Meningen med att spåra

Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat i skogen med att träna våra hundar i spårandets konst. Men det är många timmar och under fjorton års tid. Av de fyra collies vi hittills haft har alla fått träna spår, och uppletande. Det känns lite som att ge hunden en slags ”ursprunglig” uppgift, för visst har spårandet och sökandet (letandet) tillhört hundens uppgifter sedan väldigt lång tid tillbaka. Det var kanske där människan först förstod hur användbar hunden kunde vara för dem – tack vare sitt fantastiska luktsinne.

Egenskaperna att följa ett spår, hitta ett föremål eller en person är viktiga egenskaper. Och egenskaper vi ska vara oerhört rädda om. Ni vet själva vilken nytta samhället idag har av narkotikahundar, bombhundar, räddningshundar osv. Människan skulle göra sig själv en enorm otjänst om hundavel kom att handla om att producera lättsamma sällskapshundar, anpassade för ett liv i storstan.
Jag säger inte att det är så.
Jag säger inte heller att det är på väg dit.
Jag säger att jag tror att risken finns.
Det kanske blev mer märkbart när mer eller mindre kända kvinnor började stoppa ner en liten hund i handväskan när de skulle på shoppingtur.

Meningen med att hundar kan spåra och söka och meningen med alla timmar i skogen kan belysas med ett exempel från vardagen:
I veckan var jag ute i svampskogen med våra två collies. Den som letar svamp vet att man inte rör sig i ett logiskt mönster under letandet. Man gör avstickare både hit och dit och exakt hur man traskat omkring skulle vara intressant att se. Förmodligen finns alla tänkbara rörelsemönster där: triangel, cirkel, kvadrat osv. Hur som helst så går man dit där man tror att svampen finns och precis så gjorde jag. Hundkopplen hade jag i min trasiga jackficka, för det brukar gå bra, hundarna var lösa. (Jag var vid detta tillfälle lyckligt ovetande om att det dagen innan siktats björn bara någon kilometer från där vi var…)

Svampen hittade jag och där någonstans tog upptäckarglädjen över… fina , stora kantareller!
Och där någonstans - föll kopplen ur min ficka.
På väg mot bilen var jag nöjd med skörden, hundarna var lite vanligt skogstokiga och roade sig med lekar av olika slag. En reflexrörelse mot jackfickan och jag kunde konstatera att kopplen inte var där. Nähä… och var är de då? Jag mobiliserade de bästa näsor som fanns, nämligen hundarnas. ”Var är kopplen?” Den äldsta hunden verkade förstå att vi hade ett problem. Vi vände alla om och han började metodiskt följa mina irrvägar, i alla fall såvitt jag själv kom ihåg dem… Efter en stund var han framme vid något som fångade hans intresse. Jag såg på hans hållning och beteende att han hittat något. Just det, han hade hittat kopplen!

Johan Nilsson