FÖRLÅT, ALLA RIKTIGA PITBULLS...

Det står en karl i min TV-ruta och stirrar in i mitt vardagsrum med stela ögon över fyrkantigt käkparti. Han säger sagor om sagosummor som vi ska slippa betala, om bara 45 eller 90 procent av invandrare slängdes ut. Eller aldrig fick komma hit och störa. Min man säger att karln är en  pitbull, men det vågar jag inte skriva, jag är rädd för att bli fälld för hets mot hundgrupp.
Katten, som dök upp i stallet vintras från ingenting, så mager och liten, lärde sig fort att stryka sig mot våra ben och låta trevlig, när han ville komma åt något gott. Så fort man vänder ryggen åt, väser han. Han har fin svart kostym och prydligt vitt skjortbröst. Han heter Jimmy Åkesson, fast min sambo säger att det är en förolämpning, det är inget fel på katten. Han är bara ute efter något att livnära sig på.

Men strunt samma med katten! Käre pitbull, låt oss släppa in lite ljus i din spindelväv. För tjugo år sedan kom en kvinna hit från kriget i Balkan. Hon var sjuksköterska där, men hon råkade ut för sådana saker som händer när de hungriga katterna och pitbullarna i världen slår sig ihop för att väcka hat mellan folk som är grannar men inte vill förstå det. Det är så vi är: om vi blir rädda och trängda, om saker förändras runt om oss och jobben tar slut, då är det snart de där andras fel. Det blir lätt  att skaffa sig egna godbitar i det läget för den som är lite försigkommen. Jag tror inte att ni vill veta vad som hände den här kvinnan, men ni vill definitivt inte att det skall hända er.
Hon kom hit med två barn och fick sitt tredje medan hon läste in en svensk sjuksköterskeutbildning och sedan jobbade hon. Hon jobbade mer än heltid. Hon sörjer fortfarande över att ungarna fick vara så långa dagar på dagis, men hon hade en familj att försörja. Idag är två av hennes barn unga vuxna. En av färdig ingenjör och jobbar heltid. Den andra är snart klar med en vårdyrkesutbildning i en bransch där det saknas folk. Yngsta barnet är en lika trulig gymnasieunge som alla andra. Allt det där har kostat pengar.
Så vad tror ni? Gick  svenska skattebetalare back på den kvinnan? Eller går vi tvärtom med en vinst som bara har börjat rulla in?
Och varför berättar svarta katter och pitbulls alltid bara den mindre halvan av sanningen?


Bodil Carlsson

KLYFTIGA, NYTTIGA OCH VÄNSKAPLIGA

Jemima Harrisons blog Pedigree Dogs Exposed är still going strong, ifall ni undrar, och fortfarande en nagel i ögat på en del personer som tror att de är sina rasers bästa vän. Jemima är både en passionerad hundnörd och en bra journalist, en art som inte verkar ha etablerat sig här hemma i vildmarkerna utom i enstaka exemplar. Hundantalet ökar, tillbehörsindustrin växer och försäkringspengarna som är i omlopp ökar; det gör utbudet av företagsamma hundförståsigpåare också. Totalsumman längst ner på redovisningssidan av alltsammans är ett belopp på några miljarder per år bara i vår lilla del av världen, men inte ens det drar till sig någon journalistisk uppmärksamhet. Varför inte? Böcker och filmer med en bråkdel så många läsare och tittare som antalet sålda valpar varje år recenseras långrandigt och allvarsamt på de fina sidorna i dagstidningarna av fina och allvarsamma (och ibland jäkligt långrandiga)  personer, som djupanalyserar poeten A:s allt större lutning åt tanken på dödens oundviklighet eller romanförfattaren B:s allt mindre format. När såg ni senast någon allvarsamt recensera schäferryggens allt större lutning åt katastrof eller collieögats allt mindre funktionsformat?
Det gjorde ni inte. OK? Skälet är enkelt. Fint folk spelar piano och läser böcker: de bygger inte pianot och de trycker inte böckerna. Fint folk visade en gång i tiden upp sina hundar och red till jakt efter samma hundar på blanka hästar som någon annan ryktade och sadlade; det var inte fint folk som sopade skiten ur hundstallarna och inte de som svarade för grundträningen eller nattpassen vid valplådorna. Det var inte de som ledde de uttjänta jakthästarna till slakt och malde dem till hundfoder att servera i kennlarna heller.
Verklig hantering av djur har varit för enkelt folk. Det är för fysiskt, har man trott. Inget för kultursidorna och inget för seriösa journalister.
Det är för mycket som kroppsarbete.

Så hundaveln och hundhavandet lämnades utan uppmärksamhet från folk vars uppmärksamhet betyder något, särskilt i deras egna ögon; och i frånvaro av granskning exploderade en gammal galenskap. Ärftlig förnämitet och slutna släkter. Vem var först på plan med att lära sig den moderna genetiken? Genetikerna, självklart, inte hunduppfödarna. Vem var först med att ta till sig modern biologisk anatomisk kunskap? En helt annan social grupp än hunduppfödarna. Det kunskapsdämpande vaddlagret mellan uppfödarnas öron och de allt oroligare rösterna från veterinärer, genetiker och biologer sitter fortfarande där det sitter.... Men den enskilda person som har gjort mest för att rycka ut vaddproppen är, såvitt jag kan förstå, fortfarande Jemima.

Den 11 september skriver hon om amerikanska kennelklubben, som nu hyr in världens största PR-företag för att rädda sina fallande reggsiffror och renrasuppfödarnas förlorade heder inför allmänheten. AKC:s ordförande skriver att alltsammans bara är ett resultat av de elaka djurrättsaktivisternas påhopp. För tjugo år sedan fanns inga lagar som begränsade rätten att ha hund. Det fanns inget väsen om hälsa och gener och temperament hos renraserna. Nu finns det, lagar i allt fler amerikanska städer, och väsen på allt fler sociala medier, så vems är felet? Djurättsaktivisternas! Jemima frågar stillsamt om det verkligen är djurrättsaktivister och inte uppfödare, som bär ansvaret för att så många cavalier king charles har skallar som inte rymmer hela hjärnan, eller för att långhårscollien har fått så små ögon att det närmar sig missbildningsgränsen. Det utbryter än en gång  kraftig blåst på kommentarsfronten. Någon påpekar till sist att man måste göra något annat för de rena raserna än att gnissla tänder och /eller råskälla på dålig uppfödning. Hur får man till en förändring av ackumulerad genetisk skaderisk och (lika viktigt) hur förhindrar man att hundexplosionen i städerna slutar med rasförbud eller rentav hundförbud för storvuxna hundar?

Hela texten och alla de 137 kommentarerna får ni läsa själva. Det här är mitt förslag, den enda chans jag kan se för renrasiga hundars överlevnad. Slå er ihop, uppfödare! Försvara er! Ser ni inte vad som är på väg? Om inte, titta på annonserna på nätet och läs Jemimas senaste inlägg, om ett öppet brev från framstående forskare till amerikanska pudelklubben...

Bodil Carlsson24 September 2013 19:33

Georgina, certainly every presently alive creature and all species will slide into oblivion; hopefully, however, before the very sun goes out, there will be new lives and new species. :-) And while we have world enough and time, let`s think what we might do to secure as best we can a future for those intelligent, useful and companionable animals which we call dogs.We have here, in this country, a large animal insurance company, which registers health statistics from purebred and mixed-breed dogs; we also have national KC data open to public access. It´s not a bad start. And I do think, that if a group of breeders of a few well-known breeds were to get together and announce their purpose - healthy, level-headed dogs for sale only to knowledgeable buyers - it would attract enough attention for major insurance companies and major veterinary schools and hospitals to want to help. Imagine: "Responsible GSD breeders of Britain, a section of the BRU international group, in cooperation with the Royal School of Veterinary Medicine and the Whatever Animal Insurance, offer for sale this year 15 expected litters. Straight-back, temperament assessed sires and dams, tested free of X,Y and Z, good hips for five generations.You can queu up on our shared waiting list of buyers. Don´t bother to phone, unless you understand that a good GSD demands a good owner!" 

Där det står "GSD" i exemplet, läs "collie" (eller vilken ras ni nu önskar en framtid). BRU, Respectable Breeders United, är bara ett hastigt hopkommet förslag till namn och ni seriösa uppfödare kallar er förstås vad ni vill, när ni tar de första kontakterna med media för att presentera ert gemensamma upplägg.

Men när tänker ni komma igång? Jemimas blogg har 1,8 miljoner läsare nu. När tänker ni skaffa era första? Intelligent, useful and companionable beskriver hundars natur rätt bra. Varför skall ni vara sämre?

Bodil Carlsson

VARFÖR RESPEKT?

Jag vet inte hur jag skall säga det här och jag vet förresten inte om det lönar sig att försöka. De som vet vad jag menar har redan förstått och de som inte har förstått, kommer inte att fatta varför de behöver förstå. Men det finns en rättighetsbalans.
Det finns en rättighetsbalans mellan oss och de tama djuren. Den har ingenting med djurrättsaktivister eller förmänskligande eller gullegull att göra. Den kommer inte ur  sentimentala idéer. Det var inte stadsbor, som hittade på den - tvärtom, det är de som verkar ha glömt den. Den kommer ur nödvändighet. Den handlar om att förbli oskadd.
Alltså: vi äger inte djuren, det är nog mera så att de äger oss. De äger vår tid och rutinerna för våra dagar, precis som de disponerar en bra bit av våra pengar. Vi klarar oss inte utan dem. I gengäld förfogar vi över deras användbarhet. Vi bestämmer om de ska komma till världen och hur de ska dö och vi bestämmer hur de skall ha det däremellan. Vi är beroende av dem för saker som vi inte kan göra själva, allting från att beta ner markerna till att leverera mjölk eller kött eller dragkraft eller, för den delen, samhörighet och flockkänsla. De är beroende av oss för foder och vatten och ren hud och hjälp mot sjukdom och för trygghet i vår värld.
De respekterar att vi leder och hanterar dem och bestämmer över dem, trots att vi är löjligt små och svaga eller långsamma eller hörselskadade eller lukthandikappade ( eller allt detta på en gång ) i jämförelse med dem. Vi respekterar att de måste få äta och vila i fred mellan sina insatser för oss. Vi respekterar deras små egenheter och deras stora behov av att få umgås med sin egen sort, precis som vi själva behöver göra. Vi respekterar deras styrka. De respekterar vårt ledarskap.

Den större av killarna på bilden drog hem ett lass timmer till oss häromveckan. Han är en vaksam själ i en livlig kropp. Jag hade inte väntat mig att lasset skulle levereras på det viset, så jag hade låtit bli att plocka undan den stora presenningen på marken och det råkade vara en blåsig dag. Hästen backade lasset uppför sluttningen på ordkommando, han vred sig i skacklarna och bytte riktning på ett annat kommando, backade upp igen på okänd mark  Därför att människan som han kände sa så! Människan stod med lösa tömmar, tittade och talade om för hästen vad som skulle göras. Han såg inte heller presenningen. Vindkastet kom och tog tag i presenningen och den fladdrade upp med en snärt .Hästen vräker sig framåt. Lasset kunde ha tippat, människan kunde ha hamnat under hjulen... men människan säger  med röst och händer till hästen att stanna. Det är ingen fara! Lita på mig!
Och jätten stannar. Sju hundra kilo muskel och ben tvärnitar. Enda skadan var på en rosenbuske, som aldrig mer blir sig lik, men det är ingen annans fel än mitt. Jag hade inte plockat undan presenningen.
Människan jobbade i timmar med att byta fasadbräder, fast först när hästen hade fått på sig en bekväm grimma i stället för träns med bett. Halvvägs i jobbet flyttades hästen till ett annat träd för att kunna leta nya äpplen i gräset. Han behövde distraheras för att inte bli otålig, som alla andra vakna själar. Råkar de bo i en mycket stark kropp, så finns goda skäl att bjuda på underhållning med jämna mellanrum, särskilt när hästen inte kan se sin människa. Jag gick ut med nytt hö några gånger, bjöd honom en hink vatten och till sist, efter att vi hade granskat varandras kroppsspråk en kort stund, tog han emot en bit hårt bröd ur handen.
Han blev ändå till sist rastlös och började trampa runt. Och då plockade människan ihop sina verktyg och gjorde sig klar att åka hem, för hästen bestämmer tidsgränserna för att stå uppbunden och hans tålamod var tillräckligt prövat för dagen.. Människan, åttio kilo lätt, kom med tränset i handen och tog av grimman och där stod hästen plötsligt stilla, lös. Och la sitt stora huvud ett kort ögonblick på mannens axel. 

"Where respect is mutual, good things will evolve", sa en kommentar i The Guardian till en artikel som skildrar hur unga kriminella killar på en anstalt i Skottland lär sig samarbete med staffies från ett rescue home. Och nordsvensken Balder hälsar via sin människa, som också  har sett Cesar Millan och inte är imponerad, att alla som är intresserade av att plocka poäng genom att demonstrera  dominans över ett djur framför TV-kamerorna är hjärtligt välkomna att pröva på. Ni kommer inte att behöva bekymra er för er ålderdom efter det försöket.
Och filmsnutten kommer att gå som smör på youtube, så vad har ni att förlora?.

Bodil Carlsson

Saker vi vill se och vill ska ske

 

 

 

Titta på bilden en stund. Den är gammal, kvalitén är väl sisådär men vad den visar är glasklart.
Detta är en bild från tiden för andra världskriget. En bild på en brittisk flygare och en valp, kanske flottiljens maskot. Det var vanligt att de hade sådana. I en värld så full av osäkerhet fanns i alla fall en form av säkerhet för alla dessa flygare: om de kom hem – fanns hunden där.

Så har vi alla hundägare det idag. När vi kommer hem är hunden där och alltid lika glad att se oss. Skillnaden är att vi idag oftast inte åker till jobbet med livet som insats. Men det vet inte hunden. Lika lite som hunden på bilden visste hur många av dess stora flock den kunde räkna in från dag till dag. Men just då, när bilden togs, kunde den räkna in ännu en. Så ung den är så syns det att den är nöjd. Kanske för att den lyckats ta sig högst upp på ett jaktplan eller kanske för att den kan räkna in den här snälle killen. Idag också.

En valp som den vi ser på bilden, till synes orädd och social, det är sådana valpar vi vill ha. Det vet vi alla. Vägen dit kan vara spikrak eller krokig och ibland både och. Men det där MI, det finns en vits med det. Som Bodil skrev:

”Man skattar hundens genetiskt bestämda, grundläggande personlighetsdrag för att kunna förutse hur dess avkommor blir”

Och visst, man kan kanske "bara" mäta, utvärdera och skatta. Men bara vetskapen om att det är mätbart, det finns en arvbarhet och att det utifrån dessa preferenser går att att planera sin avel – det måste vara mycket värt.
Det måste vara så mycket värt att ingen uppfödare kan riskera att avstå från utvärdering av sina avelsdjur. Eller hur?

 

Johan Nilsson

ETT KORT SVAR OCH ETT LÄNGRE

"En hund vars ägare avstår skott får inte längre ett avelsvärde för skott. Om många ägare avstår skott för sina hundar kommer två saker att hända. Dels får vi så småningom en situation där väldigt många hundar saknar information och då har man kraftigt minskat möjligheterna att kunna bedriva ett avelsarbete baserat på index. Utan fenotyper (beskrivningsresultat) – inget index – inget, eller i alla fall betydligt sämre utsikter, till genetiskt framsteg. De hundar som har information kommer få betydligt sämre säkerhet i sitt avelsvärde om till exempel avkommor eller syskon inte beskrivs. Att resonera i termer av att man riskerar att ”förstöra” en individs avelsvärde om avkommorna presterar dåligt är ett lite märkligt resonemang. Är man intresserad av att veta en individs verkliga genetiska potential är det gynnsamt att beskriva så många släktingar som möjligt. I vissa fall kanske en individ har råkat få ett bra eget resultat, och i mer sällsynta fall kanske även samtidigt ett bra avelsvärde, på grund av faktorer som inte är ärftliga. Då kan det dras ner om avkommor presterar dåligt, men det betyder ju också att individen ifråga inte är ett bra avelsdjur. Att mörka det gynnar knappast avelsarbetet i rasen som helhet.

 Det är svårt att manipulera enskilda individers index genom att välja omständigheter kring MH-beskrivningen, som t.ex. bana, domare, årstid och så vidare. Att försöka manipulera genom att avstå från att beskriva släktingar är ännu svårare! Dessutom drabbar strategin enbart collieuppfödares möjlighet att i förlängningen kunna bedriva ett avelsarbete – oavsett om man vill basera detta avelsarbete på index eller fenotypinformation. "

                                                             *   *   * 

Det här kom igår via SCK:s ordförande från SLU:s Per Arvelius och Katja Grandin, som trots annat att ta hand om tog sig tid. Tack, Per och Katja!

Vad säger de? Två saker, varav den första ställde till en massa oro och tankestormar på facebook i somras. Hur ser MI ut för en hund, vars ägare väljer att bryta före skotten?

Svar: den hunden får inget MI-värde alls på skott.

Det andra de säger är något som kunde ha diskuterats mera på facebook. Alla system som bygger på god vilja och gemensam framtid - som t ex systemet med rätten till sjukpenning - har en svag punkt: de har svårt att skydda sig mot fuskåkare. Det existerar inget system, som kan garanteras fungera även mot personer som väljer att sabotera ett gemensamt intresse för sin egen kortsiktiga vinnings skull och som inte kan se längre än sin egen personliga näsa. Det gäller också för system att bedöma djurs avelsvärde.

Per och Katja har lagt ner stor möda på att statistiskt korrigera för sådana saker som plats och årstid för MH, vilka beskrivarna är, skillnader orsakade av variation i ålder och kön. Andra har i åratal lagt ner krafter på att standardisera själva utförandet av MH, så att t ex inte Hjo pyttelilla brukshundsklubb har en egen version av banan, medan stockholmarna har en annan. Resultatet har blivit något som andra länders hundorganisationer är mycket intresserade av för bedömning av enskilda hundar. MI tar det ett steg vidare. Man skattar hundens genetiskt bestämda, grundläggande personlighetsdrag för att kunna förutse hur dess avkommor blir. I en ras som blivit illa känd för många p g a den alldeles för vanligt förekommande skott- och ljudrädslan är MI ett stort hopp för framtiden...

...om folk alltså slutar att avstå skotten för att inte just deras tilltänkta tävlingshund ska paja en lydnadskarriär om den blir obehagligt överraskad på slutet.  Och slutar avstå från skotten för sin snygga tilltänkta avelshund, för att man vet att det kommer att bli 5 i resultat  och man vill inte att det ska dokumenteras, för det ser så illa ut bland utställningsomdömena.  Eller slutar uppmana sina valpköpare att avstå MH eller iallafall vara snälla och avstå just skotten, för man har redan förstått av valpköparnas berättelser att unghundarna nog är rätt skotträdda, och det är förstås ingen höjdare för den egna hundens anseende som avelshund.

Visst, jag kan förstå förstå frestelsen.  Men varför falla för den? När man gör det, saboterar man bara för alla andra. 

Bodil Carlsson

KORTA MEDDELANDEN!

Det första från Collieklubbens ordförande, som mejlar att frågan om vad som händer med MI om ägaren avstår skott inte alls är bortglömd eller så - de två bästa svararna, Katja G och Per A, är bara för tillfället upptagna var på sitt håll, men ber att få återkomma.

Det andra från undertecknad, som just skall krypa ner i sängen och dela kudde med en artikel i Scientific American: Origins of the Complexity of Life. Äntligen! Här har man grubblat i snart fyrtio år och så hittar man ett löfte om svaret i Pressbyråkiosken  på Jönköpings station!
Det hade ju inte alls behövt vara så, ni vet. Om nu liv absolut skulle självuppfinna sig och växa till, varför konstra till det med alla dessa intrikata strukturer? Varför inte lika gärna en uniform, centimetertjock grön sörja av likadana encelliga energiutvinnare över hela den jäkla bollen, vatten som land, årmiljard efter årmiljard? Det skulle vara precis lika mycket liv. Det skulle bara inte vara tillnärmelsevis så vackert. Vilket leder till den andra fyrtioåriga grubbelfrågan.
Varför är levande varelser inte bara  komplexa, utan också oerhört vackra?

Alla svar emottages med tacksamhet...  men tills vidare god natt!

Bodil Carlsson

JUST ANOTHER WORD

Eftersom inte bara fönstrets understycke, utan också själva fönsterkarmen, tagit till sig det gamla ordet  Jord skall du åter varda, blev hålet i väggen lite större än det var tänkt. Timret under fönstret hade god hjälp i omvandlingsprocessen av ett antal icke namngivna insekter; fönsterkarmen hade ännu bättre hjälp av den idiot, som för ett antal år sedan lagt in och klistrat fast plastlaminat på karmens ovansida. För en enda gångs skull var idioten inte jag, fast det gjorde inte saken bättre. Hålet i väggen är som det är. Lilltiken har alltså genomlidit ännu en het, långtråkig dag i skuggan under schersminerna och inte vet jag, om hon egentligen njöt så mycket av Marc Cohen, Springsteen och Haydn, som växlade om i högtalarna.
 Men nu i kväll är till sist det som fram till lunch var ett jättestort plockepinn av engångsmålade, tvågångsmålade och ännu icke målade fasadbrädor ställda på högkant - det är klart att spikas upp. Allt ligger prydligt staplat i luftiga travar under presenning, torrt efter timmarna i solen och vinden. Det är rent märkligt vad man hinner med.
När man inte har skötselkrävande djur längre. När man har slutat vara uppbunden.

Janis Joplin var med i högtalarna, hon också.  Hon var tröst och storasyster under deppiga nätter för längesen och blev en bestående kärlek. Kompet är sisådär, men de skramliga sjuttiotalsgitarrerna räcker inte för att dränka den rösten. Little Girl Blue gör hon som Billie Holiday kunde ha gjort den.  Bobby McGee är bättre som Janis än som country och en rad i texten har blivit en klassiker. Life moves in the irreversible direction, men man behöver inte bli påmind om saken precis hela tiden. Särskilt inte när man står och målar lockläkt, right? Jag gick in och stängde av.
Jag bytte till Haydn. Han fick mig att tänka på allt jag lärt mig av den här platsen. På saker som jag lärde mig som barn på en annan  plats, som var ganska lik den här. Varför det är smart att behandla djur väl och inte skrika eller flaxa med armarna i onödan, till exempel: det gör livet så mycket enklare. Vi skänkte bort fåren i veckan till en ung familj, som vi har anledning att tro ska ta bra hand om dem. Så hur lastar man fem lastningsovana får på en kärra som står framkörd alldeles under ett bättre bålgetingbo?
Man ropar på tackorna med fårramsan, som de lystrar till. Man ropar deras namn, ledartackans först. Man russlar med havrehinken och springer raskt ombord på kärran. Sedan kastar man sig ut genom kärrans framdörr för att inte bli nedsprungen av fåren som kommer rantande med ledartackan i spetsen. Man vinkar till karlarna, som skulle driva upp fåren på kärran men som har blivit långt efter - det är bäst de sätter fart och stänger baklämmen, innan fåren upptäcker att havrehinken är tom och matte väck.
Bålgetingarna anade inte oråd förrän kärran startade. Då drog de ut i ett dånande moln beredda på strid. Men se, kärran försvann bort och den kvarvarande tvåbeningen promenerade åt andra hållet! Bålgetingarna återgick nöjda till dagens sysslor. Inga stressade får, inga getingstick. Den enda som var stressad var den fårhämtande killen i ögonblicket när han insåg vad det var som svärmade ut ur den gistna fågelholken en meter ovanför hans keps.
Så jag målar locktäkt och lyssnar på Haydn och tänker - Nothing left to lose, glöm det!
Den enda som aldrig har sörjt en förlust är väl den som aldrig hade något värt att bli uppbunden av.

Bodil Carlsson

NY HUND PÅ KLUBBEN

Det är alldeles för längesedan jag var på vår lilla brukshundsklubb, men nu ikväll åkte vi, lilltiken och jag. Vi ville vara med och träffa den den nya hunden på klubben. Nu har vi gjort det, en  grupp människor och några hundar.  Intet ont vederfordes någon av oss från en ung omplacerad collie, som har bott två dagar i sitt nya hem och för första gången fick följa med till klubben. Faktiskt tror jag att den franska bulldogstiken som stretade sig fram till collien var vassare  i lynnet än han. 

Jag gissar att han har mycket av allt. Mycket signalkänslighet,  mycket fattningsförmåga, mycket vilja.  Mycket energi. Och ett mycket stort behov av en lugn människa som tycker om honom. Han tyr sig till nya matte som om han hade hittat den människan.

Måtte de ha en lång, bra väg framför sig tillsammans.

Bodil Carlsson

SE DAGENS LJUS

Det har de inte gjort på gissningsvis femtio år eller mer, de här ytorna - sett dagens ljus, alltså. Lillstugan har väl en hundra år på nacken; skarvarna mellan timmerstockarna tätades med mossa den gången. Sedan tog man det man hade, tjärpappen var dyr så det blev vad som tycks ha gått att få tag på:  mörkläggningspapp från krigsberedskapens år fladdrar i vinden i bildens vänsterkant. Och så spikade man på den stående brädpanelen och täckte fogarna med locktäkt. Senast någon gjorde något åt saken vände man helt enkelt på de stående bräderna, så att den oskadda insidan vändes ut.  Så fick det klara sig med några omgångar rödfärg i några decennier till.
En sak de inte gjorde var att slarva med vilket timmer de valde. Det finns rötangrepp i infogade stockar ovanför och nedanför fönstret, där regnen västerifrån har pressat på, men resten är till vår häpnad intakt. Eftermiddagsljuset faller genom päronträdets lövverk på väggen. Trädet är gammalt, men huset är ännu äldre och folket som bodde där borta för längesedan. De måste ha travat ungar på hög därinne, för de hade sju stycken - utan varmvattenberedare, utan luftvärmepump, utan tvättmaskin och torktumlare och kyl och frys. Kvinnan i familjen hade en del att stå i.

För att minska behovet av dammning, säger vår fasadbytarhjälp, hittade man på att spika en masonitskiva ovanpå dörrspeglarna och måla över - slätt och lättskött och modernt! Idag bände vi bort  masonitskivan och det ursprungliga hantverket i den där hemmagjorda dörren mellan hall och vardagsrum blev synligt igen. Skurning avslöjade två hårstrån, som fastnat i var sin lilla flisa under masoniten: ett långt, mörkt och ett kort, blankt, lite krusat. När masoniten spikades fast, bodde en kvinna med halvlångt mörkt hår och en svart hund i det huset.
Dörren har stått i solen för att torka. Vi kånkade in den för att inte nattfukten skulle krypa in i flisor och i hålen efter alla de små exakt satta nubb, som vi dragit ut. Själva dörrens trä är massivt, hårt och tungt. I morron flyttar vi ut den igen. Spackel och slip kommer att ta hela dagen, men mot kvällningen är kanske fuktskyddande papp uppe på husgaveln och dörren klar för en första strykning, och det är det första jag har gjort på månader som har känts roligt.
Första gången på hela denna sorgliga sommar som jag också har känt att jag kan se dagens ljus, en  vacker förhöstdag med en vacker hund på en plats som känns som hemma igen.

Bodil Carlsson