Och valpen har växt till sig?

Jodå, sju månader igår och en retsticka utan dess like för sin colliekompis. Nu är det väl så att en tvåårig hane som får en tikvalp kanske blir lite tillåtande i överkant.  Jag vet egentligen inte det, för vi har aldrig haft just den här kombinationen av kön och åldrar förut. Men jösses så snäll han är! Även om han måttar ett skojhugg mot henne ibland.

 

 

 

Den här tiken är lättsam i bemärkelsen att hon har en mycket tydlig av- och påknapp. Lek är lek och vila är vila. Det är bra. Leken är kanske det hon uppskattar mest. Det är också bra, eftersom leklusten är en av flera egenskaper vi gärna ser hos en collie. Hon är dessutom social, nyfiken, orädd (men snart är det väl dags för någon spökålder…) och lyhörd. Det verkar lovande på alla sätt och vis.
Andra skulle kanske uppfatta henne som en jobbig valp. En sådan som tuggar på skor, försöker sno mat, jagar bilar, och äter allt hon hittar. Ja, allt det gör hon också.
Men – hon är fortfarande väldigt ung. Mycket av detta försvinner genom uppfostran och av sig själv genom att hon blir äldre och förståndigare. Det som är viktigt är att nyfikenheten, leklusten och oräddheten består.  Dessa tre tillsammans med en social kompetens borgar för att vi kommer att ha en rolig och trevlig tik många år framöver.
Som tur är har vi redan en mycket trevlig hane. Dubblar vi det med en lika trevlig tik så har vi som collieägare fått en riktig jackpott.

Men det kräver efterforskning för att hitta det man vill ha. Valpköpare idag måste göra mer än att ringa ett samtal och kanske falla för en trevlig uppfödares prat om utställningsmeriterade föräldrar. Man måste läsa SKK:s hunddata, kontrollera valpens föräldrar, deras syskon och ofta släktforska ännu djupare för att spåra eventuella sjukdomar eller mentala brister i släkten. Utställningsmeriter visar bara en sida av verkligheten. Risken finns alltid att någon vill dölja den andra sidan.
Sedan ska man vara väl medveten om att ingen garanti finns. Det är levande varelser med massvis av gener i sig. Ibland inträffar det helt oförutsedda och när det gör det får man ta ställning då. Men mycket är vunnet genom gedigen research.

Johan Nilsson

RÄTTSFALL 2: EN HELT ANNAN FEMMA? Del 2

När ärendet kom upp i hovrätten hade schäfervalpen hunnit bli nästan fyra år gammal. Han var fortfarande besvärsfri. Säljaren påtalade, att hunden enligt köpekontraktet hade sålts som sällskapshund. Veterinär Åke Hedhammar från SKK hördes i rätten och sa att långt ifrån alla hundar med höftledsfel får kliniska besvär, men att risken är större för de dysplastiska hundarna och större om hunden är en brukshund än om den lever sitt liv som sällskapshund. Rätten ifrågasatte inte detta. Rätten ifrågasatte inte heller att hunden var besvärsfri. Uppfödarens yrkande står på dessa två ben - hunden är såld som sällskapshund, i sitt liv som sällskapshund har den varit besvärsfri och är så fortfarande. Den kan m a o leva som det den köptes för att leva som.  Då kan den inte anses ha varit behäftad med ett köprättsligt fel när den såldes. Köparen vidhåller att hunden måste prisnedsättas, eftersom den har ett dolt genetiskt fel på samma sätt som newfoundlandsvalpen i utslaget från Högsta domstolen trettio år tidigare hade det: köparen vill ha större delen av sina pengar tillbaka. En hund med ett fel som förr eller senare kan komma att visa sig är inte värd lika mycket som en hund utan fel.

Det här är vad hovrätten säger om saken. För det första: utgångspunkten för rättens bedömning är att uppfödaren "i egenskap av näringsidkare sålde hunden till /köparen/ i egenskap av konsument." Därmed gäller konsumentköplagen.

För det andra: oavsett att hunden har varit fri från besvär av sina höftleder, anser rätten att det är klarlagt:
"även om det är fråga om en sällskapshund som i dagsläget är symptomfri - att hunden har ett sådant arvsanlag att det finns en beaktansvärd risk för att den framöver ska utveckla kliniska besvär på grund av det. Det får mot angiven bakgrund anses att hunden var behäftad med fel i konsumentköplagens mening vid avlämnandet."

Slutligen säger rätten, att ifråga om hur mycket som skall dras av på de 10 000 som valpköparen betalade, så skall man utgå ifrån hur mycket valpen skulle ha ansetts vara värd, om hans anlag för höftledsdysplasi med  risk för framtida problem hade varit kända när han såldes.
En enig hovrätt går även den på köparens linje och fastställer tingsrättens dom. Hunden var värd 2 500 och upfödaren skall betala tillbaka 7 500. Uppfödaren och hans juridiska ombud vänder sig till Högsta domstolen och begär att få målet prövat där, men Högsta domstolen beviljar inte prövningstillstånd.  Därmed ligger hovrättsdomen fast.

Detta rapporteras i maj 2014 till SKK:s Avelskommitté. SKK:s reaktion på domen är ett "pilotprojekt avseende möjligheten att förtydliga SKK:s köpeavtal." Varför är ärendet så viktigt?
I princip: ingen hävdar den här gången, att uppfödaren handlat fel i sitt val av avelsdjur. Ingen hävdar att uppfödaren överhuvudtaget har gjort något fel. Han har handlat i enlighet med SKK:s regler. Han fälls inte för ett fel som han begått, han fälls för ett fel på varan han sålde. Han kunde vid tidpunkten då varan tillverkades (parningen) och överlämnades (valpen såldes) inte förutse felet. Oavsett detta och oavsett att ingen kan spå i huruvida och när felet kommer att ge sig till känna - d v s den nu vuxna hunden får så ont att hans liv begränsas eller förkortas - fälls uppfödaren.
 Det är lätt att förstå att valpköparen känner sig besviken.  Det är minst lika lätt att förstå att uppfödaren känner sig orättvist drabbad. Ännu lättare att fatta är att SKK ser de tänkbara implikationerna av den här domen och börjar fundera på hur man hjälper sina uppfödare ur kommande knipor genom en översyn av standardköpekontraktet. Man hoppas att SKK inte hamnar i ett läge där man underlättar för en av sina medlemsgrupper (uppfödarna) genom att försvåra för en annan (hundägarna).
Men  hittills ser det väl ut så, att om domstolarnas tolkning av gällande svensk lagstiftning - vem som är "näringsidkare" och vad som faller under konsumentköplagen - står mot uppfödarnas intresse, så är det domstolarnas ord som gäller.
Så vad skulle jag tänka på, om jag var uppfödare?

Bodil Carlsson