprutade snö! Valpen var förståndigt tveksam till den bekantskapen.
Vad tyckte husse om detta?
Joo... han tyckte det var OK. Matte gick fram och klappade på skummisen som till råga på allt hade skyddsglasögonen igensatta av snö! Äldrehunden viftade vänligt mot den konstiga figuren. Så...
... då gjorde jag också det! Och vet ni? Skummisen var faktiskt en trevlig typ!
N/O 116 betyder "vågar upptäcka att något otäckt kan vara bra".
Hem gick vi under utforskande av hur snö döljer gropar och diken och mycket annat oväntat och himla kul för den som är tolv veckor gammal och ser sin första vinterdag. Sedan var vi tumlare i snöhavet igen en stund på hemmaplan, för spänning behöver lekas av. Om ni tycker att Lilltikens kroppshållning ser milt resignerad ut, så är det rätt.
Sedan, förstås, sovdes det gott.
Bodil Carlsson
fredag 6 december 2013
SVEN, KLUMPEN OCH VALPEN
Sent, sent igårkväll försvann stjärnorna från himlen. Vinden stillnade plötsligt. Allt väntade på Sven. Klockan tre i morse skulle valpen hastigt ut och då hade Sven börjat smyga sig in - han hade brett ut en centimeter vitt framför oss och stod osynlig och skakade schersminbuskarna. Valpen betraktade det vita. Valpen tog ett prövande steg i det vita och sedan ett till. Valpen smakade på det nya. Sedan sprang valpen till kissfläcken och in igen och det var det.
Annorlunda är det nu! Sven visar upp sig i full macho prakt. Kastar grejor omkring sig och väsnas som en packad karl! Snö piskas in i halsdukar och hundpälsar och vindstyrkan gör att värmen försvinner från fingrar och tår på ett par minuter. Snöröken yr från taken och vertikalt längs väggarna och tillbaka upp på taken. Skogen dånar. Ingen tidning damp ner i brevlådan i morse och det återstår att se hur det blir med den tappra gula postbilen, för det finns inte mycket till däckspår på vägen idag. Så vad gör valpen?
Hon yr i kapp med Sven.
Den enda leksak som inte försvinner i snön är den här storhundsprylen, som gamle hanen hade ensamrätt på. Valpen får gräva fram nylonrepslingan för att kunna lyfta den.
Den är så stor och klumpig att den måste angripas från flera håll... och det tar en stund...
Men vad gör det? Till sist ligger man där som segraren i kampen mellan Sven, klumpen och valpen.
Och kan dra iväg klumpen till matte för att hon ska kasta den en gång till!
Trevlig helg med obruten elförsörjning, lagom varmt inomhus och starkt gott te önskas alla!
Bodil Carlsson
Annorlunda är det nu! Sven visar upp sig i full macho prakt. Kastar grejor omkring sig och väsnas som en packad karl! Snö piskas in i halsdukar och hundpälsar och vindstyrkan gör att värmen försvinner från fingrar och tår på ett par minuter. Snöröken yr från taken och vertikalt längs väggarna och tillbaka upp på taken. Skogen dånar. Ingen tidning damp ner i brevlådan i morse och det återstår att se hur det blir med den tappra gula postbilen, för det finns inte mycket till däckspår på vägen idag. Så vad gör valpen?
Hon yr i kapp med Sven.
Den enda leksak som inte försvinner i snön är den här storhundsprylen, som gamle hanen hade ensamrätt på. Valpen får gräva fram nylonrepslingan för att kunna lyfta den.
Den är så stor och klumpig att den måste angripas från flera håll... och det tar en stund...
Men vad gör det? Till sist ligger man där som segraren i kampen mellan Sven, klumpen och valpen.
Och kan dra iväg klumpen till matte för att hon ska kasta den en gång till!
Trevlig helg med obruten elförsörjning, lagom varmt inomhus och starkt gott te önskas alla!
Bodil Carlsson
måndag 2 december 2013
GRÄVLINGSHÅL I GRÄSET
Ikväll gick vi ut, alla tre: Lilltiken, vildvalpen och jag. Ut i frostgräset, ut i stjärnljuset, ut i kylan - hon tål den väldigt bra, den lilla. Vi vandrade runt i fårens tomma hage, där bortre stängslet är valpens nuvarande uppfattning om revirets gränser. Där slutar man att vara trygg. På andra sidan fårstängslet finns Resten Av Världen, en oöverblickbar plats där vad som helst kan finnas. Och här, på vår sida om stängslet, upptäckte vi grävlingshålet.
Vildvalpen började orma sig ner. Försiktigt, försiktigt, för något säger henne att det inte bara är en tillfällighet, en öppning vilken som helst. Det har funnits någon därnere!
Lilltiken höll på med annat i bortersta hörnet, dit valpen inte så gärna gör henne sällskap i mörkret. I mörkret hålls hon helst med mig.
Så Lilltiken ropades in: Kom hit och kolla en sak åt mig! Och så kom hon travandes i gräset som frasar av iskristaller och kikade först på valpen och sedan på mig, för att se om det var något med valpen och för att ta reda på vad jag ville.
Valpen backade. Matte pekade på ingångshålet, på den frusna jorden, där inga tassavtryck kunde ses. Lilltikens nos undersökte. Vi har bebodda grävlinsgryt i närheten; när Lilltiken var i ettårsåldern fick hon nästintill dras baklänges ut ur dem och fortfarande gör de henne entusiastisk. Nu sa hon - klockrent, med bara en liten huvudrörelse - att det där grytet saknade invånare för tillfället, vi kunde gå.
Valpen tittade uppmärksamt på detta. Valpen såg den äldre hunden bli tillkallad för att svara på en fråga. Hon hörde vad den äldre svarade. Vi vandrade in igen tillsammans. Valpen hade sett en sak som är viktigare än alla korrekta positioner och avlämnanden i världen: relationen mellan människa och hund.
Det är vad vi har dem till. Att svara på frågor som vi inte själva vet svaret på och att göra saker som vi inte klarar. De ökar vårt medvetande om vad som finns omkring oss - grävlingshål, viltspår, vem som gick var och ungefär för hur längesen. De gör världen större för oss.
Sedan gör de något märkligt med oss själva också. När vi gick tillbaka genom hagen, valpen tacksamt halvt bakom och halvt intill den äldre, var det som att känna att en arm som hade trillat av hade skruvats tillbaka på plats. Det är inte bara Lilltiken som är en flock igen.
Bodil Carlsson
Vildvalpen började orma sig ner. Försiktigt, försiktigt, för något säger henne att det inte bara är en tillfällighet, en öppning vilken som helst. Det har funnits någon därnere!
Lilltiken höll på med annat i bortersta hörnet, dit valpen inte så gärna gör henne sällskap i mörkret. I mörkret hålls hon helst med mig.
Så Lilltiken ropades in: Kom hit och kolla en sak åt mig! Och så kom hon travandes i gräset som frasar av iskristaller och kikade först på valpen och sedan på mig, för att se om det var något med valpen och för att ta reda på vad jag ville.
Valpen backade. Matte pekade på ingångshålet, på den frusna jorden, där inga tassavtryck kunde ses. Lilltikens nos undersökte. Vi har bebodda grävlinsgryt i närheten; när Lilltiken var i ettårsåldern fick hon nästintill dras baklänges ut ur dem och fortfarande gör de henne entusiastisk. Nu sa hon - klockrent, med bara en liten huvudrörelse - att det där grytet saknade invånare för tillfället, vi kunde gå.
Valpen tittade uppmärksamt på detta. Valpen såg den äldre hunden bli tillkallad för att svara på en fråga. Hon hörde vad den äldre svarade. Vi vandrade in igen tillsammans. Valpen hade sett en sak som är viktigare än alla korrekta positioner och avlämnanden i världen: relationen mellan människa och hund.
Det är vad vi har dem till. Att svara på frågor som vi inte själva vet svaret på och att göra saker som vi inte klarar. De ökar vårt medvetande om vad som finns omkring oss - grävlingshål, viltspår, vem som gick var och ungefär för hur längesen. De gör världen större för oss.
Sedan gör de något märkligt med oss själva också. När vi gick tillbaka genom hagen, valpen tacksamt halvt bakom och halvt intill den äldre, var det som att känna att en arm som hade trillat av hade skruvats tillbaka på plats. Det är inte bara Lilltiken som är en flock igen.
Bodil Carlsson
söndag 1 december 2013
... OCH TÖMDA BURKAR
Hundfolk gör, som sagt, udda saker vid lustiga tillfällen. Bilden föreställer flockledare i färd med att demonstrera för tveksam valp hur en högljutt metallskramlande stor påse innehållande två veckors stinkande tomma kattmatsburkar bäst eskorteras från förstubron ner till uthuset. Valpen tyckte skramlet lät otäckt.
Påsen kickades försiktigt nerför slänten. När påsen tappades i backen lät den hemskt! Valpen gick undan och lät flockledaren göra sitt jobb - att nosa över eländet och puffa på det med ena tassen. Valpen kom närmare. Valpen hängde på.... med visst eftertryck, kan man säga. Stänken på jeansbenen är inte mitt eller kattens blod, eller blod överhuvudtaget, även om någon blir besviken av att höra det. Blir någon besviken om jag säger att detta INTE är MH-träning av spädvalpen heller? Det är så tillvaron låter här. Tyst för det mesta, men när det skramlar eller smäller så gör det det med besked!
Och var man än bor, måste man lära sin valp att det är de äldre och de överordnade i flocken som går först och kollar skumma grejer. Belöningen kommer...
...och den ser ut så här, om man är hund. Om man är människa, ser den ut på det viset att en söndagmorron året före pensionsdags kutar man omkring på backen och storskrattar!
Sen en sak till. Tömda kattmatsburkar luktar för jäkligt. Den tredje uppfödaren, som ivrigt önskar colliens uppdelning i två, hade en kull i maj i år med MI nyfiken/orädd 92, social 86, lek 94 och skott 93.
Det luktar inte särskilt bra, det heller. Visst är det colliens delning i två, men inte riktigt på det sättet som petitionsvännerna önskar. Eller? Om kennlarna bakom underskrifterna vill säga något till förklaring, så är de hjärtligt välkomna. Eriksson, Larsson och Hansson?
Någon?
Bodil Carlsson
APROPÅ TOMMA TUNNOR...
Hyggligt folk här på vischan tömmer sina regnvattentunnor innan frosten kommer. Jag vill gärna räknas till hyggligt folk. Jag vill gärna slippa huvena som läggs på sned och läpparna som smackar medömkande, när de utflyttade staborna har fått tunnorna sprängda av is en tidig vinter till. Jag tömmer numera alltså regnvattentunnorna.
Nu har de tomma tunnorna, som mycket riktigt skramlar mest, väckt mig natten igenom med ljudet som uppstår när de vräks mot rosenspaljén och sedan ligger och vaggas av vindkasten likt osaliga själar, de där icke kunna finna frid. Klockan halv sex i morse blev jag så slutligen väckt av N/O 116, när hon smög sitt lilla svarta huvud intill mitt gråa medvetslösa och nosbuffade min kind helt milt. Sedan fort på med dubbla morronrockar, vinterjacka och storstövlar! Valpen har sovit sju timmar i sträck, så nu är det bråttom. Hon är före till dörren. Men vilken syn möter oss inte, när vi står på bron i mörkret? Vad visar ficklampsljuset?
Ett stort blått monster med ett stort svart gap vänt mot oss! Och LÅTER gör det också!
N/O116 vänder och travar uppför trappan till matte igen.
Orädd är inte samma sak som dum.
En halv minut senare, när den högljudda tunnan är inspekterad från säker position intill matte, går vi förbi den och tar rakaste vägen till favoritkissfläcken. Tunnan får väl ligga där och låta, om det är vad sådana tingestar trivs med. Sedan springer vi tillbaka in genom stormbyarna och sover i nästan två timmar till. När vi nästa gång går ut skramlar tunnan ännu värre, för nu tar matte tag i den och låter den rulla nerför slänten från huset och stenarna inuti den lever verkligen rövare! 116 går efter, men håller klokt avstånd.
Det görs gemensam inspektion. Äldre huvud sticks in först; orädd är inte samma sak som oförsiktig.
Sedan är skrammeltunnan med sitt svarta hål
avfärdad som av mindre betydelse och under 116:s kontroll.
.
Även om den far iväg en bit igen och låter!
Detta, kära läsare, är poängen med nyfikenhet/oräddhet 116,5. Det gör livet lättare för hunden och enklare för hundägaren. Oräddhet i en vänlig själ är inget problem, det är en stor tillgång.
*** *** ***
Två svenska uppfödare har skrivit under petitionen till engelska kennelklubben om att dela långhårscollien i två helt olika raser, för de är ju bevars så fullständigt ojämförliga och olika, amerikanska och engelska långhårscollies.Här är det skarpt läge! Och vilka uppfödare kan det röra sig om?
En av dem är internationell utställningsdomare, vilket jag tror innebär att hon återkommande bjuds på flygresor hit och dit för att tala om för andra människor hur deras hundar ser ut. Så här såg i vart fall beräknat MI på den internationella domarens långhårskull från mars 2013 ut:
N/O 95. Socialitet 91. Lek 92. Jaktleklust 94. Skott ett streck, eftersom pappan har 79, men mamma "avstod" - som det så vackert heter. I varenda egenskap värd att titta på för oss som älskar våra familjehundar ligger valpstackarna saftigt under rasens genomsnitt. Den andra uppfödarens beräknade MI på kull från december 2012 är i stort sett samma sak.
Apropå tomma tunnor, SKK.
Bodil Carlsson
Nu har de tomma tunnorna, som mycket riktigt skramlar mest, väckt mig natten igenom med ljudet som uppstår när de vräks mot rosenspaljén och sedan ligger och vaggas av vindkasten likt osaliga själar, de där icke kunna finna frid. Klockan halv sex i morse blev jag så slutligen väckt av N/O 116, när hon smög sitt lilla svarta huvud intill mitt gråa medvetslösa och nosbuffade min kind helt milt. Sedan fort på med dubbla morronrockar, vinterjacka och storstövlar! Valpen har sovit sju timmar i sträck, så nu är det bråttom. Hon är före till dörren. Men vilken syn möter oss inte, när vi står på bron i mörkret? Vad visar ficklampsljuset?
Ett stort blått monster med ett stort svart gap vänt mot oss! Och LÅTER gör det också!
N/O116 vänder och travar uppför trappan till matte igen.
Orädd är inte samma sak som dum.
En halv minut senare, när den högljudda tunnan är inspekterad från säker position intill matte, går vi förbi den och tar rakaste vägen till favoritkissfläcken. Tunnan får väl ligga där och låta, om det är vad sådana tingestar trivs med. Sedan springer vi tillbaka in genom stormbyarna och sover i nästan två timmar till. När vi nästa gång går ut skramlar tunnan ännu värre, för nu tar matte tag i den och låter den rulla nerför slänten från huset och stenarna inuti den lever verkligen rövare! 116 går efter, men håller klokt avstånd.
Det görs gemensam inspektion. Äldre huvud sticks in först; orädd är inte samma sak som oförsiktig.
Sedan är skrammeltunnan med sitt svarta hålavfärdad som av mindre betydelse och under 116:s kontroll.
Även om den far iväg en bit igen och låter!
Detta, kära läsare, är poängen med nyfikenhet/oräddhet 116,5. Det gör livet lättare för hunden och enklare för hundägaren. Oräddhet i en vänlig själ är inget problem, det är en stor tillgång.
*** *** ***
Två svenska uppfödare har skrivit under petitionen till engelska kennelklubben om att dela långhårscollien i två helt olika raser, för de är ju bevars så fullständigt ojämförliga och olika, amerikanska och engelska långhårscollies.Här är det skarpt läge! Och vilka uppfödare kan det röra sig om?
En av dem är internationell utställningsdomare, vilket jag tror innebär att hon återkommande bjuds på flygresor hit och dit för att tala om för andra människor hur deras hundar ser ut. Så här såg i vart fall beräknat MI på den internationella domarens långhårskull från mars 2013 ut:
N/O 95. Socialitet 91. Lek 92. Jaktleklust 94. Skott ett streck, eftersom pappan har 79, men mamma "avstod" - som det så vackert heter. I varenda egenskap värd att titta på för oss som älskar våra familjehundar ligger valpstackarna saftigt under rasens genomsnitt. Den andra uppfödarens beräknade MI på kull från december 2012 är i stort sett samma sak.
Apropå tomma tunnor, SKK.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)