HUMHUMcome.hem.he Första delen
Den här berättelsen är rent påhitt och alla eventuella likheter med personer, grupper, hundraser, organisationer, företag och händelser är ren och skär, oavsiktlig slump – som varje insatt läsare förstår.
Humhumterriern har haft sina svackor, det måste medges. Efter att den lanserades i New York-societeten för drygt 100 år sedan som de keltiska kungarnas stridshund i kampen mot romerska fotsoldater – det är inget att skratta åt, det vet väl varenda kotte som haft en terrier sittande i stortån! - tappade den i popularitet i sitt hemland. Under andra världskriget höll den rentav på att dö ut alldeles. Bedrövligt ont om mat var det och de halvblinda humhummarna såg inte brödsmulorna under bordet, så då gick det som det gick.
Det fanns fem renrasiga, stambokade obestridda humhummare kvar efter kriget. Det fanns faktiskt många fler humhumentusiaster än humhummare, upptäckte man på ett möte som skulle rädda rasen och återuppliva rasklubben! Men riktiga rasvänner har aldrig backat för biologiska omöjligheter. Alla fem var gudskelov väldigt äkta, alla hade Crufts -vinnande förfäder och alla fem gick tillbaka på Lady St Johns Heathcliff och hans store sonson Ricky och helsystrar och halvsystrar och mostrar till dem båda. Så vad kunde gå fel?
Man avlade på och turnerade runt de stora showerna och syntes där man skulle. Man sökte medlemsskap i KC:s speciella damgrupp Ladies That Lunch och när man sprang på KC:s högsta tuppar i korridorerna på Claridge St, så bjöd man på lunchen. Det gick riktigt, riktigt bra för humhumterriern. Med ekonomiboomen på sextiotalet började man exportera till hundefterblivna länder på kontinenten. Alla kom från samma fem humhumhundar – givetvis gjorde de det! tror ni medlemmar av Ladies That Lunch blandar in skräp?! - och var ordentligt undersökta av betrodda privata veterinärer, som de framstående uppfödardamerna hade gynnat i decennier. Om det emellanåt hände, att färden över Engelska Kanalen åstadkom något missöde med några humhumögon, på så vis att ögonen enligt veterinärintyget var rastypiska och felfria när båten kastade loss, men hade blivit hopvuxna och blinda, när den angjorde Calais – tja, om utlänningarna inte förstod rasens standard så var det väl deras problem. Ingen vettig valpköpare utsätter väl förresten sin terrier för saltvattensstänk i ögonen? Bäst att inte prata om sådant som bara skadar rasen.
En särskilt framgångsrik humhumdam uppdrog åt sin systerson, som gick på konstskola, att skapa ett porträtt av rasen. Den stora oljemålningen - damen i artonhundratalsbaldress och terriern, som sitter i hennes knä och beundrande ser upp på henne med sina små ögon, medan en ensam blodsdroppe hänger från den avbitna stortån i dess mun - har prytt en och annan artikel i hundtidningar genom åren. Tavlan gjorde sig enastående bra på alla foton där den hängde mellan hyllorna med priser i vardagsrummet.
Men tiderna förändras och valpköparnas smak med dem. Humhummarna fick konkurrens av nya häftiga raser och tappade sin popularitet. Damerna fortsatte luncha och turnera på utställningsrundorna, men det ville sig inte riktigt längre. Efterfrågan sjönk. En bit in på 2000-talet dök ohängda typer från ingenstans upp med en forskningsrapport, där det helt fräckt stod att mutationen som orsakade humhumsmå ögon inte var äldre än 150 år – så ögonstorleken kunde inte ha ett skvatt med romerska fotsoldater och keltisk frihetskamp att göra. En forskningsgrupp från ett amerikanskt universitet påstod att alla amerikanska humhummare var mera släkt med varandra än halvsyskon, fast inte lika mycket som helsyskon, och att ögonmutationen fanns hos 100% av alla humhummare som de testade. Någon illojal uppkomling till valpköpare skrev en insändare i själva KC:s egen tidskrift om att humhummare fick avlivas för att de var blinda! En annan äckelmagad stadsbo utan erfarenhet av livets realiteter svarade att många humhumhanar ju faktiskt fick hjälpas vid parningarna, därför att de såg så illa att de inte hittade rätt ända på tiken – ja, ni förstår själva – så synproblemet borde vara självbegränsande, om humhumuppfödarna bara slutade med att spänna fast tikarna och fösa fram hanarna till rätt halva.
Damerna tuggade fradga och bakelser över sitt lunchte. Tänk hur detta skadade rasen! Inte ens KC gick att lita på längre - befängda nya påhitt om hälsa och funktion och inavelsgrader och allt möjligt som inte hade med hundavelns konsthantverk att göra duggade som londonregn och blötte ner alla lika mycket. Som om riktiga humhumuppfödare satt i samma båt som andra!
Men genuina hundvänner har aldrig backat för opinionsmässigt svåra lägen. Damerna strök kultiverat bort fradga och tårtsmulor ur mungipan och krafsade ner huvudpunkterna för en motoffensiv på sina servetter.
Det allra viktigaste var att starta egen humhumhemsida.
- När man tänker efter, sa den ena damen, tror jag faktiskt att vi ska ha två...
Forts följer!
Bodil Carlsson
Humhumterriern har haft sina svackor, det måste medges. Efter att den lanserades i New York-societeten för drygt 100 år sedan som de keltiska kungarnas stridshund i kampen mot romerska fotsoldater – det är inget att skratta åt, det vet väl varenda kotte som haft en terrier sittande i stortån! - tappade den i popularitet i sitt hemland. Under andra världskriget höll den rentav på att dö ut alldeles. Bedrövligt ont om mat var det och de halvblinda humhummarna såg inte brödsmulorna under bordet, så då gick det som det gick.
Det fanns fem renrasiga, stambokade obestridda humhummare kvar efter kriget. Det fanns faktiskt många fler humhumentusiaster än humhummare, upptäckte man på ett möte som skulle rädda rasen och återuppliva rasklubben! Men riktiga rasvänner har aldrig backat för biologiska omöjligheter. Alla fem var gudskelov väldigt äkta, alla hade Crufts -vinnande förfäder och alla fem gick tillbaka på Lady St Johns Heathcliff och hans store sonson Ricky och helsystrar och halvsystrar och mostrar till dem båda. Så vad kunde gå fel?
Man avlade på och turnerade runt de stora showerna och syntes där man skulle. Man sökte medlemsskap i KC:s speciella damgrupp Ladies That Lunch och när man sprang på KC:s högsta tuppar i korridorerna på Claridge St, så bjöd man på lunchen. Det gick riktigt, riktigt bra för humhumterriern. Med ekonomiboomen på sextiotalet började man exportera till hundefterblivna länder på kontinenten. Alla kom från samma fem humhumhundar – givetvis gjorde de det! tror ni medlemmar av Ladies That Lunch blandar in skräp?! - och var ordentligt undersökta av betrodda privata veterinärer, som de framstående uppfödardamerna hade gynnat i decennier. Om det emellanåt hände, att färden över Engelska Kanalen åstadkom något missöde med några humhumögon, på så vis att ögonen enligt veterinärintyget var rastypiska och felfria när båten kastade loss, men hade blivit hopvuxna och blinda, när den angjorde Calais – tja, om utlänningarna inte förstod rasens standard så var det väl deras problem. Ingen vettig valpköpare utsätter väl förresten sin terrier för saltvattensstänk i ögonen? Bäst att inte prata om sådant som bara skadar rasen.
En särskilt framgångsrik humhumdam uppdrog åt sin systerson, som gick på konstskola, att skapa ett porträtt av rasen. Den stora oljemålningen - damen i artonhundratalsbaldress och terriern, som sitter i hennes knä och beundrande ser upp på henne med sina små ögon, medan en ensam blodsdroppe hänger från den avbitna stortån i dess mun - har prytt en och annan artikel i hundtidningar genom åren. Tavlan gjorde sig enastående bra på alla foton där den hängde mellan hyllorna med priser i vardagsrummet.
Men tiderna förändras och valpköparnas smak med dem. Humhummarna fick konkurrens av nya häftiga raser och tappade sin popularitet. Damerna fortsatte luncha och turnera på utställningsrundorna, men det ville sig inte riktigt längre. Efterfrågan sjönk. En bit in på 2000-talet dök ohängda typer från ingenstans upp med en forskningsrapport, där det helt fräckt stod att mutationen som orsakade humhumsmå ögon inte var äldre än 150 år – så ögonstorleken kunde inte ha ett skvatt med romerska fotsoldater och keltisk frihetskamp att göra. En forskningsgrupp från ett amerikanskt universitet påstod att alla amerikanska humhummare var mera släkt med varandra än halvsyskon, fast inte lika mycket som helsyskon, och att ögonmutationen fanns hos 100% av alla humhummare som de testade. Någon illojal uppkomling till valpköpare skrev en insändare i själva KC:s egen tidskrift om att humhummare fick avlivas för att de var blinda! En annan äckelmagad stadsbo utan erfarenhet av livets realiteter svarade att många humhumhanar ju faktiskt fick hjälpas vid parningarna, därför att de såg så illa att de inte hittade rätt ända på tiken – ja, ni förstår själva – så synproblemet borde vara självbegränsande, om humhumuppfödarna bara slutade med att spänna fast tikarna och fösa fram hanarna till rätt halva.
Damerna tuggade fradga och bakelser över sitt lunchte. Tänk hur detta skadade rasen! Inte ens KC gick att lita på längre - befängda nya påhitt om hälsa och funktion och inavelsgrader och allt möjligt som inte hade med hundavelns konsthantverk att göra duggade som londonregn och blötte ner alla lika mycket. Som om riktiga humhumuppfödare satt i samma båt som andra!
Men genuina hundvänner har aldrig backat för opinionsmässigt svåra lägen. Damerna strök kultiverat bort fradga och tårtsmulor ur mungipan och krafsade ner huvudpunkterna för en motoffensiv på sina servetter.
Det allra viktigaste var att starta egen humhumhemsida.
- När man tänker efter, sa den ena damen, tror jag faktiskt att vi ska ha två...
Forts följer!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar