Ännu en gång…

…får man bevis för att valpköpare måste vara oerhört noggranna när de väljer uppfödare.

Följande länk leder till en australiensisk sida och visar förhållandena på en australiensisk colliekennel. Men den skulle tyvärr kunna finnas var som helst i världen. En varning är på sin plats om du tänker titta på filmen – det gör ont att se.

Det mest spektakulära klippet kommer i mitten någonstans, där kennelns ägare säljer valpar som fotograferas av lyckliga valpköpare. Kontrasterna mellan det som, tydligen ganska framgångsrikt, saluförs och vardagen för kennelns övriga hundar kunde inte vara större.

Visst finns det anledning för alla valpköpare att kräva att få se hur en kennels hundar lever. Jag skulle nog inte välja en uppfödare som inte vill visa det. Då är det dags att dra öronen åt sig och leta på annat håll. Det gamla ordspråket ”Ärlighet varar längst” har långt ifrån spelat ut sin roll.

Hoppas nu att denna filmsnutt inte förtar helgkänslan helt men ibland kommer verkligheten som en spark i solar plexus, även om det är mitt i adventsbestyren...

Johan Nilsson

EN DEL AV VI

Gott om tider och platser där folk har annat i tankarna. Det är inte mitt barn som dör i ett attackerat sjukhus i Aleppo, inte mina anhöriga som bärs ut i säckar efter ännu en brand i en textilfabrik i Bangladesh. Bara den som haft tur i lotteriet kan skicka pengar till Röda Korset och sörja en hund.

I morron är det två veckor sedan Colliebusen dog. Det känns inte längre som att kroppen är för lätt, som om en bit har ramlat bort, och jag måste inte hålla mig i rörelse hela tiden, jag kan sitta ner. Jag kan tänka på andra saker. Men det känns fortfarande ibland som om jag hade drömt alltsammans, drömt hunden och drömt hur han dog. Drömt vildsvinsspåren. Drömt trappan och blombladen.

Var han den perfekta collien? Långtifrån. Han hade det bästa huvudet av de tre, men inte nerverna och hållfastheten som han hade behövt. Han var den som alltid hoppades på att bli vald för att göra något, men ofta backade eller tog vid sig om det blev svårt. Han var kontaktosäker. Just därför var han den som ständigt kontaktade, den som oftast fäste blicken på mig, den som oftast sa saker med ögonen. Han var den förste jag ropade på och den förste som kom. Inte hade jag tänkt att just han skulle bli den förste som försvann!

Det som finns kvar av honom är en handspunnen garnhärva. Det kommer säkert en dag när jag står ut med att se den och hålla den i handen, men inte nu. Nu krattar jag upp resten av löven, de som blev liggande i oktober, och funderar på vad det är med hundar som får oss att känna som vi gör när de försvinner: som om en bit av oss var borta.

Kan det bero på att det stämmer? En hund säger aldrig ”Jag är...” utom till andra hundar. Som i ”Jag är bara en liten valp” eller ”Jag är äldre och tuffare än du !”

Hunden säger aldrig så till oss, för den är alltid en del av vi?

Bodil Carlsson

Fredagsröj!

När man var, låt oss säga, yngre...så var fredagsröj en rejäl pubrunda. Idag är det här hemma oftast benämningen på någon slags städinsats. Idag fredagsröjde jag en sväng och konstaterade att våra hundar går att dammsuga. De flyttar sig inte en millimeter när munstycket närmar sig. De är kanske an aning provocerade men inte tillräckligt för att bry sig, egentligen.

För att nu få till ett fredagshundröj, som inte alls har med städning att göra, så gick jag ut på tomten för att låta hundarna ha ett av sina dagliga bus.
Det som slår mig mest är lillvalpen som aldrig ger sig... Han brottas ner gång på gång, men ge upp? Aldrig!
Det är många, många kullerbyttor och nedbrottningar han genomlider varje dag. Det bekommer honom inte det minsta. Gamla tiken är mer bekymrad faktiskt. Hon brukar komma fram till mig och visa hur orolig hon är när han trillat omkull för artonde gången. Hon är en collie, hon har någon form av empati. Jag ser oron i hennes ögon även om hon vid det här laget borde veta att han klarar mycket mer än så. Och att han efter varje en av dessa nedbrottningar reser sig och säger: "Come on, tanten!"
Och hon är inte sen att haka på. Livet leker även denna vecka för våra två. Man önskar att det fick fortsätta så för alltid, för det är en glädjekälla.

Johan Nilsson

I DEN VÄNSTRA HANDEN

Det fungerar alltid likadant - minnesbilden av ansiktet blir suddig först. Minnesbilden av ansiktets uttryck, av den som fanns där inne, är skarp som en kniv. Plötsligt rinner den där speciella pälsen, just där i nackkragen, genom fingrarna.
Plötsligt hörs ett fotsteg från den som inte finns kvar.

Tack alla som har skickat kommentarer och hört av sig på andra sätt: gemensam erfarenhet. Ursula leGuin skrev "Light lies in the left hand of darkness". Det kan inte vara på något annat sätt. Utan det ena skulle inte det andra finnas.
Sorrow lies in the left hand of love.


Bodil Carlsson

SISTA FOTOT

Det gör honom inte rättvisa. Han hade sin pappas vita sudd på ena sidan nosen och vi brukade skämta om att han hade stulit mjölk som liten.
Han hade ett litet leende i ögonen när han såg på dem han tyckte om. Tan ap Rhys: Eld, son till Ivrig.


Bodil Carlsson

UNDERHUD

En Liten Människa firar sin ettårsdag utan oss. Vi skjuter på den resan. Det står inget i almanackan för den senaste veckan utom tider för veterinärbesök och medicindoser. Jag vet fortfarande inte vart mina nycklar kan ha tagit vägen, eller var den bortglömda elräkningen finns och är glad att jag åtminstone kom ihåg kortkoden på veterinärmottagningarna. Ett hål i tiden och ett hål i huvudet är vad ett antal nätter med litet sömn och mycket ågren kan ställa till. Veterinärbesöken gör ett hål i kontot.

Huset ser ut som en tvättinrättning i ena halvan och ett oorganiserat fältsjukhus i den andra och det är fortfarande svalt över det behagligas gräns.

Men!

F-n vet om det kanske inte går vägen. Gud skapade fentanylplåster.

Detta – sa den kompetenta veterinären – är inte en läkemedelsreaktion. Detta är hotspot!

Annars oskyldiga, normala hudbakterier som får sitt livs chans i slickad, tuggad, skadad hud, hoppar rakt in i sörjan och exploderar.

Små tankehjul i mattes huvud snurrar igång. Så OM det inte hade varit tredje gången rävskabb, utan första, då hade inget immunförsvar dragit igång denna intensiva klåda?

Och OM prednisolon hade satts in från början, samtidigt som behandlingen mot skabb började, då hade detta uppretade immunförsvar aldrig kunnat dra på stora larmet och ingen hund hade slickat och tuggat sönder tunn hud?

Och OM salvan med kortison och antibiotika inte hade lagts på med en gång, då hade skadan faktiskt blivit ännu värre?

Svårt att säga, förstås. Men jag funderar. Läser in mig på den vettiga info som går att hitta och ska stämma av med veterinären.

I fredags var vi där. Nytt fentanylplåster, nya bekymmersrynkor. Brunaktiga fläckar på den röda huden. Ser ut som död vävnad. Vem vet hur djup skadan är under? Vi pratade kirurgi: skära bort hela pungen, lyckligtvis finns tillräckligt med oskadd hud upptill, så man kan åtminstone sy ihop. Avliva?

Colliebusen sover intill mig på ett ljusblått lakan. Varje morron tittar jag på lakanet. Litet vätska och litet svart har läckt.Men det luktar inte infektion.

 Lite mindre vätska nästa dag. Lite mindre svart.

I morse ramlade en brun skålla av. Det finns ömtålig hel hud under! Colliebusen rör sig, han kan vila och sova utan smärta eller stress: maxad blodförsörjning till skadad hud, så att den kan läka.

Visst, Gud skapade fentanylplåstren. Men det krävs en bra veterinär för att förstå när de behövs.

Bodil Carlsson

Olika falla ödets lotter

Medan Bodils hundar lider en massa kval på grund av en skabbrävs korta visit så leker livet för våra två här hemma. Rättvisa är ju något som enligt många bör råda men sällan gör det. Det kan visa sig på de mest skilda sätt, som t ex välmående hos våra respektive hundar just nu.
Vi hoppas att de skabbangripna snart är pigga och krya igen, speciellt Colliebusen som fick det jobbigast... Vi har hållit våra tummar väldigt hårt och hoppas att det hjälpte.

Men här uppe i norr är det bara hopp och lek. Ja, eller inte bara, men i alla fall varje dag.
Gamla tiken visar en tolerans som känns gränslös. För det kan inte vara roligt att ständigt ha en valp hängande i kragen, eller kan det? Visst, några små käftslängar gör hon men mycket sällan säger hon till på skarpen.

Valpen tycks ju tro att han är väldigt stor nu. Det är inte förrän man fångat det på bild som man ser hur tvivlen ibland infinner sig. En hundradels sekund ser man hans insikt om sin egentliga storlek. Men bara på bild.

 

Den insikten försvinner lika fort som den kom. Sedan är det business as usual.

 

Men de här två har definitivt någon form av ”hundkemi”. Det är skönt att se. De trivs med varandra och vi trivs med dem.

Johan Nilsson

 

HEMSK HELG

Rävens avskedsgåva blev en halloweenmardröm.
Hundarna fick sin Advocate. Sådär två-tre dygn senare kom Den Stora Klådan när skabbdjuren inuti deras hud började dö och ett rasande immunförsvar gick till motattack. Tikarna kliade sig, slickade och småtuggade på de vanliga ställena och nu efteråt har de ett par småsår i läkning. Inga bekymmer med det.
Hanhunden kliade, slickade och tuggade, han också. Men han kliade och slickade på penisroten och fick ett infekterat sår som måste åtgärdas. Här bor vi en bra bit från närmasta veterinärstation. Vem vill ha en skabbsmittande hund i sin bil? Ingen som jag känner och alla vi känner har själva hund. Så en välbeprövad salva, klådstillare med ett antibiotikum, togs till för att få hejd på eländet i väntan på att Advocate skulle göra sitt jobb och hunden kunna räknas som transportabel.
Och hur bra gick inte detta! Såret började läka och den där speciella infektionslukten som inte går att ta miste på försvann och kuren avslutades och det såg så fint ut... Tills samma immunförsvar upptäckte antibiotikamolekylerna på huden.
Det kallas för svår kontaktdermatit eller sensibilisering. Det är bara annat ord för brännskada. Skållning.  Så ser det ut och så känns det för hunden. Så skabb eller inte, någon ställde upp och det blev akutbesök på djursjukhusets infektionsrum där hunden fick sövas för att överhuvudtaget bli undersökningsbar, rakades och rengjordes och fick recept.  Sedan hem igen och drygt ett dygn senare gick något riktigt på tok. Inte bara tilltagande smärta och infektionstecken hos honom - alla tre hundarna började rävskabbsklia sig igen. Pälstussar på golven. Tikarna väckte husse på natten med att klia och hanen sprang upp och ner, fram och tillbaka, för att han hade så ont.
Klockan sju på söndag morron svarar jouren på Blå Stjärnan i Göteborg vänligt i telefon - jodå, där har de visst erfarenhet av att Advocate inte fungerar mot rävskabb, de brukar skriva ut Stronghold och mot klådan ger de prednisolon. Nya telefonsamtal, ny väntan, ny utryckning till närmsta helgöppna apotek. Nu är alla hundarna ombehandlade mot rävskabb och kliar igen, men det är uthärdlig med kliandet. Svår smärta är inte uthärdlig. Värsta natten  har Colliebusen så ont att han inte kan sova eller vara stilla, han står upp till sist och svajar av utmattning och det finns ingen att få tag på. Han ser ut som en urgammal collie på väg att dö och det finns ingen att få tag på. Det enda som lindrar smärtan är kyla. Vi har ingen smärtlindring annat än att sova på hallgolvet med öppen dörr. Eller nej - sov gjorde vi inte, men det var där vi försökte sova, han och jag.
Och så äntligen! Veterinär som aldrig träffat hunden tidigare ställer upp och tar emot på studs  utanför sitt bokningsschema, bara för att hunden har så ont att enda altenativet är avlivning.Undersöker halvliggande på golvet under och bakom hunden för att slippa stressa honom ännu mera med upplyftning på bord. Ser bister ut. Smärtlindring på stället, en liten förpackning med påfyllning att ta med hem och ett långverkande plåster med något som liknar morfin klistrat på ryggen.
Han sov nio timmar i sträck. När han började gny framåt morronen fick han sin påfyllning och somnade om.
Han sover just nu, han har mycket att ta igen.

Vi får se hur det här går, för det är inte över. Kan vi inte hjälpa Colliebusen så att huden kan läka ihop och han ha det drägligt under tiden, så måste han få slippa ifrån. Håll tummarna för honom!
Han har varit så beundransvärd. Så tapper och så förtroendefull.


Bodil Carlsson