För sextio år sedan slumpade det sig alltså så, att en katt i Skottland föddes med nedvikta öron. Ingenting konstigt med det, genetiska olyckshändelser har alltid inträffat. Men fortsättningen av historien säger mera om traditionen inom aveln av sällskapsdjur än om genetik. Förutom att katten var vit vet jag ingenting om hur hon såg ut eller rörde sig, men min gissning är att den spontana mutation i genen TRPV4 som hon föddes med fanns i enkel upplaga hos henne och inte satte spår i hennes skelett och rörlighet, så länge hon var ung nog att avla på; så de som upptäckte henne förstod inte vad de hade hittat. Det måste ha krävts ett inavelsprojekt med syftet att permanenta det nya ”rastypiska” för att få fram den invalidiserande genen i dubbelupplaga och börja fatta, att genen inte håller sig bara till öronbrosk. Den ger sig också på det brosk, som bildar själva skelettet.
I USA finns sedan decennier en ras av dvärgget, som importerades från Nigeria. I början, på trettiotalet, kom den till zoologiska trädgårdar - inte för att dra besökare utan för att födas upp som mat för de stora kattdjuren. Några levde ju kvar som avelsdjur, hölls i inhägnader och folk som kom för att titta på dem tyckte om vad de såg, så getterna började spridas. De har blivit omtyckta för att de ger mjölk med högre protein- och fetthalt, något som småskaliga osttillverkare uppskattar, men också för att rasen är liten och behändig och går att hålla som hobby och till och med som sällskapsdjur. Det finns ett getavelsällskap, som sedan 80-talet erkänner Nigerian dwarf som egen ras. Getterna blir stamboksförda och visas på utställningar för att dömas mot en rasstandard. Det finns matadorbockar, uppgifter om höga inavelsnivåer och om stamtavlor som går ihop, när man tittar några generationer bakåt– saker som brukar hänga ihop med varandra och med utställningar, förutom att den ursprungliga avelsbasen dessutom förmodligen varit smal* – och med de här getterna är det så, att hängande öron visserligen förekommer, men räknas som ett diskvalificerande fel. Trots det är carpal hyperextension så vanligt, att en veterinärhögskola i Oregon nu startar ett projekt för att reda ut den bakomliggande orsaken. Söker man på carpal hyperextension på nätet, så kommer Nigerian dwarf upp. Getterna haltar. Några haltar så illa, att handleden – carpalleden - viks bakåt i stället för framåt i steget. Men upprättstående öron har de.
Sedan är det detta med schäfrar. Ingen kan beskylla dem för att ha tippade öron för att få ett ”sött uttryck” – det är andra kvaliteter man har avlat schäfer för - och deras öron brukar vara imponerande. Men carpal hyperextension förekommer hos schäfrar också, även om jag hittills inte har en aning om vanligheten.
Och så till sist: greyhounds. Små mjuka öron... men det enda jag hittar på nätet är en veterinärs berättelse om två kapplöpningshundar, som hade råkat ut för att ett av de sju små benen i carpalleden halkat en aning ur läge. Efter åtgärd gick hundarna tillbaka till kapplöpningsbanan igen. Det gör nog ingen carpal hyperextension.
Illustration hämtad från https://vcahospitals.com/know-your-pet/carpal-hyperextension-in-dogs:
Så: den första fråga som dök upp i mina tankar, när jag började försöka lära mig något om CH, var om det finns ett samband mellan eftergivligt brosk på ett ställe, som i tippade öron, och dålig hållfasthet i ligament på ett annat. Hittills ser det väl ut som att svaret är nej. Det går bra att ha det ena utan att få det andra.
Bodil Carlsson
*https://www.owlhavenfarm.com/dr-maries-blog/breed-development-inbreeding-and-genetic-defects
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar