ETT RIKTIGT PÅSKÄVENTYR

På långfredagens kväll kom jag hem med med en ovanligt lycklig hund, alldeles väldigt skitiga jeansknän och gråsvarta handflator. Två dagars herrgårdsliv i svenska aussieklubbens regi lämnade oss i det skicket. Där var hundar av olika raser och med olika utsida, men en gemensam bit insida; en skicklig tränare; folk på mycket olika erfarenhetsnivåer; god mat, råa skämt och roliga samtal. Så en sak är säker: det var första gången för oss, men inte sista. Hör upp, colliefolk – hoppa på tåget!

Två så kompletta blåbär som min otränade medelålders collietik och jag gjorde det, så då kan ni också våga. Vi åkte först en buss och sedan en buss till ner till stan med en plågsamt tung ryggsäck i sällskap. Sedan hoppade vi på tåget – nä, förresten, det gjorde vi inte. Vi klev på mycket sakta och varsamt och det hade med ryggsäcken att göra. Till nästa expedition får det bli samsoniteversionen av en dramaten, för att ständigt vara på väg att förlora balansen och ramla framstupa är måttligt underhållande. Man hör sina ryggkotor knaka och det knä, som får ta på sig uppgiften att räta upp tyngden igen, jämrar sig efteråt.

I vackra lilla Mullsjö en bit utanför Jönköping blev vi hursomhelst hämtade av en snäll människa från kroppsvallarna och sedan bar det av till Klämmestorp. Två dagar i tystnaden på landet!

Man hörde inte ett  flexikoppelrassel på två dygn. Bortsett från att familjen i herrgården fick utbrott av lerduveskytte vid oförutsägbara tillfällen kom det mest störande ljudet från granngårdens tupp.

Klämmestorp är en herrgård. Ett  stort, klassiskt vackert hus, som ser ut att vara byggt i början av artonhundratalet, fortfarande bebott. Oändligt med vacker kuperad mark - höglandsmark, odlingszon fyra eller rentav fem. De vilda lövträden är mest björk. Inga almar, bokar eller lönnar runt huset,  inga rosor i herrgårdens trädgård och de gamla planterade kastanjeträden har överlevt under protest, gnagda till knotighet av norrlandsklimatet. Sommartorkan från förra året lämnade beteshagarna nertuggade till ett millimeterhögt blekgrönt skimmer, inget regn har väckt gräset till liv än och på morgonen satt frostbettet kvar i backen – knastertorr mark, hård under fötterna. Kargt land, som ni ser. Som det gamla Skottland. Bra för får, tufft för folk.

Här bor numera ett par hundra får, vana vid bordercolliens sätt att sköta sitt jobb, men här håller också Svenska Kroppsvallarklubben och intresserade rasklubbar, som aussieklubben,  kurser med en annan sorts hundar. Föreningen hyr ett gammalt hus intill herrgården, gissningsvis från början rättarbostaden, av dem som idag arrenderar herrgårdens alla hektar; lånar mark framför huset för uppställning av husvagnar och lånar får för vallträning. Det är inte alltid ett enkelt jobb, varken för kroppsvallarna eller för fåren. Fåren är vana vid bordercolliesignaler – hundarna håller avstånd, men signalerar med blicken – Stanna där och rör er inte! Sväng vänster! Vänd om och rör på benen! - och de vet, att om de gör som hunden säger, så går det bra.

Kroppsvallande hundar ger helt andra signaler. De håller sig nära, de cirklar runt fåren, de skäller. Fåren vet inte riktigt vad de ska tro om en sådan hund. Är den farlig? Tänker den anfalla? Det är lika svårt för oerfarna hundar. En fårovan unghund kan lätt tro, att de konstiga djuren som klungar ihop sig och stirrar på den är direkt hotfulla. Hunden kan backa undan då, eller den kan gå närmare för att öka trycket på fåren – eller den kan gå till motattack. Den kan tro, att när fåren börjar springa, då är det fun time. Jaktdags!

Den som sysslar med det här måste försöka att samtidigt ha full koll på fåren, full koll på sitt eget kroppsspråk och bra kontakt med hunden. Annars blir det ingen vallträning och det kan gå illa för fåren. Min hund har hunnit bli fem år, har aldrig varit i närheten av får och har en del kamp i sig. Så visst – det var med darr i benen jag gick in i fållan med henne första gången. Hur skulle det gå?

Bodil Carlsson