What the world needs now

Det är inte "love, sweet love" som låttexten fortsätter. Nej, det är en uppdelning av Långhårig collie i två olika raser - en amerikansk och en engelsk. Känslorna svallar i rasens hemland och det finns egentligen inget bra med amerikanska collies. Detta enligt lite information som läckt från en hemlig facebookgrupp.

Vad är då felet med amerikanarna?

Jo, följande:

De är för stora

De har nästan inget stop
Öronen saknar det rätta tippet
Underkäkarna är för kraftiga
Ögonen för små
Man blandar lång- och korthår

och slutligen drar amerikanarna med sig

EN MASSA SJUKDOMAR! Det är hjärtfel, hudproblem, epilepsi, hormonella problem etc.
Men det värsta, vet ni vad det är? Jo, att dessa amerikanska eller engelsk/amerikanska hundar ibland vinner på utställningar!

Detta står att läsa i ett brev som sägs ha skickats till Collieklubbar runtom i Europa. För nu gäller det mobilisera alla på denna sidan Atlanten för att få slut på oskicket att importera amerikanska hundar och korsa dessa med den engelska typen. Dessutom måste man snarast få stopp på de tokiga skandinaverna som i allt större utsträckning använder sig av amerikanare i sin avel. För hur kommer det att se om några generationer? Den engelska typen måste till varje pris bevaras och inte korsas med den amerikanska, för det är TVÅ SKILDA RASER, hävdas det.

Sådan är andan i detta upprop.

För den vanlige collieägaren, en sån som jag, känns detta mycket märkligt. Vad är en collie? För mig är det framför allt det där vi inte riktigt har ord för. Vi försöker med själ, inre väsen och liknande men det är riktigt det heller. Det närmast ogripbara som gör hunden till just en collie. Om detta skrivs ingenting. Inte heller om mentaliteten.
(Och visst, den ska ha fyra ben, en yvig svans, en lång nos och se ut ungefär som Lassie. Men det måtte vara en smal sak att fixa med tanke på att grunden sedan länge är lagd.)

Det skrivs om tippöron, underkäkar, några cm hit eller dit i mankhöjd, ögon. För säkerhets skull radas upp ett antal mer eller mindre vanliga sjukdomar också, bara för att ge mer kraft åt påståendet.

Det finns ingen statistik som backar upp påståendena som yttras. Det finns endast högst personliga tankar om hur en collie ska se ut. Men som sagt, inget om hur den ska vara.

OM de t ex haft MH, MI eller någon form av statistik där man kunde urskilja en MARKANT skillnad i temperament. Ja, då kanske det fanns fog att fundera på två olika typer, men kanske inte raser. Men som vanligt är mentaliteten inte på tapeten och författarna till de texter som läckt ut visar ännu en gång att uppfödare ingenting förstått. Lika lite nu som för 150 år sedan.

De slåss för att bevara ett ideal de själva varit med att skapa. Andras tolkningar är inte önskvärda framför allt inte de som kommer från USA.
Återigen ser vi hur uppfödare tänker mest på sig själva (och sin marknad förstås) medan de levande varelser de föder upp behandlas som verktyg vars enda värde finns i utseendet.

 

Nej, det här var nog något av det mest rasistiska jag stött på inom rasvärlden. Och något av det dummaste...

Johan Nilsson

116/112/102/105/98 DÖDAR EN VANTE

De där siffrorna i rubriken - vad är det? Mentalindex för kullen som den här valpen kommer ur. 116, 5 för nyfikenhet/oräddhet - klart över rasens genomsnitt. 112 för skott - dito. Socialt intresse - bara aningen över snittet, samma för lek med 105 och på jaktleklust, att kuta efter något som rör sig, aningens aning under. I stamtavlan finns korade hundar. farfar tävlade skydd på elitnivå i Tyskland och farfars båda föräldrar gjorde samma sak.
Så är valpen jobbig?
Japp - för det är alla valpar. Står man inte ut med det, skaffar man marsvin. Är den jobbigare än de andra valparna jag har haft? Nope. Hittills tvärtom, faktiskt.
Betyder siffrorna något? Ja, det ser så ut. Valpen har bara bott här i två veckor och självklart vet man inte vad som väntar. Men så här långt springer valpen efter mindre än mina andra och tänker efter mera. Hon är inte dumdristig eller våghalsig. Mörka utrymmen gör henne försiktig och skogsbrynet med främmande dofter i kvällsmörkret också. Men hon kommer igen, om hon blir skraj, och hon ser inte ut att ge sig: hon tar en bit i taget.
Vi får se vad det blir av henne.

Lilltiken har hon gjort ett par år yngre redan. Det svarta föremålet var en användbar vintervante så sent som i går, men hunden som håller fram den var en överviktig, deppig, stel  gammal tik för mindre än två veckor sen. Idag ser hon ut så här.

 Och sen får hon napp! För om det finns nåt som Coola Jane inte kan stå emot,  något som frestar mer än mat eller godis...

.... så är det detta!

Bogtacklingar! Styrkemätningar! Colliefnattspring med triumfvante i mun!

Och medan detta pågår och valpen är övertygad om att hon vinner gamla Lilltikens hjärta en tum i taget (vilket hon har rätt i) så övertygar gamla Lilltiken valpen om att gammal är äldst; så när Lilltiken tröttnar och tycker att valpen går för långt, då talar hon om det och det slutar med att valpen piper till och med sänkt svans snopen lunkar en bit bort och lägger sig.
Hundar är fantastiska. Valpen gör något för den gamla hunden som jag inte har kunnat - hon gör henne glad igen. Den gamla hunden lär valpen sociala gränser och gör det mycket smidigare och bättre än jag kunde ha gjort.
Så detta är vad vår andra vecka tillsammans har handlat om. Valpkroppen växer så det knakar och redan hårdnar bogmusklerna; travsteget blir längre och vackrare. Valphjärnan mognar också fort. Redan samlar  aktivitet och sömn ihop sig till längre pass och allaredan går det längre tid mellan mat in/bajs ut-momenten, vartefter hjärnan lägger sig i den gamla reflexuppkopplingen mellan magsäck och tarm och tar på sig att väcka oss vid tvådraget för att annonsera full blåsa. Men allt det där är prio 2.
Prio 1, för hundar som för människor, är att förstå det sociala landskap man rör sig i.

Trevlig lördagskväll alla! Här sover vi tidigt numera....

...som nu,  när valpen har avslutat dagen med att få Lilltiken med på att svänga runt  varsin ända av en nedblåst gren som är två meter lång. Sedan tuggar de lyckligt isbitar ur samma vattenskål.

Bodil Carlsson

VALP&VUXENLYCKA

Det diskuteras om colliens eventuella framtid som skyddshund. Som vanligt fattar jag noll. Om man nu absolut vill leka med hund, varför inte skydds för collie? Alla collies jag har känt har haft utmärkt betthämning i arv från sina arbetande fårhundsfäder och mödrar. Ingen av dem har haft tyngden att med bara sin kroppsvikt som vapen allvarligt skada en människa. Så för all del, varför inte collie? De lär inte ha ihjäl varken figgar eller publik.
Å andra sidan är livet no game och hundar inga leksaker.  Varför slösa bort betthämningen, samarbetsförmågan och det sociala omdömet hos collie på något som de flesta mallar gör bättre?

And then again... collievärlden är full av påståenden om hur ohanterliga och jobbiga hundar efter arbetsmeriterade eller tävlande föräldrar är.  Aggressiva! Alldeles för mycket för vanligt folk att satsa på!
Jag fick ett skämtsamt mejl, som önskade lycka till med mördarcollien. Ja, hon har tjänstehundar och korade hundar och rentav skyddstävlande hundar i sin släkt, Coola Jane. Så hur svår är hon, jämfört med de andra åtta colievalpar jag har haft? Svar: konstigt nog ser hon ut att vara lättare! Hon håller på längre och mera eftertryckligt med det hon gör. Hon växlar bättre mellan livlighet och vila. Leks det, så leks det så att stickor och strån ryker, men när det vilas, så kan man tappa saker i golvet och kliva över henne.  Nio veckor gammal har hon tagit på sig att väcka en av oss vareviga natt för att tala om att det är kissdags. Hon kravlar sig upp och buffar på kinden tills man vaknar och så gnyr hon av glädje, när man sträcker upp händerna och smeker henne i mörkret.

Här kommer grannen med pappetiken på besök för första gången. Grannen har en hörselnedsättning och pratar högt och ganska gällt. Pappetiken är den första hund utanför familjen som Coola Jane har träffat. Vad ser man?

En ödmjuk valp som hälsar på en vuxen hund. Lilltiken visar att hon godkänner besökaren.

Sedan går Lilltiken och kamphundsvalpen får själv klara kontakten. Pappen ser vuxet besvärad ut inför uppvaktningen. Men så springs det lite! Coola Janes mod växer.

 Hon bjuder förtjust upp till lek och hon är redan större och tyngre än pappen, som får ett par puffar i farten. Lilltiken skyndar fram och backar upp sin pappekompis med en varnande blick på valpen. "Här uppför vi oss!"

Så man uppför sig. Man taggar ner.  Man går sida vid sida med pappen i trädgårn och umgås med pappens matte, som trots att hon låter ovanligt visar sig vara himla trevlig.

Sedan slutar valpdagen på samma sätt som den började. Lekinvit från överlägsen hund! Lättnad för valpen, som har jobbat hårt och lyckats få en ny mamma.

Lycka för Lilltiken, som har lockats ut ur ensamheten och har en flock igen. Hundars sociala kompetens är häpnadsväckande. Tänk om vi vore lika bra!

TAKTIKERN

Helgen började inte så värst bra. Torktumlaren la efter många års trogen tjänstgöring av i ett väsande ångmoln. Katten övervägde att lämna hemmet och Lilltiken var oförändrat sur...

... eller mordisk.

Coola Janes taktik såg inte så framgångsrik ut, kort sagt. Så hon bytte strategi. Hon skaffade sig någon centimeter längre ben och mycket bättre motorik och så började hon springa! Hon for i colliecirklar runt Lilltiken, som inte har haft en kompis att leka med på ett år... och där stod de plötsligt och lekbugade mot varandra!
Lilltiken har sprungit och tvärvänt och hoppat bock över en annan hund igen. Äntligen! Ögonen lyser av något helt annat än drakeld, när hon tittar på valpen. När valpen tuffar till sig, åker hon omkull som ett löv i blåsten, lägger sig på rygg... och Lilltikens vitnade nos sänks ner mot valpmagen. Liten och svag ligger valpen blickstilla där på backen. Den gamla tiken lägger sig intill. Ett halvt ögonblick lägger hon sitt huvud beskyddande över den arma lilla kroppen.
Och det där halva ögonblicket räcker, för nu vet Coola Jane att hon har vunnit. Hon visste precis vad hon gjorde.

Sedan kan hon i lugn och ro hjälpa novemberblåsten att få tvätten så torr det nu går.

Trevlig helg alla!

Bodil Carlsson

COOLA JANE

Hon gör mig förvånad, lilla Sian. Har jag haft en sådan valp förut?
Lilltiken tycker som äldre damer brukar tycka - "Dra!!!" är den korta versionen - men coola Jane är inte särskilt impad. Hon backar lite och kollar läget. Gradvis ser hon till att komma närmare.

 Hon springer mot Lilltiken snett bakifrån och just precis då, när Lilltikens ögon börjar glöda i rött och överläppen dras upp och bröstkorgen vibbar av morr, väjer coola Jane i en liten liten båge och stannar. Hon har precis hittat ett så ovanligt intressant löv, som bara måste undersökas.

Vilken äldre dam kan ha synpunkter på det?

Lilltiken grep sig an kamptrasan med riktigt högt ångtryck idag. Hon drog och slet som i unga dar. Hon svängde runt i luften med tänderna låsta i trasan som en pitbull! Hon galopperade med stridshingssteg förbi valpen med trasan i käftarna och drakelden lysande i blicken! Marken skalv under hennes tyngd och buskarna böjde sig för hennes skall. Jag lovar!
Coola Jane satte sig två meter bort och observerade det hela. När lilltiken flämtande sjönk ner på backen, såg coola Jane sitt tillfälle.

Första delmålet uppnått!

Bakom de där ögonen bor en smart taktiker.

Bodil Carlsson

PLAIN JANE

Namn kommer inte lätt. Det var tänkt att bli Tammie, men det var ingen Tammie vi fick och ingen Mira eller Tara heller, visade det sig. Vi hade  en kortvarig tanke på RUT, med stora bokstäver, efter vissa insatser i hög hastighet mot golvmoppen... men så börjadedet bli dags att locka på henne. Man kan inte hur länge som helst bara gå och köra en speciell visselsignal för just den hunden; förr eller senare glömmer man och visslar fel och fel hund kommer.
Så det sprangs med valp  ut i fårhägnet och ut i hästhagen och regnet var som en halvgenomskinlig vägg och de förvuxna grästuvorna högre än hon, men inte avskräckte det henne. Galopp genom pölarna så att vattnet stänkte!
Och när kommer hon?När man ropar Sian. Det allra vanligaste namn, walesarnas variant av Jane. Det uttalas ungefär som Shannon utan on men med långt a och det visar sig vara hennes namn. Aelwen betyder "ljus panna" och Branwen "vacker korp" och de hade varit tänkbara också. Om hon blir som hon ser ut att bli, då är det vad hennes döttrar får heta.

Bodil Carlsson

ONÖDINGEN

En utomjording, en komplett onöding, har landat.
HÄR!
Lilltiken och katten, annars sällan överens i synen på tillvaron, förenas i klentrogen upprördhet. Här skulle Lilltiken just nådigt gå med på att leka lite med sin gamla kamptrasa... och vem dök plötsligt upp med ett olovligt byte och stal showen?

Här låg man i solen och spanade ut över sitt kejsardöme. Och vem dök upp och skulle imponera?

Vem hade inte  vett att bli imponerad tillbaka av en rullning med klor som strimlar själva dagsljuset till blods?

 Vem känner inte igen en tiger?

Den som aldrig har sett en katt förr förstår inte bättre än att marschera fram och hälsa som på vem som helst.

Katten kämpar fortfarande för att komma över det. Lilltiken umgås klokt med utomjordingen på visst avstånd. Till exempel avståndet mellan den höga soffan och golvet. Eller avståndet som skapas när man rusar fram till stängslet och reser stora varningsskallet mot dödligt farliga rådjur och harar...
... för då tar valpen sin mats ur skolan och tultar uppför trappan och in i huset!

Bodil Carlsson

MÖRKA TANKAR

Vi har hört att det visst  alldeles snart skall komma någon...

... som tänker dela min plats i mattes säng!

... som kanske rentav vill åt min snarkplats i soffan...
Men det skall vi bli tre om!



Bodil Carlsson

VÄNTAT OCH OVÄNTAT

Kanske medför Samain verkligen att man går över gränser och att oväntade saker dyker upp på förstubron och knackar på? Nu har jag för första gången sökt annat jobb, ställt ihop CV och jagat betyg. Jag som trodde att jag skulle hålla på till sisådär sextiåtta i det mest givande och tacksamma jobb jag kan föreställa mig. Men det är väl bara att erkänna sig besegrad. Jag kommer inte att orka med kortsiktigheten och kalleankasvenskan i den politiska toppstyrningen ens ett år till. Nästa gång jag hör ordet process spyr jag på föredragshållaren. Nästa gång jag hör bilindustrins löpande band prisas som modell för hur sjukvård skall organiseras, slänger jag kaffet på den entusiastiskt leende chefen. Varför sluta sitt yrkesliv så?

Dessutom är detta dagen då jag har spöat upp en hund med tillhygge. Det har aldrig heller hänt förr. Det fanns inget annat sätt att övertala en stor karelsk björnhundstik att återgå till skogen och älgjakten i stället för att ge sig på Lilltiken på en allmän väg. Gudskelov fanns en snöpinne som gick att rycka upp ur vägkanten och gudskelov var björnhundstiken inte lika människoaggressiv som tikaggressiv, för då hade jag förmodligen inte haft många fingrar kvar att sköta tangentbordet med. Måste ha gjort ordentligt ont att bli rappad rakt över ansiktet så hårt så många gånger, men det tog björnhundstiken med fattning. Hon lät sig inte provoceras. Det var inte mig hon ville åt. Hon gjorde bara taktisk reträtt och försökte komma åt Lilltiken ur bakhåll i stället.

Så på sitt sätt var det en mycket bra hund - för storskogen. En bra hund för storvilt. Vilken idiot släpper henne här?

Den sortens idiot som inte vet vad han har i snöret, som det brukar vara.

                                                           * * *

Colliestatistiken är också som den brukar vara. Titta på MH-spindlarna som faller ut, om man söker på det enda kriteriet utställd med cert och ni ser en slät cirkel. Gamla bestämmelser för cert eller nya, det gör ingen större skillnad. Ingenting sticker ut.

Titta på MH-spindlarna som kommer, om man söker på det enda kriteriet tävlad lägre klass! Alltså inga elitskyddshundar i händerna på tävlingsnördar. Här sticker grejer ut! 

Nyfikenhet sticker ut; leklust sticker ut. Kontakt med människa sticker ut en del, den också. Livsglädje sticker ut, kort sagt. Och hot? Visst. Litegrann. Lika mycket hot som en hundsjäl får visa i ett knepigt läge. Lika mycket hot som Lilltiken visade mot en övermäktig angripare idag: kontroll och enstaka avvärjande svarsgläfs, typ ”Jag kan, jag med! Ta mig inte för en stackare!” 

Bodil Carlsson 

SAMAIN

Det var så den hette för längesen, den här helgen: samain, dagen då året tog slut. Tiden gick och gömde sig och väntade på att året skulle börja igen, i februari, då lammen börjas födas. Samain startar icke-tiden. Gränssnittet mellan vår värld och den där världen andra vart otydligt. De som blev borta för oss dök upp igen i sina invanda trakter och fick dörrarna öppnade och en skål framsatt vid bordet. Bakom de välkomna andarna fanns det andra, förstås, som inte inte alls var välkomna och mot dem var dörrarna stängda och vårdeldar tända. De hördes ylande i skyn. Herne jägaren var efter dem däruppe med sina rödögda vita jakthundar.
Så tänkte sig kelterna det hela. Inte är det svårt att förstå.

Kvällspromenaderna har lite drömkänsla.  När vildgässen flyger emot oss lystrar till och med en jordisk, levande hund ett ögonblick på ljudet av en framstormande flock jakthundar, som hörs som om de kommer över åsen. I dimman ser de unga pilträden vid grannens tomtgräns ut som en hel rad uppochnervända parkerade häxkvastar mot gårdsbelysningens skarpa, vita ljus och själva det otydliga huset som platsen  för en ruskig sammankomst.

Hur som helst kommer colliestatistik, när tiden tillåter. Samain är förändring.

Bodil Carlsson