VINDFLÖJLARNA
Collievänner har haft både praktiska och etiska problem med illustrationerna till inläggen om de verkliga versionerna av rasens påstått oföränderliga standard.
Hur gör man? Bra bilder finns och skulle kunna läggas ut utan att hund, uppfödare eller ägare namnges. Men antingen har någon skaffat sig rättigheter till dem och kräver betalt – för foton som togs för etthundra år sedan! - eller så är bildkvaliteten sådan att önskade detaljförstoringar skulle bli konstiga. Alternativet är att lägga länkar till foton – vilket ju innebär, att hund och uppfödare namnges.
Vi har inget intresse av att peka ut enskilda. Varken hundar eller människor. Vi tycker inte att den eller denna hunden är ”ful”. Vi tycker att aveln till följd av tävlingsinriktad exteriör fokusering stuvar om utseendet på en älskad hundras efter rådande modenycker till den grad att det skadar både hundarna och folks intresse för att bli collieägare. Dilemmat blir att hitta exempel utan att såra någon. Kort sagt, läsarna ombedes ha överseende med att illustrationerna inte alltid blir vad vi hade önskat.
Tills vidare presenterar vi den här lösningen. Netive HaAyit Collies har en flik,
Collie Silhouettes, som beskriver händelseförloppet så tydligt man kan önska.
Det finns dörrprydnader och vindflöjlar i collieskepnad, som alla vet. Hemsidans ägare fick en i present och blev nyfiken.
En vän började göra svarta siluetter av vinnande collies genom årtiondena med hjälp av sitt grafikprogram. Som ni ser – och som hemsidan säger – har hundarna ändrat sig en hel del med tiden.
Varenda en av de vinnande hundarna sågs givetvis som en typisk representant för en och samma standard.
Det är svårt att förklara. Utan att fundera lite på begreppet vindflöjlar, alltså.
Bodil Carlsson
måndag 29 mars 2010
lördag 27 mars 2010
DET RASTYPISKA
Kära läsare!
Om ni, som vi, står med minst ett ben utanför den riktigt inbitna hundvärlden undrar ni säkert vad det är som pågår.
Collievänner tror att det kan ses så här:
Vi har återkommande kommentarer från två personer – kvinnan som kallar sig Petter och en Taina, som säger att hon föder upp en annan ras än vår.
Vi är tacksamma mot både Petter och Taina för deras kommentarer. De illustrerar så fint något som varit snudd på rastypiska hunduppfödardrag i den gamla exklusiva renrasvärlden.
Den ena talar om för oss vad vi får lov att prata om.
Och den andra talar om vem som får lov att prata.
Petter, du går inte hem här. Det är inte så, att ett samtal om rasens standard skall handla om att dina kompisar i collieuppfödarvärlden föder upp problemfria hundar och att andra uppfödare, som du ogillar väldigt och identifierar så där lite lagom, kan skyllas för en massa rammel. Det är inte du som bestämmer vad som är rastypiskt och det är inte du som bestämmer vad det ska talas om. Konkurrensbegränsande skitsnack finns det gott om utrymme för på andra bloggar. Håll dig där.
Taina – du som ofta ”glömmer att vi bara är vanliga valpköpare” här på Collievänner...
Du glömmer en sak till. Vi vet att det är domarens ”fria skön” som delar ut priset. Vi vet att det har varit uppfödarnas ”fria skön” som väljer avelsdjuren, väldigt länge och med – om du ursäktar att vi tycker det – tyvärr rätt blandat resultat. Det som har hänt med de gamla brittiska vallhundsraserna är inte alla så särskilt tacksamma över.
Minns du att det är valpköparnas ”fria skön” som bestämmer OM vi köper valp? Och VAR vi köper valp? Hör du oss bättre om vi pratar med plånboken än om vi pratar så här?
Jag vet inte hur man ska uttrycka sig för att få en del att höra. Kanske så här?
DEN TRADITION NI SITTER I TAPPAR SNABBT I TROVÄRDIGHET.
MEDAN NI PRATAR OM ÖRONANSÄTTNING EXPLODERAR BLANDRASAVELN I ANSIKTET PÅ ER OCH RUNTOM I VÄRLDEN GÖR FOLK FÖRSÖK ATT OMSTARTA SIN RAS.
SKK SER VAD SOM HÅLLER PÅ ATT HÄNDA. FOLK PÅ GATAN GÖR DET. HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT NI INTE SER DET?
Fortsättning följer, gott folk. Först kommer standarden, där vi har lite problem med illustrationer, och sedan en jättenyhet!
Vi kommer att presentera den förstfödda valpen från uppfödar/ägarkooperativet Collie Community:
C C Back to Basics!
So hang on, we´ll be back!
Bodil Carlsson
Om ni, som vi, står med minst ett ben utanför den riktigt inbitna hundvärlden undrar ni säkert vad det är som pågår.
Collievänner tror att det kan ses så här:
Vi har återkommande kommentarer från två personer – kvinnan som kallar sig Petter och en Taina, som säger att hon föder upp en annan ras än vår.
Vi är tacksamma mot både Petter och Taina för deras kommentarer. De illustrerar så fint något som varit snudd på rastypiska hunduppfödardrag i den gamla exklusiva renrasvärlden.
Den ena talar om för oss vad vi får lov att prata om.
Och den andra talar om vem som får lov att prata.
Petter, du går inte hem här. Det är inte så, att ett samtal om rasens standard skall handla om att dina kompisar i collieuppfödarvärlden föder upp problemfria hundar och att andra uppfödare, som du ogillar väldigt och identifierar så där lite lagom, kan skyllas för en massa rammel. Det är inte du som bestämmer vad som är rastypiskt och det är inte du som bestämmer vad det ska talas om. Konkurrensbegränsande skitsnack finns det gott om utrymme för på andra bloggar. Håll dig där.
Taina – du som ofta ”glömmer att vi bara är vanliga valpköpare” här på Collievänner...
Du glömmer en sak till. Vi vet att det är domarens ”fria skön” som delar ut priset. Vi vet att det har varit uppfödarnas ”fria skön” som väljer avelsdjuren, väldigt länge och med – om du ursäktar att vi tycker det – tyvärr rätt blandat resultat. Det som har hänt med de gamla brittiska vallhundsraserna är inte alla så särskilt tacksamma över.
Minns du att det är valpköparnas ”fria skön” som bestämmer OM vi köper valp? Och VAR vi köper valp? Hör du oss bättre om vi pratar med plånboken än om vi pratar så här?
Jag vet inte hur man ska uttrycka sig för att få en del att höra. Kanske så här?
DEN TRADITION NI SITTER I TAPPAR SNABBT I TROVÄRDIGHET.
MEDAN NI PRATAR OM ÖRONANSÄTTNING EXPLODERAR BLANDRASAVELN I ANSIKTET PÅ ER OCH RUNTOM I VÄRLDEN GÖR FOLK FÖRSÖK ATT OMSTARTA SIN RAS.
SKK SER VAD SOM HÅLLER PÅ ATT HÄNDA. FOLK PÅ GATAN GÖR DET. HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT NI INTE SER DET?
Fortsättning följer, gott folk. Först kommer standarden, där vi har lite problem med illustrationer, och sedan en jättenyhet!
Vi kommer att presentera den förstfödda valpen från uppfödar/ägarkooperativet Collie Community:
C C Back to Basics!
So hang on, we´ll be back!
Bodil Carlsson
fredag 26 mars 2010
SVARTE PETTER...?
På gången och på pannan känns människan igen, skrev redan Esaias Tegnér. Petter, byt anonymsignatur bäst du vill! Ditt språk och ditt ämnesval är lika omisskännligt som din tajming.
Så här jobbar du på Collieforum: så fort en diskussion börjar om något som du, eller dina vänner, inte vill att det ska pratas om, så dyker du upp som gumman ur lådan med samma gamla påståenden.
1)En hund som hålls som sällskap klarar allting. Det bevisar dina hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
2)En hund som vinner på en utställning klarar allting. Det bevisar dina vänners hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
3)Du råkar känna till en viss hund som
a)gjorde bort sig på en viss utställning – säger du
b)var komplett ohanterlig för ägaren – säger du
c) borde ha filmats/fotats/anmälts – säger du – och som har MASSOR med problem, förstår man. För att inte tala om de problem han ska skapa för de missledda stackare som köper hans valpar. Ujuj!
d)förutsätts vara allmänt bekant och självklart korad, vilket bara bevisar hur oändamålsenligt, poänglöst, missvisande, förkastligt och skadligt för rasendet är med MH. Säger du, alltså.
OK, point taken. Du försöker än en gång vrida fokus från en allmän diskussion till just det personinriktade krypskytte, som är din bästa gren.Men Petter, numret börjar kännas gammalt. Så om du har någon annan talang, är det kanske dags att damma av den.
Nu är det alltså en diskussion om rasens standard som du agerar störningssändare i. Cut the crap, för den diskussionen fortsätter.
Hur kommer det sig den verkliga rasstandarden har förändrats så, om texten är helig, oföränderlig och står över allt annat?
Hur skulle rasens standard ha sett ut, om vi collieägare hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
Så här jobbar du på Collieforum: så fort en diskussion börjar om något som du, eller dina vänner, inte vill att det ska pratas om, så dyker du upp som gumman ur lådan med samma gamla påståenden.
1)En hund som hålls som sällskap klarar allting. Det bevisar dina hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
2)En hund som vinner på en utställning klarar allting. Det bevisar dina vänners hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
3)Du råkar känna till en viss hund som
a)gjorde bort sig på en viss utställning – säger du
b)var komplett ohanterlig för ägaren – säger du
c) borde ha filmats/fotats/anmälts – säger du – och som har MASSOR med problem, förstår man. För att inte tala om de problem han ska skapa för de missledda stackare som köper hans valpar. Ujuj!
d)förutsätts vara allmänt bekant och självklart korad, vilket bara bevisar hur oändamålsenligt, poänglöst, missvisande, förkastligt och skadligt för rasendet är med MH. Säger du, alltså.
OK, point taken. Du försöker än en gång vrida fokus från en allmän diskussion till just det personinriktade krypskytte, som är din bästa gren.Men Petter, numret börjar kännas gammalt. Så om du har någon annan talang, är det kanske dags att damma av den.
Nu är det alltså en diskussion om rasens standard som du agerar störningssändare i. Cut the crap, för den diskussionen fortsätter.
Hur kommer det sig den verkliga rasstandarden har förändrats så, om texten är helig, oföränderlig och står över allt annat?
Hur skulle rasens standard ha sett ut, om vi collieägare hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
tisdag 23 mars 2010
CRUFT´S
Johan, du har missat en sak.
Det finns ingen standard. Om du någonsin har tvivlat – se fotona från Cruft´s 2010!
(OBS att länken går till Facebook och endast medlemmar där kan se den)
Om hundarna som vinner där hör till samma ras som hundarna som vann för 40 år sedan, så existerar ingen standard.
Det som finns är för tillfället rådande tolkningar. Och vem gör tolkningarna?
En gång för längesedan sammanträdde ett gäng förmögna män från trakten runt en stor engelsk industristad. De hade adopterat de snyggaste av hundarna från det gamla Skottland och var beslutna att göra något bättre av dem. De skulle designa en ras.
De skrev ner en rad ord, som skulle beskriva hur den hunden skulle se ut. Och sedan satte de igång med att tävla om att få fram den.
En rasstandard är inte en beskrivning av en hundras. En rasstandard är ett tävlingspass. Standarden innehåller en radda ord - ”vacker”, ”sund”, ”välvinklad” och ”riklig” - med godtyckligt innehåll. Därmed skapades utrymmet för att konkurrera om vem som bäst fyller det godtyckliga innehållet.
En sådan standard skapar en plattform för uttolkarna. Rasstandarden och domarna behöver varandra som prästerskapet behöver Bibeln för att ha något att predika och som Bibeln behöver präster för att bli predikad och det som började som en högprofilhobby för små grupper av folk med tid och mycket pengar har blivit navet i en estetisk storindustri. Den producerar certifierad skönhet från många små konsthantverkare i genetik.
En märklig sak i den här branschen är att tillverkarna själva certifierar produkten. En av de två som dömde collies på Cruft´s i år har själv fött upp ena föräldern till tre av de vinnande hundarna och den kennelns affärer går förmodligen inte back på kuppen, men det är inte det som är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är att här har ni förklaringen till den snabba förändringen i hundrasernas utseende.
En mycket liten grupp människor föder upp och lånar och säljer och köper hundar av varandra och reser runt till prestigeutställningarna. Deras hundar är släkt med varandra, de känner varandra väl och de ställer ut för varandra. I praktiken dömer de fram varandras hundar och för att få efterfrågan på varan hänvisar de till certen - QUALITY DESIGN!
Så här har det gått till inom ras efter ras de senaste femtio åren – minst – och det ena jag inte begriper är hur folk har gått på det så länge.
Det andra jag inte fattar är hur raserna har överlevt.
Så låt oss titta lite närmare på det!
Hur skulle colliens rasstandard ha sett ut, om collieägarna hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
Det finns ingen standard. Om du någonsin har tvivlat – se fotona från Cruft´s 2010!
(OBS att länken går till Facebook och endast medlemmar där kan se den)
Om hundarna som vinner där hör till samma ras som hundarna som vann för 40 år sedan, så existerar ingen standard.
Det som finns är för tillfället rådande tolkningar. Och vem gör tolkningarna?
En gång för längesedan sammanträdde ett gäng förmögna män från trakten runt en stor engelsk industristad. De hade adopterat de snyggaste av hundarna från det gamla Skottland och var beslutna att göra något bättre av dem. De skulle designa en ras.
De skrev ner en rad ord, som skulle beskriva hur den hunden skulle se ut. Och sedan satte de igång med att tävla om att få fram den.
En rasstandard är inte en beskrivning av en hundras. En rasstandard är ett tävlingspass. Standarden innehåller en radda ord - ”vacker”, ”sund”, ”välvinklad” och ”riklig” - med godtyckligt innehåll. Därmed skapades utrymmet för att konkurrera om vem som bäst fyller det godtyckliga innehållet.
En sådan standard skapar en plattform för uttolkarna. Rasstandarden och domarna behöver varandra som prästerskapet behöver Bibeln för att ha något att predika och som Bibeln behöver präster för att bli predikad och det som började som en högprofilhobby för små grupper av folk med tid och mycket pengar har blivit navet i en estetisk storindustri. Den producerar certifierad skönhet från många små konsthantverkare i genetik.
En märklig sak i den här branschen är att tillverkarna själva certifierar produkten. En av de två som dömde collies på Cruft´s i år har själv fött upp ena föräldern till tre av de vinnande hundarna och den kennelns affärer går förmodligen inte back på kuppen, men det är inte det som är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är att här har ni förklaringen till den snabba förändringen i hundrasernas utseende.
En mycket liten grupp människor föder upp och lånar och säljer och köper hundar av varandra och reser runt till prestigeutställningarna. Deras hundar är släkt med varandra, de känner varandra väl och de ställer ut för varandra. I praktiken dömer de fram varandras hundar och för att få efterfrågan på varan hänvisar de till certen - QUALITY DESIGN!
Så här har det gått till inom ras efter ras de senaste femtio åren – minst – och det ena jag inte begriper är hur folk har gått på det så länge.
Det andra jag inte fattar är hur raserna har överlevt.
Så låt oss titta lite närmare på det!
Hur skulle colliens rasstandard ha sett ut, om collieägarna hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
fredag 19 mars 2010
Den där rasstandarden
Bläddrade igenom delar av mitt fotoarkiv idag och hittade denna bild:
En bild på vår ena hund som gärna leker med pinnar och, för all del, även bollar, gummiankor och diverse andra leksaker av olika modeller. Det känns bra att ha, inte bara en utan två, collies som gillar det. Som har lusten att kampa lite med oss, lusten att hämta saker när vi kastar iväg dem, lusten att samarbeta med oss.
Colliedebatten handlar ofta om utseende. Kanske för att det står en krympande, men högljudd och utseendefixerad, falang ivrigt fäktande med en uråldrig rasstandard i näven. En rasstandard som beskriver hundens utseende in i minsta detalj men som säger ytterst lite om hundens mentalitet.
Jag, som collieägare, är inte direkt intresserad av denna rasstandard. Däremot är jag intresserad av en Collie som vill leka och jobba tillsammans med mig.
Hundar är definitivt inget man formger som en byggnad eller en möbel, de är varelser. Det pulserar blod i deras ådror likväl som i våra, deras hjärtan klappar precis som våra.
Det vore kanske på tiden att skriva en ny rasstandard nu. För jag lovar er att Collien idag har påfallande olikheter utseendemässigt med den Collie som stod modell för den rasstandard som en del försvarar och förfäktar så envist... Inte för att de hundar de föder upp ser ut som dåtidens champions, utan kanske mest för att de omhuldar ett tidsdokument från rasens ursprungsland. Eller kanske för att de vill känna att de kan formge den "ultimata" Collien. Eller av någon annan anledning. Jag vet inte hur de tänker, vill nog inte veta det heller...
Jag skulle vilja se en rasstandard där hundens egenskaper och mentalitet var betydligt viktigare än pälsmängd, vinklar och tippet på öron.
För hundarnas skull, för det är väl för deras skull uppfödare finns?
Johan Nilsson
En bild på vår ena hund som gärna leker med pinnar och, för all del, även bollar, gummiankor och diverse andra leksaker av olika modeller. Det känns bra att ha, inte bara en utan två, collies som gillar det. Som har lusten att kampa lite med oss, lusten att hämta saker när vi kastar iväg dem, lusten att samarbeta med oss.
Colliedebatten handlar ofta om utseende. Kanske för att det står en krympande, men högljudd och utseendefixerad, falang ivrigt fäktande med en uråldrig rasstandard i näven. En rasstandard som beskriver hundens utseende in i minsta detalj men som säger ytterst lite om hundens mentalitet.
Jag, som collieägare, är inte direkt intresserad av denna rasstandard. Däremot är jag intresserad av en Collie som vill leka och jobba tillsammans med mig.
Hundar är definitivt inget man formger som en byggnad eller en möbel, de är varelser. Det pulserar blod i deras ådror likväl som i våra, deras hjärtan klappar precis som våra.
Det vore kanske på tiden att skriva en ny rasstandard nu. För jag lovar er att Collien idag har påfallande olikheter utseendemässigt med den Collie som stod modell för den rasstandard som en del försvarar och förfäktar så envist... Inte för att de hundar de föder upp ser ut som dåtidens champions, utan kanske mest för att de omhuldar ett tidsdokument från rasens ursprungsland. Eller kanske för att de vill känna att de kan formge den "ultimata" Collien. Eller av någon annan anledning. Jag vet inte hur de tänker, vill nog inte veta det heller...
Jag skulle vilja se en rasstandard där hundens egenskaper och mentalitet var betydligt viktigare än pälsmängd, vinklar och tippet på öron.
För hundarnas skull, för det är väl för deras skull uppfödare finns?
Johan Nilsson
tisdag 16 mars 2010
LEDIGA DAGAR PÅ LANDET
Vi skottar. Den här dagen också. Litet takröj plus framgrävning av det som en gång var ett hundsäkert fårstängsel runt tomten står på dagordningen.
Katten leder och övervakar arbetet.
Här går han upp i talarstolen för att elda de tjänande massorna till nya tag. Eller möjligen för att predika om att ifall vi stupar av utmattning, så kommer belöning i himmelen.
En liten, liten klick av hans mest stinkande favoritkäk är utlovat. Pie in the sky...
Hundarna, förnuftiga varelser, leker tafatt i glädjen över att djup lössnö blev solbakad tjock skare som håller att springa på.
Visst – det är precis därför vi måste gräva fram stängslet.
Bodil Carlsson
Katten leder och övervakar arbetet.
Här går han upp i talarstolen för att elda de tjänande massorna till nya tag. Eller möjligen för att predika om att ifall vi stupar av utmattning, så kommer belöning i himmelen.
En liten, liten klick av hans mest stinkande favoritkäk är utlovat. Pie in the sky...
Hundarna, förnuftiga varelser, leker tafatt i glädjen över att djup lössnö blev solbakad tjock skare som håller att springa på.
Visst – det är precis därför vi måste gräva fram stängslet.
Bodil Carlsson
måndag 15 mars 2010
The long and winding road
Så här någon vecka efter årsmötet börjar vissa insikter komma. Till exempel insikten om att det nya vandringspris som delades ut, "Rolex minne" - Till den uppfödare med en kull som har högst medel på MH gällande nyfikenhet/orädsla - kanske är viktigare än vad jag först insåg. (Högt medel = små rädslereaktioner).
Att collies har problem med rädslor, det vet alla. Fråga vem som helst på stan så får du höra ord som: nervös, rädd, ängslig. Det är ingen skröna, ingen myt, inte ens förtal. Det finns en sanning bakom dessa ord. En sanning som är obekväm för vissa, en utmaning för andra.
Frågan är var rädslorna kommer ifrån?
När blev collien rädd? När slutade rasen vara intressant för försvarsmakten på grund av bristande mental stabilitet? Vad var det som hände, när hände det och varför?
Ofta framhålls det att första Lassiefilmen gav upphov till ett collieavlande utan dess like. Alla ville ha en egen Lassie - orädd, lojal och alldeles, alldeles underbar. Uppfödarna skrattade hela vägen till banken (?) och collievalpar spreds som sandkorn i en ökenstorm.
Men var kom rädslorna ifrån?
En vallande/vaktande hund anses vara ursprunget för denna ras. Förvisso uppblandad med troligen både Borzoi och Irländsk Setter, men ändå en robust gårdshund i grunden. En sådan hund kan inte vägra gå i vare sig lervälling eller på isgata. Den kan inte banga för att grannen skjuter kaniner i skogen nästgårds eller att dagens tvätt fladdrar våldsamt i snålblåsten. En sådan hund måste stå över händelser som dessa. Men någonstans på en lång och vindlande väg har det successivt kommit in gener som bidragit till de problem med rädslor rasen bevisligen har idag.
Så inlägget blir en fråga: Vad hände, när och varför?
Och samtidigt ett stort tack till dem som instiftade detta vandringspris. Rolex lever vidare. Han bor i alla sanna collievänners hjärtan, om än inte känd mer än till namnet.
Johan Nilsson
Att collies har problem med rädslor, det vet alla. Fråga vem som helst på stan så får du höra ord som: nervös, rädd, ängslig. Det är ingen skröna, ingen myt, inte ens förtal. Det finns en sanning bakom dessa ord. En sanning som är obekväm för vissa, en utmaning för andra.
Frågan är var rädslorna kommer ifrån?
När blev collien rädd? När slutade rasen vara intressant för försvarsmakten på grund av bristande mental stabilitet? Vad var det som hände, när hände det och varför?
Ofta framhålls det att första Lassiefilmen gav upphov till ett collieavlande utan dess like. Alla ville ha en egen Lassie - orädd, lojal och alldeles, alldeles underbar. Uppfödarna skrattade hela vägen till banken (?) och collievalpar spreds som sandkorn i en ökenstorm.
Men var kom rädslorna ifrån?
En vallande/vaktande hund anses vara ursprunget för denna ras. Förvisso uppblandad med troligen både Borzoi och Irländsk Setter, men ändå en robust gårdshund i grunden. En sådan hund kan inte vägra gå i vare sig lervälling eller på isgata. Den kan inte banga för att grannen skjuter kaniner i skogen nästgårds eller att dagens tvätt fladdrar våldsamt i snålblåsten. En sådan hund måste stå över händelser som dessa. Men någonstans på en lång och vindlande väg har det successivt kommit in gener som bidragit till de problem med rädslor rasen bevisligen har idag.
Så inlägget blir en fråga: Vad hände, när och varför?
Och samtidigt ett stort tack till dem som instiftade detta vandringspris. Rolex lever vidare. Han bor i alla sanna collievänners hjärtan, om än inte känd mer än till namnet.
Johan Nilsson
fredag 12 mars 2010
KRYSS I RÄTT RUTA?
Ibland känns hundvärlden som titeln på en gammal bergmanfilm – Viskningar och rop. Antingen vrålar man. Eller så tisslar man och sprider rykten. Finns ingen stor vana vid normalt röstläge. Känns det som ibland. Det finns stunder, då man föredrar snöskottning framför hundfolk.
Efter tips går jag in och läser kommentarer på en annan blogg. Jaha, back again? En livfullt skildrad pappskalle, som drogar ner alla sina inavlade hundar med vanebildande preparat för människor och gör dem – hundarna, om ni hänger med – till missbrukare i unga år. Tja, det syftar väl på undertecknad. Familjen läser över min axel och skrattar. Det blir lite kul mitt i toktänket.
Grannen, som kommer in och får höra, tappar hakan. Skakar på huvudet. Då är det inte lika roligt längre. Jag läser vidare och tar del av skakande berättelse om en riktigt omoralisk typ, som bevars vill bli utställningsdomare – pinnhålet närmast under Gud! - och hur hemskt detta är, för visst bör en person med så storslagna ambitioner åtminstone ha ”rena lakan” i bagaget i stället för skum ”handel och vandel”?
Herregud! Ännu en gammal bankrånare som sent i livet vill byta karriär?
Den hunddrogande individen kan i stort sett bara vara jag, men eftersom det hänvisas till någon som nyligen har skrivit på sin blogg att hon matar hundar med ”Anafranil” finns det trots allt ett litet utrymme att smita undan på. Den anonyma skribenten KAN ju ha avsett någon helt annan. Det KAN, teoretiskt, finnas någon, som ger hundar receptbelagd människomedicin och är dum nog att blogga om det. Det kan man i alla fall påstå. Om nu saken skulle tas upp någonstans, exempelvis av mig, exempelvis av den anledningen att det är ett lagbrott att ge djur mediciner avsedda för människor och att jag kanske ogillar att beskyllas för lagbrott som relaterar till mitt yrke.
Det blir värre att komma undan med den omoraliska domarkandidaten, för man har nog ett ansvar för vad man publicerar på sin bloggsida. Det där kan bara handla om en enda människa, för i en kommentar lämnas en hänvisning som bara kan syfta på en person i taget. Funderar man lite, så kan man lätt ta fram namnet på den individen. Till och med en oinvigd person som jag fixade den saken, när jag testade. Det behövdes ett telefonsamtal.
Det är ordföranden i en av bloggaren inte uppskattad men ofta omnämnd rasklubb, som förtalas. Bloggaren, som skriver under eget namn, kör sin favoritteknik och hummar och antyder och förfasar sig och pratar om ”rena lakan”. Så där lite allmänt, ni vet. Sedan kliver hon tillbaka och låter sin anonyma kommentator peka ut offret. Förmodligen tror de att de är på den säkra sidan då.
Vad gör man åt saken? Rycker man på axlarna och tänker att det fattar väl varenda normalvettig person hur mycket sanning som finns i dravlet?
Eller tänker man på grannens tappade haka och minns att hundintresserade människor sitter och läser och tror att så här går det till. Så här håller folk på i renrasvärlden. Drogar hundar och myglar till sig utställningspriser och skär skalpen av varandra med viskningar. Särskilt tror man kanske att det kan vara sant, när en av SKK:s tidning anlitad journalist ger offentlighet åt viskningen.
Vad ska vi göra för att få slut på det här?
1) Strunt i eländet! Så här har dom alltid hållit på, dom kan inte bättre och det är inget att bry sig om... Svarar du, så blir du bara en grälsjuk kärring till i högen.
2) Svara de anonyma att beträffande det påstådda domarfifflet bör de vända sig till någon SKK-instans, ex vis juridiska avdelningen, och för de arma drogade hundarnas räkning kontakta kennelkonsulenterna, djurskyddet och (om man är grundlig av sig) HSAN i nu nämnd ordning. Erbjuda adress och tfn-nr till resp instans samt hjälp med grammatik och stavning.
3) Skicka den här texten till SKK:s vd och fråga när och var SKK:s Disciplinnämnd hade tänkt börja titta på medlemmars internetförtal av andra medlemmar.
Vad säger ni, läsare? Om man tycker att samma sak gäller för oss som för alla andra – att man kan damma på varandra i diskussioner så att morrhåren ryker, man kan höja rösten i en principdiskussion, man kan tycka både det ena och det andra om varandra, men MAN KOMMER INGENSTANS MED LÖGNER OCH PERSONFÖRTAL – vilken ruta är rätt?
Var sätter vi krysset?
Bodil Carlsson
Efter tips går jag in och läser kommentarer på en annan blogg. Jaha, back again? En livfullt skildrad pappskalle, som drogar ner alla sina inavlade hundar med vanebildande preparat för människor och gör dem – hundarna, om ni hänger med – till missbrukare i unga år. Tja, det syftar väl på undertecknad. Familjen läser över min axel och skrattar. Det blir lite kul mitt i toktänket.
Grannen, som kommer in och får höra, tappar hakan. Skakar på huvudet. Då är det inte lika roligt längre. Jag läser vidare och tar del av skakande berättelse om en riktigt omoralisk typ, som bevars vill bli utställningsdomare – pinnhålet närmast under Gud! - och hur hemskt detta är, för visst bör en person med så storslagna ambitioner åtminstone ha ”rena lakan” i bagaget i stället för skum ”handel och vandel”?
Herregud! Ännu en gammal bankrånare som sent i livet vill byta karriär?
Den hunddrogande individen kan i stort sett bara vara jag, men eftersom det hänvisas till någon som nyligen har skrivit på sin blogg att hon matar hundar med ”Anafranil” finns det trots allt ett litet utrymme att smita undan på. Den anonyma skribenten KAN ju ha avsett någon helt annan. Det KAN, teoretiskt, finnas någon, som ger hundar receptbelagd människomedicin och är dum nog att blogga om det. Det kan man i alla fall påstå. Om nu saken skulle tas upp någonstans, exempelvis av mig, exempelvis av den anledningen att det är ett lagbrott att ge djur mediciner avsedda för människor och att jag kanske ogillar att beskyllas för lagbrott som relaterar till mitt yrke.
Det blir värre att komma undan med den omoraliska domarkandidaten, för man har nog ett ansvar för vad man publicerar på sin bloggsida. Det där kan bara handla om en enda människa, för i en kommentar lämnas en hänvisning som bara kan syfta på en person i taget. Funderar man lite, så kan man lätt ta fram namnet på den individen. Till och med en oinvigd person som jag fixade den saken, när jag testade. Det behövdes ett telefonsamtal.
Det är ordföranden i en av bloggaren inte uppskattad men ofta omnämnd rasklubb, som förtalas. Bloggaren, som skriver under eget namn, kör sin favoritteknik och hummar och antyder och förfasar sig och pratar om ”rena lakan”. Så där lite allmänt, ni vet. Sedan kliver hon tillbaka och låter sin anonyma kommentator peka ut offret. Förmodligen tror de att de är på den säkra sidan då.
Vad gör man åt saken? Rycker man på axlarna och tänker att det fattar väl varenda normalvettig person hur mycket sanning som finns i dravlet?
Eller tänker man på grannens tappade haka och minns att hundintresserade människor sitter och läser och tror att så här går det till. Så här håller folk på i renrasvärlden. Drogar hundar och myglar till sig utställningspriser och skär skalpen av varandra med viskningar. Särskilt tror man kanske att det kan vara sant, när en av SKK:s tidning anlitad journalist ger offentlighet åt viskningen.
Vad ska vi göra för att få slut på det här?
1) Strunt i eländet! Så här har dom alltid hållit på, dom kan inte bättre och det är inget att bry sig om... Svarar du, så blir du bara en grälsjuk kärring till i högen.
2) Svara de anonyma att beträffande det påstådda domarfifflet bör de vända sig till någon SKK-instans, ex vis juridiska avdelningen, och för de arma drogade hundarnas räkning kontakta kennelkonsulenterna, djurskyddet och (om man är grundlig av sig) HSAN i nu nämnd ordning. Erbjuda adress och tfn-nr till resp instans samt hjälp med grammatik och stavning.
3) Skicka den här texten till SKK:s vd och fråga när och var SKK:s Disciplinnämnd hade tänkt börja titta på medlemmars internetförtal av andra medlemmar.
Vad säger ni, läsare? Om man tycker att samma sak gäller för oss som för alla andra – att man kan damma på varandra i diskussioner så att morrhåren ryker, man kan höja rösten i en principdiskussion, man kan tycka både det ena och det andra om varandra, men MAN KOMMER INGENSTANS MED LÖGNER OCH PERSONFÖRTAL – vilken ruta är rätt?
Var sätter vi krysset?
Bodil Carlsson
tisdag 9 mars 2010
VI HANN!
Nä, inte till årsmötet, tyvärr. Men vi hann en del annat innan vårflodens ankomst!
Raskt folk med skyddsutrustning skottade av de värst hotade taken åt oss. Rask kille med lastare rensade sedan den värst hotade delen av gårdsplan från de nedskottade massorna plus det som redan låg där, ett meterhögt hårdpackat elände påminnande om vit betong.
Resten har vi gjort själva för hand. Det tog en stund. Hundarna har fått acceptera kortare promenader. Hästarna har inte blivit ryktade alla kvällar. Katten har tänkt efter och kommit fram till att vi förmodligen flyttade all denna snö för att solstrimman, som han abonnerar på, skulle kunna ta sig in genom fönstret och värma hans älsklingsställe på kökssoffan. Men där misstar han sig, för sanningen är att vi var rädda att han skulle kunna bli blöt om tassarna, om vi fick in en decimeter smältvatten i köket!
Själva har vi sovit väldigt gott på nätterna.
Och gissa? Det var vackrare innan vi började....
...men det känns lättare om hjärtat nu!
Bodil Carlsson
Raskt folk med skyddsutrustning skottade av de värst hotade taken åt oss. Rask kille med lastare rensade sedan den värst hotade delen av gårdsplan från de nedskottade massorna plus det som redan låg där, ett meterhögt hårdpackat elände påminnande om vit betong.
Resten har vi gjort själva för hand. Det tog en stund. Hundarna har fått acceptera kortare promenader. Hästarna har inte blivit ryktade alla kvällar. Katten har tänkt efter och kommit fram till att vi förmodligen flyttade all denna snö för att solstrimman, som han abonnerar på, skulle kunna ta sig in genom fönstret och värma hans älsklingsställe på kökssoffan. Men där misstar han sig, för sanningen är att vi var rädda att han skulle kunna bli blöt om tassarna, om vi fick in en decimeter smältvatten i köket!
Själva har vi sovit väldigt gott på nätterna.
Och gissa? Det var vackrare innan vi började....
...men det känns lättare om hjärtat nu!
Bodil Carlsson
söndag 7 mars 2010
Gästskribentens årsmöte
(Detta skrevs i går – är nu hemkommen efter en fin helg utanför Timrå.)
Sitter i komfortabel stuga på Bergeforsens camping tillsammans med mina tre fyrfota polare – en collieflicka och två västgötaspetsditon.
Dagen (och hela helgen) har bjudit på fantastiskt väder – blå himmel, torr kyla, knarrande snö och sol, sol, sol.
SCK:s årsmöte var en lugn, trevlig och innehållsrik tillställning. Minns jag rätt upptogs röstlängden av 69 medlemmar.
Årsmötesordförande var Tomas Knuutila – skötte förhandlingarna med den äran. Tomas är verkligt duktig när det gäller föreningsteknik.(vi satt i SBK:s Sthlms-distrikts styrelse ett antal år – han var en klippa redan då – det blev ett glatt återseende).
Valen genomfördes enligt valberedningens förslag, ekonomi och budget vållade inga diskussioner.
Jag var imponerad över alla priser och plaketter som delades ut – så många duktiga och vackra collies!
Det pris som jag är säker på att alla berördes mest av, var det vandrinsgpris som en liten kille klev fram och presenterade tillsammans med sin mamma.
Du berättar så bra om detta vandringspris Johan!
Jag kan säga att det var inte bara jag som grät....
I år gick priset till kennel Gemdales, för en kull som föddes 2007- stort grattis - nästa år går det till någon kull som föddes 2008.
Väldigt intressant var också att höra om det möte som skedde i torsdags – möte med SCK, SKK och SBK – där man behandlade frågan om de ökade rädslorna inom collierasen, något som både SKK och SBK tar på största allvar – diger dokumentation talar sitt eget språk.
Ett pilotprojekt skall startas för att försöka vända upp skutan innan den kantrar totalt.
Efter att Tomas lämnat över klubban till omvalda ordföranden Margaretha Carlsson, tackade hon för förnyat förtroende,Tomas och bisittare Birgitta (förlåt, har glömt efternamnet) tackades för väl utfört uppdrag, förhandlingarna avslutades och mötesdeltagarna kunde vandra iväg till andra delen av salen och inta kaffe och supergoda smörgåsar.
Det var väldigt trevligt att sitta där, träffa colliefolk som man redan känner, men också få möjlighet att prata med collieägare som man aldrig sett tidigare!
På plats fanns även försäljning av diverse träningsattiraljer samt tröjor med collietryck.
Vid ytterligare ett bord fanns en massa fina grejor med colliemotiv, vackra ljus, ”pins”, kylskåpsmagneter, dörrskyltar, toalettskyltar m m - alla vackert målade och i behagliga färger – man ville ha alltihop….
Några av mötesdeltagarna stannade på Bergeforsens camping till söndag morgon –
bl a jag.
Vill nu bara önska SCK:s styrelse och alla övriga funktionärer ute i lokalområdena lycka till under resten av 2010 – ni gör ett kanonjobb!
Britta Hammarström
Sitter i komfortabel stuga på Bergeforsens camping tillsammans med mina tre fyrfota polare – en collieflicka och två västgötaspetsditon.
Dagen (och hela helgen) har bjudit på fantastiskt väder – blå himmel, torr kyla, knarrande snö och sol, sol, sol.
SCK:s årsmöte var en lugn, trevlig och innehållsrik tillställning. Minns jag rätt upptogs röstlängden av 69 medlemmar.
Årsmötesordförande var Tomas Knuutila – skötte förhandlingarna med den äran. Tomas är verkligt duktig när det gäller föreningsteknik.(vi satt i SBK:s Sthlms-distrikts styrelse ett antal år – han var en klippa redan då – det blev ett glatt återseende).
Valen genomfördes enligt valberedningens förslag, ekonomi och budget vållade inga diskussioner.
Jag var imponerad över alla priser och plaketter som delades ut – så många duktiga och vackra collies!
Det pris som jag är säker på att alla berördes mest av, var det vandrinsgpris som en liten kille klev fram och presenterade tillsammans med sin mamma.
Du berättar så bra om detta vandringspris Johan!
Jag kan säga att det var inte bara jag som grät....
I år gick priset till kennel Gemdales, för en kull som föddes 2007- stort grattis - nästa år går det till någon kull som föddes 2008.
Väldigt intressant var också att höra om det möte som skedde i torsdags – möte med SCK, SKK och SBK – där man behandlade frågan om de ökade rädslorna inom collierasen, något som både SKK och SBK tar på största allvar – diger dokumentation talar sitt eget språk.
Ett pilotprojekt skall startas för att försöka vända upp skutan innan den kantrar totalt.
Efter att Tomas lämnat över klubban till omvalda ordföranden Margaretha Carlsson, tackade hon för förnyat förtroende,Tomas och bisittare Birgitta (förlåt, har glömt efternamnet) tackades för väl utfört uppdrag, förhandlingarna avslutades och mötesdeltagarna kunde vandra iväg till andra delen av salen och inta kaffe och supergoda smörgåsar.
Det var väldigt trevligt att sitta där, träffa colliefolk som man redan känner, men också få möjlighet att prata med collieägare som man aldrig sett tidigare!
På plats fanns även försäljning av diverse träningsattiraljer samt tröjor med collietryck.
Vid ytterligare ett bord fanns en massa fina grejor med colliemotiv, vackra ljus, ”pins”, kylskåpsmagneter, dörrskyltar, toalettskyltar m m - alla vackert målade och i behagliga färger – man ville ha alltihop….
Några av mötesdeltagarna stannade på Bergeforsens camping till söndag morgon –
bl a jag.
Vill nu bara önska SCK:s styrelse och alla övriga funktionärer ute i lokalområdena lycka till under resten av 2010 – ni gör ett kanonjobb!
Britta Hammarström
lördag 6 mars 2010
Ett årsmöte till avklarat
Med fjolårets möte i hyfsat färskt minne fanns farhågan inför årets möte om ännu en långbänk. Men se, det slapp vi! Det hela löpte lugnt och odramatiskt och de 69 röstberättigade som var närvarande avlade sina röster i varje fråga.
Ett nytt vandringspris delades ut till den MH-testade kull där hundarna visat minst kvarstående rädsla vid aktuella moment. Motiveringen för priset lästes upp av en lillhusse som berättade om den collie de hade - men bara i två och ett halvt år. Den collie som älskade sin familj, och vars familj älskade den, men var så rädd för att gå över golvet för att kunna vara med dem och därför förblev stående på en matta i hallen, klagande och oerhört olycklig. Ingen ska behöva uppleva det med sin hund och därför instiftades priset.
Detta pris ser åtminstone jag som mycket betydelsefullt och viktigt. Vi vill alla ha en collie som fungerar i vardagen, som inte är så rädd att den inte kan leva ett värdigt hundliv tillsammans med sin flock.
Heder åt er som instiftade detta pris!
Och heder åt lillhusse som klev fram inför alla och berättade sanningen om sin hund!
Det känns skönt att vi ännu ett år har en styrelse som så aktivt arbetar för colliens välmående, både fysiskt och psykiskt.
Ha ett gott och fruktbart år, styrelsen!
Johan Nilsson
Ett nytt vandringspris delades ut till den MH-testade kull där hundarna visat minst kvarstående rädsla vid aktuella moment. Motiveringen för priset lästes upp av en lillhusse som berättade om den collie de hade - men bara i två och ett halvt år. Den collie som älskade sin familj, och vars familj älskade den, men var så rädd för att gå över golvet för att kunna vara med dem och därför förblev stående på en matta i hallen, klagande och oerhört olycklig. Ingen ska behöva uppleva det med sin hund och därför instiftades priset.
Detta pris ser åtminstone jag som mycket betydelsefullt och viktigt. Vi vill alla ha en collie som fungerar i vardagen, som inte är så rädd att den inte kan leva ett värdigt hundliv tillsammans med sin flock.
Heder åt er som instiftade detta pris!
Och heder åt lillhusse som klev fram inför alla och berättade sanningen om sin hund!
Det känns skönt att vi ännu ett år har en styrelse som så aktivt arbetar för colliens välmående, både fysiskt och psykiskt.
Ha ett gott och fruktbart år, styrelsen!
Johan Nilsson
onsdag 3 mars 2010
DET FÖRFLUTNAS FÅTÖLJ
När Dog World berättade om engelska KC:s nya databas med hälsouppgifter och parningsrekommendationer, blev det förstås en del kommentarer på webbsidan.
Några av den sort man har lärt sig förvänta:
Detta är världens undergång! Vilket attentat mot oss uppfödare! Hela tjusningen med vår sport har ju varit att vi har kunnat avla på vem och vad vi har haft lust med och följa våra egna önskemål!
Margaret Carter, kvinnan som födde upp och ställde ut upp Cavalier King Charles i trettio år och som bidragit mycket till allmänhetens kännedom om den rasens två vanliga och farliga sjukdomar, svarar kort och enkelt:
Margaret Carter är en person som man får stor respekt för. Hon talar sanning om sin ras och om sin uppfödning. Hon har fått ta mycket stryk för det, men ger sig inte. Hon får hinkvis med de vanliga, arroganta replikerna över sig, men återkommer med sakliga svar utan att tappa humöret. Det kan vara så, att hon älskar sin hundras mer än hon älskar sig själv och sin position – kort sagt, är en hedervärd människa.
Och så kan det för all del vara så, att hon har förstått en sak som den ylande rösten på webbsidan och hans meningsfränder i England och här hemma inte har fattat alls.
Ingen kan välja att sitta kvar i det förflutnas fåtölj.
I hundvärlden som överallt annars gäller att den som inte är beredd att ta till sig nya kunskaper och metoder är dömd att bli förbisprungen och förpassad till glömskan. Det kan man leva med, när det handlar om en del av traditionerna inom renrasaveln. Risken är bara att de rena hundraserna följer med på kuppen. Folk väljer hellre blandras.
Margaret Carter är en modig människa. Lyckligtvis är hon inte den enda av sitt slag! Inom varje ras finns hedervärda uppfödare. De inbillar sig inte att en hundras är deras privata revir. De ser inte en rasklubb som ett ständigt slagfält för olika kuppförsök och maktkamper. De accepterar diskussion om rasernas förtjänster och problem. De kör inte renrasuppfödningens anseende i botten med att babbla på om hur en rosett i syntetiskt siden är det enda beviset på att en hund är genetiskt frisk och stabil och bra och överlägsen och fulländad på alla sätt och vis. De ser inte veterinärer och genetiker som fiender. De respektabla uppfödarna vill ta fram friska, fungerande hundar idag och de vill att den ras de tycker om ska finnas kvar i morgon.
TÄNK OM DE SLÅR SIG IHOP!!!
Bodil Carlsson
Några av den sort man har lärt sig förvänta:
Detta är världens undergång! Vilket attentat mot oss uppfödare! Hela tjusningen med vår sport har ju varit att vi har kunnat avla på vem och vad vi har haft lust med och följa våra egna önskemål!
Margaret Carter, kvinnan som födde upp och ställde ut upp Cavalier King Charles i trettio år och som bidragit mycket till allmänhetens kännedom om den rasens två vanliga och farliga sjukdomar, svarar kort och enkelt:
Ni gjorde som ni ville väldigt länge.
Hundarna fick ta konsekvenserna och hundägarna fick betala
veterinärräkningarna. Det brukar ni glömma att berätta.
Margaret Carter är en person som man får stor respekt för. Hon talar sanning om sin ras och om sin uppfödning. Hon har fått ta mycket stryk för det, men ger sig inte. Hon får hinkvis med de vanliga, arroganta replikerna över sig, men återkommer med sakliga svar utan att tappa humöret. Det kan vara så, att hon älskar sin hundras mer än hon älskar sig själv och sin position – kort sagt, är en hedervärd människa.
Och så kan det för all del vara så, att hon har förstått en sak som den ylande rösten på webbsidan och hans meningsfränder i England och här hemma inte har fattat alls.
Ingen kan välja att sitta kvar i det förflutnas fåtölj.
I hundvärlden som överallt annars gäller att den som inte är beredd att ta till sig nya kunskaper och metoder är dömd att bli förbisprungen och förpassad till glömskan. Det kan man leva med, när det handlar om en del av traditionerna inom renrasaveln. Risken är bara att de rena hundraserna följer med på kuppen. Folk väljer hellre blandras.
Margaret Carter är en modig människa. Lyckligtvis är hon inte den enda av sitt slag! Inom varje ras finns hedervärda uppfödare. De inbillar sig inte att en hundras är deras privata revir. De ser inte en rasklubb som ett ständigt slagfält för olika kuppförsök och maktkamper. De accepterar diskussion om rasernas förtjänster och problem. De kör inte renrasuppfödningens anseende i botten med att babbla på om hur en rosett i syntetiskt siden är det enda beviset på att en hund är genetiskt frisk och stabil och bra och överlägsen och fulländad på alla sätt och vis. De ser inte veterinärer och genetiker som fiender. De respektabla uppfödarna vill ta fram friska, fungerande hundar idag och de vill att den ras de tycker om ska finnas kvar i morgon.
TÄNK OM DE SLÅR SIG IHOP!!!
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)