Vad hände sen?
Ni kanske undrar vad som hände med den lilla Humhumterriern som såg dagens ljus i ett aristokratiskt och fiktivt grevskap, någonstans för ganska länge sedan, i England. Förutom det trista konstaterandet att de oftast är blinda och oftast avlivas i ung ålder.
Jo, rasen lever men frodas inte.
Rasstandarden är ristad i sten och har inte reviderats sedan Lady St John plitade ner sina små piffiga ordkonstellationer. Ingen har heller krävt en revidering. Bland merparten av rasens uppfödare har den gamla ladyn närmast ikonstatus. Och de tycker att det är mycket enerverande när folk frågar om ögonstatus på deras uppfödning. Ögonstatus är inte ett ord de vill ta i sin mun, det är simpelt och ovärdigt rasen, helt enkelt. Humhumterriern är så mycket mer än plumpa förfrågningar om eventuella ögonproblem. Det handlar om något större. Något eteriskt och nästan ogripbart. De äldre uppfödarna går till och med så långt att de kallar rasen för ett väsen. Och om det nu skulle föreligga några ögonproblem så vet varje uppfödare av rang att det talar man inte om. Det är inte viktigt. Det viktiga är detta unika väsen som varje liten ny Humhumterriervalp är. Ett under av skönhet som smälter kvinnohjärtan i samma takt som Clark Gable eller Mel Gibson gjorde på sin tid. Det är rasens uppgift – att vara bedårande och tilltalande för marknaden.
Så är det. Rasen når i bästa fall upp till dryga hundratalet registreringar per år i sitt hemland. I övriga Europa och världen handlar det om ett fåtal registreringar per år. Veterinärerna i EU har i ett gemensamt uttalande kritiserat uppfödningen av rasen samt krävt att samtliga uppfödare ska sträva efter att avla på större ögon. Uppfödarna å sin sida hävdar att veterinärerna inte förstår rasens ursprung eller väsen, och tänker inte kännas vid veterinärernas krav.
Kennelklubben i ursprungslandet vacklar. Uppfödarna befinner sig definitivt i de högre samhällsskikten och det ska mycket till innan man ställer krav på dessa. De har nämligen utmärkta jurister till hands, vad än problemet må vara. Tills vidare har kennelklubben utfärdat en rekommendation: Vid avel bör hänsyn tas till ögonens storlek.
Det tycker alla uppfödare att de redan gör. Precis som det står i rasstandarden så avlar de på små, sneda ögon, det som är rasens kännetecken.
Man kan kalla det ett Moment 22 – ett olösligt problem. För det är precis vad det är.
Johan Nilsson
Jo, rasen lever men frodas inte.
Rasstandarden är ristad i sten och har inte reviderats sedan Lady St John plitade ner sina små piffiga ordkonstellationer. Ingen har heller krävt en revidering. Bland merparten av rasens uppfödare har den gamla ladyn närmast ikonstatus. Och de tycker att det är mycket enerverande när folk frågar om ögonstatus på deras uppfödning. Ögonstatus är inte ett ord de vill ta i sin mun, det är simpelt och ovärdigt rasen, helt enkelt. Humhumterriern är så mycket mer än plumpa förfrågningar om eventuella ögonproblem. Det handlar om något större. Något eteriskt och nästan ogripbart. De äldre uppfödarna går till och med så långt att de kallar rasen för ett väsen. Och om det nu skulle föreligga några ögonproblem så vet varje uppfödare av rang att det talar man inte om. Det är inte viktigt. Det viktiga är detta unika väsen som varje liten ny Humhumterriervalp är. Ett under av skönhet som smälter kvinnohjärtan i samma takt som Clark Gable eller Mel Gibson gjorde på sin tid. Det är rasens uppgift – att vara bedårande och tilltalande för marknaden.
Så är det. Rasen når i bästa fall upp till dryga hundratalet registreringar per år i sitt hemland. I övriga Europa och världen handlar det om ett fåtal registreringar per år. Veterinärerna i EU har i ett gemensamt uttalande kritiserat uppfödningen av rasen samt krävt att samtliga uppfödare ska sträva efter att avla på större ögon. Uppfödarna å sin sida hävdar att veterinärerna inte förstår rasens ursprung eller väsen, och tänker inte kännas vid veterinärernas krav.
Kennelklubben i ursprungslandet vacklar. Uppfödarna befinner sig definitivt i de högre samhällsskikten och det ska mycket till innan man ställer krav på dessa. De har nämligen utmärkta jurister till hands, vad än problemet må vara. Tills vidare har kennelklubben utfärdat en rekommendation: Vid avel bör hänsyn tas till ögonens storlek.
Det tycker alla uppfödare att de redan gör. Precis som det står i rasstandarden så avlar de på små, sneda ögon, det som är rasens kännetecken.
Man kan kalla det ett Moment 22 – ett olösligt problem. För det är precis vad det är.
Johan Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar