Del sex - där vi får lära oss hur katastrofalt det kan vara att köpa hund från "fel" uppfödare, och lite om skillnaden på varumärke och verklighet.

 

 

 

HUMHUMcomhem.he

Andra delen: fortfarande ren fiktion

- TVÅ sidor? skrek de andra damerna. - Är du galen? Tänk på pengarna! Och vem ska vi få att göra allt jobb åt oss?
Första Damen – alla hundraser har en Första Dam, som ni vet - log blitt. Andra Damen, Tredje Mannen (mera känd som Mannen Med Mustaschen eftersom hans livs näst största intresse var att se ut exakt som Erroll Flynn) och Fjärde Damen, som bakom sin rygg brukade kallas för Oplacerad* av de andra, när hon var på annan utställning eller inte kunde delta i lunchen – alla väntade.
Första Damen nickade mot en yngre kvinna. Tjejen hade inte på något sätt hunnit bli Dam ännu, inte ens en Oplacerad, men hon skulle kunna kallas för Aspiranten, för det var den positionen hon hade. Aspiranten hade köpt sina första två Humhummare av Andra Damen. När hon insåg att det var därför hon blev knuffad av Första Damen vid varenda ringside, köpte hon sin tredje hund av henne.
Aspiranten tittade blygt och klädsamt ned på sin serviett. - Jaa... det är ju ni kända uppfödare som förstår bäst, började hon. Vi nya kan ju bara vara tacksamma att få lära av er...
Andra Damen nickade belåtet. Tacksamma valpköpare är en kennels prydnad. Första Damen blev otålig. Visst var det snyggt med aktiv underkastelse från nybörjarna, men det kunde räcka nu och från vem hade flickan förresten fått sin tredje, absolut mest lovande, humhummare?
- Jaja, sa Första Damen därför barskt.- Det där vet vi. Så rätt, så rätt! Men kom till saken!

Och det gjorde Aspiranten. När hon hade pratat färdigt, såg ingen längre tvivlande ut. Andra Damen ville klargöra att hon hade en betydande andel i Aspiranten och därför vände hon sig mot församlingen och sa halvhögt: - Ni vet, hon läser offensiv marknadsföring...
Alla nickade tankfullt. Offensiv marknadsföring! Det var bara Fjärde Damen, som muttrade bakom servietten. Mannen med mustaschen tyckte att det lät som något i stil med teach your granma to suck eggs.** Fjärde Damen hade förstås alltid varit lite egen, mindes han. Ryktet sa att i sin ungdom hade hon provat på skydds med sin allra första tåtuggande humhummare och det hade krävts en hel del övertalning innan hundens uppfödare, rasens dåvarande Första Dam, fick henne att ta reson och förstå skillnaden mellan varumärket och verkligheten.
Mannen Med Mustaschen återvände till nuet, när han insåg att det väntades att han skulle säga något klokt.
- Ja, som ju alla ser är den stora fördelen med två hemsidor att det får oss att se ut som fler. Som många! Och när vår vän – ähh, vår unga vän här, alltså – nu åtar sig att sköta det, ni vet, tekniska åt oss...

Första Damen och Andra Damen log blitt. Saken var avgjord. Aspiranten log också med blygt nedslagna ögon – det var inte alltid så lätt att stå mittemellan två Damer och hon hade kommit helskinnad ur det den här gången. Inom sig tänkte hon: NÖTTER! Aldrig hört talas om diversifierad info?


Forts följer!


Bodil Carlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har vi hunnit fram till del fem i vår serie om Humhumterriern. En liten resa i historien som leder fram till vårt tjugohundratal och om hur man återskapar en ras från fem individer.


HUMHUMcome.hem.he Första delen

Den här berättelsen är rent påhitt och alla eventuella likheter med personer, grupper, hundraser, organisationer, företag och händelser är ren och skär, oavsiktlig slump – som varje insatt läsare förstår.

Humhumterriern har haft sina svackor, det måste medges. Efter att den lanserades i New York-societeten för drygt 100 år sedan som de keltiska kungarnas stridshund i kampen mot romerska fotsoldater – det är inget att skratta åt, det vet väl varenda kotte som haft en terrier sittande i stortån! - tappade den i popularitet i sitt hemland. Under andra världskriget höll den rentav på att dö ut alldeles. Bedrövligt ont om mat var det och de halvblinda humhummarna såg inte brödsmulorna under bordet, så då gick det som det gick.

Det fanns fem renrasiga, stambokade obestridda humhummare kvar efter kriget. Det fanns faktiskt många fler humhumentusiaster än humhummare, upptäckte man på ett möte som skulle rädda rasen och återuppliva rasklubben! Men riktiga rasvänner har aldrig backat för biologiska omöjligheter. Alla fem var gudskelov väldigt äkta, alla hade Crufts -vinnande förfäder och alla fem gick tillbaka på Lady St Johns Heathcliff och hans store sonson Ricky och helsystrar och halvsystrar och mostrar till dem båda. Så vad kunde gå fel?
Man avlade på och turnerade runt de stora showerna och syntes där man skulle. Man sökte medlemsskap i KC:s speciella damgrupp Ladies That Lunch och när man sprang på KC:s högsta tuppar i korridorerna på Claridge St, så bjöd man på lunchen. Det gick riktigt, riktigt bra för humhumterriern. Med ekonomiboomen på sextiotalet började man exportera till hundefterblivna länder på kontinenten. Alla kom från samma fem humhumhundar – givetvis gjorde de det! tror ni medlemmar av Ladies That Lunch blandar in skräp?! - och var ordentligt undersökta av betrodda privata veterinärer, som de framstående uppfödardamerna hade gynnat i decennier. Om det emellanåt hände, att färden över Engelska Kanalen åstadkom något missöde med några humhumögon, på så vis att ögonen enligt veterinärintyget var rastypiska och felfria när båten kastade loss, men hade blivit hopvuxna och blinda, när den angjorde Calais – tja, om utlänningarna inte förstod rasens standard så var det väl deras problem. Ingen vettig valpköpare utsätter väl förresten sin terrier för saltvattensstänk i ögonen? Bäst att inte prata om sådant som bara skadar rasen.
En särskilt framgångsrik humhumdam uppdrog åt sin systerson, som gick på konstskola, att skapa ett porträtt av rasen. Den stora oljemålningen - damen i artonhundratalsbaldress och terriern, som sitter i hennes knä och beundrande ser upp på henne med sina små ögon, medan en ensam blodsdroppe hänger från den avbitna stortån i dess mun - har prytt en och annan artikel i hundtidningar genom åren. Tavlan gjorde sig enastående bra på alla foton där den hängde mellan hyllorna med priser i vardagsrummet.

Men tiderna förändras och valpköparnas smak med dem. Humhummarna fick konkurrens av nya häftiga raser och tappade sin popularitet. Damerna fortsatte luncha och turnera på utställningsrundorna, men det ville sig inte riktigt längre. Efterfrågan sjönk. En bit in på 2000-talet dök ohängda typer från ingenstans upp med en forskningsrapport, där det helt fräckt stod att mutationen som orsakade humhumsmå ögon inte var äldre än 150 år – så ögonstorleken kunde inte ha ett skvatt med romerska fotsoldater och keltisk frihetskamp att göra. En forskningsgrupp från ett amerikanskt universitet påstod att alla amerikanska humhummare var mera släkt med varandra än halvsyskon, fast inte lika mycket som helsyskon, och att ögonmutationen fanns hos 100% av alla humhummare som de testade. Någon illojal uppkomling till valpköpare skrev en insändare i själva KC:s egen tidskrift om att humhummare fick avlivas för att de var blinda! En annan äckelmagad stadsbo utan erfarenhet av livets realiteter svarade att många humhumhanar ju faktiskt fick hjälpas vid parningarna, därför att de såg så illa att de inte hittade rätt ända på tiken – ja, ni förstår själva – så synproblemet borde vara självbegränsande, om humhumuppfödarna bara slutade med att spänna fast tikarna och fösa fram hanarna till rätt halva.
Damerna tuggade fradga och bakelser över sitt lunchte. Tänk hur detta skadade rasen! Inte ens KC gick att lita på längre - befängda nya påhitt om hälsa och funktion och inavelsgrader och allt möjligt som inte hade med hundavelns konsthantverk att göra duggade som londonregn och blötte ner alla lika mycket. Som om riktiga humhumuppfödare satt i samma båt som andra!

Men genuina hundvänner har aldrig backat för opinionsmässigt svåra lägen. Damerna strök kultiverat bort fradga och tårtsmulor ur mungipan och krafsade ner huvudpunkterna för en motoffensiv på sina servetter.
Det allra viktigaste var att starta egen humhumhemsida.
- När man tänker efter, sa den ena damen, tror jag faktiskt att vi ska ha två...

Forts följer!


Bodil Carlsson

Del fyra i vår serie om den lilla terrierrasen. Om hur man flyttar fokus från väsentligheter till oväsentligheter och hur en ras blir till ett mode.


Humhumterrierns återkomst

Just när ni trodde det var över… Humhumterriern har fått en renässans i hundvärlden. Nu exploderar antalet Humhumterriers, och uppfödare, i England. Registreringarna uppgår till över 3500 per år. Uppfödare av denna ras kan skratta hela vägen till banken, för där har de förtjänst att hämta!
Så vad har hänt?
Jo, på en förfallen lantegendom i norra Yorkshire fann man ett hittills okänt fotoarkiv där bl a Lady St Johns dotter fanns på bild, med hund.


En Humhumterrier, förstås. Och inte vilken hund som helst, utan den store avelsmatadoren Ricky, stolt fader till sisådär 568 valpar – då. Ricky var en Humhumterrier av den typ den gamla ladyn ville ha. En sådan som, så att säga, sopade banan med granndamernas terriers på de små utställningar som damerna var så förtjusta i att anordna. 568 valpar är ändå ett fantastiskt resultat av en hund som bara blev fyra år. Han avlivades nämligen när blindheten och de ständigt närvarande rädslorna blev alltför besvärande för ladyn och kanske också för hennes lord.
Sanningen är den att Ricky redan som valp visade klara tendenser till rädsla i många sammanhang. Utan att vara blind. Men det var ingen som riktigt ville erkänna det, framför allt inte Lady St John.
Ricky fick bli en exemplarisk Humhumterrier och nåde den som andades ett ord om hans rädslor. Det finns helt enkelt saker man inte talar om, Rickys rädslor var en av dessa. - Se på de bedårande ögonen, sa Lady St John. Och det gjorde alla. Så var problemet med rädslor plötsligt försvunnet.
Den som inte vill se, den ser inte.

De återupptäckta fotona från Yorkshire säger ingenting om rädslor och blindhet. De vittnar om en storhetstid för hunduppfödare som ingen ifrågasatte. En tid då det var fashionabelt att ha en liten hund vid sin sida, blind eller rädd spelade ingen roll. Tyvärr har bilden på dottern, som sedemera blev en erkänd konstnär, resulterat i en enorm efterfrågan på just Humhumterriers. Presumtiva köpare ser en lagom stor hund, en återupptäckt ras som kanske kan vara nästa stora sensation på kommande års Cruft’s. Om man bara kunde minska ögonstorleken en aning…

Och rädslorna, undrar ni kanske? Jodå, de finns väl bevarade i den minimala genpool som Humhumterriern idag avlas inom. Kanske kommer det uppfödare som ser det och gör något åt det. Då kan rasen gå en ljus framtid till mötes. Vi Collievänner väntar med spänning på fortsättningen av Humhumterrierns öden och äventyr.
Johan Nilsson

Så följer del tre i historien om den lilla terrierrasen. Om hur ord kan tolkas så olika beroende på vem som tolkar dem...


Vad hände sen?

Ni kanske undrar vad som hände med den lilla Humhumterriern som såg dagens ljus i ett aristokratiskt och fiktivt grevskap, någonstans för ganska länge sedan, i England. Förutom det trista konstaterandet att de oftast är blinda och oftast avlivas i ung ålder.

Jo, rasen lever men frodas inte.
Rasstandarden är ristad i sten och har inte reviderats sedan Lady St John plitade ner sina små piffiga ordkonstellationer. Ingen har heller krävt en revidering. Bland merparten av rasens uppfödare har den gamla ladyn närmast ikonstatus. Och de tycker att det är mycket enerverande när folk frågar om ögonstatus på deras uppfödning. Ögonstatus är inte ett ord de vill ta i sin mun, det är simpelt och ovärdigt rasen, helt enkelt. Humhumterriern är så mycket mer än plumpa förfrågningar om eventuella ögonproblem. Det handlar om något större. Något eteriskt och nästan ogripbart. De äldre uppfödarna går till och med så långt att de kallar rasen för ett väsen. Och om det nu skulle föreligga några ögonproblem så vet varje uppfödare av rang att det talar man inte om. Det är inte viktigt. Det viktiga är detta unika väsen som varje liten ny Humhumterriervalp är. Ett under av skönhet som smälter kvinnohjärtan i samma takt som Clark Gable eller Mel Gibson gjorde på sin tid. Det är rasens uppgift – att vara bedårande och tilltalande för marknaden.

Så är det. Rasen når i bästa fall upp till dryga hundratalet registreringar per år i sitt hemland. I övriga Europa och världen handlar det om ett fåtal registreringar per år. Veterinärerna i EU har i ett gemensamt uttalande kritiserat uppfödningen av rasen samt krävt att samtliga uppfödare ska sträva efter att avla på större ögon. Uppfödarna å sin sida hävdar att veterinärerna inte förstår rasens ursprung eller väsen, och tänker inte kännas vid veterinärernas krav.
Kennelklubben i ursprungslandet vacklar. Uppfödarna befinner sig definitivt i de högre samhällsskikten och det ska mycket till innan man ställer krav på dessa. De har nämligen utmärkta jurister till hands, vad än problemet må vara. Tills vidare har kennelklubben utfärdat en rekommendation: Vid avel bör hänsyn tas till ögonens storlek.

Det tycker alla uppfödare att de redan gör. Precis som det står i rasstandarden så avlar de på små, sneda ögon, det som är rasens kännetecken.
Man kan kalla det ett Moment 22 – ett olösligt problem. För det är precis vad det är.

Johan Nilsson

Här kommer del två i serien om Humhumterrierns uppkomst. Om hur rasen tar sina första stapplande steg mot en växande marknadsplats för hunduppfödare - USA.



THE SPIN DOCTOR: second birth of the breed

Det är ju typiskt att halva hundvärlden känner till berättelsen om Lady St.John och humhunterrierns räddning ur obemärktheten på landsbygden. Ingen känner till Yankee Jason, fast han hade lika stor del i lanseringen av rasen. Och medan Lady St.John , som Johan så gentlemannamässigt formulerar det, för längesedan har gått ur tiden och lämnat oss, så är Yankee Jason fortfarande med. Inte kroppsligen förstås, men på alla andra sätt.
Jag gissar att det finns en som han i bakgrunden på varje ras.

Det var ingenting adligt över Jason. Han föddes fattig på Irland, tog sig till England i hopp om att hitta en födkrok och strök omkring i London när han fick syn på sin första hundutställning. Yankee var född med ett klipskt huvud, ett lysande öga för hundar och en ännu bättre näsa för affärer. Yankee såg sitt livs första humhumterrier och sitt livs första tillfälle att hoppa på ett tåg i skaplig rullning. Han skramlade ihop till två humhummare, tog med dem hem, tittade noga på dem och tänkte länge.
Humhummarnas små sneda, gråtiga ögon appellerade ju till damerna. Men hur hade ögonen hamnat i hundarnas nyllen? Jo... det rörde sig ju om en terrier!
Vad gör en terrier?
Går ner i hål!
Vad får en terrier då i ögonen?
Sand!
Saken var solklar. Humhummarnas ögon var små, sneda och rinniga för att 1) inte så mycket sand skulle få plats i dem och 2) den sand som ändå hamnade där skulle sköljas bort. Japp! It figures! tänkte Yankee Jason. Humhummarna har förstås alltid sett ut så där!
Och om dom inte hade det, så borde dom ha gjort det, för att gå ner i hål var ju humhumhistoria. Hmm... historia... just det!

Pengarna för den första valpkullen räckte till en annons i New York Times. De gamla keltiska kungadömenas stridshund stod i begrepp att korsa Atlanten. Den nobla ras som hade bitit tårna av så många romerska fotsoldater, som förgäves hade försökt sparka sand i ögonen på dem!
En tigers hjärta i en damhunds kropp!
Så stod det i annonsen. Folk gick på det då och det gör de fortfarande, för det finns troligen ingen bättre marknadsföring än mytologi.
Fråga hundvärlden - vi har gott om den.

Bodil Carlsson

Nu är det sommar och dags för repriser... Följande dagar kan ni här läsa historien om Humhumterrierns förädling (eller förfall). Historien är uppdiktad och rasen Humhumterrier finns inte. Däremot finns andra raser som kan ha genomgått samma typ av utveckling.


The birth of the breed

Lady St John var uttråkad. Varje dag var den andra lik: visiter, korrespondens och dagliga kontroverser med den vresige maken Sir Percival. Hans dåliga humör efter en arbetsdag på det krävande godset började bli ansträngande. Hon la den tid en hustru måste på sin man. Han la ingen tid alls på sin maka, bara ett par minuter om natten med en portvinsångande andedräkt, och högst en gång i veckan.
Hon började istället intressera sig för de små hundarna, av rasen Humhumterrier, som sprang omkring henne under morgonpromenaden i godsets park. Var inte lille Heathcliff för söt med sina små och lite sneda ögon? Och skulle han inte vara ännu sötare med betydligt mindre och snedare ögon? Hon bestämde sig för att dryfta detta med lady Howard så snart de sågs. Hon beslöt sig faktiskt för att genast skicka ett meddelande till henne och berätta om något ”av yttersta vikt” de borde diskutera snarast. Lady Howard var mycket intresserad av hundar och vilka förbättringar man kunde göra. Det visste hon bestämt.

Lady Howard var något mindre uttråkad än granngodsets härskarinna men blev i högsta grad intresserad av det meddelande som butlern lämnade strax innan lunch. Vad i hela friden var det Lady St John var så exalterad över? Hon beordrade fram den mindre kaleschen till klockan två och hade en pirrande känsla i magen av en uppseglande sensation.

Det var fortfarande mycket varmt när Lady Howard anlände. De bägge damerna slog sig ner på den östra terrassen och intog ett glas citronlemonad medan de utbytte artigheter. Lady Howard dristade sig efter en halvtimme att fråga om det ”av yttersta vikt” kanske skulle föras på tal. Hennes värdinna var inte sen att utan krusiduller kasta sig in på ämnet: Hundavel!
De två damerna diskuterade en hel timme och var rörande överens: Här fanns stordåd att uträtta!

Raskt planerade de att söka i hela grevskapet efter hundar med just de små sneda ögon som de fann så bedårande. Och de fann vad de sökte. Två utmärkta små Humhumterriertikar med mindre och snedare ögon än vanöigt. Nu var det dags att låta Heathcliff bli far!
Efter några månader sammanstrålade de igen för att utvärdera den första kullens ögonstatus. De var nöjda men hade önskat ännu mindre och snedare ögon. Tik nummer två valpade strax därefter och snart insåg de att de hade nått målet – ögonen var både mindre och snedare än de vågat hoppas på. Förfärligt sött och lite rörande att hundarna såg så sorgsna ut. Den gråtande terriern var född!
Dessa damer startade så småningom en stor uppfödning, mätt med den tidens mått. De instiftade en speciell klubb som skulle tillvarata deras intresse för Humhumterriern och se till att alla kommande hundar av rasen hade just de små, sneda ögonen som kännetecken. Och de var inte ensamma. Flera av grevskapets sysslolösa damer anslöt sig till klubben och nu fördes det på tal att de skulle låta sina hundar tävla om vilken som var vackrast.
Lady St John, som ändå måste betraktas som rasens officiella instiftare, utsågs till domare. Det var ju trots allt hon som kom på idén med de små sneda ögonen! Hon skrev ned några rader om hur en exemplarisk Humhumterrier skulle se ut och beslöt sig för att kalla sina anteckningar för ”Rasstandard”.
Inte oväntat blev hon stolt innehavare av det första och största priset, på den allra första utställningen.
Humhumterriern frodades och de små, sneda ögonen gav dem besvär med synen och ständigt återkommande ögoninfektioner. Vissa föddes med starkt nedsatt synförmåga. Men ALLA tyckte att de var SÅ SÖTA med sin gråtmilda blick.

När Lady St John gick ur tiden hade Humhumterriern blivet hunden på modet i England. Alla ville ha en och alla ville föda upp dem. Till och med grosshandlar- och fabrikörsfruar hängde på tåget. Inte skulle väl adeln ha patent på att föda upp Humhumterrier? Uppfödarna växte som spön i backen och de avlade enligt vad de uppfattade som rätt och riktigt. Kanske inte ur hundens synvinkel, utan snarare deras egen. Snygg hund med små och mycket sneda ögon ger status. Uppfödare av snygg hund kan klättra lite på socitetsstegen. Nästan ända upp till Lady St Johns bekantskapskrets! Bara en sådan sak!

Idag är de flesta Humhumterriers blinda innan två års ålder. Ögonen växer helt enkelt igen på dem. Kanske är det därför alla utställningsvinnare av denna ras ytterst sällan är äldre än två och ett halvt år och de som säljs som sällskapshundar avlivas i en genomsnittlig ålder av exakt två och två tredjedels år.
Och varje år på den Stora Hundutställningen hyllas Lady St John för sina insatser för rasens utveckling.


Johan Nilsson