Tack alla läsare som
fortsätter droppa in! Jag har inte mera information om
Collieutredningens kommande öde än vem som helst, inklusive de som i två år
arbetat med den, och har ingen aning om vart just den bollen kan
tänkas rulla; men efter mycket trötthet och leda har jag bestämt
mig. Jag lägger inte ner bloggen. Någon läser, så någon måste
försöka skriva. Och i väntan på att en eller annan påläst
journalist tar upp hundvärlden får väl jag fortsätta harva vidare med
dess egendomligheter. Man kan inte bara stå och vänta på att någon annan ska sparka bollen.
De här har dragit läsare sista tiden:
PUDELNS KÄRNA 2015 09 16
Fler av er får gärna titta in på artiklarna om storpudelns historia från hösten 2015! Det är berättelsen om en duktig, engagerad uppfödare som älskade hundar, men gjorde allt en enskild individ kan göra för att sprida sjukdom inom sin ras. För att hon var girig eller ansvarslös? Absolut inte. Tvärtom! Hon gjorde det man skulle göra. Hon gjorde som hon hade blivit lärd. Hon var övertygad om att hon gjorde precis rätt och det var det som var katastrofen.
Dopad på den kraftfullaste av alla steroider, hoppet om ära och pengar, sprang en internationell pudelklan benen av sig efter henne och resultatet blev ett skräckexempel för genetiker. Det finns inte många levande storpudlar i något land som är utan den kennelns bidrag till rasen och det finns inte många raser, som inte har liknande exempel.
När det alltid är någon annan som skall bestämma vart bollen rullar och vem som får springa med vem...
Inte bara genetiker och veterinärer utan allt flera hundintresserade människor både inom och utanför hundorganisationerna tänker ungefär som jag. Det vi tänker är på väg att bli mainstream.
Det är hundvärldens traditioner och toppar, som håller på att bli radikala i majoritetens ögon. De träffar sällan på oss andra i sammanhang där vi säger vad vi tycker. Det är därför de tror, som FCI:s ordförande, att de är majoriteten.
Planeringen är därför att framöver återanvända några gamla inlägg från de här elva åren och däremellan berätta om hundar och hundägare, som jag möter dagligdags. De fanns inte för bara femton år sedan, men de är många nu. Blandrasköparna är också på väg att bli mainstream. Vad de har att säga om saker som detaljer i rasens standard, eller om vilket land som äger den, eller om hur avgörande det är att höra till FCI för att kunna ställa ut internationellt, vill ni inte veta. Ord på fint papper intresserar inte de här hundägarna och utställningar ännu mindre. I den mån de tävlar alls, så tävlar de saker som agility och nosework. Hundar intresserar dem, men eftersom den traditionella renrasaveln inte har satsat mycket tid eller möda på att lära upp sina uppfödare finns ingen allmän kunskapsbank för vanligt folk heller: de har inte mycket att luta sig mot, när de köper. Så de nya hundägarna går på skruvade försäljningsargument och hittepå i nästan lika hög grad som de gamla hundägarna. Det som hette ”fint” förr och såldes till tre gånger priset för en blandrasvalp heter ”allergivänligt” idag – och säljs till upp mot tre gånger priset för en renrasvalp. Blandrasmarknaden är en spegel av den renrasmarknad som fanns igår och som krymper nu.
Alla hundar är värda bättre. Alla hedervärda uppfödare också. Så även om jag ofta blir less på att känna mig som en nött grammofonskiva, fortsätter jag skriva. Varenda en av oss måste försöka påverka vart bollen ska rulla härnäst, för renrasaveln har försatt sig i en situation som den kommer att få svårt att ta sig ur om den skall gräva ner sig i samma gamla planhalva.
... kan det kännas frestande att göra så här. Men att dra iväg för sig själv löser sällan gemensamma problem!
Bodil Carlsson
P S: Fotona är tagna på en träningsplan ägd och skött av en organisation där alla är välkomna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar