FÖNSTER 2)

Man måste använda de soliga dagarna och nu, med bara en enda gammal och stel hund kvar, finns det tid. Ovant mycket tid. Så de fönster i lillstugan som går att rädda lyfts ut, kittas om, skrapas färg från, spacklas och slipas. Efter att tio års insekstslik, spindelvävar, flugprickar och damm efter sönderfallande växtlighetsrester (ormbunkssporer?) först tvättats bort med skarpa, illaluktande saker. Det är priset man får betala för att  alla dessa timmar ha velat runt med hundarna i skogen och varit lycklig som en fågel.
Sent skall syndaren vakna och upptäcka att det inte längre finns några ursäkter för att slippa bete sig som en modern renoveringssvensk. Be för oss att fasadbytarna finner oskadat timmer under brädfodring och lockpanel!
Annars blir det ännu dyrare med de där timmarna och åren, som bara rann iväg.

Jobbet är enformigt och trist, nacken blir stel av den enhanda arbetsställningen, men man får tid att tänka. Jag tänkte på en annons som var ett slags fönster. Man kunde se rakt in i en annan värld. Jag tyckte inte om den världen.
Annonsen fanns på en erkänd brittisk collieuppfödarens hemsida. Den gällde en hanhund, som förstås visades upp i helsida, stillastående, uppborstad och prydlig och nätt och småögd, med andra ord  som en förvuxen sheltie. Den såg ut som en rätt försagd hund, tyngd av  mycket päls och förhoppningar. Hans namn minns jag!  INT CH A´s VäldigtLångt Förnamn at B.
VäldigtLångtFörnamn erbjöds till avel, men naturligtvis inte till vem som helst. Han tog endast emot tikar som liksom han själv var fria från genen för MDR1- och för genen för CEA. För han var testad!
Så där satt hans uppfödare i en ras med aktuell avelbas på 33 - vilket är långt under den gräns, där genetiker förtvivlat börjat leta likvärdigt att utavla med - och ett kullsnitt på cirka 3,2 valpar och trodde att hon förbättrade läget, när hon ville ha gentestade tikar. Ingenting i hennes kunskap eller erfarenhet och garanterat ingenting  i den rasklubbens råd och rekommendationer har fått henne att komma på tanken, att de genfria, önskade tikarna hade en hög chans att vara ännu närmre släkt med hanen än vilken genomnsittligt besläktad gosse som helst! Hon trodde att hon gjorde rätt, att hon gjorde en bra sak för sin ras, genom att selektera bort ytterligare två gener - varav den ena har oklar betydelse.
Jag blev så häpen att jag försökte ringa upp, men kom aldrig fram. Det var hela tiden upptaget där borta i andra ändan. Om nu utställningar förväntas tala om hur väl hunden är byggd för sitt ursprungliga jobb, så är det ju tänkbart att uppfödarens telefon var blockerad av samtal från ivriga fårägare med löpande tikar; eller så var det genetiker som ringde den dagen för att försöka öppna ett annat fönster för uppfödaren - man kan ju hoppas.
För min del ringde jag en collieauktoritet i Tyskland, som lyssnade och sedan argt sa: "Men Bodil! Mrs A är  en respektabel uppfödare!"

Och just där var problemet. Hade hon och uppfödarna i generationerna före henne varit lite mindre måna om att tävla i att vara respektabla och lite mer måna om biologiskt grundtänk, så hade rasen aldrig hamnat där den är.  Med en avelsbas på 33 och med valpkullar på  3,2 hade den respektabla uppfödaren gjort klokare i att kasta det hon lärt sig rakt ner i sjön och leta rätt på en HD-fri, framåt och spänstig bordercollietös!
För utan en rasklubb med överblick och utan samarbete mellan uppfödare hamnar till sist all renrasavel - all avel på den evigt slutna stamboken - i den sitsen.



Bodil Carlsson

Vad är ett MH?

Nu är det två veckor sedan. Två veckor sedan vår lille vän gick MH.
På det väsentliga: kvarstående rädslor och skott, hade han utmärkta resultat. Han är inte rädd, vare sig för skott, uppflygande overaller eller kastrullskrammel.

Han har verkat mentalt stabil och nu är det gott att veta att han faktiskt är det - för oss som rår om honom. Vi anade, men ville gärna ha bekräftat, och det fick vi.
Dock var vi förvånade på ett moment: Han kampade inte. Här hemma kampar han glatt men just då, den dagen, då valde han att inte bita i trasan. Så kan det vara och det får man leva med. Han fick den siffra han förtjänade för dagen, och vi åkte hem med samma hund som vi kom dit med.

Skönt dock att inte röra upp himmel och helvete angående detta. Vi har en underbar hund. Rolig, ”hundlig” och speciell. Skulle inte byta bort honom för något erbjudet alls. Han är vår och vi älskar honom – varje dag. Han må ha krullsvans men det är vår kille. Och vi kampar glatt varje dag med brandslangen här hemma. Och grannbarnen är lika glada varje dag de får gå en sväng med honom i byn. Det är han också.

Så vad är ett MH?
En beskrivning av hur hunden beter sig den dagen. Men det är samma hund nästa dag, oavsett hur kryssen placeras i protokollet. Det som är viktigt är dock att hunden går vidare. Att den inte hänger upp sig på otrevligheter utan glatt travar på till nästa utmaning. Det kanske kallas livslust. I alla fall hoppas jag det.

Johan Nilsson

FÖNSTRET 1)

Fönstren torkar fort i sensommarvärmen, men det är inte lyckat att jobba ute ändå. Augustis alla vanliga småkryp kravlar i färgen och omkommer ömkligen. Varefter det faller på den klumpiga människohanden att med penseln försöka lyfta ut dem, hopknycklade och vitindränkta...


Hursomhelst - med anledning av upprörda nätsamtal nyligen gällande styrelsens redovisning av MI på rasklubbens hemsida. Vi väntar på ett förtydligande om vad som händer med MI när man väljer att avstå skott - själv misstänker jag att det helt enkelt inte blir något MI på skott för den hunden - och vi låter en del bakgrundsinformation sjunka in och sätta sig.
Hoppas jag.
För bakgrunden är den, att oavsett vad rasklubben tycker om det, så ligger en betydande del av varje års valpkullar i händerna på uppfödare som inte tar någon större notis om resultatet av enkla mentaltest för sina avelsdjurs räkning. De satsar på annat. Inte sitter de framför SKK:s avelsdata och grubblar på kvarstående rädsla! De lyfter luren och ringer en uppfödarkompis, när det drar ihop sig till löp. Och bakgrunden är också den, att allt fler valpköpare satsar på annat, annat än reggade hundar och framförallt annat än collie, för valpköparna har icke en aning om hur bra en bra collie kan vara. Valpköpare tänker sig osäkra pälshögar.
Så för att minska spridningen,  fram fler colliesar som gör ett stabilt och bra intryck på folk, så vill styrelsen att MI redovisas. Uppfödarna kan se sina siffror och jämföra dem med andras. Hur kul är 78, när andra sitter med 112?  Framför allt vill nog styrelsen, att valpköparna ska kunna se hur det ligger till. Så att vissa uppfödare framöver kommer att titta lite mer på släktens inre egenskaper och lite mindre på individens rosetter. Med tiden kanske vi får ihop en ras igen av de osäkra pälshögarna i ena ändan av bandet och de framåt brukshundarna i andra?
Med tanke på att en hel del av de framåt brukshundarna är släkt med varandra, vilket är alternativet?



Bodil Carlsson

MELLANSTICK: OSANNING!

Jag kom plötsligt på det - jag sa en sak som inte stämmer. Det har inte alls hänt en gång i mitt liv att jag har  sett en häst flyga. Det har hänt två gånger!


Det var en gång för länge sen en man, som hörde till Göteborgs redararistokrati, med ett namn som skramlade av pengar och betydelse. Han for omkring i världen, som sådana män brukar göra, och med sig hem från en av sina resor hade han en nattklubbsdansös. Det brukar sådana män nog ha emellanåt, men den här mannen tappade huvudet. Han gifte sig med nattklubbsdansösen och de fina familjerna förlät honom aldrig för den tabben. Till och med i Göteborgs-Posten kunde vanligt folk läsa förstulna gliringar mot damen som inte var en dam.
Nattklubbsdansösen gjorde vad vilken klok flicka som helst skulle ha gjort för att bättra på sin image. Hon köpte en hopphäst från Irland. Så en söndag för längesen var det fullspikat på läktaren i Bö ridhus. Där satt de vanliga hästtokiga småtjejerna och de som hade tagit klivet upp och blivit skötare och där satt fler än vanligt av deras föräldrar och där satt folk som ägde de skimrande varelserna i privatstallets boxar, som man kunde få kasta en blick på när stallkarlarna var på gott humör.  Där satt också en del folk som aldrig annars skulle gå på en hopptävling, men den här dagen hade de infunnit sig för att beskåda dansösens köp. Otåligt väntade de ut de första ekipagen. Och så slogs dörren upp!

In kom en stor, grå häst med en hyrd proffsryttare. Den stora gråa hästen såg oengagerad ut. Med sänkt huvud tog den ett par saktfärdiga galoppsteg.  Det gick lite segt. Någonstans på läktaren hördes den första ljudliga fnissningen. Skulle detta vara den omtalade importen?
Hästen galopperade motvilligt några steg. Fnissningarna blev flera. Sedan fick hästen syn på första hindret, höjde sitt huvud, tog ett lunsigt språng till... och så lyfte han från marken och flöt i en enda mjuk båge av kraft och elasticitet högt över. Som om han hade brett ut osynliga vingar. Som om tyngdkraften var en av de saker han inte iddes ta notis om.
Fnittret på läktarna dog. Hästen gjorde samma sak  hinder efter hinder och när banan var avklarad, var det knäpptyst. Folk satt som förstummade. Hans skötare bröt uppförandereglerna och kom springande ut på banan för att ta emot honom, en tjej i femtonårsåldern med glädjetårarna forsande över illröda kinder och triumfkänslan som en strålkastare bakom blicken som svepte över oss. "DÄR FICK NI!"

Jag hoppas nattklubbsdansösen upplevde något åt samma håll. Vem unnar man inte en en smaklig hämnd mot  snobberi och mobbning? Fast det som hände hade ju inte ett skvatt med dansösens damvärde att göra. Det handlar om vad evolutionen gjorde med hästen och vad generationer av uppfödare gjorde därefter. Jag hoppas att skötartjejen lever och minns. Själv har jag burit med mig minnet av ren, oväntad lycka i mer än femtio år. Fortfarande kan jag se fågelvingarna över första hindret.
Men jag förstår fortfarande inte hur någons vackert  - som de osynliga spiralfjädrarna som plötsligt aktiverades och lyfte hästen i denna perfekta båge genom luften - kan användas för att byta till sig social prestige åt någon annan.
Jag förstår fortfarande inte varför vi gör likadant med hundar. Där sätter vi inte ens upp hinder, vi låter dem inte ens springa, innan vi talar om vems hund som vann klassen. Stillasittande människor använder rörelserna hos ett djur för att visa hur man platsar i gänget? I hundrafyrtio år har vi hållit på med det här: folk utan anknytning till hästens styrka  eller hundens huvud använder dem till något annat.
Som Donald McCaig, bordercolliekillen, sa: Det är när vi slutar behöva dem som dumheterna tar över.



Bodil Carlsson

UT UR CASINOT 2)

Om jag har ett stort problem som har byggt på sig under lång tid; och om jag samtidigt har ett litet problem, som har dykt upp sista månaderna - är det då smart att släppa allt jag har för händer och kasta mig över det lilla problemet?

I ett gammalt genetiskt casino, där folk har hoppats på att casha in storvinsten genom enskilda avelshundar hur länge som helst, sitter en styrelse och vill börja ett nytt kortspel. Väggarna i casinot börjar krackelera; besökarna är inte så många längre. Styrelsen tittar på den giv de har fått i handen. Det är verkligen ingen höjdare. Men det är de kort de har fått att spela med, det är de kort som har stoppats åt dem av andra under casinots verksamma år. Det är den giv de har.
Blir korten  bättre, om man byter ut spelaren?

På sistone har jag fått två väldigt märkliga frågor. Den första kom från en person som jag har känt i åratal, i en diskussion om Collieklubbens styrelse och varför den gör som den gör. Jag var inte riktigt med på att den plötsligt har blivit totalt värdelös efter att ha gjort ett hästjobb för att öka inte minst SKK:s förståelse för hur det ligger till för rasen, för hundarna och valpköparna. Det var ju faktiskt så projektet Mentalt Sund Collie sjösattes för bara två-tre år sedan, om ni minns,  efter årtionden av eländiga fraktionsstrider med  förbittring och anklagelser och motanklagelser. Nej, jag tyckte alltså inte att styrelsen hade förlorat alla anständiga medlemmars totala förtroende genom MI och kullista.
Motfråga: "Det finns två  kullar i X nu efter föräldrar med 5 på skotten! TYCKER DU ATT DET ÄR OKEJ?"
Alltså: om jag inte vill halshugga styrelsen framför Storkyrkan i Stockholm nu på lördag, betyder det automatiskt att jag har börjat älska avel på skotträdda hundar? Visst, solklart! Om jag inte är absolut emot styrelsen, så måste jag ju vara absolut för ansvarslös uppfödning! Inte sant!
Om jag tror att styrelsen gör ett försök - ett försök som har kostat  mycket av deras fritid och arbetsförmåga -  för att undvika att rasen, alla de de väntande framtida valpkullarna, splittras alltmer i händerna på uppfödare med alltmer olika inriktning och allt mindre gemensam fungerande avelsbas - då betyder det kanske att jag tror att styrelsen har en svår sits, för det är inget enkelt problem att lösa. Hur man kan tolka detta som att jag plötsligt har börjat älska folk som i mina ögon inte borde ägna sig åt hunduppfödning alls ,begriper jag faktiskt inte. Det jag begriper är att antingen är man VI eller så är man DOM, antingen misstror man allt eller så går man på precis vad som helst, antingen är man FÖR - eller så är man EMOT. Kort sagt, antingen är man vän eller fiende. Hedervärd medkämpe eller köpt idiot.
Hur många problem kan lösa med den inställningen? Och hur länge tror ni vanligt folk uppfattar det klimatet som särskilt normalt eller tilltalande?

Sedan  kom, från en annan person, en ännu konstigare fråga. Var det jag som hade skrivit eller hjälpt till att skriva styrelsens långa inlägg i senaste Colliebladet? Och visste  jag om, att jag själv var en av de personer som hade fått öknamn av styrelsen?
Här är svaret. 1) Nej, jag skriver självklart  inte text åt rasklubbens styrelse. Under mina texter står mitt namn! SCK:s styrelse är helt kapabel att uttrycka sin åsikt alldeles själva. För min del tyckte jag att svaren i CB var utförliga och överlag bra; det var vad jag väntade mig att de skulle säga.  Jag är oenig med styrelsen på en punkt eller två, som f f a handlar om intressekonflikten mellan en organisations rätt att behålla statistik (över skottberörda avelsdjur inom flera SBK-raser) och allmänhetens rätt att få tillgång till statistiken. Jag kan inte säga att styrelsen handlade fel, när den ogillar att A B lämnar ur statistiken - det är vad en organisation brukar anse; men jag ser det som att hon gjorde ännu mera rätt. Rätten att informera allmänhet/konsumenter väger tyngre. Civilkurage innebär ibland att man får lämna sitt uppdrag, när man handlar efter den principen som väger tyngre. Då avgår man med hedern i behåll.
Och 2) Jo, jag fick snabbt veta att även jag, efter vad det sägs, har haft ett öknamn inom styrelsen internt. Det är sällan man behöver vänta länge på den typen av besked i hundvärldens små grupper. Det varken förvånade eller störde mig. Mina namn på en del ansvariga verksamhetschefer i snacket på lunchfikat vill ni inte veta och efter ett par inlägg i lokalpressen är jag rätt säker på att en och annan sjukvårdspolitiker har öknamn på mig också. Jag är inte personlig vän med någon i SCK:s styrelse och om jag skall vara ärlig, har jag tyckt om varenda en av mina hundar mycket mer än alla rasklubbar och hundpotentater i världen tillsammans.
En rasklubbs styrelse värderar jag efter vad den gör för att bättra situationen för den rasen, inte för något annat. Den här styrelsen har gjort ett bra försök, även om jag inte är så säker på att det går vägen, och för den skull - för att målet är att långsiktigt få bort något som har plågat tre av mina hundar mycket -  kan jag för min del bjuda på att ha ett öknamn eller två.
Ursäkta, men hundar går före ego och stora problem går före små!


Bodil Carlsson

ALSO KNOWN AS...

Det hände en intressant sak i London 1924. Första världskriget hade slutat sex år tidigare.  De överlevande stackars satarna var hemma igen, människor och hästar och "sanitetshundarna" - brittiska arméns collies - som hade  sökt sårade på slagfälten. Ungefär vid samma tid kom de första exemplaren som sjukvårdshundar till Sverige.  Skotska emigranter hade tagit med  korthåriga vallande hundar hemifrån till nya fårbeten i Australien  femtio år tidigare och där hade de döpts om till kelpies, avkommorna till tiken Kelpie. Men majoriteten av de här vallande brittiska hundarna i olika storlek, färger och hårlagsvarianter fanns förstås kvar och jobbade vidare och hette fortfarande collie på hemmaplan, precis som i Wales och på Irland. De heter fortfarande samma sak på Irland.
Så vad hände 1924? Engelsk läsövning:

Queen Victoria was introduced to collies at Balmoral in 1848 and brought several to London where, soon enough, they became the rage. Dog fanciers claimed their show dog was the true and only collie and came in just two varieties, based on coat: Rough and Smooth.
Later, other British collies (a.k.a. "working collies") began to be registered by an agricultural association, the International Sheep Dog Society (ISDS), whose avowed purpose was ´to secure the better management of stock by improving the shepherd´s dog.´

In 1924, the London Daily Mail invited the ISDS to put on a sheepdog trial in Hyde Park where the most able "collies" in Britain would compete.The (British) Kennel Club, which had been registering show collies for decades, objected: "Why, these aren´t collies at all", they said.
  "Very well", ISDS Secretary Reid replied, "We´ll call ours Border Collies."
   And a new name for the working breed was born. (Donald McCaig, The Dog Wars, s 14)

Åttionio år har gått sedan 1924 och vad ser vi på SBK:s SM i lydnad? 53 hundar deltog. Av dessa var 5 - fem! - SBK-raser: en rottis, 1 briard, 3 australian kelpies. Trettiofem av de femtiotre var border collies. Till final gick en enda hund av SBK-ras, en australisk kelpie. Vem satt på prispallen, när allt var klart?
Svenska Vallhundsklubbens icke exteriöravlade raser. Working kelpie tog guld, border collie silver och brons. A rose by any other name is still a rose. Så det som satt på prispallen var collie.

Bodil Carlsson

MELLANSTICK: VADSLAGNING PÅ STALLBACKEN

Alla vet att folk spelar på travhästar. Riktigt stora summor, ibland. Även jag har en liten gambler (och en avsevärt större nörd ) inombords. I många år var Elitloppet ett av årets stora nöjen. Jag satt klistrad framför rutan och hyssjade på omgivningen,  försjunken i min version av vadslagning. Kan man gissa vinnaren? Av alla de glänsande muskelmaskinerna i toppkondition - finns någon som under uppvärmningen och  de första hundra meterna, när bilen släpper fältet, har ett steg som talar om att den är vinnaren?

Någon enstaka gång gissade jag rätt. Hästen som var lite mindre än de andra hade faktiskt lite kortare löpsteg.  Hon sprang så bra ändå, att hon hade haft en bra chans att ro hem vinsten, om alla de andra hade varit jämnstora (precis som hon hade sprungit skjortan av större hästar med mindre inbyggd speed), men  mot större hästar med större löpsteg och lika mycket inbyggd speed blev hennes litenhet en nackdel. Hon slutade oplacerad. Så den gången gissade jag rätt. Men de allra flesta gångerna gissade jag fel!  Hästen som såg  tung och nästan klumpig ut i långsamt tempo, han som såg ut att lägga för mycket energi på höga benlyft i uppvärmningen -  han såg ut som något helt annat när han inte joggade utan sprang. Då använde han energin på att ta ut steget i stället. Det var han som vann.
 En enda gång såg jag en häst flyga. Han såg ut som de andra i uppvärmningsstegen. Det gjorde han under sitt heat också, inget extraordinärt där. Men när det verkliga racet började gjorde han något som ingen av de andra muskelmaskinerna kunde. Han la in en extra växel, lyfte från marken och flöt fram på luft. Det såg inte ens ut som om han sprang särskilt fort: det var bara så att de andra på upploppet plötsligt rörde sig långsamt bakom honom.
Han vann med längder, den där som inte såg annorlunda ut än resten. Solvallapubliken stod upp och vrålade. Jag kom ihåg hästens namn i åratal. Ögonblicket då han växlade tempo kan jag fortfarande se i minnet med samma känsla av lycklig häpnad.
Så hur tar man reda på vilken häst som har kapacitet att vinna Elitloppet? Man låter dem springa Elitloppet.
Det finns bara det sättet.

Och hur tar man reda på vilken hund som är byggd för att klara det där ursprungliga jobbet som vallhund bäst? Jo, man gör något i stil med att skritta collies runt på stallbacken på handtygel i några minuter, medan någon tittar och talar om att med de där vinklarna, så är den hunden självklart vinnaren i loppet som aldrig körs. Sedan åker man hem. En person kommer hem med en rosett, en symbol som visar att hunden hade vunnit Elitloppet för hund, om det  hade gått i verkligheten i stället för i fantasin, och en annan person kommer hem bekräftad  som så makalöst  hundkunnig att han vet hur fort och långt en hund kan springa bara av att se hur den rör sig långsamt och kort.
Båda är lyckliga. Två personer som behöver varandra för bekräftelse och en mängd andra, som hade hoppats så himla mycket på att bli den som valdes ut för bekräftelsen. Två lyckliga vinnare och en mängd individuellt besvikna förlorare.*

Den lyckan och den lyckans skugga av grämelse har dominerat aveln av renrasiga hundar i många generationer. Priset för den är högt i mina ögon:  en tävlingskultur, som gör det svårt även för vettiga människor att hålla sams, och en helsikes massa grälsjuka påhopp.


Bodil Carlsson

*Hunden är en bisak och tillfällighet i sammanhanget. Det hade kunnat vara en katt. Det mesta går bra att tävla om, när objektiva kriterier (vem som faktiskt springer fortast, eller fångar en råtta) har plockats bort. Skillnaden är bara att den blir utskrattad, som tar sin raskatt till en utställning och påstår att just perserns intryckta nosparti och enorma päls bevisar att den bättre än alla andra klarar av katters urgamla arbetsuppgift: att fånga möss. Int Ch  Catto Grando Exotico de Eyes of Murder´s Machiavelli at Killer Claws, någon?
Nej, vår stallkatt heter inte så. Men det skulle han ha gjort, om utställningsfolket hade kört hans släkt i hundra år. Obs! Lovande avelskatt - känt testikelstatus.

MI: UT UR CASINOT! 1)

Alla vet, att man i längden bara kan förlora, när man spelar mot huset. En riktigt skicklig spelare, liksom en spelare med enorm tur, kan ta hem vinster - turnissen en gång, den skickliga spelaren ett antal gånger. Turnissen kanske rentav drar hem den där enda storvinsten som förändrar resten av livet; yrkesspelaren vet att det kommer förluster också, men jobbar man hårt på det, så kan man gå med vinst. Turnissens tur och yrkesspelarens skicklighet gör inte så stor skillnad i det långa loppet.  I längden vinner alltid kasinot. Icke desto mindre är kasinot en välbesökt plats, dit man drivs av Hoppet om man är en vanlig turnissespekulant, eller inbiten yrkesskicklighet och jävlaranamma, om man är yrkesspelare. Och förstås vinner alltid någon, annars skulle ingen hoppas och casinot skulle gå omkull.
Ungefär så är det med avel på sluten stambok. Alla hoppas på vinsten. Renrasvärlden är som den har varit, uppbyggd kring enstaka stora stjärnor och deras utstrålning.  Många satsar på att få Storvinnaren, den som ska ta hem Crufts eller tyska schäfermästerskapen eller något annat som är storbingogrejen i den rasens förvaltares perspektiv. Självklart lyckas alltid någon och har därmed sin odödliga ära (och en bra bit av sin försörjning) fixad. Riktigt duktiga, seriösa uppfödare planerar för att få sin vinst så ofta det går och med så få bomskott som möjligt och om vinsten definieras som kullar med friska, stabila, fungerande hundar, så lyckas de förvånansvärt länge.
Men ingen kan i det långa loppet producera bättre än rasens sammanlagda genetiska bakgrund. Den bakgrunden  är alla de andras sammanlagda avelsval i förrgår och igår och idag. Man kan inte hur länge som helst vinna mot huset.
Ingen uppfödare är en ö.


Bodil Carlsson

SAMMA GAMLA?

Mellan fönstermålarvarven och dåsande med deckare under middagshettan läste jag först Brukshunden och sedan senaste Colliebladet i veckan som gick. Med allt mera blandade känslor. All tid som jag har fått tillsammans med hundarna har varit en upptäcktsresa och en glädje; de timmarna och åren och ögonblicken kommer jag alltid att tänka på med tacksamhet. Hundarna kommer jag att tänka på med tacksamhet.

Resten tror jag att jag kan låta vara. Vad har jag hållit på med?

Brukshunden är förståeligt upprörd över att SKK gick och snöt åt sig agilityn under prat om ”demokratiunderskott”. Underskottet skulle vara att en grupp agilitytävlare inte känner sig tillräckligt tillgodosedda av SBK. SKK tror sig kunna hålla dem på bättre humör och om det inte är en fråga om att komma åt inkomster och publicitet från en av de få växande delarna av hundsporterna, så handlar det gissningsvis om att komma åt socialt kapital och mediapotential: yngre människor med aktiva år framför sig i en foto- och publikvänlig bransch. Alla organisationer strävar efter att behålla sin överlevnadsbas.

Att SKK pratar om demokrati är i o f s roligt. Mejlar en betalande medlem kansliet och ber om lov att sitta som passiv åhörare vid ”kennelfullmäktige”, som alltså på blodigt allvar heter så och inte ”medlemsmöte/årsmöte” eller något annat folkligt och vulgärt, vilket säger rätt mycket om organisationens bakgrund och sammansättning – då går inte det för sig. Kanske någon inbjuden journalist eller två kan få lyssna, sen räcker det. Den inbjudna journalisten är sannolikt en frilans, som mycket väl vet vad hon kan skriva, om hon vill ha sin text publicerad och sin faktura betald. Rubriken ” DÄRFÖR MINSKAR INTRESSET FÖR RASRENA HUNDAR!” ...

…. kommer ni aldrig att få läsa i Hundsport. Inte artikeln under rubriken heller. Det säger också en del om organisationen. Det finns ingen fristående, seriös hundjournalistik i Sverige. Därför är det Expressen (upplaga 200 000) som kör en kort intervju, nerklippt till nyansfattigdom, med veterinär Eva Hertil om rassjukdomar på hund.

Två av SBK:s tidigare ordförande är så arga över SKK:s manöver med agilityn att de med omedelbar verkan lämnar sina uppdrag inom SKK. Det handlar om civilkurage. Det handlar om lojalitetskonflikter. Om man inte längre kan acceptera det en organisation gör eller står för, då måste man lämna den, även om det känns obekvämt. Jag instämmer – de gör helt rätt. Men jag upptäcker att efter den första snabba glädjen – äntligen en SBK:are som sätter ner foten! - så kommer en lång, sträv eftertanke.

Var fanns det civilkuraget för tjugo år sedan, när utställningsaveln bröt ryggen på ordförandens ras?

Vad handlar allt det här om, när det inte handlar om hundarna?

Bodil Carlsson