HOKUSPOKUS: om kosttillskott och en industri

 

En riktigt irriterande sak med kollagen och vitamin C är att när man söker på nätet, så är det minsta man hittar trovärdiga vetenskapliga artiklar publicerade i trovärdiga vetenskapliga tidskrifter. Det mesta man hittar är försäljningsannonser. Numera finns t o m ett ord för sådana produkter: de kallas för nutroceuticals, en korsning av nutrient (näringsämne) och pharmaceutical, medicin. Tanken är att man ska äta sig frisk och evigt ung. Nutroceuticals är en industri. 1,6 miljarder dollar per år är hur mycket pengar den omsätter bara i USA enligt en genomgång, och då gäller det enbart preparat för hundar och katter. Omsättningen på marknaden för bodybuildare, gymkunder och åldranderädda med rynkor runt ögonen vågar man väl inte ens föreställa sig. Wellnessindustrin har många troende.

Men så här är det. Tror man att det finns fel i någons kollagen och vill kalla till granskning, då inställer sig 28 olika misstänkta till förhöret. Det är så många typer av (hittills) kända kollagenvarianter som finns och de bär med sig många (hittills) kända mutationer och ett antal kemiska bindningar, varav vitamin C är en. Igen: vitamin C är bara en av de bindningar, som håller ihop kollagenmolekyler. I hårstrån, i naglar, i underhud, i hjärtats klaffar, i blodkärlens väggar, i skelettet – överallt finns kollagenet. Sådär 30% av vår däggdjursvikt är kollagen av olika varianter. Jag vet inte, hur vi skulle se ut om vi inte kunde producera kollagen – som maneter, kanske? - och jag begriper ännu mindre, varför vi inte skulle gå i land med att producera det, om maten vi äter innehåller aminosyrorna som våra broskceller använder för att bygga upp kollagenet. Hade det krävts tillskott på burk för att fixa våra vävnader, så hade varken vi eller vargen nått fram till den senaste istiden. OK?

Med vitamin C är det lite tvärtom. Ropa upp de djurarter som inte klarar att producera eget vitamin C och ni får en mycket kort kö. Människan, våra närmsta släktingar -schimpanser och gorillor - marsvin och ett par fruktätande fladdermusarter. Punkt. Alla andra fixar sitt vitamin C själva. Ja, hundar också! Alla gröna växter gör det.Till och med svampar bildar eget. Vitamin C är en mycket gammal följeslagare till levande varelser.

Hur kommer det sig då att människor, marsvin och fruktfladdermöss tappade förmågan? Förmodligen för att vi åt så mycket av det där gröna, att vi fick det vi behövde ändå. Och kanske kom några arter på, att mekanismen som skapade vitamin C gick att använda för att skapa något annat, som man hade större nytta av, när man nu ändå livnärde sig på frukt och grönt och hade C-vitamin upp över öronen. Det kostade oss i vart fall ingenting att sluta. Inte förrän vi människor kom på idén att skicka ut sjömän på halvårslånga expeditioner tvärs över haven utan annat att äta än kolhydrater och (i bästa fall) torkat kött på söndag upptäckte vi vad skörbjugg är. Känner ni någon hund med skörbjugg?

Inte jag heller.

Encyclopedia Brittannica säger att en molekyl C-vitamin ser ut på detta viset:

.

C, H, O. Kol, väte, syre. Vilken mat skulle jag kunna ge min hund som inte innehåller de kolatomer, väteatomer och syre som den behöver för att skapa vitamin C? Småsten?

Vänd på det! Varifrån kommer kollagentillskotten och kollagenhudkrämerna, som vi uppmanas köpa? Från djurs hud, ben och bindväv – just de biprodukter från slakterierna och fiskerifabrikerna, som vi själva inte äter. C-vitamin produceras i industriell skala i bland annat Kina. Kilopriserna för utgångsmaterialen är inte höga, det handlar om restavfall för kollagenets del, men högt är däremot kilopriset för slutprodukterna. Mellanskillnaden klirrar säkert gott i tillverkarnas fickor. Men till vilken påvisbar nytta för köparna?

Det finns inte mycket, som visar på säkra vinster med att äta kollagen, med eller utan C-vitamin, om man inte svälter.

                                                          *   *   *

Kollagen finns i hudkräm. Sådana hudkrämer säljs som ett sätt att få ung, spänstig hud igen. Men kollagen är en stor molekyl. Det finns inget sätt att få den att passera  genom oskadd hud in i underhuden där den ska finnas, hur ivrigt man än gnider in sin hudkräm. Kollagenet stannar utanpå. En hudläkare sa syrligt, att man lika gärna kan daska sig i ansiktet med en fläskkotlett: det blir kollagen mot ytterhud i båda fallen.

Likadant med kollagen i mat. Kollagen är en stor molekyl även som matsmältningsapparaten ser det. Det finns inget sätt att få kollagen att passera från magsäck och tarm i oförändrat skick – och om den kunde göra det, har den ändå ingen adresslapp med orden TILL LEDERNA för direkttransport dit.

När vi äter mat som innehåller kollagen – den där fläskkotletten, eller hundmat gjord på slaktrester, eller en kapsel med kollagen – måste kollagenmolekylerna mödosamt, steg för steg, brytas ner till sina beståndsdelar för ta sig över tarmens barriärer och hamna ute i blodet innan alla de där aminosyrorna når broskcellerna som gör om dem till kollagen igen. Det är faktiskt bara våra egna celler som klarar det jobbet. Så vi kan lika gärna äta kotletten för att förse dem med byggstenarna som de behöver. OK?

Den enda omständighet där jag kan tänka mig att tillförsel av kollagenets byggstenar, inklusive C-vitamin, kanske gör nytta är följande. Om en individ, hund eller människa, har råkat ut för en process där kollagen i olika former bryts ner snabbare än broskcellerna hinner skapa nytt – till exempel broskförslitningen i leder, där ben skaver mot ben och där inflammation skapar smärta och förstörelse. Om man då öser in ett överskott av kollagenbyggstenar och vitamin C – är det tänkbart, att brosk nybildas fortare och att smärtan avtar?

Ja, tänkbart är det iallafall – och det är den möjligheten, som seriösa studier av nyttan med tillskott pekar på. Det finns inte så många sådana studier än. Många av de äldre rapporterna om nyttan är dåligt gjorda... och en del av dem finansierades av tillverkarna.

Surprise.

                                                  *   *   *

Alltså: äter min halta hund kollagen? Hon äter de aminosyror, som finns i hennes foder. Äter hon C-vitamin? Sure. Hon och jag delar på en röd paprika eller två varje dag. Jag, som inte kan syntetisera C-vitamin, gör det för att få mitt dagsbehov. Hon, som syntetiserar själv, gör det för att få lite bukfylla i de snålt tilltagna matportioner hon får för att inte gå upp i vikt. Vi tycker båda två, att paprika är gott. Det är därför det blir paprika.

Min tik väger 22,5 kg. Hon mår såpass bra som hon gör tack vare en injektion var fjärde vecka av ett preparat som hindrar nerver att växa in i inflammerade leder. Det kostar, men det tar bort så mycket av smärtan att hon har ett drägligt och ganska rörligt liv. Nu har hon fyllt nio år. Hade hon vägt 60 kg hade inget hokuspokus med kollagen eller överdoser av C-vitamin kunnat hålla henne kvar så länge.

Bodil Carlsson

AV TRÅDAR TRE: en kort tripp genom kollagenet

Den sträng som tvinnas av trådar tre
den brister väl näppelig.

Så säger den vise förutan spe

 om den göres lämpelig.

(Tillskrives Margareta Valdemarsdotter som efter att hon blivit drottning av Sverige, Norge och Danmark på 1300-talet bestämde sig för att försöka få ihop tre länder till ett. Hade hon läst på om kollagen, så hade hon sagt samma sak. )

Om uppgifterna om collieleders svaghet stämmer, så måste det finnas en förklaring. Den ligger nog inte i brosk och ytteröron, så låt oss titta på de sammanbindande strukturerna i leder: senorna och ligamenten. Vad är de och vad är de gjorda av?

Den klassiska definitionen på senor och ligament går ut på att senor binder muskler till ben, medan ligament binder ben till ben. Annars – har man trott – är det nog ingen större skillnad mellan dem: kollagen som kollagen. Typ. En muskel börjar som en sena i ett ben och slutar som en sena i andra ändan, ansluten till ett annat ben. Funktionen är rörlighet. Ligament kopplar ihop två ben, så att de ligger an mot varandra och hålls på plats. Funktionen är stabilitet.

Den vänstra teckningen visar människans biceps, ”den tvåhövdade.” Två muskler i överarmen, som går ihop till en gemensam sena och fäster på underarmen. Utan det arrangemanget skulle vi inte kunna lyfta underarmen och ingen annan av våra extremiteter heller.

Den högra teckningen visar ligament i hand och handled. De håller ihop sju små ben i mänskliga handleder. Föreställ er att dessa sju små skulle bära upp 60% av vår kroppstyngd i varje steg, i varje språng!

Home → 

Medical Encyclopedia → 

Tendon vs. ligament

Tendon vs. ligament

   

   

Det är så det är för hundar. En hundhand, en framtass, sådan som ni ser nedanför, bär huvuddelen av tyngden. Då krävs starka doningar för att hålla ihop den! Kollagenet i senor och ligament är bara små kedjor av proteinmolekyler, men de är sammantvinnade och sammanbundna så att deras hållfasthet blir större än bärkraften hos stål.

   

Huvuddelen, runt 80% av torrvikten, av både senor och ligament är kollagen typ 1. Varje liten kollagenmolekyl bildas inuti en cell, en brosk- eller bindvävscell, som kopplar ihop ett antal aminosyror till en lång kedja och sedan snurrar ihop tre av dem till en trippelhelix - en spiral tvinnad av tre trådar, en sådan som brister näppelig. Trippelspiralen lämnar cellen och där ute, i den omgivande vävnaden, slår den sig ihop med andra trippelspiraler, som snurrar sig runt åt andra hållet, binder sig fast sig vid varandra och blir fibrer... som snurrar ihop sig med varandra och så håller det på. Fibrerna håller ihop med varandra genom inre och yttre tvärgående bindningar som skapas av olika kemiska reaktioner mellan flera sorters molekyler, aminosyror med glykosbindningar och annat, med hjälp av bl a vitamin C. Tvärbindningarna ökar förstås hållfastheten, som jag tänker mig det på två sätt. Dels hindrar det fibrerna från att glida förbi varandra i längdriktningen, när muskelsammandragningens kraft drar i dem; dels hindrar det dem från att dras isär i tvärgående riktning, när kraften trycker ihop dem.

Länge har man alltså trott att ligament och senor är i stort sett samma vävnad. De är ju hopkomna på samma sätt av samma grundmaterial? Båda förändras på liknande sätt över tid? De behöver tid för att mogna till maximal hållfasthet och de försvagas med ålder. Jo...men det kan vara så, att bindningarna inne i och mellan kollagensträngarna är olika för sena och ligament, så att deras hållfasthet är olika.

En artikel från december 2021 säger så här:

Collagen synthesis is a complex process with multiple steps and numerous post-translational modifications including proline and lysine hydroxylation, hydroxylysine glycosylation and covalent cross-linking. The chemistry, placement and quantity of intramolecular and intermolecular cross-links are believed to be key contributors to the tissue-specific variations in material strength and biological properties of collagens. As tendons and ligaments grow and develop, the collagen cross-links are known to chemically mature, strengthen and change in profile. Accordingly, changes in cross-linking and other post-translational modifications are likely associated with tissue development and degeneration./../

och så här: . Total collagen cross-linking analysis, including mature trivalent cross-links and immature divalent cross-links, revealed unique cross-linking profiles between tendon and ligament tissues. Tendons were found to have a significantly higher frequency of smaller diameter collagen fibrils compared with ligament/../. Hudson et al 2021,  Age-related type I collagen modifications reveal tissue-defining differences between ligament and tendon. ( Mina fettningar)

Här verkar man alltså ha hittat en skillnad mellan kollagen typ 1 i senor och kollagen typ1 i ligament. Det verkar också som om problemet med carpal hyperextension inte ligger i senorna, som man skulle kunna tro, utan i ligamenten som håller ihop de sju småbenen i handleden. Tappar ligamenten sin hållfasthet, så glider benen isär och handleden förlorar sin stabilitet. Om korsbindningarna i ligamenten hos en stor ung hund inte har uppnått sin fulla hållfasthet, eller hos en gammal hund har förlorat styrkan, eller om de utsätts för kraftigt våld eller onormalt stor tyngd – då är resultatet carpal hyperextension. Tassen blir böjd och felvinklad. Men kan det vara skillnader i korsbindningar som avgör i vilken ålder och efter hur mycket belastning hunden råkar ut för det?

I informationen från olika veterinärsjukhus beskrivs tre grupper av drabbade hundar. Dels unga hundar av stora, snabbväxande raser där förstahandsmisstanken för min del är, att det inte är fel på ligamenten. De utsätts bara för en större belastning än de är färdiga för, eller byggda för att klara: det blir för mycket och för snart. Dels trauma: hund faller från höjd och tar emot sig med framtassarna. Inget fel på ligamenten där heller, men den smällen håller de inte för. Delar av dem trasas upp eller går, i värsta fall, helt av. (Här skulle man också kunna fundera över effekten av ständigt återkommande mindre smällar, t ex vid intensiv agilityträning av unga hundar). Den tredje gruppen som nämns är vuxna hundar av collieraserna. Varför det? Det är inte våra hundar, som ökar sin vikt till 45 kg på ett år!

Tänk om det är så enkelt, att någon av alla de där korsbindningarna mellan kollagenfibrerna i ligamenten inte är så hållfast som den borde vara? Om det finns en skillnad i korsbindningarna hos senor och ligamant, så finns det mekanismer som styr den skillnaden. Om till exempel ordningsföljden av aminosyror i kollagenmolekylen är förändrad, så att en aminosyra hamnar på fel plats och en korsbindning då inte fungerar?

Om några våra hundar bär omkring på en gen som styr en del av ligamentens kollagenbildning men inte riktigt sköter sitt jobb – var skulle det märkas först och mest? Förmodligen i den spensliga del av hundens kropp, som bär 60% av vikten i varje enskilt steg.

Spekulationer, säger ni nu och det är precis vad det är. Men hittills är detta det närmsta en tänkbar förklaring jag har kunnat leta mig fram till. Antag, att en sådan mutation finns och att den är gammal, eftersom den påstås finnas hos flera olika collievarianter eller ”raser”. Den dök alltså upp före rasuppdelningens tid. Skulle den ha märkts uppe på hedarna i Skottland? Förstås – och folk skulle ha trott att hunden hade skadat sig i sitt arbete. Halta hundar gjorde man sig av med. Skulle den ha märkts senare, när avelshundarna hölls i sina kennlar och engelska kennelklubben kom med rådet att de här hundarna, de hårdföra gamla vallarnas avkomlingar, behöver ”upp till en timma” motion om dagen? I lindrig form mycket lite, gissar jag - om den inte störde utställningsdomarna, då.

SÅ – är det tänkbart att uppgifterna om collieraser och carpal hyperextension stämmer? Japp, det är tänkbart, men nu behövs lite statistik.

Bodil Carlsson

 

DEN KORTA VERSIONEN AV BROSK

 

Jag plockade fram mina gamla läroböcker. Ni vill inte veta hur mycket damm och hundhår som har smugit sig in mellan sidorna medan åren först gick och sedan sprang förbi; för min del tyckte jag inte om att inse hur gamla böckerna har blivit. Sedan jag började läsa medicin har genetiken och förståelsen för den levande kroppens komplexitet exploderat. Man känner sig rätt bakom, när man går över till nätet från de slitna, gulnade sidorna med alla understrykningar. Men en del av de gamla sanningarna håller än, så häng med på en repetition! Var finns brosk och vad har vi det till? Och har det något med carpal hyperextension att göra?

Det finns tre olika typer av brosk i en däggdjurskropp. Hyalint brosk, som har fått sitt namn efter ett grekiskt ord som betyder ”glas”, är slätt och genomskinligt. Det ser faktiskt ut som levande glas. Hos ett foster är hyalint brosk själva matrisen, formen, för det som med tiden skall bli ben; först är det brosk, sedan förkalkas det gradvis och hårdnar till vuxenskelett. Alla våra långa rörben är hyalint brosk i starten och länge har de i var ända kvar en skiva hyalint brosk, där benet växer fram till dess att vi är färdigvuxna. Könshormonerna får tillväxtzonerna att lägga ner verksamheten; vi blir inte större eller längre. (Ja, det är därför tidigt kastrerade hundar får så långa ben.) Men glasbrosk har vi livet igenom kvar på andra ställen. Inuti lederna är det ett stötdämpande, friktionsminskande glidlager – skulle ni vilja gå på höftleder, där ben skavde mot ben i varje steg? Det finns i våra revben, i luftstupen, i bronkerna, i svalget. Hyalint brosk har spridda kollagenfibrer av typ 2 som inlagrad förstärkning.

Elastiskt brosk finns i ytterörat och i struplocket. Varför just där? Det är både starkt och böjligt. Elastiskt brosk har gott om elastiska fibrer för att bli tänjbart. Dessutom finns kollagen typ 2.

Dra i ditt öra, tryck ihop det, böj det – så fort du släpper taget återgår örat till ursprungsformen. Med tanke på var det sitter, ska vi vara glada för det. Brosk har inga nerver och inte mycket blodkärl. Vi kan sova med ett öra vikt utan att vakna av att det gör ont eller domnar, men så fort vi lyfter huvudet från kudden går ytterörat tillbaka till sin vanliga form - vi skulle med tiden se ganska udda ut annars. Dessutom är det ju så, att ytteröron är väldigt yttre, som organ betraktade. De sticker ut. Vore de gjorda av benvävnad, skulle kirurgerna behöva spika ihop öronfrakturer på vartenda arbetspass, eller hur?

Struplocket är ännu viktigare att ha just elastiskt brosk på. Det täcker ingången till luftstrupen. Det står öppet i varje andetag, men så fort vi sväljer något – lite saliv, en klunk vatten, en bit mat – slår det igen. Sedan springer det tillbaka i upprätt ställning igen och låter nästa andetag passera ner till luftrören. Gissa hur länge vi skulle överleva vår födsel annars, med luftvägarna fulla med mat?

Ytteröronen har vi för att de ska styra ljudvågor in mot innerörat, tydligt synbart hos djur som hundar och hästar. Sorterna som kan röra på ytterörat använder det dessutom för att signalera sinnesstämning. som de arga älgar som med sina stora öron bakåtstrukna har hotat folk i mitt bostadsområde under hösten. Vore de muskel och fett, skulle de vara tunga och ohanterliga och svåra att vifta med så fort man blir arg eller rädd.. Men nu är de just elastiskt brosk – lätta och oföränderliga över en livstid även på oss icke-viftande människor. Örat på en nittioåring ser likadant ut som det gjorde sjuttio år tidigare; det är inte alla vävnader man kan säga så om.

Däremot finns det en slutsats, som kan dras redan nu. Beroende på var det sitter, är elastiskt brosk mer eller mindre strikt utformat. Människors, hundars och älgars öron är inte särskilt lika varandra, men våra struplock är likadana. Samma gäller uppenbarligen inom en art. Schäfrar har inte stora, styva upprättstående struplock och basset har inte struplock som hängande draperier. Det finns en inbyggd, sträng genetisk övervakning av sådant som inte får ändras. Ytterörats form hör uppenbarligen inte dit, men det gör struplockets. Om ett sladdrigt ytteröra inte betyder sladdrighet någon annanstans, kan vi kanske sluta oroa oss och låta örat vara som det vill.

Den tredje sortens brosk heter fibröst brosk. Det är stelt och starkt för att tillåta lite rörelse, men inte mera; stabilitet är huvuduppgiften för fibröst brosk. Det sitter mellan ryggradens kotor, i symfysen och så i menisken i knäleden. Fibröst brosk är tättpackat med kollagena fibrer – både typ 1 och typ 2 - för att ge styrka

OK, där har ni den korta versionen av vad brosk är och gör. Men om det nu inte är brosk som är boven i carpal hyperextension hos collieraserna, vad är det då?

Bodil Carlsson

BROSK: KATT, GET OCH HUND

 

För sextio år sedan slumpade det sig alltså så, att en katt i Skottland föddes med nedvikta öron. Ingenting konstigt med det, genetiska olyckshändelser har alltid inträffat. Men fortsättningen av historien säger mera om traditionen inom aveln av sällskapsdjur än om genetik. Förutom att katten var vit vet jag ingenting om hur hon såg ut eller rörde sig, men min gissning är att den spontana mutation i genen TRPV4 som hon föddes med fanns i enkel upplaga hos henne och inte satte spår i hennes skelett och rörlighet, så länge hon var ung nog att avla på; så de som upptäckte henne förstod inte vad de hade hittat. Det måste ha krävts ett inavelsprojekt med syftet att permanenta det nya ”rastypiska” för att få fram den invalidiserande genen i dubbelupplaga och börja fatta, att genen inte håller sig bara till öronbrosk. Den ger sig också på det brosk, som bildar själva skelettet.

I USA finns sedan decennier en ras av dvärgget, som importerades från Nigeria. I början, på trettiotalet, kom den till zoologiska trädgårdar - inte för att dra besökare utan för att födas upp som mat för de stora kattdjuren. Några levde ju kvar som avelsdjur, hölls i inhägnader och folk som kom för att titta på dem tyckte om vad de såg, så getterna började spridas. De har blivit omtyckta för att de ger mjölk med högre protein- och fetthalt, något som småskaliga osttillverkare uppskattar, men också för att rasen är liten och behändig och går att hålla som hobby och till och med som sällskapsdjur. Det finns ett getavelsällskap, som sedan 80-talet erkänner Nigerian dwarf som egen ras. Getterna blir stamboksförda och visas på utställningar för att dömas mot en rasstandard. Det finns matadorbockar, uppgifter om höga inavelsnivåer och om stamtavlor som går ihop, när man tittar några generationer bakåt– saker som brukar hänga ihop med varandra och med utställningar, förutom att den ursprungliga avelsbasen dessutom förmodligen varit smal* – och med de här getterna är det så, att hängande öron visserligen förekommer, men räknas som ett diskvalificerande fel. Trots det är carpal hyperextension så vanligt, att en veterinärhögskola i Oregon nu startar ett projekt för att reda ut den bakomliggande orsaken. Söker man på carpal hyperextension på nätet, så kommer Nigerian dwarf upp. Getterna haltar. Några haltar så illa, att handleden – carpalleden - viks bakåt i stället för framåt i steget. Men upprättstående öron har de.

Sedan är det detta med schäfrar. Ingen kan beskylla dem för att ha tippade öron för att få ett ”sött uttryck” – det är andra kvaliteter man har avlat schäfer för - och deras öron brukar vara imponerande. Men carpal hyperextension förekommer hos schäfrar också, även om jag hittills inte har en aning om vanligheten.

Och så till sist: greyhounds. Små mjuka öron... men det enda jag hittar på nätet är en veterinärs berättelse om två kapplöpningshundar, som hade råkat ut för att ett av de sju små benen i carpalleden halkat en aning ur läge. Efter åtgärd gick hundarna tillbaka till kapplöpningsbanan igen. Det gör nog ingen carpal hyperextension.

Illustration hämtad från https://vcahospitals.com/know-your-pet/carpal-hyperextension-in-dogs:

Så: den första fråga som dök upp i mina tankar, när jag började försöka lära mig något om CH, var om det finns ett samband mellan eftergivligt brosk på ett ställe, som i tippade öron, och dålig hållfasthet i ligament på ett annat. Hittills ser det väl ut som att svaret är nej. Det går bra att ha det ena utan att få det andra.

Bodil Carlsson

*https://www.owlhavenfarm.com/dr-maries-blog/breed-development-inbreeding-and-genetic-defects

BROSKPROJEKTET: KATTEXEMPLET

Vad har vi däggdjur vårt brosk till? Det ger våra kroppar deras form och deras rörlighet. Simple as that – och båda är bra att ha, eller hur? För att snabbt inse vad brosk betyder för oss, låt oss titta på en art där man roat sig med att fippla till det.

Berättelsen om kattrasen Scottish Fold läser jag med tilltagande vantro. Den borde inte kunna vara sann. Och om den är sann, borde platsen för dem som fortsätter skapa den berättelsen vara något i stil med Hinseberg.

Så här börjar storyn. Någonstans i Skottland föddes 1961 en vit katt med ovanligt utseende i en lada ute på landet. Det var en honkatt med små, gulligt framåtvikta öron och när hon upptäcktes av en granne, överenskoms det att ta ungar. Spännande exteriör! En alldeles ny ras! Kattuppfödarna nappade. Snart började rasen Scottish Fold etableras.

Redan under 70-talet började kattavelsorganisationer i England och Europa dra sina egna öron åt sig. för det var något fel med en hel del av den vita kattans avkommor. De kunde inte röra sig normalt. De kunde inte hoppa. De kunde inte springa. De kunde inte gå. Och de hade svullna, konstiga leder. Avel på ren Scottish Fold är idag förbjuden av den internationella kattorganisationen av djurskyddsskäl.

Tyvärr var de europeiska kattorganisationerna lite sent ute, för rasen hade redan blivit poppis i USA, där man får lov att göra som man vill om man antingen har pengar att betala med eller pengar att tjäna. Kattansiktet under de små nervikta öronen liknade ett uggleansikte med stora ögon – eller rentav ett spädbarnsansikte, som de kortnosade hundraserna med sina stora ögon? – och uppfödarna kom. Utställarna kom. Priserna steg. Celebriteter visade sig på TikTok med sina plattörade älsklingar.

Och på den vägen är det.

Som med delar av hundaveln har verksamheten försett veterinärer och genetiker med nya arbetsuppgifter. Det veterinärmedicinska genetiklabbet på UC Davis tar 40 dollar per katt för att identifiera de kattungar i kullarna som har mutationen i enkel, dubbel eller ingen upplaga.

UFAW är en universitetsbaserad, ursprungligen brittisk organisation som stöder forskning om djurvälfärd. Detta är deras beskrivning av Scottish Fold. (Ordet osteochondrodysplasia är bildat av orden för benväv, brosk, fel och form: felaktigt formad brosk- och benvävnad, ofta förkortat OCD.) https://www.ufaw.org.uk/cats/scottish-fold-osteochondrodysplasia:

The feature that defines the Scottish fold breed is the forward folding of the ears. This folding is due to osteochondrodysplasia, a developmental abnormality of the cartilage which would normally support the ear. Osteochondrodysplasia also has devastating effects on cartilage and bone development elsewhere in the body. /../

All cats with folded ears develop osteochondrodysplasia. In cats which are homozygous for the abnormal gene (ie having two copies of it), a progressive, crippling arthritis develops early in life whilst in those which are heterozygous (with only one mutant gene), the arthritis tends to progress more slowly (Malik 2001).

Affected cats may be grossly deformed, with short wide limbs and a short, inflexible tail. They show lameness, swollen wrist (carpal) and ankle (tarsal) joints, have an abnormal gait, and are reluctant to move and jump. Severely affected individuals become crippled and unable to walk.

2. Intensity of welfare impact

In all homozygous folded-eared cats this condition causes deformities and progressive joint disease leading to crippling disability associated with significant pain. Many affected cats are euthanased earlier in life due to the profound effects of this disease. In some heterozygous individuals the condition may be very mild but but in others there can be significant joint disease and deformity leading to pain and disability.

Jo – huvuddragen i berättelsen känner vi igen, inte sant? Men katterna verkar drabbas värre än någon hundras som jag känner till. För min del kom ögonblicken av vantro, när jag läste förslag från en amerikansk förespråkare för rasen om hur man skulle kunna hjälpa de drabbade katterna. Förutom de obligatoriska tipsen om kommersiella fodertillskott – C-vitamin, kollagen, chondroitinsulfat och annat dyrt, allt för att hjälpa broskbildningen i deformerade leder, med tveksam effekt; kombinationer av smärtlindrande preparat; steloperationer av leder där skelettet i självförsvar bildar så mycket klumpformat nytt ben kring inflammationen att lederna ändå växer ihop; och till sist förslaget om att man kunde strålbehandla de värsta lederna för att slå ut den inflammatoriska aktiviteten och på så sätt få ner smärtnivån. Ja, röntgenstrålning. Ungefär som när man strålbehandlar tumörceller för att få dem att sluta dela sig. Det var där tanken på Hinseberg dök upp.

Mutationen bakom deformiteterna är identifierad sedan ett antal år tillbaka. Den skyldiga genen bakom katternas lidande heter TRPV4 och exakt vad den gör skall jag inte försöka slå i er läsare att jag begriper, men en forskningsartikel från 2022 har tittar närmare på den och säger – föga förvånande, kanske, med tanke på vad som hänt katterna -

”TRPV4 serves not just as a marker of chondrogenesis, but also as a regulator of chondrogenesis and cartilage extracellular matrix synthesis”.*

TRPV4 i fostervävnad är inte bara en markör för pågående broskbildning. TRPV4 reglerar både bildningen av brosk i våra kroppar under fosterperioden och dessutom den extracellulära matris, som broskcellerna lever i. Använd en mutation av den genen för att få något du tycker är stilfullt i utseendet och du åstadkommer en omgående katastrof för den som bär genen i dubbel uppsättning och ett senare, i bästa fall mindre, lidande för den som har mutationen i enkel upplaga. Svårare än så är det inte.

Amerikanska och asiatiska kattuppfödare av idag fortsätter med Scottish Fold ändå. Brittiska The Scotsman anger 2022 rasen som nummer sju på listan över de tio dyraste kattraserna – kan det ha med saken att göra? - medan amerikanska uppfödare anger som sitt avelsmål att begränsa effekterna av mutationen till öronen. Ja, de skriver så! Hur det nu skulle gå till, när mutationen finns i varenda cell i kattens kropp? Som en gammal författare skrev: okunnighet är hjärtlöshetens moder. Det är den välvilliga tolkningen av den målsättningen, att man tror att det låter sig göras och därmed förmodligen inväntar ett kommande Nobelpris i genetik. Den mindre välvilliga tolkningen är att man tycker att det är ett lämpligt mål att prata om, medan man fortsätter att sälja det man har.

Eller, som en arg veterinär skrev i den avslutande meningen på sin studie av skelettet hos Scottish Fold redan 2008: det finns ett utmärkt sätt att på en enda generation bli av med defekten. Låt bli att avla på den!

Vad lär man sig av detta? För det första något, som vi redan vet: den internationella industri som producerar sällskapsdjur säljer ”cuteness” till en ovetande stadsbefolkning. Industrin besväras själv inte av någon större kunskapsbörda och inte heller av överdriven empatisk förmåga. Men den försvarar sina intressen i det längsta, till den dag då lagstiftarna kommer.

För det andra: om det finns ett samband mellan collierasernas tippade öron och nedsatt hållfasthet i ligament i extremiteterna, så är orsaken sannolikt inte TRPV4. Det finns ett antal andra tänkbara gener, som kan agera självständigt eller i samverkan med TRPV4, vilket är en tänkbar förklaring till den ”ofullständiga penetrans”som TRPV4 sägs ha. Alla katter med vikta öron bär på genen, alla katter med dubbel upplaga är gravt handikappade, alla katter med enkel upplaga får symptom förr eller senare... men när och hur mycket skiljer sig från katt till katt. Här gömmer sig något som vi inte vet.

Men den viktigaste lärdomen tycker jag är denna och det är därför jag skriver om de stackars katterna.. Något som vi är vana att se som en oskyldig detalj i utseendet hänger faktiskt ihop med resten av kroppen.

Bodil Carlsson

 

BROSKPROJEKTET

 

Nyfikenhet är en kronisk åkomma – lite av en beroendesjukdom, faktiskt, svår att ta sig loss från när man har fastnat i den, orimligt tidskrävande och mitt i vägen för dagliga nödvändigheter som att vaska bort höstleran från golven och komma ihåg att posta räkningarna. Men det får bli som det blir! Nu ger jag efter för den igen. Säsongens återbesök av kära gamla CoVid och dess trista trolleritricks med smak- och luktsinne är nästan över. Bibblans bästa deckare är lästa. Bordercolliefrågan vilar förhoppningsvis svept i eftertankens kranka blekhet någonstans hos SKK och skall med lite tur förbli där. Tredje världskriget har inte börjat än och det är ändå bara strunt på TV. Det är dags att ta sig an något som jag har grubblat på av och till på senare år: brosk! ligament!

Mellan hundpromenaderna alltså: hållfastheten hos bindväv.

Det blir muntrare än att gå igenom de sorgliga listorna över inavelsgraderna på renrashundar eller motionerna på Kennelfullmäktige, fast med mera och mera svåröverskådligt material att leta upp, och ärligt talat hoppas jag att det inte kommer att leda någonvart. Jag hoppas att jag har missförstått ett samband. Men så är det med nyfikenhet, att även om man inte hittar det man letar efter, lär man sig ofta mycket annat på vägen – exempelvis att man hade fel.

Det finns något, som har drabbat min hund. En frambenshälta med felställning i tassen. Min veterinär fällde i förbigående en gång när vi pratade om det en kommentar, som jag inte förstod, och det hon sa har fastnat i mitt minne.”Collie har ju ofta svaga leder.” Vad menade hon med det? Jag förstod inte.

Men så, plötsligt, dök det upp en kortis i flödet på nätet om att det som har hänt min hund händer collieraserna oftare än andra raser. Så kom en kortis till, om en kattras. Och nånstans sa det pling!

Nu vet jag vad veterinären menade.

Carpal hyperextension – övertänjning i handloven.

https://www.mvsvets.co.uk/pet-owners/carpal-hyperextension/ :

In some dogs, particularly Collie breeds, the carpus can undergo degenerative changes which cause the palmar ligaments to become weak and gradually stretch. Other joints, such as the tarsus or hock joint (ankle joint in people) can also be affected in the same individual.

OK... Men varför? Vad skapar hållfastheten hos brosk och bindväv? Vad minskar den? Vad orsakar carpal hyperextension? Och varför skulle den dyka upp hos collieraser oftare än hos andra? Och om den nu gör det - varför har jag aldrig hört talas om den under alla dessa år?

En första kort liten överblick ger den gamla vanliga insikten. På den kunskapsnivå där jag befinner mig kan man inte hitta svar. Man måste leta rätt på dem som vet något. Och så måste man ha statistik.

Det borde vara två grupper som vet – histologer och veterinära ortopeder . Histologer är experterna på olika vävnaders uppbyggnad. Om någon kan svara på frågan vilka strukturer och förstärkande bindningar som elastiskt brosk i öron och ligament i tassar har gemensamt, så är det de. Veterinära ortopeder vet ifall carpal hyperextension hos collieraser är något de känner igen. Kan man bara leta upp dem, så brukar de gärna svara, om de hinner.

Det blir nog värre att få tag på siffror. Men den som aldrig letar, hittar aldrig något, så nu kör vi.

Bodil Carlsson

EN TIDSRESA GENOM FÖRÄDLINGEN: När en ras blir lyx

 

Här står en vacker hund utanför brandstationen på en gata i Birmingham någon gång under första världskriget och samlar in pengar till välgörenhet. Självklart en collie och att döma av pälskragen och formen på  huvudet troligen från den "förädlade" gren av brittiska vallhundar som då  hade avlats fram under femtio år. Insamlingarna för att hjälpa soldater i fält och  civila på hemmaplan undan krigets följder startades och drevs av folk ur den övre medelklassen - samma sorts människor som favoriserade den sortens collie.

Här har ni hans kollegor ute på slagfälten. Tror ni att många lade tid på att bekymra sig om deras huvudform? Eller på att massera ner deras öron?

Vad skulle de kallas för om de dök upp framför oss idag? Border collie? Aussie, Welsh Sheepdog, English Shepherd?  Farm collie? Då hette  de rätt och slätt Collies, även om de hade en annan bakgrund än hunden på det översta fotot.

Jämför de hundarna med kommentaren till fotot nedan. En annan användning för hundar. En annorlunda värld... styrd av en annan grupp människor.

https://www.facebook.com/100000067733092/posts/5065758300103044/

John Buddie

  · 

"No travel in Collie history should miss CH. GinGeor Bellbrookes Choice. This was a pivotal dog in Collie history and had great impact on Collies from one side of the o the other. Sired by Bellbrookes Master Pilot (he by Paraders Future Sensation ex Paraders Bold Duchess) Bellbrookes Choice was bred by John and Ada Giuliano and owned by George and GinGeor Horn. He was a very dominant sire, and was use extensively on the East Coast leaving several beautiful daughters who would produce well for others. That is not so say he didn't sire some wonderful males as well, as his most famous son was the beautiful Ch. Jadenes Breeze Along. Those lucky enough to see and touch this dog got a great educaton in the meaning of a "long lean head, with a beautifully rounded muzzle" and he held his head quality right into old age. The photo does not do him justice."

Kanske är det så enkelt att de som skriver lyriska dödsrunor över kända hundar - och i vår ras finns det många sådana eftermälen - ser något som jag inte kan se. Eller så är det i stället så enkelt, att de ser hundarna som konsthantverk, vars utsökta kvalitet aldrig nog kan prisas, särskilt inte om de framhåller skribentens bekantskap med konsthantverkarna. För min del tycker jag att citatet ovan lyckas pricka in minst två av renrasavelns mera sorgliga drag - matadoraveln, tävlingsinriktningen och gruppkänslan.

Donald McCaig: "Det som bevarar Border Collien är dess värde för vanliga bönder och ranchägare. Bara när en ras blir lyx kan oförståndiga människor dominera den och bestämma för vad och på vilket sätt den avlas."* McCaig fångar nog ganska väl SVaK:.s motstånd mot ändrade registreringskrav, föreställer jag mig - även om de är för artiga för att säga det.

Så SKK, om ni funderar på regler och på vad FCI har att säga om ert kommande beslut i frågan, tänk på vad kvinnan som argumenterar för att ta bort kravet sa (med en understrykning för att ingen skulle missa det): "Det står inte någonstans i FCI:s regler att en border collie _måste_ valla."

Det stämmer förstås. Men det står inte heller någonstans i FCI:s regler att alla måste ha en border collie.

Vi har tillräckligt med raser som blivit konsthantverk.

Bodil Carlsson

*Donald McCaig, The Dog Wars, s 156. Min översättning.

PROPPEN

 

Man ska inte odla onda aningar. Man ska inte förutsätta att folk eller organisationer är bättre på att bevaka sina revir än på att följa sina principer. Men ibland blir man lite undrande.

Jag läser mail och undrar. Det här skickades till SvaK den 25 oktober:

Möte i ärendet har hållits den 7 september 2022 med representanter från SKK,

SKK/AK, SKK/FK och Svenska Vallhundsklubben, SVak. Under mötet framkom olika förslag och synpunkter från deltagarna. AKs ordförande föreslog att göra en konsekvensanalys och AKs sekreterare uppdrogs att samla inunderlag. Arbete pågår och nästa möte är planerat till senare under hösten.

Inget beslut har i övrigt fattats och ärendet kommer att beredas vidare, bl.a. i nära

samverkan med ovan angivna. (Min fettning)

Med vänlig hälsning

Svenska Kennelklubben

Thomas Uneholt                 Eva Lejdbrandt

Ordförande                        Ordförande SKK/AK

… och det verkar ju bra. Lite av ett lugnande piller, faktiskt. Men så tänker man: bland annat? Vilka utöver de nämnda ska det samarbetas med? Och sedan tänker man: men de uppräknade var väl inte de enda deltagarna den 7 september? Med på mötet var ju också de som i ett par års tid har bombarderat SKK med skrivelser om att kravet på godkänt vallprov för avel på border collie ska tas bort? SvaK:s representanter verkar ha uppfattat att de personerna, som förstås står utanför SvaK, inte bara deltog, de gavs gott om utrymme att tala för sin sak. Själv undrar jag - varför deltog Föreningskommittén?

Nästa förbryllande mail skickas till ett antal medlemmar i SvaK av en av de deltagare, som vill att kravet tas bort. Mailet ligger ute till allmän beskådan på den offentliga fb-sidan Svenska Vallhundsklubben.

Hej!

Som du kanske vet så har border collie krav på GK Vallprov för att få registrera valpar. Detta krav diskuteras nu inom SKK och jag har fått uppdraget av SKK att försöka kolla av lite hur många som eventuellt skulle avla på bc om kravet togs bort. Detta handlar inte om att registrera hundar som är bordercollieliknande utan att registrera bordercollie efter registrerade föräldrar.

Som det ser ut idag så har många problem att få plats på vallkurser och vallprovet kräver mycket träning vilket är svårt för många då det krävs får för att träna och många har inte egna får och det är kostsamt att få träna hos någon, om det ens finns möjlighet. Som det ser ut idag så är det knappt 25 % av alla bordercollie som får GK VP. En kombination av få arrangerade vallprov och svårt med träningstillfällen för många, samt dyrt. Det finns många bra bc som förvinner ur aveln pga kravet på vp.

En annan sak som kommer att bli aktuell om kravet på vallning tas bort och man då kan registrera hundarna i SE-registret är att vallhundsklubben blir en ren vallklubb och att det bildas en rasklubb för bordercollie där hela rasen uppmärksammas. Vi vet ju alla att bordercollie hävdar sig bra i många grenar som aldrig uppmärksammas av vallhundsklubben.

Jag har därför också fått i uppdrag att försöka kolla av om folk kan tänkas jobba i en styrelse i en bordercollieklubb.

Att jag skriver till dig är för att jag vet att du köpt bordercollie i land där man registrerar alla renrasiga bordercollie utan krav på vallprov.

Så jag skulle gärna vilja veta

1. Skulle det kunna bli så att du skulle avla på bordercollie om vallkravet försvann?

2. Skulle du kunna tänka dig att ingå i en styrelse i en bordercollie klubb och jobba för rasen? (Mina fettningar)

Här raggar alltså någon nya uppfödare och styrelsemedlemmar till en rasklubb som inte finns. Eller, för att vara mera exakt, en annan rasklubb än den som redan finns. Men uppdraget som personen säger sig ha fått finns inte heller.

SvaK:s styrelse uppmärksammade SKK på detta mail den 8 november, men har ännu inte fått svar. Svar fick däremot en enskild medlem av SvaK, som ställde samma fråga. Svaret ligger ute på samma offentliga fb-sida. ”X” är den person som sökte styrelsemedlemmar och nya hugade uppfödare.

Tack för ditt mejl. Uppdraget om att undersöka border colliens registreringskrav har delegerats från centralstyrelsen (CS) till SKKs avelskommitté (AK) samt föreningskommittén (FK). Det är därmed kommittéer som har uppdragen, ingen avdelning. X ingår därmed inte i någon arbetsgrupp, men har deltagit i det första möte som arrangerats på kansliet, där även SVAK deltog. X har inte fått i uppdrag att söka efter personer som skulle vara intresserade av att ingå i en styrelse, X har dock blivit ombedd att komma in med mer utförliga underlag om hur pass stor grupp/arbetsgrupp som står bakom den skrivelse som skickades in till CS.

Inga beslut har tagits i frågan av varken avelskommittén, föreningskommittén eller centralstyrelsen utan arbetsgruppen arbetar fortfarande med detta.

Sekreterare avelskommittén (Mina fettningar)

Nu skall ännu ett möte mellan SKK:s representanter och SvaK – plus de andra tidigare deltagarna, antar man? - hållas den 29 november. Jag antar att man då skall diskutera de fakta som eventuellt har framkommit – till exempel hur många som lovar X att man kan tänka sig att föda upp, om bara det där hindret försvinner. X kan förmodas framföra att det är många. Är X trovärdig?

Jag undrar om det som händer här är att intressen sammanfaller. En organisation ser en ras vars popularitet ökar därför att den är svårslagbart bra på det den gör, särskilt i en fartfylld sport som blivit stor på senare år och engagerar yngre människor. Samtidigt är en del av rasens kullar oreggade, just för att föräldradjuren inte har gått vallprov. Så tänk om man skippade vallproven?

En grupp i eller utanför organisationen ser att just populariteten skulle gå bra att avla/ sälja på både för tävling och utställning, och förstås vid sidan av som sällskap. Vem vill inte ha en ras som syns? Och för avel och utställning måste man kunna regga. Så tänk om man skippade vallproven?

Båda parter sonderar terrängen.

För den stora organisationen och för den mindre gruppen framstår den envisa rasklubben som en propp i vägen för framtidsplanerna. För rasklubben är det borttagna vallprovet ett såll där hundarnas duglighet rinner ner i vasken. Rasklubben tänker alltså fortsätta vara propp.

Så varför är Föreningskommittén inkopplad på en avelsfråga? 

You tell me.

Bodil Carlsson

NÄR FESTEN ÄR ÖVER 2)

 

Så den nya efterfrågevågen slogs ihop med gammal status – och vad hände? Renrashundarna blev förstås flera. Uppfödarna blev flera och sålde mera. Utställningarna blev flera och alltmera välbesökta. De som vänder varje ord i en standard på tungan och känner efter om hunden framför dem smakar rätt blev också flera. De fick mera att uttala sig om, för raserna blev också flera. Och fort gick det!

Minns ni historien om den amerikanska kroppsvallaren som ibland hade medfödd stubbsvans och trots sitt namn inte var särskilt australiensisk? Aussien godkändes av FCI som ras nummer 342 så sent som 2009 och går nu runt i ringen i kuperat skick i ett antal länder. Bara tio år senare är det dags för den mindre varianten att göra entré. Den fick ett nytt namn, Miniature American Shepherd, ett fritt uppfunnet ”ägarland” - Ungern! - och blev ras nummer 367. Separat standard att tävla med, separat sluten stambok och strikt förbud mot utavel med sitt eget ursprung. Ny trendras? Hoppa på tåget!

En vass tunga sa: ”FCI tuggar i sig ras efter ras och sprutar ut titlar och kennelnamn i andra ändan. Det som ligger däremellan är organisationens näringsupptag. Därför blir den aldrig mätt på raser.”

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och hoppas på att det ska gå bättre nästa gång. Ur genetisk synvinkel är det som FCI håller på med galenskap i slips. 367 varianter av en och samma art, spridda över världen men alla instängda i var sin slutna stambok? Där finns inte mycket biologisk hållbarhet att hämta.

Sett ur arbetsduglighetens synvinkel är det destruktivt. Ursprungsegenskaperna avlas bort för att de i stadsmiljö är onödiga eller störande, så hundarna likriktas på insidan. Man kontrar med att göra dem mera särpräglade på utsidan, medan man lägger ut texten om deras historiska arv*. Det är självklart lättare att sälja en stillsam hund med häftig exteriör än en alldaglig med stark personlighet. (Det är säkert också lättare att vara uppfödare med flera hundar hemma, om hundarnas behov av aktivitet och stimulans inte är alltför påträngande. Man kan fundera över hur mycket den saken har betytt i rasernas utveckling.)

Däremot har projektet att hitta och standardisera ras efter ras ur organisatorisk och kommersiell synvinkel gått utmärkt, iallafall på kort sikt. Flera ny raser = flera hundar = flera kennlar = flera reggavgifter = starkare organisation. För förhoppningsfulla småföretagare i en expanderande bransch ser det kanske ut så här: nya trendraser = nya försäljningsnischer. Inga avelskrav = flera valpar = mera inkomster.

Det är ingen slump att just vallfolk, jägare och bruksfolk gör motstånd mot SKK:s tankar om att ta bort vallprovet från border collie. Inne i organisationerna finns hundtypernas gamla existensberättigande kvar som små motståndsfickor i en internationaliserad miljardindustri. Utanför organisationerna finns det fortfarande folk som jagar. Det finns fortfarande folk som vallar. Det finns fortfarande folk som behöver sina hundar till annat än fritid. Det finns fortfarande folk som respekterar hundar för vad de är och gör mera än för hur de ser ut. De och deras hundar har alltid funnits, men mera i hundorganisationernas utkant än i deras blickfång. Detta är en av de gånger då de syns.

Sedan finns ett framtidsperspektiv att tänka på. När festen är över, vilken vallhund kommer att finnas kvar? Den som ställs ut eller tävlar agility och sover i soffan mellan varven? Eller den som hjälper till att producera det vi äter?

Bodil Carlsson

*Komiskt exempel: engelska collieklubbens text om rasens ursprung som vallare i terräng. Skulle kunna springa långt och växla upp till blixtrande snabbsprint, när jobbet krävde det och har ändrats väldigt lite under seklernas gång. I engelska KC:s text om rasen: motionsbehov ”Up to one hour per day.”