ONDA ÖGAT

... åt diverse sjukvårdspolitiker och deras ödmjuka tjänsteandar. Inga nämnda, inga glömda, men hela medlemsregistret i förbundet NNPP (Nyliberala Nissar och Provinsiella Påvar) tillönskas en riktigt god katt!

Tack, tålmodiga läsare - tufft på jobbet just nu, där saker som man aldrig hade väntat skulle hända envisas med att göra just det. Tufft på hemmaplan, där ett par diagnoser som ingen hade önskat ramlar ner och gör framtid och fortsatt hund- och annan djurhållning osäkra.
Men vi återkommer.

Bodil Carlsson

HUNDFOLK OCH HUNDFOLK: en tanke till

Vädret slår om fort. Borta är gyllenglittret och det bitande frostrosa, borta är iskristallerna i fårpälsarna som reflekterar ljust från Vintergatan vid kvällsmatningen och ljuset från soluppgången vid frukosthöet. Får i swarovskikristaller! Här snackar vi lyx för ögat och rikedom för själen! 

Det är inte alls lika vackert idag. Det blåser. Snö är på ingång.

Men det är trots allt mindre kallt, inte köldkramsptemperatur på vägbanan, så vi går längre. Vi möter grannarna från Jägartorp i full mundering – bössa och storstövlar och drevertik i spårlina– och pratar sorgliga nyheter. En granne är borta. Colliebusen också. Tikarna trycker sig emot storstövelbenen, gnäller för att bli uppmärksammade och kastar sneda blickar mot drevern. Så länge Colliebusen fanns var hon Lilla Vackra och de höll värdigt avstånd, medan han förtjust bugade och svängde sina plymer för henne. Nu har hon blivit Lilla Fula - det tycker de att hon ska veta.

Jägaren skrattar åt de pratsamma colliesarna. Hundar måste få vara hundar, säger han, klart de ska få visa vad de känner! Sedan frågar han hur ofta de badas. Jag blir förvånad.

-Aldrig! säger jag och det är hans tur att bli förvånad. Visst, spolas av i ljummet vatten om de har varit upp till hakan i lera och sand, eller rullat sig i älgskit, det måste man ju. Men inte annars!

Frun säger att det är ju detsamma med deras lilla ettriga viltspårare– bad är det minsta! Han säger att colliesarna har fin päls, jag säger att de kammas regelbundet nu när de fäller, annars är det inte mycket pälsvård hemma. Jag säger att de kommer från hundar som ägdes av folk i stenstugor, vinternätterna i skotska högländerna så kalla att hundarna kommenderades upp i sängen till ungarna för att hjälpa småttingar att hålla värmen och gott om schampoo och conditioner var det nog inte. Ens för människorna!

De nickar.

- Men dom bor inne? frågar han.Jo, säger jag, det gör dom. De sover i min säng!

  Som våran då, säger jägaren och ler.

Tja, läsare. Vad lär man sig av detta? Att det finns hundfolk och hundfolk.

Jag tror att man får lov att bestämma sig. Antingen lägger man ner resten av sitt liv på att delta i samma gamla kackel på nätet om huruvida det behövs eller inte behövs göra något för eller åt en ras – eller så vänder man ryggen åt kacklet och gör det som behövs. Visst – om man inte svarar på dumheter, så finns det folk som gärna vill ha det till att man inte har något svar, så dumheterna måste stämma. Ingen säger ju emot!

Å andra sidan: om man har ett svar och säger att det där gamla påståendet kan du dra hur länge som helst, det blir inte mera sant för att det vevas runt i bönekvarnen en gång till... Ja, då blir någon lessen! Då är en hund, eller en ras, eller världshistoriens samlade hunduppfödarkår, eller i alla fall en och annan uppfödarkompis, kränkt.

Jeez, det är som med långhår och älgskit – kommer man i närheten, så får man pälsen full. 

 

Varför är det så? Vad tror ni?

Bodil Carlsson

VINTERSOL

Lördagsmorron på landet.... Trevlig fortsättning på helgen alla!


Bodil Carlsson

En tanke slog mig…

 

Senaste veckans turbulens i en FB-grupp kan man bl a sammanfatta så här: Vems bild av rädsla överensstämmer med sanningen?
En del menar att rädsla är överskattat, precis som MH. De undrar var alla andra har sett ”alla dessa rädda collies” och en del sätter bestämt ner foten för att hävda att ett ”vardagsindex” räcker minsann för att ha koll på eventuella rädslor!
Ja, det är sant.
När rasklubben tillsammans med forskare på SLU lanserar ett mentalindex (för övrigt välkänt sedan länge inom husdjursavel) så kontrar en uppfödare med ett eget index kallat ”Vardagsindex”. De studier och forskningsresultat som talar för detta index giltighet presenteras dock ej. Förstås. Det är ett påhittat index, kallat just index, för att på något sätt försöka få trovärdighet i en värld av frågor som nog känns väldigt jobbiga just nu.

Sedan vittnar andra om oerhört hämmande rädslor hos collies de levt med. Rädslor som gjort livet som hund och hundägare både jobbigt och smärtsamt. Visst, det kan vara rena fantasier men det känns inte så. Jag har själv levt med en rädd hund, jag känner igen mig i deras berättelser.

För mitt vidkommande kan jag bara säga att rädsla är hämmande, smärtsamt och oerhört jobbigt för både hund och ägare.
Idag finns så många hjälpmedel i fråga om hundavel att rädsla kan vara borta inom ett par generationer. Under förutsättning att alla uppfödare använder sig av dessa hjälpmedel.

Och rädda collies?
Jag har varit på ett antal MH:n med collies. Långt färre än många andra men dock ett antal. Jag har sett collies tvärnita vid dumpen, vända för att inte komma tillbaka alls. Samma sak vid skramlet, spökena och skotten. Och då har jag inte sett speciellt många… Bara en blind kan förneka att rädslorna finns.

Tanken som slog mig var den om ”the survival of the fittest”. Darwins teori om att de starka överlever, fortplantar sig och på så sätt för sin art framåt i utvecklingen.
Om inga hunduppfödare fanns, hur skulle då hundrasen överleva? Skulle hundar med stora rädslor finna en partner eller skulle de ratas? Det vet vi inte med säkerhet, men om evolutionsteorin stämmer så skulle de orädda hundarna känna rädslan och söka en mer orädd partner. Och rasrena hundar skulle sakta men säkert försvinna. Men de som var kvar skulle  vara orädda.

Den hämmande rädslan är något som människan bidragit med. Precis som så många andra defekter som plågar dagens rashundar.

Bara en tanke, men rätt spännande.

 

Johan Nilsson

BRAVO!

Bravo, skånska Länsstyrelse! Well done!

Jo - i delar av Sydostasien finns hundar av en sort som kallas shar-pei. Strongt byggda, vackra djur, med en liten rynka eller två i pannan.
Det dög inte för älskare av exotiska nyheter klädda i kött och blod och hud. Vad gör man inte för att nischa in sig på marknaden? Man snappade upp en liten avelsbas och hårdkörde på generna som producerar ansamling av underhudssubstans med den pikanta förtjockade hudmassan som viker sig in i ögonen, orsakar kronisk smärta, hornhinneskada och annat läckert och lyxigt. Ögonveterinärer är ursinniga, eller förtvivlade, allt efter personlig läggning; och invärtesmedicinskt intresserade veterinärer har fått en del att bita i, de också: shar-pei-feber.
Vi har skrivit om det tidigare och på sistone har jag varit på väg att ta kontakt med Länsstyrelsen för att höra hur det går för dem. Tiden har inte riktigt räckt till , men så slinker jag in på Brukshundens webbsida...

... och där ligger det här meddelandet* ute.

 TACK! SKK kanske inte har så stora möjligheter att sätta emot MEGA-aveln, men andra instanser väntar i bakgrunden.

*klicka på meddelandet

Bodil Carlsson

PAPPERSTUNT?

Sent på kvällen är fågelfröautomaten laddad för morgondagen, får och hästar höade och hetvattenhinkade. Stallkatten Barney och hans kompis – nåja, numera någorlunda fredligt samexisterande inhysing – JimmieÅ med varm mat och varmt gräddvatten försedda. Hundarna har patrullerat stängslet i språng i en timma och kraftfullt hållit borta de tålmodiga rådjur, som i skogsbrynet på andra sidan vägen väntar på att få komma fram och äta viltfodret som ligger uthällt i snön. Stalltermometern visar minus sexton; man pälsar på sig och går ut och det känns plötsligt som om stövlar och kläder var gjorda av papper. Det är så kallt i vinden att de enda man unnar att stå ute i natt är timmerhus och sjukvårdspolitiker.

Hur som helst slutar kvällen med kökssoffan och dagens GP och där hittar man detta.

"Hunden dog på grund av en medfödd skada som gjorde att den inte kunde andas ordentligt. // Det var i februari 2011 som en kvinna från Halmstad köpte valpen från en kennel i Västmanland. Den visade sig lida av så kallad mjuk gom, en ärftlig skada...// problemen var allvarliga och djuret opererades av veterinär, men djuret dog ändå en tid senare. Ägaren vände sig till ARN och framhöll bland annat att två syskon till hunden hade samma ärftliga skada. Säljaren hävdade dels att skadan inte var ett dolt fel, dels att hon inte var företagare utan sålde hunden som privatperson. Nämnden underkänner dock båda argumenten och uppmanar kenneln att betala tillbaka hela köpesumman samt kostnaden för operationen - totalt 31 226 kronor."  GP 2013-01-22

Tänk om det hade stått ” … medfött anlag som gjorde att den inte kunde leva ordentligt” -? Om någon av de som fått en av bokstavligen livrädda hundarna, en som inte klarar blanka golv och nya miljöer och höga ljud och nya kontakter, vände sig till ARN? Hur skulle ARN döma då?*

Pengarna tillbaka för valpen och kostnaderna för problemhundstränarnas insatser?

Intressant tanke. Jag tror att det skulle gå bra för den uppfödare som svarade att detta var det sista det jag ville åstadkomma, jag har varit noggrann i mitt val av föräldradjur, jag har följt rasklubbens rekommendationer i min uppfödning, jag har vidtagit alla de försiktighetsåtgärder som går att vidta mot det här problemet och jag har bett köparen läsa in sig på rasen. Det kan hända ändå, men jag har gjort det som går att göra för att minska risken!

Hur skulle det å andra sidan gå för uppfödaren med två föräldradjur med stora kvarstående rädslor? Skulle medlemsskap i SKK kanske vara ett papperstunt skydd i den isvinden?

Bodil Carlsson

Ännu har ingen valpköpare så vitt jag vet vänt sig till ARN för ett mentalitetsproblem, men det är andra gången jag ser ett valpköpsärende nämnas där överhuvudtaget.

VARFÖR BRY SIG?

Collietjafset är så sanslöst förutsägbart och tradigt att man oftast bara hoppas att inga utomstående skall ramla in och läsa eländet. MEGAtröttsamt helt enkelt – M för money, E för Ego och GA för gallsprängd galenskap. Vill ni se människors självhävdelsebehov och självrättfärdigande promenera förbi på parad – läs hundklubbsdiskussioner!

Det minsta de handlar om är hundar. Så varför bry sig?

Det här är varför jag bryr mig, SKK! Jag bor i en mycket liten och lugn stad där det för tio år sedan fanns rätt få hundar och de som fanns var raserna närmast under Blandras i Jordbruksverkets statistik. Golden, labb, schäfer. En och annan jakthund. Ibland en border collie. På drygt tio år har hundantalet ökat och det som ökar mest är små hundar och blandras – ofta i en och samma hundkropp, självklart. Jag pratar ofta hund med folk som jag träffar och jag tittar förstås, när jag någon gång stöter ihop med en collie. Det händer inte så ofta, men de senaste veckorna har jag stött ihop med två stycken nya.

Collies, alltså. Of a kind.

Collie nr 1 stod utanför ICA och väntade. Stillsam kväll på trottoaren i stan en oxvecka efter helgerna – svinkallt och inte mycket folk ute. Det hände inte mycket, men det som hände vände den hunden ryggen till. Hunden stirrade orörlig rakt in i väggen framför sig – Se mig inte, jag finns inte här, snälla titta inte på mig! - och svansen hängde så rakt ner som om en osynlig vikt hade suttit fästad på den. Nästa gång jag såg den var var ägaren med. Gjorde ingen skillnad – hunden stod bortvänd och stel med hängande svans och utan kontakt med omvärlden. Nej, sa matte, det var ingen unghund, det var en gott och väl vuxen hane. Själv tyckte hon bra om honom, för han var snäll.

Han kom från en av de nyare kennlarna i stockholmstrakten. Jag gissar att ägaren hade betalt runt tolv tusen för honom. Har han ett bra liv? Jag hoppas verkligen det! Jag hoppas att han annars mår bra mycket bättre än han såg ut att göra på den stillsamma småstadstrottoaren två stillsamma vardagskvällar efter varandra. Jag hoppas att den kenneln tackar sin lyckliga stjärna var dag för att man lyckades hitta en ägare som passar den stackars valpen som oturligt nog dök upp i kullen...Jag hoppas att man gav bort hunden i tacksamhet över att ha hittat ett hem.  Jag hoppas att den kenneln håller tät kontakt för att följa sin hund... Klart jag hoppas!

… men jag är rädd för att det inte är så. Det finns två hundar i mentalindex på det kennelnamnet och det indexet ser inte bra ut.

Jaha, och collie nr 2 då? Jo, hon kom promenerande på samma trottoar, samma tidpunkt, en annan kväll. Klassisk collietik åt det lite mindre hållet, vacker sobel med liten strimbläs, hel krage, perfekt örontippning för den som gillar sådant. Lite stillsam, men lugn och i kontakt med matte och omgivning. Normalhög svans. Lagom med päls. -Jo, sa matte, lite mjuk är hon ju i pälsen, hon är ju tolv och en halv procent golden. Jo, det står så i papperen!

Det slutade med en improviserad hands-on på trottoaren med pälsgenomgång. Tiken var milt förvånad, men fann sig vänligt. Matte sa att hon himla gärna skulle skaffa en till, hur övertalar man sin man att gå med på det?

Min gissning är att det lyckas hon nog med. Det var en genomtrevlig, okomplicerad familjehund för måttligt aktiva människor utan tävlingsdrömmar. Det finns fler där den kommer ifrån. Och ingen av dem kostar mer än sådär sextusen.

Så, SKK, jag har en fråga. Collieuppfödarna leder stort – överlägset! - bland bruksraserna, när det gäller en enda sak: att prioritera avel på föräldradjur som antingen bryter på MH, eller har jätteutslag på kvarstående rädslor, eller på skotten – de som kommer så långt.

De här uppfödarna gör en enda sak för renrasaveln. De betalar er för kennelnamn och reggnummer. Räcker det för att ni ska backa upp dem? Räcker det för att jag ska välja renrascollie?

Eller finns det något annat skäl till att jag ska betala dubbelt upp för en bråkdel hund?

Bodil Carlsson