The long and winding road

Så här någon vecka efter årsmötet börjar vissa insikter komma. Till exempel insikten om att det nya vandringspris som delades ut, "Rolex minne" - Till den uppfödare med en kull som har högst medel på MH gällande nyfikenhet/orädsla - kanske är viktigare än vad jag först insåg. (Högt medel = små rädslereaktioner).
Att collies har problem med rädslor, det vet alla. Fråga vem som helst på stan så får du höra ord som: nervös, rädd, ängslig. Det är ingen skröna, ingen myt, inte ens förtal. Det finns en sanning bakom dessa ord. En sanning som är obekväm för vissa, en utmaning för andra.

Frågan är var rädslorna kommer ifrån?
När blev collien rädd? När slutade rasen vara intressant för försvarsmakten på grund av bristande mental stabilitet? Vad var det som hände, när hände det och varför?
Ofta framhålls det att första Lassiefilmen gav upphov till ett collieavlande utan dess like. Alla ville ha en egen Lassie - orädd, lojal och alldeles, alldeles underbar. Uppfödarna skrattade hela vägen till banken (?) och collievalpar spreds som sandkorn i en ökenstorm.
Men var kom rädslorna ifrån?

En vallande/vaktande hund anses vara ursprunget för denna ras. Förvisso uppblandad med troligen både Borzoi och Irländsk Setter, men ändå en robust gårdshund i grunden. En sådan hund kan inte vägra gå i vare sig lervälling eller på isgata. Den kan inte banga för att grannen skjuter kaniner i skogen nästgårds eller att dagens tvätt fladdrar våldsamt i snålblåsten. En sådan hund måste stå över händelser som dessa. Men någonstans på en lång och vindlande väg har det successivt kommit in gener som bidragit till de problem med rädslor rasen bevisligen har idag.

Så inlägget blir en fråga: Vad hände, när och varför?
Och samtidigt ett stort tack till dem som instiftade detta vandringspris. Rolex lever vidare. Han bor i alla sanna collievänners hjärtan, om än inte känd mer än till namnet.

Johan Nilsson