BREAKING NEWS på engelska Dog World idag:
”KENNELKLUBBEN LÄSER LAGEN FÖR SCHÄFER-CC!”
Rasklubbarna för schäfer måste skriva på ett kontrakt med engelska kennelklubben för att tilldelas sina CC för 2012. Igår, tisdag, beslöt engelska KC:s General Committee om detaljerade förslag på vilka åtgärder de måste vidta mot problemen inom schäferrasen och för att man skall tilldelas CC för 2012.
Klubbarna kommer att tvingas underteckna en formell överenskommelse som gäller alla framtida utställningar – med omedelbar verkan.
I den överenskommelsen ingår, att varje rasklubb accepterar att det existerar ”ett visst mått osundhet” i schäferns bakkropp och särskilt när det gäller hasen på vissa av hundarna. De felen ska uppmärksammas i utställningsringen. Klubben åtar sig att arrangera utbildning för sina domare i korrekt exteriör och korrekta rörelser hos schäfer. Inför en utställning skall klubben påminna sina domare om att de visade hundarnas exteriör skall vara korrekt. Varje klubb skall också efterleva den KC-regel som förbjuder s k double handling.
Engelska KC ger schäferklubbarna tid till den 31 mars att besvara skrivelsen.
Läs själva på Dog World! Revolutionen är sannerligen här – den engelska kennelklubben slutar gömma sig bakom fraser om samförstånd med alla uppfödare och rasklubbar och i stället SÄTTER NER FOTEN!
Det visar vad en nationell kennelklubb kan göra, när den väl vaknar till och inser sin räckvidd.
Bodil Carlsson
torsdag 14 januari 2010
måndag 11 januari 2010
Läckan
Hund är hett i England! Jemima Harrisons TV-film Pedigree Dogs Exposed orsakade ett rabalder som fortfarande pågår – engelska Kennelklubben har kallat uppståndelsen för ”en tsunami” av kritik mot den renrasiga hundavelns metoder. Den chockade Kennelklubben anmälde filmen till motsvarigheten till Pressombudsmannen, på ett antal punkter där man ansåg att den var osaklig eller orättvis....men när det efterlängtade, sedan uppskjutna, och då ännu mer efterlängtade beslutet till sist kom, friades Harrisons film och BBC på alla de kritiserade punkterna utom två.
När APGAW-rapporten, engelska parlamentets utredning av hundavel som startades efter filmen, kom i november efter lång väntan var intresset stort igen – de stora dagstidningarna var på alerten.
Nu väntar man ännu en rapport. Inte minst väntar väl engelska kennelklubben, som själv beställde den från professorn i zoologi, Patrick Bateson, ungefär samtidigt som APGAW-gruppen började arbeta. Bateson-rapporten ska komma senare i januari.
Men ärevördiga gamla The Times har fått tag i den. Och läcker! Här har ni länken. Bateson säger att han vill utöka förbudet mot släktskapsparningar till att gälla också halvsyskon och mor/farföräldrar. Inaveln ser han som ett huvudbekymmer. Han vill att alla valpar, renrasiga eller inte, ska säljas med ID-märkning och veterinärintyg. Och att alla som säljer hundar, renrasiga eller icke, själva ska registreras och kollas.
Han säger att han väntar sig att registrering av rasrena hundar i framtiden ska förbehållas uppfödare som följer reglerna och håller sig till strikta krav på hälsa och välbefinnande.
Och han säger att kennelklubben inte längre kan vara både domare och jury i sina egna angelägenheter. Det som behövs är en fristående, regelskapande myndighet, som ser till att reglerna efterlevs.
Ord och inga visor! Tänk er hur det skulle vara att leva i ett land där kennelklubbens och hundaveln drar till sig de mest ansedda rikstidningarnas intresserade granskning!
Bodil Carlsson
När APGAW-rapporten, engelska parlamentets utredning av hundavel som startades efter filmen, kom i november efter lång väntan var intresset stort igen – de stora dagstidningarna var på alerten.
Nu väntar man ännu en rapport. Inte minst väntar väl engelska kennelklubben, som själv beställde den från professorn i zoologi, Patrick Bateson, ungefär samtidigt som APGAW-gruppen började arbeta. Bateson-rapporten ska komma senare i januari.
Men ärevördiga gamla The Times har fått tag i den. Och läcker! Här har ni länken. Bateson säger att han vill utöka förbudet mot släktskapsparningar till att gälla också halvsyskon och mor/farföräldrar. Inaveln ser han som ett huvudbekymmer. Han vill att alla valpar, renrasiga eller inte, ska säljas med ID-märkning och veterinärintyg. Och att alla som säljer hundar, renrasiga eller icke, själva ska registreras och kollas.
Han säger att han väntar sig att registrering av rasrena hundar i framtiden ska förbehållas uppfödare som följer reglerna och håller sig till strikta krav på hälsa och välbefinnande.
Och han säger att kennelklubben inte längre kan vara både domare och jury i sina egna angelägenheter. Det som behövs är en fristående, regelskapande myndighet, som ser till att reglerna efterlevs.
Ord och inga visor! Tänk er hur det skulle vara att leva i ett land där kennelklubbens och hundaveln drar till sig de mest ansedda rikstidningarnas intresserade granskning!
Bodil Carlsson
lördag 9 januari 2010
GLÄNTOR
Göran Tunberg skrev en dikt om hur det känns när ens mamma dör. Man ser den ibland i dödsannonser.
När mammor dör finns det inga gläntor längre.
När mammor dör växer det sly överallt.
Per-Erik Sundgren var inte en personlig vän. Men det kändes så. Han blev aldrig trött på att svara på frågor. Han slutade aldrig att försöka öka hundfolkets kunskaper om genetik. Det gjorde honom inte alltid populär, men sanningar blir inte populära hos personer som inte vill inse dem och ännu mindre vill att de ska bli allmänt kända.
Den mannen lade ner sitt arbetsliv på att röja en glänta. Han sa på olika sätt och i många sammanhang det självklara:
Att föda upp renrasiga hundstammar är ett så svårt projekt att stor kunskap och mycket eftertanke krävs om inte sjukdom och defekter skall drabba djuren. Men det är ett projekt värt att genomföra, så länge de renrasiga hundarna står för något bra.
Snårskogen kan se ut som den förvrängning av fakta kring HD-röntgen som nyligen refererades på den här sidan. Varför ska uppfödarna inte få sköta sig själva och varför HD-röntga, när ingenting blir bättre?
Det självklara:
”Med avelsurval har man lyckatsa driva tillbaka frekvensen av en besvärande höftledsdefekt hos många raser. Från mitten av 70-talet till slutet av 80-talet hade, för att nämna några exempel, andelen hundar med defekten minskat från 60 till 49% hos sankt bernhard, från 55 till 36% hos newfoundland, från 36 till 13% hos rottweiler och från 34 till 20% hos schäfer.”
Per-Erik Sundgren 1995. Min kursivering.
Snårskogen kan se ut som tekniken att misstänkliggöra genom att få in ordet ”MH” i samma mening som snack om ”hundar som biter barn” och ”pitbull” så ofta och omärkligt som möjligt för att stå till tjänst med en bild av att MH-beskrivning – från början Per-Eriks projekt - har till syfte att avla aggressiva hundar. Eller är ett akademiskt påfund långt borta från vardagen. Det självklara:
”Våra sällskapshundar, i vart fall de större, har alla sitt ursprung i någon form av jakthundar, vallhundar eller brukshundar av annat slag. ...De mest populära raserna härstammar från apporterande fågelhundar och vallhundar, raser som avlats för extrem vilja till samarbete med människor. /.../
Vi vet genom forskning att hundars beteende visar betydande ärftlig variation. Mentala egenskaper som inte längre utsätts för ett bestämt avelstryck kommer därför sakta att upplösas och våra sällskapshundars beteenden kommer att i ökande utsträckning skapa problem. Exempel på sådan negativ utveckling finns redan i vissa raser. Man kan inte gärna begära att moderna tätortsmänniskor skall börja jaga eller valla med sina hundar. Men då krävs i stället andra former av prövning av hundarnas mentalitet innan de får gå i avel.”
Per-Erik Sundgren 1995. Min kursivering.
Den traditionella uppfödarvärlden är fortfarande alldeles för ofta en snårskog av egenintresse och självvald okunnighet. Men gläntorna breder ut sig. Nya uppfödare bygger upp en ny tradition baserad på kunskap. Per-Erik Sundgren betydde mycket för den förändringen.
En orädd och pålitlig människa och en bra genetiker är död. Men för den skull ska inte inte slyt få växa över.
Bodil Carlsson
tisdag 5 januari 2010
Livet på landet
Någon ringde häromdagen och sa en sak som jag inte har tänkt på – att folk som bor i stan inte vet hur det är att inte göra det. Då kom jag ihåg att för länge sen bodde jag också i stan och det var mycket jag inte hade koll på. Skillnaden mellan rådjursspår och vildsvinsspår, till exempel, och att man måste se till att ha det så pass varmt inomhus att man inte blir långsam och trög i skallen för att man faktiskt fryser.
Kära stadsbor! Det är inte alls som en enda stor golfbana, landet, särskilt inte just nu, och det är rent ut sagt inte bekvämt att bo här, särskilt inte nu. Det tar aldrig slut på göra. Vedklabbar ska bäras in– vi väntar en luftvärmepump i februari, men än är det direktverkande ved som gäller – och vatten ska bäras ut. Hästar ska ut, boxar mockas, stall göras i ordning och hästar ska in igen. Day in and day out.
Tiden mäts i de där rundgångarna. Klockan är dags att hälla på hett vatten åt hästarna, för snart är det isskorpa i hinkarna igen och kommer de inte åt att dricka, kan de få foderstrupsförstoppning – torr höplugg i matstrupen – och då kommer veterinären och djurambulansen och stora räkningar. Både morron och kväll nu på vintern är det tid för några tag med ryktborsten, inte för att det ska se fint ut utan för att hårremmen ska ha ett skydd av vattenavstötande fett, inte fläckar av vattensugande smuts. Och rätt som det är, är det hög tid att rycka ut med snöskoveln och skotta undan snöraset från stalltaket, så att dörrn går att få upp och kräken kan komma ut.
Blöta eller snöiga dagar står kräken sedan och tuggar under den lutande gammeltallen, tills klockan är dags att ta in. Den tidpunkten meddelar de med gälla gnägg, så att vi inte ska missa när det suger i morotstarmen.
Däremellan företas hundpromenaderna. Det här fotot visar inte rörelseoskärpa, inte ens skakningar i stelfrusna fotograffingrar - det visar snöstorm vid dagens början. Detta var inte en bra dag att titta efter färska viltspår, kan jag berätta, men hundarna trivdes i busvädret. Collie är ena oömma hunnar, som dom säger här. Och en sak ska ni veta, stadsbor: snö och vind är skapliga ryktdon!
Halmstrån och höboss hinner blåsa bort på en tvåtimmarsrunda. Så kan man också föna en hundpäls.
I kvällningen hämtar vi in hästarna, Tan och jag. Han sitter kvar när stängslet öppnas och första hästen sniker förbi i galopp, provocerande tätt inpå. Hon har alltid trivts med att reta hundar. Nu har hon dessutom lärt sig att med tillräckligt försprång hinner hon stjäla morot i box efter box, innan de andra hinner fram. Tan väntar in de andra, även om han sneglar längtansfullt efter den förbiskumpande hästrumpan emellanåt. Och så lommar han i kölvattnet på den långsammaste hästen, som har kvar sviter efter fång. Han vet att hon ökar takten, om han ger ifrån sig ett skall eller två. Men han stannar vid grinden och låter henne gå igenom i lugn och ro.
Ibland, när han tycker att vi har gjort ett bra jobb, tittar han upp på mig med en blick som säger att vi hör ihop. Då hoppar hjärtat över ett slag, för han ser på mig med den gamle hundens ögon och jag hade aldrig trott att jag skulle få se den blicken igen.
Nu för tiden är det Tan, som talar om för mig att klockan är halv sju på kvällen. Då är det dags att gå ner till hästarna för kvällsrykt och mer hetvatten och pyssel.
De håller reda på tiden åt en, hundar.
Och nu tänker läsarna – Jaha! Ett tråkigt foto till på Bodils shettisar och collies!
Kan man tycka, förstås.
Eller så kan man tycka så här: fotot hade överhuvudtaget inte kunnat tas för ett år sedan. Detta är en bild av förmågan att lära bort rädsla. Det är fotot av en genkombination.
Den genkombinationen är inte en utmärkelse. Inte ett hederstecken. Inte ett skrytpapper.
Den är bara utomordentligt praktisk! För där den finns, blir hundens liv lättare och intressantare – och våra också.
Om detta hade jag tänkt skriva lite och det hade redan varit gjort, om inte något hade kommit emellan. Hundar är bra på att hålla reda på tiden åt en. Ibland säger de helt enkelt att det är dags att vila lite.
Bodil Carlsson
Kära stadsbor! Det är inte alls som en enda stor golfbana, landet, särskilt inte just nu, och det är rent ut sagt inte bekvämt att bo här, särskilt inte nu. Det tar aldrig slut på göra. Vedklabbar ska bäras in– vi väntar en luftvärmepump i februari, men än är det direktverkande ved som gäller – och vatten ska bäras ut. Hästar ska ut, boxar mockas, stall göras i ordning och hästar ska in igen. Day in and day out.
Tiden mäts i de där rundgångarna. Klockan är dags att hälla på hett vatten åt hästarna, för snart är det isskorpa i hinkarna igen och kommer de inte åt att dricka, kan de få foderstrupsförstoppning – torr höplugg i matstrupen – och då kommer veterinären och djurambulansen och stora räkningar. Både morron och kväll nu på vintern är det tid för några tag med ryktborsten, inte för att det ska se fint ut utan för att hårremmen ska ha ett skydd av vattenavstötande fett, inte fläckar av vattensugande smuts. Och rätt som det är, är det hög tid att rycka ut med snöskoveln och skotta undan snöraset från stalltaket, så att dörrn går att få upp och kräken kan komma ut.
Blöta eller snöiga dagar står kräken sedan och tuggar under den lutande gammeltallen, tills klockan är dags att ta in. Den tidpunkten meddelar de med gälla gnägg, så att vi inte ska missa när det suger i morotstarmen.
Däremellan företas hundpromenaderna. Det här fotot visar inte rörelseoskärpa, inte ens skakningar i stelfrusna fotograffingrar - det visar snöstorm vid dagens början. Detta var inte en bra dag att titta efter färska viltspår, kan jag berätta, men hundarna trivdes i busvädret. Collie är ena oömma hunnar, som dom säger här. Och en sak ska ni veta, stadsbor: snö och vind är skapliga ryktdon!
Halmstrån och höboss hinner blåsa bort på en tvåtimmarsrunda. Så kan man också föna en hundpäls.
I kvällningen hämtar vi in hästarna, Tan och jag. Han sitter kvar när stängslet öppnas och första hästen sniker förbi i galopp, provocerande tätt inpå. Hon har alltid trivts med att reta hundar. Nu har hon dessutom lärt sig att med tillräckligt försprång hinner hon stjäla morot i box efter box, innan de andra hinner fram. Tan väntar in de andra, även om han sneglar längtansfullt efter den förbiskumpande hästrumpan emellanåt. Och så lommar han i kölvattnet på den långsammaste hästen, som har kvar sviter efter fång. Han vet att hon ökar takten, om han ger ifrån sig ett skall eller två. Men han stannar vid grinden och låter henne gå igenom i lugn och ro.
Ibland, när han tycker att vi har gjort ett bra jobb, tittar han upp på mig med en blick som säger att vi hör ihop. Då hoppar hjärtat över ett slag, för han ser på mig med den gamle hundens ögon och jag hade aldrig trott att jag skulle få se den blicken igen.
Nu för tiden är det Tan, som talar om för mig att klockan är halv sju på kvällen. Då är det dags att gå ner till hästarna för kvällsrykt och mer hetvatten och pyssel.
De håller reda på tiden åt en, hundar.
Och nu tänker läsarna – Jaha! Ett tråkigt foto till på Bodils shettisar och collies!
Kan man tycka, förstås.
Eller så kan man tycka så här: fotot hade överhuvudtaget inte kunnat tas för ett år sedan. Detta är en bild av förmågan att lära bort rädsla. Det är fotot av en genkombination.
Den genkombinationen är inte en utmärkelse. Inte ett hederstecken. Inte ett skrytpapper.
Den är bara utomordentligt praktisk! För där den finns, blir hundens liv lättare och intressantare – och våra också.
Om detta hade jag tänkt skriva lite och det hade redan varit gjort, om inte något hade kommit emellan. Hundar är bra på att hålla reda på tiden åt en. Ibland säger de helt enkelt att det är dags att vila lite.
Bodil Carlsson
måndag 4 januari 2010
UTANFÖR PROTOKOLLET
Mitt enda barn flyger till Canada i natt och jag är för full av ågren för att kunna se på TV, så jag läser protokoll.
Det är mer givande än man kan tro.
Har ni varit inne på Den Andra Bloggen på sistone? Favoriter i repris!
Airedaleterrierns stolta seglats ut ur Brukshundsklubben. SBK:s lömska motdrag att kidnappa collierasen som kompensation för den förlorade airedaleklubben. Collieklubbens framstampade röstboskap. Det vedervärdiga HD-röntgandet. Plågor och pålagor på fattiga uppfödare!
Men nu har iallafall SKK:s CS vägrat godkänna broholmerföreningens ansökan om ett hälsoprogram. Det tycker Den Andra Bloggen är klokt och bra. För se hur illa har det inte gått med försöken att få ner HD-frekvensen på schäfer! Jo – vi får veta att det ”är bara logiskt att autoimmuna sjukdomar ökar i förskräckande omfattning, att schäfer minskat med tre fjärdedelar” och att ”det är stora problem att få fram dugande tjänstehundsämnen.” Så kan det gå, när man börjar HD-röntga.
I sin visdom har CS förstått hur avelsurval baserat på hälsa slutar. Just det - med ohälsa. Jajamänsann, flickor och pojkar! Inte vill CS dra på de stackars broholmarna autoimmuna sjukdomar eller se på när rasens tjänstehundsämnen förångas! Just DÄRFÖR har CS gjort sagt ifrån - här ska inte fjantas med nåt hälsoprogram...
...eller var det inte alls på det viset? Vad hände egentligen?
Broholmern är en hund av mastifftyp med anor i Danmark från 1500-talet. Som många andra gamla raser fick den se tiden gå ifrån sig och räknades som utdöd, tills intresset för att bevara den vaknade och några entusiaster bestämde sig för att återskapa den.
De är fortfarande igång. Nu vill de ha ett hälsoprogram – höfter och armbågar röntgade och MH på föräldradjuren, annars inga registrerade valpar.
Gissa varför ansökan inte godkändes? Det står också i CS-protokollet. Det har inte ett skvatt med tjänstehundar eller autoimmuna schäfersjukdomar att skaffa. Det beror på att rasen har EXTREMT FÅ HUNDAR!
I Norge och Sverige finns sammanlagt sådär trettifem styckna att avla på. Det är väl klart som korvspad att de inte går att införa avelsbegränsningar på! De avelsbegränsar sig själva alldeles tillräckligt genom att vara så få.
Det glömde Den Andra Bloggen att berätta. Som drapan formuleras blir den ett bevis för att CS tycker som bloggaren och att hälsoprogram är fiffel och båg och rasernas fördärv. Det var väl någon som ville höra det.
Det där är Andra Bloggens standardteknik.
Ryck ett faktum/citat ur sitt sammanhang. Svep in det i generösa sjok av eget tyckande i bjärta färger, garnera med krusrosetter i form av ett känt namn eller två, det ser gediget ut! Och leverera resultatet som önskepaket till hunderiets gamla garde, som behöver få sin verklighetsbild bekräftad.
Är man dessutom gammal hundjournalist, kan ju någon tro att man har fakta rätt.
Läser man vidare i samma CS-protokoll hittar man denna mindre ögonbrynshöjare.
”En journalist har till Nils Erik Åhmansson framfört kritik om hur SBK hanterat de statliga medel på drygt 3 miljoner kr som man får varje år. Ordföranden har haft ett samtal med SBK:s ordförande Staffan Thorman i frågan och konstaterat att SBK har tagit till sig den kritik som varit och nu på bästa sätt kommer att lösa frågan.”
Hmm... det där kom visst inte heller med i bloggen?
Ännu bättre för att hålla tankarna borta från ett flygplan på väg över Atlanten är följande rader ur samma CS-protokollet av den 25 november 2009. Åke Hedhammar föreslår en kontakt med EU-parlamentarikern Marit Paulsen ”med anledning av den mediedebatt som uppstod för någon månad sedan kring aveln med våra sällskapsdjur och då särskilt hundar.” Hedhammar får i uppdrag att förbereda den kontakten.
Vilken debatt ägde rum i höstas? Efterdyningarna av APGAW-rapporten. Ett möte för att diskutera rapporten kommer att hållas med representanter för Veterinärförbundet och SLU. Och så har det framkommit starka önskemål om att få nytt folk på plats inom FCI:s ledning.
Att läsa protokoll börjar kännas rätt spännande.
Det rör faktiskt på sig i världen utanför protokollet. Fast kanske inte just i den riktning som det gamla gardet önskar.
Bodil Carlsson
Det är mer givande än man kan tro.
Har ni varit inne på Den Andra Bloggen på sistone? Favoriter i repris!
Airedaleterrierns stolta seglats ut ur Brukshundsklubben. SBK:s lömska motdrag att kidnappa collierasen som kompensation för den förlorade airedaleklubben. Collieklubbens framstampade röstboskap. Det vedervärdiga HD-röntgandet. Plågor och pålagor på fattiga uppfödare!
Men nu har iallafall SKK:s CS vägrat godkänna broholmerföreningens ansökan om ett hälsoprogram. Det tycker Den Andra Bloggen är klokt och bra. För se hur illa har det inte gått med försöken att få ner HD-frekvensen på schäfer! Jo – vi får veta att det ”är bara logiskt att autoimmuna sjukdomar ökar i förskräckande omfattning, att schäfer minskat med tre fjärdedelar” och att ”det är stora problem att få fram dugande tjänstehundsämnen.” Så kan det gå, när man börjar HD-röntga.
I sin visdom har CS förstått hur avelsurval baserat på hälsa slutar. Just det - med ohälsa. Jajamänsann, flickor och pojkar! Inte vill CS dra på de stackars broholmarna autoimmuna sjukdomar eller se på när rasens tjänstehundsämnen förångas! Just DÄRFÖR har CS gjort sagt ifrån - här ska inte fjantas med nåt hälsoprogram...
...eller var det inte alls på det viset? Vad hände egentligen?
Broholmern är en hund av mastifftyp med anor i Danmark från 1500-talet. Som många andra gamla raser fick den se tiden gå ifrån sig och räknades som utdöd, tills intresset för att bevara den vaknade och några entusiaster bestämde sig för att återskapa den.
De är fortfarande igång. Nu vill de ha ett hälsoprogram – höfter och armbågar röntgade och MH på föräldradjuren, annars inga registrerade valpar.
Gissa varför ansökan inte godkändes? Det står också i CS-protokollet. Det har inte ett skvatt med tjänstehundar eller autoimmuna schäfersjukdomar att skaffa. Det beror på att rasen har EXTREMT FÅ HUNDAR!
I Norge och Sverige finns sammanlagt sådär trettifem styckna att avla på. Det är väl klart som korvspad att de inte går att införa avelsbegränsningar på! De avelsbegränsar sig själva alldeles tillräckligt genom att vara så få.
Det glömde Den Andra Bloggen att berätta. Som drapan formuleras blir den ett bevis för att CS tycker som bloggaren och att hälsoprogram är fiffel och båg och rasernas fördärv. Det var väl någon som ville höra det.
Det där är Andra Bloggens standardteknik.
Ryck ett faktum/citat ur sitt sammanhang. Svep in det i generösa sjok av eget tyckande i bjärta färger, garnera med krusrosetter i form av ett känt namn eller två, det ser gediget ut! Och leverera resultatet som önskepaket till hunderiets gamla garde, som behöver få sin verklighetsbild bekräftad.
Är man dessutom gammal hundjournalist, kan ju någon tro att man har fakta rätt.
Läser man vidare i samma CS-protokoll hittar man denna mindre ögonbrynshöjare.
”En journalist har till Nils Erik Åhmansson framfört kritik om hur SBK hanterat de statliga medel på drygt 3 miljoner kr som man får varje år. Ordföranden har haft ett samtal med SBK:s ordförande Staffan Thorman i frågan och konstaterat att SBK har tagit till sig den kritik som varit och nu på bästa sätt kommer att lösa frågan.”
Hmm... det där kom visst inte heller med i bloggen?
Ännu bättre för att hålla tankarna borta från ett flygplan på väg över Atlanten är följande rader ur samma CS-protokollet av den 25 november 2009. Åke Hedhammar föreslår en kontakt med EU-parlamentarikern Marit Paulsen ”med anledning av den mediedebatt som uppstod för någon månad sedan kring aveln med våra sällskapsdjur och då särskilt hundar.” Hedhammar får i uppdrag att förbereda den kontakten.
Vilken debatt ägde rum i höstas? Efterdyningarna av APGAW-rapporten. Ett möte för att diskutera rapporten kommer att hållas med representanter för Veterinärförbundet och SLU. Och så har det framkommit starka önskemål om att få nytt folk på plats inom FCI:s ledning.
Att läsa protokoll börjar kännas rätt spännande.
Det rör faktiskt på sig i världen utanför protokollet. Fast kanske inte just i den riktning som det gamla gardet önskar.
Bodil Carlsson
söndag 3 januari 2010
EVIGT & ODELAT TILLSVAMLAT
På plattyska heter det tydligen ”ewig tosamende ungedelt”, evigt förenade. Röstboskapen och SBK, alltså. Det har jag lärt mig av fru Högmans blogg idag. Det är en jäkla tur att någon upplyste mig – jag är inte så smart, förstår ni. Faktiskt är det på det viset, att jag är så kokobäng att jag inte fattar att rasklubben för min hundras inte kan höra ihop med en frivillig försvarsorganisation för TYSKA hundraser!
Det är jag som är röstboskapen.
Tack för att jag blir upplyst.
Det är jag som sitter och får mina beslut framskrämda på collieklubbens årsmöten av en dynamisk förbundsstyrelseperson som ordförande. Det är jag som röstar på årsmöten bevakade av ytterligare FS-folk.
Det visste jag inte. Tack för att jag blir upplyst!
Vet ni vad jag har gått omkring och inbillat mig? Jo – precis som alla de andra, som har bildat stark majoritet på Collieklubbens årsmöten, är jag myndig och betrodd med att sköta min ekonomi och rösta i riksdags&kommunalval i det här landet.
I min enfald trodde jag att det räckte för att jag skulle ha en icke ifrågasatt rösträtt i min egen rasklubb.
Men det gör det alltså inte! Tack för att jag blir upplyst.
Jag är en av alla som skrev under ett brev till CS med stöd för SBK:s fortsatta avelsansvar för vår ras. Sextio uppfödare med vänner vände sig bakom rasklubbens rygg till CS och sonderade om rasklubbens tillhörighet i samma andetag som man beklagade sig över MH- krav på collie. Vi röstboskap fick in några hundra namnunderskrifter från uppfödare och valpköpare på ett par dagar och nya namn fortsatte flyta in efter deadline.
Jag trodde att alla vi som skrev under visste precis vad som stod i vårt brev till CS. Men tydligen förstår vi inte vad vi gör. Tack för att jag blir upplyst.
Rasklubbens majoritet vill ha collien kvar under SBK:s avelsansvar och vill att den alltför utbredda rädslebenägenheten inom rasen erkänns som det problem det är – för alldeles för många hundar och alldeles för många valpköpare! - utan att en liten grupp uppfödare ska försöka snacka bort saken. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet vill ha avelsdjur med vettiga HD- och MH- resultat. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet går inte med på att en liten grupp uppfödare till varje pris ska ha rasen ut ur SBK. Deras enda syfte är att slippa ifrån kraven på höftledsröntgen, kraven på känt MH-resultat hos föräldradjur och den offentliga tillgängligheten för båda. DEN saken är i alla fall inte svår att fatta.
Det begriper till och med röstboskap som jag.
Vet ni vad fru Högmans argument kallas för på plattsvenska? Jävla skitsnack!
Bodil Carlsson
Det är jag som är röstboskapen.
Tack för att jag blir upplyst.
Det är jag som sitter och får mina beslut framskrämda på collieklubbens årsmöten av en dynamisk förbundsstyrelseperson som ordförande. Det är jag som röstar på årsmöten bevakade av ytterligare FS-folk.
Det visste jag inte. Tack för att jag blir upplyst!
Vet ni vad jag har gått omkring och inbillat mig? Jo – precis som alla de andra, som har bildat stark majoritet på Collieklubbens årsmöten, är jag myndig och betrodd med att sköta min ekonomi och rösta i riksdags&kommunalval i det här landet.
I min enfald trodde jag att det räckte för att jag skulle ha en icke ifrågasatt rösträtt i min egen rasklubb.
Men det gör det alltså inte! Tack för att jag blir upplyst.
Jag är en av alla som skrev under ett brev till CS med stöd för SBK:s fortsatta avelsansvar för vår ras. Sextio uppfödare med vänner vände sig bakom rasklubbens rygg till CS och sonderade om rasklubbens tillhörighet i samma andetag som man beklagade sig över MH- krav på collie. Vi röstboskap fick in några hundra namnunderskrifter från uppfödare och valpköpare på ett par dagar och nya namn fortsatte flyta in efter deadline.
Jag trodde att alla vi som skrev under visste precis vad som stod i vårt brev till CS. Men tydligen förstår vi inte vad vi gör. Tack för att jag blir upplyst.
Rasklubbens majoritet vill ha collien kvar under SBK:s avelsansvar och vill att den alltför utbredda rädslebenägenheten inom rasen erkänns som det problem det är – för alldeles för många hundar och alldeles för många valpköpare! - utan att en liten grupp uppfödare ska försöka snacka bort saken. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet vill ha avelsdjur med vettiga HD- och MH- resultat. Är det så svårt att fatta?
Rasklubbens majoritet går inte med på att en liten grupp uppfödare till varje pris ska ha rasen ut ur SBK. Deras enda syfte är att slippa ifrån kraven på höftledsröntgen, kraven på känt MH-resultat hos föräldradjur och den offentliga tillgängligheten för båda. DEN saken är i alla fall inte svår att fatta.
Det begriper till och med röstboskap som jag.
Vet ni vad fru Högmans argument kallas för på plattsvenska? Jävla skitsnack!
Bodil Carlsson
lördag 2 januari 2010
Nyårsafton...
...är svår att fånga på bild. Men något åt det här hållet såg det ut, sent på kvällen. Alldeles ljust!
Lite spridda smällare inifrån stan hördes på eftermiddagen och tidigt på kvällen. Allt lugnt sedan. Vi myste framför dumburken, beredda på att krypa ner. Då, tre minuter i tolvslaget, rusade lilltiken på dörren och skulle i största brådska ut!
Matte öppnade – och blev stående på trappan. Vad stora granngården firade är oklart, men något alldeles särskilt var det. Ett blått regn av fyrverkerier över trädtopparna, dunder och knallar! Och det mest förvånande av alltsammans - i en glugg mellan trädridån kom bitar av en straussvals drivande.
Lilltiken gjorde det hon skulle och försvann ut på åkern. Hennes bror tog sig tid att skälla åt fyrverkerierna, innan han kastade om och satte efter henne. Där sprang de som skuggor i månljus och snö på sin sida om fårstängslet i kapp med rådjuret på den andra sidan... till tonerna av vals och knallar.
Vilket tolvslag!
Det finns colliefolk som kallar MH för ett skrytpapper. Det finns några som till varje pris vill att rasen ska slippa ifrån den offentliga dokumentationen av skottreaktioner hos avelsdjur.
Låt ingen slå i er något! Inga skotträdda hundar i avel betyder en enda sak:
man kan ta fjantiga danssteg i snön och skrika GOTT NYTT ÅR åt sina hundar!
Bodil Carlsson
Lite spridda smällare inifrån stan hördes på eftermiddagen och tidigt på kvällen. Allt lugnt sedan. Vi myste framför dumburken, beredda på att krypa ner. Då, tre minuter i tolvslaget, rusade lilltiken på dörren och skulle i största brådska ut!
Matte öppnade – och blev stående på trappan. Vad stora granngården firade är oklart, men något alldeles särskilt var det. Ett blått regn av fyrverkerier över trädtopparna, dunder och knallar! Och det mest förvånande av alltsammans - i en glugg mellan trädridån kom bitar av en straussvals drivande.
Lilltiken gjorde det hon skulle och försvann ut på åkern. Hennes bror tog sig tid att skälla åt fyrverkerierna, innan han kastade om och satte efter henne. Där sprang de som skuggor i månljus och snö på sin sida om fårstängslet i kapp med rådjuret på den andra sidan... till tonerna av vals och knallar.
Vilket tolvslag!
Det finns colliefolk som kallar MH för ett skrytpapper. Det finns några som till varje pris vill att rasen ska slippa ifrån den offentliga dokumentationen av skottreaktioner hos avelsdjur.
Låt ingen slå i er något! Inga skotträdda hundar i avel betyder en enda sak:
man kan ta fjantiga danssteg i snön och skrika GOTT NYTT ÅR åt sina hundar!
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)