PROVOKATIONEN - del fyra: en klassisk historia

Den här riktigt kalla, blåsiga dagen med skarpt solsken är återigen en tolfte utan kortison. Vi har haft två kortisonfria tolvdagarsperioder de senaste fyra veckorna, eller två kortisondagar under en månad: 15 mg totalt på 29 dagar. Inte sedan vi började behandlingen i november 2015 har det varit så lite kortison!

Vi firar med att mörda sängkvalster. Det jobbet tar tid. Och medan det pågår skall jag berätta en historia, som sedd i ljuset av en del veterinärmedicinska rapporter kanske inte är ovanlig, utan tvärtom följer ett mönster.

Vi flyttade i december 2014 från en liten gård på landet till ett bostadsområde i utkanten av en stad. På landet bodde vi i ett hundraårigt trähus med självdrag av den sorten som förslog för att få hundpälsarna att vifta, när det blåste storm ute. Vad som rymdes i de breda golvspringorna av hödamm, trädamm, pollen, jordsmulor, torkade jordbakterier, förtorkade rester av allt som finns på ett stallgolv, katthår och mushår och spindelben och annat kan man bara gissa; jag tror att bara Vår Herre hade koll på det. Hunden föddes på hösten 2013 och kom dit som åttaveckorsvalp. Hon levde sitt första år med en annan hund och en katt dels inne i huset med självdrag, dels ute på gårdsplan, ute i hagarna med allt pollen och alla sorters djurspillning, varav något del konsumerades och annan trampades i. Hon drack ur bäckarna i marker där vildsvin och betesdjur också drack. Många dagar var hundarna utomhus åtta timmar eller mera. In gick man för att äta och sova.

Nå, vi flyttade. Till ett centraluppvärmt hus av betong, på betongplatta, med mekanisk ventilation. Första veckan rann ögon och näsa av den torra, varma luften. Sedan stängde vi av hälften av värmeelementen och fick det drägligare. Vi vädrade: fönster och dörrar öppna. Det fina svarta dammlagret på de prydliga vita fönsterblecken utomhus hittades snart på de vita fönsterbrädena inomhus. Självklart: den mekaniska ventilationen låter luften passera genom ett filter på vägen in. Det finns inga filter som rensar luften i en vidöppen dörr. Vi får in stadsdamm. Vi kunde ju inte stänga av asfaltsvägarna och bilarna, som cirkulerade på dem och spred partiklarna från vägbeläggningen och avgasrören och däcken. Vi kunde inte stänga av värmekraftverket vars höga skorsten lyser som en fyr mot natthimlen någon dryg kilometer bort. Här finns inga golvspringor; men vad som ingår i det fina svarta dammet kan man gissa sig till.

Vi kunde förstås inte vara utomhus på samma sätt. Folk gick förbi på de smala gångarna mellan husen och hundarna talade om det, skällde, för det var ju deras jobb.

De vande sig med tiden vid att förbiströvande människor var orelaterade. De vande sig vid att det fanns gott om barn, som gärna ville hälsa på dem, och många många småhundar, som inte alls ville hälsa utan tvärtom mest var förskräckta eller arga, men de hade onekligen behållning av en del av allt det nya. Vi vandrade. Vi åkte buss. Hundarna lärde sig mycket nytt.

Någon gång under våren 2015 började det märkas, att den unga hunden ofta var trött i slutet av upptäcktsfärderna. Hon ville inte riktigt vara med. Hon ville gå hem. Det här var i anslutning till hennes vårlöp och jag minns att jag tänkte, att det kanske var litet för mycket för henne trots allt– så många hundar, så många obekanta hunddofter, så mång andra revirmarkeringar överallt, det blev kanske lite stressigt?

Hon varvade upp på ett sätt som hon inte hade gjort tidigare. Cyklister som kom svepande förbi bakifrån, en bil som svischade förbi – hon gick igång och hade svårt att släppa. Hängde i kopplet och skällde gällt.

Under sommaren och hösten började hon ulka. Sedan – i anslutning till höstlöpet – kom kräkningarna. Och det var så, efter veterinärbesök och medicineringsförsök mot irriterad mage, som hon kom till sin gastroskopi och bilden var mycket tydlig: kraftig djupgående inflammation i magsäcken.

Jag stirrade på gastroskopisvaret. Med ens blev det lätt att förstå både varför hon hade varit hängig och varför hon hade verkat stressad ibland. Hon hade inte bara mått illa. Hon hade haft ont.

Ni vet redan hur det gick: allergifoder och en högdos kortison. Hunden vände som en hand och blev sig själv igen, men... Ingen kan leva sitt liv på en högdos kortison, för det kommer att bli ett kortare liv och rätt snart ett inte särskilt bra liv. I ett och ett halvt år har hunden alltså haft ett allergifoder, som höll henne bättre men inte bra, och en evinnerlig radda låga kortisondoser, som hindrade henne från att bli ännu sämre., men som satte ned kondition och muskulatur och fördröjde nybildningen av horn på trampdynorna. Och så mot slutet av sommaren 2017, när det drog ihop sig till löp, började hon dessutom klia. Hon kliade i öronen, på kindrna, på buken, mellan trampdynorna och i området runt urinrör,slidöppning och ändtarm. Hon kliade sig på mornarna.

Byte till Anallargenic. Hunden blev väldigt mycket bättre. Provokation bekräftar diagnosen födoämnesallergi. Magbesvären försvann. Men det gjorde inte klådan. Hon kliar sig fortfarande nästan varenda morron. Och de gånger då hon har hunnit kapa åt sig en benbit eller något annat otillåtet utomhus och kräks och mår dåligt och kliar igen – då tar en enstaka kortisongiva bort magsymptomen. Men det påverkar inte klådan lika mycket.

Så: det som just nu ser mest sannolikt ut är, att under den långa, långa tid som hundens immunförsvar har sysslat med att försvara henne mot något som det förr uppfattade som mat och nu ser som farliga artfrämmande proteiner, så har det till sist lärt sig att reagera på något annat också. Luftburna allergener. Mycket lik atopisk allergi hos människa. Och precis som hos oss mycket vanligare under de senaste decennierna.

Det som är ett bekymmer hos människor drar till sig forskning på hund. Det kommer rapporter. Och medan de misshandlade sängkvalstren ute i solen och kylan förhoppningsvis lämnar jordelivet, eller åtminstone bestämmer sig för att skjuta upp sin familjebildning, så läser jag på.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN - del tre

 Den 1 september kom jag ut från en veterinärklinik med en ny säck foder på axeln, åkte hem och bytte till det nya rakt av, från ett mål till nästa. Förhoppningarna var dämpade, som det blir när något har hållit på länge – i mer än ett och ett halvt år hade hunden fått det första specialfodret och sin varannandagsgiva prednisolon. Det gick som man kunde förvänta sig att en långtidsbehandling med kortison skulle göra: ökad vikt, men mindre muskel. Sämre ork och uthållighet. Alla försök att glesa ut kortisonet hade lett till att ulkandet och kräkningarna kom tillbaka; hunden mådde inte bra, hon blev trött av långpromenader. Under sensommaren 2017 började hon dessutom klia sig. Hon slickade sig på magen, där huden var rödflammig; hon slickade och tuggade mellan trampdynorna, där huden också lyste illrosa. Hon började gnugga öronen mot golvet för att det kliade i hörselgången.

Det värsta var ändå själva trampdynorna: vi bor inte längre på en plats, där man kan välja bort asfalt. Alla vägar härifrån är asfaltvägar.

Asfalten slet bort hornlagret och kortisonet gjorde att det inte återbildades. Till sist försökte hunden undvika att gå där hon visste att det skulle göra ont. Gick vi längs parkeringsplatsen, höll hon sig på den målade vita linjen som markerar bilplatserna. Gick vi inne i stan, valde hon de släta cementplattorna. Veterinären tittade på trampdynorna. Hon skakade på huvudet och och såg dyster ut: ”Vi får hoppas att det blir en mild vinter.”

Ja, vem vill gå på asfalt som håller minus tjugo utan skyddande skor?

De första tolv dagarna på det nya fodret gick förbi utan en kräkning och med mindre klåda. Jag trodde inte riktigt mina ögon, men det var sant. Huden på magen bleknade. Slickandet avtog. Någonting inne i hunden var lugnare... och någonting på utsidan, i leklust och vakenhet, hade blivit mera alert. Sedan kom alltså, alldeles för snart, den oplanerade provokationen med en reptilsnabb tvååring som regnade godsaker över en lika snabb hund. Grisprotein, nötprotein, nötfett i form av smör, gluten, mjölkprotein och därtill allt som kan tänkas ingå i en stor klick vaniljfyllning plus valda delar av en schwartswaldstårta!

Han hade kungligt roligt, lillkillen, och hunden hade inga invändningar heller; men matte borde kanske ha haft förstånd på att inte avvika från köksbordet, för redan samma kväll hördes ljudet av frenetiskt tuggande på tassar och nästa morgon var kräkningarna tillbaka i full styrka. Samma trötta, håglösa hund vankade efter i kopplet resten av den dagen. Och dagen därpå. Och nästa.

Det tog faktiskt drygt två veckor, innan hon var okej igen. Sens moral: väck inte upp ett taggat immunförsvar i onödan, för det tar tid, innan det somnar om. Det behövdes kortison igen – högre dos, men mera sällan – och långsamt blev allt bättre. Den 2 oktober var den första av vad som skulle bli de första elva kortisonfria dagarna på mycket, mycket länge. Glad, pigg hund igen, trampdynor som börjar svartna. Och vad händer? På kvällen den 12 oktober hittar hunden ett ben i gräset längs en asfaltgång.

Nästa morgon kräks hon och tuggar på tassarna. Asfalt är inte det enda vi har gott om här. Grillentusiaster har vi också. Massor.

Överhuvudtaget är stadsbor bra på att strö saker omkring sig och låta någon annan ta hand om det. Traktens alla skator och kråkor ställer gärna upp. Benbitar, en kvarts kebab med eller utan stanniol, en halv kokt med vidhängande bröd, kvarlevorna av en ostmacka – allt finns på mycket oväntade ställen och att hitta de ställena är just vad hundars luktsinne är tänkt för. Dystert överväger jag ibland att skaffa en specialgjord munkorg, som lämnar nosen fri, men förhindrar gapet att öppnas; sedan tänker jag, att folk skulle ta henne för Hannibal Lecter och bli rädda. Och vad skulle hennes hundkompisar tro?

På morronen den 13 oktober är det alltså dags för 7,5 mg prednisolon igen. Den dagen är hunden därmed i gott skick: magsymptomen försvinner på kortison. Klådan ger inte med sig lika lätt. De följande dagarna är hon kräkningsfri; kliar, men piggnar på sig. På eftermiddagen den 17 oktober är det dags igen. Då försvinner en motbjudande svart bit – regnblöt rå blodpudding, i bästa fall – in i hundgapet från sitt gömställe under en av alla de välansade häckarna. Nästa morgon kräks hon. Dags för 7,5 mg prednisolon igen och de tre följande dagarna är det spridda ulkanden och klåda som gäller. Som sagt, väck inte det immunförsvar som sover - särskilt inte gång på gång och tätt inpå. Det tar desto längre tid på sig för att somna om.

Låter det dystert? Inte alls. Jag lärde mig en viktig sak. Magsäcksinflammationen och kräkningarna är en födoämnesallergi, där provokationerna kan inträffa när och var som helst, om jag inte ser upp. De kommer att inträffa, oavsett hur mycket jag försöker undvika dem. Klådan kanske inte enbart är födoämnesallergi. Troligen är detta en atopi också. Det finns numera något annat, som immunförsvaret har lärt sig att gå igång på... och den ena reaktionen håller igång den andra.

Men nu är kortisonfrihet det nya normala. Så här ser bokslutet ut idag:

FÖRE FODERBYTE: PREDNISOLON 75 mg PÅ FYRA VECKOR – ALLTID.

EFTER FODERBYTE: PREDNISOLON 32,5 MG PÅ FYRA VECKOR EFTER PROVOKATION

Hunden springer längre och fortare på de dagliga konditionsrundorna på vår lilla fotbollsplan. Hon blir inte andfådd lika fort – och när hon blir det, hämtar hon sig snabbare och ber om en ny omgång spring efter kastboll. Muskulaturen i bog och lår börjar fylla ut.

Så här ser trampdynorna ut nu.

Och så här ser hunden själv ut, när vi är ute på en lång vandring till klubben och hon pustar efter lösspring i högt tempo.

Fast det bästa syns inte på något foto. Det bästa är när hon går före i kopplet efter en tvåtimmarsvandring, när hon hoppar upp i soffan och vänder sig på rygg för att bli kelad efteråt. Det bästa är när hon sträcker på sig och grymtar av välbehag.

Det bästa är att det börjar vara bra att vara den som bor inne i den kroppen igen.

Inte alla dagar – men många.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN - Del två

Kräkningar var inledningen. Ett rött öga emellanåt. Tuggandet på tassen. Och så kortison, först mycket och sedan ner till lågdos. Lågdosen var tillräcklig för att hålla det mesta av symptomen borta, men hunden blev inte frisk. Hon blev liksom inte sig själv igen. Och även om kortisondosen var låg, så låg att veterinären kanske tvivlade på att den egentligen gjorde någon skillnad, så märktes ju vad som hände när den på försök togs bort: snart var alltsammans tillbaka igen. Alltså gjorde den skillnad. Den påverkade immunsystemet. Och det som påverkar immunsystemet måste vi tänka oss påverkar resten av kroppen också. Viktuppgång, förhöjt sockerläge, ökad risk för infektioner. Sämre ork. Tunnare hud som läker långsamt. Det är vad kronisk kortisonbehandling gör med oss.
Man tittar på sin sansade, kloka, glada unghund och man vill inte se fortsättningen.

Fram och tillbaka grubblade jag. Vad var det egentligen som hände här? Var det något annat än en födoämnesallergi? Kunde det vara en autoimmun sjukdom? Människor har en, som slutar med att deras ödelagda magsäcksslemhinna inte kan ta upp vitamin B12. Kan hundar ha det? Kunde det vara ett parasitangrepp? Om det finns runt 300 människor i Sverige just nu som har eller misstänks ha en allergi mot rött kött efter bett av brun fästing – kan inte ett antal hundar ha samma sak? Om hundens magsäck såg så inflammerad ut ut som den gjorde, vilken anledningen än var, kunde hon verkligen tillverka den faktor som gör det möjligt för kroppen att ta upp vitamin B12 ur maten – eller behövde hon tillägg? Kunde detta vara Crohns sjukdom hos hund?

Det mesta gick bort som förklaring. Nej, det kunde inte vara röttköttallergi – den enda djurgrupp som kan råka ut för det är vi och våra närmasta primatsläktingar. Alla andra har själva just sådant rött kött som den bruna fästingen gör människor allergiska mot. Nej, det skulle inte bli aktuellt med vitamin B12 – hundar, men inte människor, har förmågan att producera molekylen som tar upp det vitaminet inte bara i magsäcken, utan även i bukspottskörteln. Och vilken parasit skulle slå sig ner i hundens magtarmkanal och leva där så länge i godan ro, skyddad av immundämpande kortison, utan att göra henne till en avmagrad krake med glanslös päls? Och varför var i så fall inte biopsierna från magsäcken fulla av eosinofila vita blodkroppar, specialstyrkorna mot just parasiter? Crohns sjukdom, eller någon annan variant av inflammatorisk magtarmsjukdom – var det troligt utan en enda diarré? Utan ett enda sår i magslemhinnan? Och vad orsakade klådan som hade tillstött? Huden på buken rodnade, hunden gick ner på golvet för att gnugga sina öron, och det var ilsket rött mellan trampdynorna.
Fram och tillbaka. Men hela tiden: om detta är en autoimmun sjukdom, då är kortison nödvändigt, men inte specialfoder. Om det är en immunreaktion på något utifrån, något som tillförs i maten, då är specialfoder nödvändigt, men kortison borde inte behövas.
Här stod jag med både och plus en hund som inte blev frisk. Fem milligram prednisolon varannan dag är 75 mg på en månad. Varje månad. Varje år som hunden lever.

Väckarklockan ringde till sist, när hunden började linka. Hon undvek grovt grus och sprucken asfalt. Hon grinade illa på skogsstigarna med torra tallkottar och vassa barr. Hon gick som jag skulle göra, om jag var barfota. Det berodde på att hon faktiskt var barfota: hornlagret på trampdynorna var nästan borta. Ömtålig rosa hud lyste bjärt igenom. Slutet på hundens vandring genom livet började anas, för ingen hund mår bättre än sina tassar – särskilt inte den, som inte är gjord för soffan.
Det fanns inte mycket att förlora på att pröva något annat. Ny säck med ett ännu mera hydrolyserat foder, kokt på sönderkapat hönsfjäderprotein, införskaffades omgående. Tvärt byte från det gamla till det nya. Kortisondosen gick ner till en högre dos med längre mellanrum: mellan 45 och 52 mg prednisolon på en månad.

Och hunden blev bättre. Mycket bättre! Ömfotad fortfarande, men så mycket gladare. Någon vecka senare hälsade vi på barnbarn, där minstingen precis har gjort upptäckten att hundar faktiskt både äter och gillar mat, även sådan som han inte gillar själv. Smörgåsbitar med skinka och ost flög genom luften och den lycksaliga hunden högg som en elitgymnastisk haj efter varenda nådegåva från barnstolen... och avslutade med att ta sig upp på diskbänken och sluka världens största vaniljbulle.
På kvällen var tasstuggandet tillbaka i full styrka och nästa morron var kräkningarna igång igen, hunden mådde allmänt dåligt och saken var klar. Ingenting annat än en ordentlig födoämnesallergi skulle bete sig på samma sätt, så de alternativdiagnostiska grubblerierna fick ett tvärt slut.
Och efter detta långa tvekande och undrande, så kändes det faktiskt rätt bra.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN- Del ett

Igår fattade SKK:s Avelskommitté sitt beslut om eventuellt registreringförbud för colliekullar med förväntat MI under 100 för nyfikenhet och oräddhet. Vilket beslutet blev, vet vi inte. Inte ens de närmast sörjande får den vetskapen förrän protokollet är utskrivet och justerat. Själv är jag förstås nyfiken på om SKK var orädda nog för att fatta det enda vettiga beslutet. Omöjligt är det inte, för saker förändras: i England har en av överhusets lorder, tillika miljöminister, hällt skopor av ovett över celebriteter som visar upp sig med sina extremkortnosade hundar. Man ska inte hålla sig med deformerade djur, sa lorden. Som rent av antydde att detta var en sak som självaste regeringen skulle vilja lägga sig i. Andningshandikappade lustigheter är inte vad hundar skall vara. Gulliga nervvrak är inte heller vad de ska vara, så låt oss hoppas att Avelskommittén följer lordens exempel och lägger sig i. Men i väntan på besked, låt er underhållas av detta.

Häromdagen provocerade min tvåårige dotterson min hund rätt ordentligt och resultatet blev inte vackert. Det borde jag väl inte vara glad för?

Men det är just vad jag är. Glad och nöjd. Den unge mannen har, som det ser ut nu, befriat mig från ett långt grubbel och kanske rentav på sikt befriat hunden från ett bekymmer.

Födoämnesallergi hos hund har blivit en vanlig diagnos, som åtgärdas med säckar av dyrt veterinärt specialfoder. En misstänksam själ funderar. Varför så vanligt? En enda gång för längesen hade jag en hund, som började må dåligt periodvis. Han kräktes, han hade diarréer och han gick ner i vikt tills revbenen stod som staketspjälor under pälsen. Inte begrep jag något och inte visste veterinären vad det kunde vara för fel. Tioöringen ramlade ner den dagen då det slog mig, att hunden fick problem varenda gång vi tränade för tävling och att belöningsgodiset var det enda han åt som innehöll fisk. Byte till fiskfritt foder gav frisk hund. Han behövde bara gödas upp lite... Så det var en lättlöst gåta, som skapade en mystradition hemma. I tjugofem år ingick det i familjetraditionen att samtliga hundar bjöds på några skivor hushållsost till frukost och några skivor till sen kvällsmat. I tur och ordning efter ålder och rang har de fått sin 28-procentiga hushållsost och tackat med lyft tass för godbiten.

Annars har jag haft friska hundar. Svårt skotträdda har några av dem varit – rasens förbannelse, som nu kanske äntligen kan börja åtgärdas om SKK fattar rätt beslut - men fysiskt friska fram tills ålderdomens krämpor tog dem. Inte har det lagts ner mycket tid på att fundera över diagnoser här.

Men för två år sen var det dags.

Min kärnfriska, kavata ungtik kräktes. Först bara ibland, sedan allt oftare och till sist varenda morgon. Att bli väckt vid femsnåret av en smaskande, dreglande, stressad hund som ska på dörrn och ut i ett huj är ingen höjdare, inte ens om alternativet är ett sovrum som stinker magsaft. Inte att ha en hund som frenetiskt äter gräs på varenda promenad heller. I tur och ordning prövades det vanliga – först mat mycket, mycket sent och mycket, mycket tidigt; sedan Andapsin, som lägger sig som ett skyddande gelé runt magsäcken och skapar en barriär mot sur magsaft; sedan Losec, som stänger av bildningen av magsyra i stort sett helt. Inget gjorde minsta skillnad. På misstanke – veterinärens misstanke – om stressutlöst beteende prövades Nozinan till natten. Det gjorde skillnad på så sätt, att kräkningarna började någon timma senare, annars var det likadant. Hunden började tugga och slicka på höger framtass tass, alltid samma tass. Till sist var hon verkligen stressad också. Allt som brukade dra igång henne, saker som cyklister som forsade förbi i grupp och inbjöd till vallning, eller bilar som kom axande bakifrån, drog igång henne på tok för mycket; men orken att springa avtog. Hunden blev trött. Hon vankade efter mig som en orkeslös medelålders krake och livet var inte roligt längre.

På stora djursjukhuset blev hunden gastroskoperad och de femton biopsierna från slemhinnan i magsäck och tunntarm visade kraftig, djupgående inflammation. Vita blodkroppar av olika sorter svärmade därinne. Mordiska T-lymfocyter belägrade slemhinnan. B-lymfocyterna, immunförsvarets ammunitionsfabriker, ställde upp i klungor för att hjälpa till. Det fanns bara inte jättemånga eosinofiler, specialisterna på parasitangrepp. Inte heller fanns det sårbildning. Eller någon slemhinnebild som vid autoimmun gastrit hos oss. Veterinären sa: ”Hon är födoämnesallergisk!” och vi åkte hem med en säck Hypoallergenic och ett recept på prednisolon.

Första tidens prednisolondos var hög och effekten var som den brukar vara: i klassen för mirakel och välsignelser. På knappt två dygn var alla symptom försvunna. Kräkningarna och rapningarna, grästuggandet och tasstuggandet – alltsammans borta! Man kunde titta på hunden och känna att det fanns ett lugn därinne. Man kunde dra igång henne i lek och se henne njuta av att öka farten och springa igen. Inom en vecka var hon samma hund som förr. Livet var kul igen.

Bortsett från kortisonbiverkningarna, förstås. De tog lite längre tid på sig, men de kom.Törst, stora kissmängder, viktuppgång och dålig kondis. Kortison i högdos är ett trolleri, men som alla andra trollerier kostar det. På lång sikt kostar det hälsan.

Alltså åkte kortisondosen ner, medan allergifodret stod kvar som enda diet. Och det har gått sådär. I ett och ett halvt år har det bara gått sådär. Och varför? Om detta var en födoämnesallergi och inget annat, varför räckte inte det hydrolyserade specialfodret? Varför måste det till kortison också?

Bodil Carlsson

I väntan på det verkliga livet

I slutet av April krockade våra hundar hemma på tomten. Det var inte första gången utan snarare 867:e gången eller något liknande som det hände. Men just denna gång gick det illa. Väldigt illa. Hanen var precis på väg att svänga runt, tiken på väg mot honom och DÅ – just då landade hennes framben på hans ena bakben som var mitt i en vändning.

Till veterinären följande dag och röntgen visade att ett litet benfragment i hanens hasled lossnat.
Vidare ner till Sundsvall för operation, ingen veterinär i Umeå opererar dylika skador, steloperation visade det sig bli och tre till fyra månaders korta koppelpromenader väntade för hanens del. Tre till fyra månader innebar att hela sommaren var förlorad för hans del. Och för vår del också. Flera månader framöver skulle vi avstå från vår dagliga morgonrunda runt sjön, som gav hundarna dryga sju kilometers fritt spring i skogen. Det är liksom inte samma sak när en hund saknas, så tiken får kortare rundor men fler. Hon har nästan slutat springa, nu när hon är ensam. Går lugnt och stilla bredvid husse eller matte, ganska ointresserad av hopp och lek om det inte dyker upp en fet skogsfågel att jaga en stund. Varför? För hanen är inte där.
Man kan inte med ord förklara för en hund när sådana saker händer. Hon förstår inte varför han inte längre är med och han förstår inte varför han inte får gå med.

Nu är det drygt tre och en halv månad sedan operationen. Täta besök hos lokal veterinär för röntgen samt punktmarkering av hanen i hemmet och på de korta promenaderna: Inte hoppa, inte gå i trappor, inte göra plötsliga rörelser. Det frestar på. Både för hund och ägare. Det kan kanske liknas vid passning av småbarn som just börjat gå. Inte lämna ur synhåll en endaste sekund. För just den sekunden utan uppsikt kan vara förödande.

Självklart har vi missat… Missat att stänga för kompostgallren framför soffan, som han alltid fått ligga i, och plötsligt ligger han så nöjd i sin soffa. Missat att han precis gick fyra trappsteg upp till ytterdörren medan någon av oss stod nedanför i andra tankar. Missat att dämpa honom när matte eller husse kommer hem från jobbet, osv. Man är inte mer än människa fast man vid sådana här tillfällen skulle önska att man var Gud, om hen nu finns.

Just nu väntar vi på en ny röntgen i veckan som kommer. Förhoppningsvis har bildandet av ny benmassa på allvar kommit igång, förhoppningsvis kan vår femåring snart få bli hund igen: Springa lös i skogen, leka med sin tik och bara få vara den glada hund han var innan skadan, samt slippa de förhatliga korta koppelpromenader som varit hans vardag i snart fyra månader. Förhoppningsvis.
Om allt går bra så kan det verkliga livet snart börja.

Johan Nilsson

DET RÄCKER NU!

När man har varit borta några dagar utan nyheter på en annan plats kan det kännas lite knepigt att vara tillbaka igen. Man har badat själen i färgerna och ljudet och dofterna från den platsens verklighet – sensommargrönskan runt bleknande vetefält, åskljuset över en lövskogssiluett, den ständiga sötaktiga lukten av ensilage, hundmöten, allt småprat – allt vanligt vänligt småprat! - och så kommer man hem till en annan verklighet. Nyhetsflödet är tillbaka. USA:s president hotar en annan maktberusad galning med kärnvapenförintelse och lovar i förbifarten samma sak åt tjugofem miljoner civila, som följer med på köpet: art of the deal. En före detta finansminister tappar huvudet och byxorna på en skärgårdsfest. Vi vet nu vad han säger, när han har tagit ett helrör för mycket, men inget om vad han säger till de stora finansföretag som snabbt anställde honom efter hans avgång. En okänd person utger sig för att vara medlem i styrelsen för en rasklubb i ett telefonsamtal till en intet ont anande hundägare, vars hundar blir grundligt utskällda, och italienska collieägare larmas om att i Sverige vill man göra om collien till en kamphund.
Man undrar: vilken verklighet är verklig? Vilken är ett vridet skämt?

Jag sorterar gamla papper och hittar något som hade blivit bortglömt. En sjutton år gammal, detaljerad redogörelse för två svårt skotträdda hundar och ett behandlingsförsök med Clomicalm. Det fungerade utmärkt. Medicineringen räddade några års bra liv åt hundarna. Clomicalm är samma sak som den väl beprövade gamla människomedicinen klomipramin, som brukar ges vid ångestdiagnoser.
Vet ni vad man kallar ett tillstånd, som inte förbättras av träning, utan tvärtom förvärras – men som botas med medicinering?
Sjukdom.

Det där var mina hundar. De är borta sedan många år, men efter dem har familjen haft ytterligare två hundar med skotträdsla. Tillgivna, vänliga hundar med livsglädje – som blev stela statyer eller skakande tandklapprare, om det sköts eller smällde i närheten. En hund som fick bäras ut på nyårsdagen för att kissa efter arton timmar i sitt gömställe. En som efter varje älgjakt var flyktberedd i veckor, spänd inför nästa skott. Man kan tycka, att vi hade otur: fyra collies av åtta skotträdda. Men vår familj är så långt ifrån unik i att uppleva detta, att det är mera sant att säga så här.

Den enda otur vi hade var att förälska oss i de goda sidorna hos en ras, där rädsla så länge har fått vara så utbredd – för att så många uppfödare har valt att strunta i den och låtit hundarna ta smällen.

Det räcker nu.

SKK:s regler tillåter inte avel på anlag som medför lidande för djuret eller dess avkommor. Det är tillräcklig grund för att bifalla rasklubbens begäran om registreringsförbud för valpkullar med MI under 100, under rasens genomsnitt idag, när det gäller nyfikenhet och oräddhet. Man får välja vilka avelsdjur man vill – men inte längre kombinera så, att rasens genomsnitt fortsätter försämras.
För det räcker nu.

Att rädslor och allmän ängslighet fick breda ut sig är inte något, som man kan skylla på dagens uppfödare: det är ett arv från popularitetsboomen under decennierna efter kriget. Men det är ett arv, som många av dagens uppfödare inte vill se eller avla bort ifrån. Jag har ofta undrat varför. Varför säger man om och om igen, att en normalorädd hundsjäl paketerad just i colliepäls plötsligt blir samma sak som en hård hund med mycket skärpa?
Tror man det själv – eller vill man bara att ens valpköpare skall tro det? Är det helt enkelt så bekvämt att ha stillsamma hundar i kenneln och på tomten och med på utställningen, att man satsar på dem och säljer deras ännu mera stillsamma och ängsliga avkomlingar till folk som varken kan eller vill ha vanlig hund?

Collie har länge haft ett så grundmurat dåligt rykte för dåliga nerver att många som vill ha en aktiv familjehund inte kommer på tanken att välja rasen. Registreringssiffrorna faller. Uppfödare, som ofta inte vet vad MI betyder, och som inte uppmuntrar valpköpare att gå MH, ser inte sambandet. De skyller i stället problemet på rasklubben, som försöker göra något åt det. Meningsutbytet äger rum på nätet genom ryktesspridning och osanna påståenden med påhopp på enskilda hundar och enskilda människor. Det här har pågått i trettio år eller mer. Och vet ni vad?
Det räcker nu.

SKK är gissningsvis just nu utsatt för en mindre storm av påtryckningar. Det har smattrat arga uppfödarklackar i organisationens korridorer förr och gör det säkert den här gången också. Jag hoppas, att SKK inte låter sig imponeras. Att SKK kommer ihåg att de är hundägarnas organisation och hundarnas företrädare – inte ett verktyg för en liten grupp uppfödare med en marknadsnisch att försvara. Jag vet, att SKK är medvetna om att vår ras har många seriösa och erfarna uppfödare, som står bakom sin klubb och är stolta över SKK:s engagemang i Projektet Mentalt Sund Collie.
För min del tror jag en sak till. Att rasklubbens förslag är sista chansen att vända både utvecklingen i rasen och registreringssiffrorna. Så jag ber alla, som liksom vår familj har älskat och beundrat våra collies för deras typiska egenskaper – ordförståelsen, vänligheten, samarbetsviljan, det sociala omdömet, lusten att vara aktiv – och som har sörjt över våra skotträdda hundars rädsla att göra som jag. Kontakta omgående SKK och begär att rasklubbens förslag går igenom!
För det räcker verkligen nu.

Bodil Carlsson

HUNDDAGAR

Somt är så vackert att det flyger rakt in genom kameralinsen och näthinnan. Gräset som flammar upp i sensommarkvällens åskljus, träden och hunden.

Annat som är vackert får man titta lite efter, men se på deras ansiktsuttryck och kroppshållning, mannen som böjer sig ner över den sexton månader gamla spåraren - nog den bästa halvvuxna hund jag har sett i ett spår, men det är inte det enda vackra. Ömsesidigheten i förtroendet mellan en ung hund och hans människa lyser... stillsamt. Men den lyser.

 

 

Kort sagt, Stora Segerstad var sig likt. Vi var inte så många den här gången: spårgänget, sökgänget och noseworkgruppen. Men vi hade erfaret bruks&tjänstehundsfolk som instruktörer, vi hade lyxliv med väntande lagad mat i smaker som man sällan får känna hemma, disk som man slapp och fikakorgar som de outslitliga arrangörerna fixade och tog med ut i markerna åt oss andra. Vi hade roligt. Hundarna hade roligt.
Alla sov gott – en och annan på den lycksaliga gränsen mot medvetslöshet - för ett bruksläger kräver sin hund och dagarna började tidigt för alla, även för dem som följde med för att se på. Frukost halv åtta: en varm fralla med smältande smör på och en kopp rykande kaffe på trappan utanför matsalen är ett bra sätt att bli vaken. Sedan flög timmarna iväg. 

Det bästa av alltsammans? Alla dög, så alla lärde sig något. De flesta var med för att få hjälp i hur man jobbar vidare med sin hund med sikte på tävling. En och annan hade tävlat länge. Men även vi blåbär var välkomna i gänget, vi som står på näsan över spårlinan och kör med trippelkommando i lydnad. Och det här är vad vi lärde oss: att det som betyder något, i tävling eller i vardagsövningar, det som alltsammans handlar om, är samarbetet mellan hunden och människan. Att det som är viktigt för oss blir givande för våra hundar också.

Det enda trista med årets Smålandsläger var att det tog slut så fort. Tack, arrangörer och instruktörer, för att ni orkar och vill! Tack varenda deltagare för att ni en gång till gjorde det så okomplicerat trivsamt att vara hundnörd!

Vi ser fram emot nästa år.

Bodil Carlsson