måndag 8 februari 2010
söndag 7 februari 2010
EN ARVBARHET MER I PLÅNBOKEN
Arvbarhet beräknas hos olika husdjursslag för egenskaper där många olika gener samverkar. Ett exempel på ganska måttlig arvbarhet är mjölkavkastningen hos kor. Där brukar arvbarheten ligga på 0,15 – 0,40.
Det känns inte som om det skulle vara något att gå vidare på, eller?
Min grannes stora svartvita kvigor brukar beta av markerna åt oss här varje sommar. Jag ringde henne.
- Tjena! Hur mycket mjölk får du från en genomsnittlig ko idag?
-Tja, ähh, beror ju lite på hur möe kraftoder en ger. Men på en mjölkningsperiod, du vet från kalvning tills koa sinar före nästa kalvning, blir det väl sådär i snitt en 10 000 kg, sa hon.
-Och när du började för tretti år sen, hur mycket brukade du få då? Per ko med samma foder?
-5 000, sa grannen.
Så där har vi en som begriper sig på arvbarhet. Den fixar hennes försörjning.
Bodil Carlsson
Det känns inte som om det skulle vara något att gå vidare på, eller?
Min grannes stora svartvita kvigor brukar beta av markerna åt oss här varje sommar. Jag ringde henne.
- Tjena! Hur mycket mjölk får du från en genomsnittlig ko idag?
-Tja, ähh, beror ju lite på hur möe kraftoder en ger. Men på en mjölkningsperiod, du vet från kalvning tills koa sinar före nästa kalvning, blir det väl sådär i snitt en 10 000 kg, sa hon.
-Och när du började för tretti år sen, hur mycket brukade du få då? Per ko med samma foder?
-5 000, sa grannen.
Så där har vi en som begriper sig på arvbarhet. Den fixar hennes försörjning.
Bodil Carlsson
lördag 6 februari 2010
På Collieinfo publiceras under kvällen den första i en serie artiklar under samlingsrubriken "Arvbarheter". Välkomna in!
fredag 5 februari 2010
Det kom en kommentar...
...som vi gjorde om till ett inlägg.
Den lyder som följer:
"Det är konstigt att ni blir så harmsna och upprörda över andra människors negativa åsikter. Ni om några har väl varit oförskämda och skrivit ner en yrkesarbetande och kunnig journalist?
Som sagt, har ni något vettigt att säga om Collie och personer med åsikter istället för att skriva ner er ras och andra personer. I den "andra" bloggen så presenteras den fantastiska Collien efter den andra. Vackra stadiga hundar, vilket standarden vill ha och även några arbetande vallande hundar.
Presentera några Collie som ni finner vara värdiga representanter för er ras. Ni måste ju ha några idealhundar som ni vill visa upp.
M.V.H Taina"
Den lyder som följer:
"Det är konstigt att ni blir så harmsna och upprörda över andra människors negativa åsikter. Ni om några har väl varit oförskämda och skrivit ner en yrkesarbetande och kunnig journalist?
Som sagt, har ni något vettigt att säga om Collie och personer med åsikter istället för att skriva ner er ras och andra personer. I den "andra" bloggen så presenteras den fantastiska Collien efter den andra. Vackra stadiga hundar, vilket standarden vill ha och även några arbetande vallande hundar.
Presentera några Collie som ni finner vara värdiga representanter för er ras. Ni måste ju ha några idealhundar som ni vill visa upp.
M.V.H Taina"
söndag 31 januari 2010
….OCH EN SAK TILL!
Gunnar Lindgren nämner som slutkläm i sin blogg ”Är MH något att fortsätta vidare med?” en person som beskrivs som en gammal räv i hundbranschen.
Den gamle räven visar sig föda upp en tysk brukshundsras. Jag tittade in på hans hemsida. Gör det ni också!(Hedeforsens kennel)För där hittar man det sammantagna spindeldiagrammet av 184 schäfrar från den kenneln.
De har mera nyfikenhet och leklust än den rasens genomsnitt. De kontrollerar spökena en aning mer – men de visar mera kontaktvilja mot spökena också. Undrar om inte den gamle räven tycker att MH är något man kan ha nytta av i sin avel?
Bodil Carlsson
Den gamle räven visar sig föda upp en tysk brukshundsras. Jag tittade in på hans hemsida. Gör det ni också!(Hedeforsens kennel)För där hittar man det sammantagna spindeldiagrammet av 184 schäfrar från den kenneln.
De har mera nyfikenhet och leklust än den rasens genomsnitt. De kontrollerar spökena en aning mer – men de visar mera kontaktvilja mot spökena också. Undrar om inte den gamle räven tycker att MH är något man kan ha nytta av i sin avel?
Bodil Carlsson
lördag 30 januari 2010
Kära (vissa) kommentatorer...
Visst är det roligt att ni med liv och lust deltar i debatten. Vi debatterar förstås gärna de sakfrågor som tas upp i våra olika inlägg.
Men mer eller mindre spydiga kommentarer kring oss som personer har faktiskt inget som helst värde i denna debatt. Vi som personer är ganska oviktiga. Men det vi värnar om, nämligen collierasens välmående, det är viktigt.
Johan Nilsson
Men mer eller mindre spydiga kommentarer kring oss som personer har faktiskt inget som helst värde i denna debatt. Vi som personer är ganska oviktiga. Men det vi värnar om, nämligen collierasens välmående, det är viktigt.
Johan Nilsson
fredag 29 januari 2010
Ägaren bättre än MH...?
Del 2
Man kunde aldrig identifiera någon ilskans gen. Men man hittade definitivt arga hundar och bra ägarbedömningar!
Om man aktivt letar hundars vars aggressivitet ofta är ett problem för deras ägare –så hittar man ägare, som är mycket observanta på aggressivitet. De var ju med alla gånger, när deras golden bet grannens katt, morrade mot besökare, lyfte överläppen mot folk på gatan och försökte mörda närmsta hanhund. Ägarna missar inte sådant beteende. De är troligen rent pinsamt medvetna om varenda incident. Självklart är de bättre än ett förkortat aggressivitestest – för det var det frågan om, en kortversion av ett test för aggressivitet - på just den saken! Om de söker sig till en studie som letar aggressiva hundar, så kan man vara rätt säker på att de hundar de kommer med faktiskt är aggressiva. OK?
Sedan letar man fram de ilskna hundarnas närmsta släkt på samma sätt. Kontakta, via annonser eller uppfödare, och tala om att ni söker nära släkt till aggressiv hund. Vilka svarar? Min gissning: i första hand de som har samma pinsamma medvetenhet om samma problem. Oaggressiva hundar kan misstänkas inte fastna lika bra i den sortens nät. Risken är att man får ett selektivt urval - en gång till.
Så där står man då. Med en grupp hundar som har säkerställda problem med ilsket beteende, och en grupp hundar som är ett URVAL av deras släktingar och där vissa har samma tydliga problembeteende … och några inte har det. Och så har man den okända gruppen med många släktingar, som inte kom med i svepet. Och som kanske är aggressiva. Eller kanske är fromma som lamm. Eller mittemellan. Det vet vi inget om. För en genletarstudie spelar det ingen roll alls. Men det gör det verkligen för en kvantitativ genetisk analys, en studie av arvbarhet. Börjar jag att klippa till tyg till ett par byxor och sedan gör om till en kavaj, så får jag räkna med att passformen blir lite sisådär.
Studien HADE HELT ENKELT INTE MED ALLA, ELLER ENS NÄSTAN ALLA, NÄRA SLÄKTINGAR TILL DE AGGRESSIVA JYCKARNA. Vilket man måste, om man ska beräkna arvbarhet med någorlunda säkerhet. Om alla hade varit med, hade man då fått siffror på samma nivå som den brukar vara i MH-beräkningar, där man ju anstränger sig att få med hela kullar? Vet vi inget om!
Räknar man arvbarheten bara på identifierat aggressiva hundar och bara vissa av deras - av själva metoden kanske selekterade - släktingar så får man kanske uppseendeväckande höga arvbarhetssiffror.
Arvbarhetssiffrorna i den här studien är faktiskt så höga, att man undrar om inte en genetiker lyfter ögonbrynen.
Det står faktiskt också rakt upp och ner i artikeln: att urvalsmetoden gör att resultatet måste ses med försiktighet. Det står också, att ägarbedömningar måste ses som mycket tillförlitliga just när det gäller aggressivitet, eftersom detta är ett problem och ett tydligt problem för ägarna – det står INTE att ägarbedömningar i största allmänhet är bäst i alla avseenden och för alla egenskaper hos hundar! Två väsentliga upplysningar.
Artikeln slutar med ett par varningens ord. Först påpekar författarna att antalet hundar är för litet för att arvbarhetsanalyserna ska vara tillförlitliga. Man behöver 500 till 1 000 hundar för den saken och här hade man 325.
För det andra ska man undvika selektivt urval som i den här studien. ”The selective sampling might bias the results of quantitative genetic studies.” Ja. Jo.
Så vilka slutsatser kan man dra av för få hundar i selektivt urval? Kanske inte så många.
Och kanske man kunde låta genetikerna berätta om vilka slutsatser som kan dras. Om skräddarna själva förklarar varför kavajen inte passar, kan vi väl lyssna?
Bodil Carlsson
Man kunde aldrig identifiera någon ilskans gen. Men man hittade definitivt arga hundar och bra ägarbedömningar!
Om man aktivt letar hundars vars aggressivitet ofta är ett problem för deras ägare –så hittar man ägare, som är mycket observanta på aggressivitet. De var ju med alla gånger, när deras golden bet grannens katt, morrade mot besökare, lyfte överläppen mot folk på gatan och försökte mörda närmsta hanhund. Ägarna missar inte sådant beteende. De är troligen rent pinsamt medvetna om varenda incident. Självklart är de bättre än ett förkortat aggressivitestest – för det var det frågan om, en kortversion av ett test för aggressivitet - på just den saken! Om de söker sig till en studie som letar aggressiva hundar, så kan man vara rätt säker på att de hundar de kommer med faktiskt är aggressiva. OK?
Sedan letar man fram de ilskna hundarnas närmsta släkt på samma sätt. Kontakta, via annonser eller uppfödare, och tala om att ni söker nära släkt till aggressiv hund. Vilka svarar? Min gissning: i första hand de som har samma pinsamma medvetenhet om samma problem. Oaggressiva hundar kan misstänkas inte fastna lika bra i den sortens nät. Risken är att man får ett selektivt urval - en gång till.
Så där står man då. Med en grupp hundar som har säkerställda problem med ilsket beteende, och en grupp hundar som är ett URVAL av deras släktingar och där vissa har samma tydliga problembeteende … och några inte har det. Och så har man den okända gruppen med många släktingar, som inte kom med i svepet. Och som kanske är aggressiva. Eller kanske är fromma som lamm. Eller mittemellan. Det vet vi inget om. För en genletarstudie spelar det ingen roll alls. Men det gör det verkligen för en kvantitativ genetisk analys, en studie av arvbarhet. Börjar jag att klippa till tyg till ett par byxor och sedan gör om till en kavaj, så får jag räkna med att passformen blir lite sisådär.
Studien HADE HELT ENKELT INTE MED ALLA, ELLER ENS NÄSTAN ALLA, NÄRA SLÄKTINGAR TILL DE AGGRESSIVA JYCKARNA. Vilket man måste, om man ska beräkna arvbarhet med någorlunda säkerhet. Om alla hade varit med, hade man då fått siffror på samma nivå som den brukar vara i MH-beräkningar, där man ju anstränger sig att få med hela kullar? Vet vi inget om!
Räknar man arvbarheten bara på identifierat aggressiva hundar och bara vissa av deras - av själva metoden kanske selekterade - släktingar så får man kanske uppseendeväckande höga arvbarhetssiffror.
Arvbarhetssiffrorna i den här studien är faktiskt så höga, att man undrar om inte en genetiker lyfter ögonbrynen.
Det står faktiskt också rakt upp och ner i artikeln: att urvalsmetoden gör att resultatet måste ses med försiktighet. Det står också, att ägarbedömningar måste ses som mycket tillförlitliga just när det gäller aggressivitet, eftersom detta är ett problem och ett tydligt problem för ägarna – det står INTE att ägarbedömningar i största allmänhet är bäst i alla avseenden och för alla egenskaper hos hundar! Två väsentliga upplysningar.
Artikeln slutar med ett par varningens ord. Först påpekar författarna att antalet hundar är för litet för att arvbarhetsanalyserna ska vara tillförlitliga. Man behöver 500 till 1 000 hundar för den saken och här hade man 325.
För det andra ska man undvika selektivt urval som i den här studien. ”The selective sampling might bias the results of quantitative genetic studies.” Ja. Jo.
Så vilka slutsatser kan man dra av för få hundar i selektivt urval? Kanske inte så många.
Och kanske man kunde låta genetikerna berätta om vilka slutsatser som kan dras. Om skräddarna själva förklarar varför kavajen inte passar, kan vi väl lyssna?
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)